Idas Hantverk

A Cristmas gift; born a summers day.

2011-12-18T06:08:00.000-08:00

Remember these? The test-dyes from the Battle of Wisby workshop in plant dyeing. We used madder and reseda and got shades of warm red, yellows and light green. I wanted to make a small Christmas gift out of them, and yesterday it was ready. But before I'll show you any pictures of how it turned out, I feel like losing myself among memories of this last summer.


Plant dyed with madder and reseda.

Today, snow falls outside my window and there is only a few more days before Christmas. But the colors and the faint smell of madder that still persists in my newly finished Christmas-gift makes me think back upon that workshopday in August. It was Friday, the day before the great battle outside the citywalls of Wisby. It was a really hot summers day, the air was completely still, not the slightest breeze. I came hurrying to the workshop straight from my last battletraining/rehearsal, sweaty and stinking and boyish-looking in my hose and helmet.

Messenger in a hurry.

The workshop has begun.

When I met the others in the camp they had already begun the workshop with some theory. When I saw how well dressed they all were, I felt that I had to go home and change. (To bad, since I then missed more of the workshop than I really had to.)

Plant-dyeing in the heat.

When I returned the dyeing had begun. I had changed into an old green dress with my new apron. I had also wisely changed the kettlehat for a nice strawhat, but still looked like I needed a shower.

Working with scandalously bare arms.

The madder cauldron.

Eventually, it was time to take the yarn up from the two cauldrons. First we took up half of the reseda yarn, and half of the madder. Those were bright yellow and red. Then we added some powdered iron salt in both of the pots. Instantly the dye-soups got much darker. The reseda turned a dramatic dark green color, the madder got a more brownish, bloody shade of red. The yarn was only in the iron mordant bath for a couple of minutes before we got them up to dry, as it makes the fibers fragile.

So many colors, out of only two dyes!

The day ended in a unusually quiet party gathering around the campfire, as none of the participants in the battle the next day was allowed to drink and a good nights sleep was recommended. I was so full of the experiences of the day that I didnt want to go to bed, but eventually I did.

And that was it. The next day changed everything.

(But, when I think about it, every day changes everything.)

The end of a really good day.

Now all of this, daydreaming of a summer long past, begun when I felt the faint smell of madder still persisting in the yarn of the Christmas gift I finished yesterday.

I did it again, another silly needlebound cellphone cover. I had no clear idea about how I wanted it to look, but I made this cover striped as I find it more stimulating and fun to work with two needles/colors. And as I followed my own advice and keept a playful approach to the project, it ended up as a cheerful tiger with a tablet woven cord for a tail.

Cheerful tiger.

/ I.

Dare to be playful!

2011-12-12T14:31:00.000-08:00

I've got a new phone. I choosed one with a good camera in it and I hope that it will deliver nice pictures for my blog in the future. To protect my new companion from my general clumsiness and make it more comfortable in the winter weather, I've made it a needlebound cover in indigodyed yarn.

At first I had no plans for decorations of any other kind than a nice big button in mother of pearl, a simple, classic look for handmade stuff. But just as I was to sew on the button to the finished cover, I had a vison of the little lid of the cover looking a bit like a face. Maybe of some kind of animal? Hm.

Suddely the original plan of no decorations seemed extreemly boring and not so personal and intresting at all.
As I decided to go with the feeling the craftsdevil got me.

Mad bunny.

The little nose is a button coverd in black cloth, the "piercings" is chainmail rings and the handle is a leftover pice of my reconstructed tabletwoven London-finding in silk from late1400-something. (Yes, the ears haven't been fulled yet, maybe I'll do it later...) It all comes together very nicly, I think. I suppose it is a good lesson for me not to be so serious and planned out with everything. I realize now that sometimes it is best to let go and just go with the feeling, and dare to be a bit playful with your craft.

/ I.

Awarded.

2011-12-12T14:06:00.000-08:00

The last couple of months I have been considering to abandon Swedish in my blog, in honor of the great bloggers out there who inspire me, and the readers who have encouraged me to develop both my writing and my craftsmanship. I wish to have contact with other reenacters and bloggers internationally, and this is a step in that direction.

The greatest con about changing language is that I'll loose some of my edge, that I've so forth been taking pride in. But hopefully I'll learn and eventually get better at writing in English. I'm sorry to say that I have trouble to keep my texts short and since I don't have the time to write in both Swedish and English, this will have to do for now.

One of the bloggers who are inspiring me the most is Sarah; "A Most Peculiar Mademoiselle". In late September and then again in October she rewarded me with a couple of these "bloggers award's" that seems to be going around. Thank you, Sarah! :-) I was so honored by this, but I haven't had time to think about what to do with the awards or how to answer upon them. Only recently I realized that I'd better do it in English if there is to be a point with it, since all the bloggers I wish to award in my turn already write in English (and in Swedish).

The first award that I got was:

The goal of the award is to spotlight up and coming bloggers who currently have less than 200 followers.

I'm proud and happy to be one of Sarah's five picks for this one, but since she has put me in quite a situation by awarding me twice, I'll be disobedient to the rules of this first award and go by the second one... ;-) This is the one I will pass on, for "Exellence in Historical Costuming and Bloggery":

Sarahs motivation for me was as follows:

- Idas Hantverk – only in Swedish, (Ha! Inte längre! / Not any more! ;-P) but if you ever saw a person skilled in many areas, she’s one of them. Making mostly medieval outfits, she doesn’t limit herself to sewing or weaving, but does various kinds of metal work as well to complete her outfits.

The coolest thing with this award, just as with the first, is to be mentioned together with other great bloggers and crafters such as Neulakko and Mikael with his Historisk dräkt och Hantverk

Now, when receiving the award you must post:

Five things you love about historical costuming (That will have to wait a bit, for a post of its own.)
A link back to the blogger who awarded you the Duchie
List at least three blogs to pass the Duchie Award onto

I'm proud to pass the Duchie Award onto....

Martina is one of my oldest friends in reenactment and also one of my first teachers in textile handcraft. She was the first person I met when I arrived at Bäckedal 2001 to study textile crafts. She was my classmate and neighbor. Martina must only have thought of me as a hopelessly restless and chocolate-stealing teenager back then, while I secretly admired her knowledge and skill about everything I wanted to know and learn. I was so proud and happy when she welcomed me to Carnis last spring! Today I discovered that she has been blogging since Battle Of Wisby, and I felt like a child on Christmas eve! I'm sure that any reader of my blog will enjoy hers, as much as I do.

It may seem a bit strange for an amateur like me to award someone who is an expert in his or her area, but I still want to mention Peter (who works as the editor of an Historical magazine, is an archeologist and one of the driving forces behind Battle of Wisby). Recently Peter has been blogging about breaking new ground, taking reenactment and living history to the next level for his group Albrehcts Bössor. I want to spread the word about his recent writings now when I have a chance. And as he's proven himself as a man of great projects, I cant help wondering what will come out of this? ;-) (BtW - If you check his blog out and like what he is writing about sociocultural reenactment, don't miss the comments on the posts, at the lest I myself find them super interesting!)

Fia-Li is a new friend of mine since this last summers adventures at BoW, and thanks to Facebook we've been able to stay in touch. She is also a professional in her field. Fia-Li works as an master embroiderer of church textiles with her own company and all. She held the popular gold-embroidery-workshop at BoW and as if that was not enough, she impresses me by working with many other techniques and materials, not only textile crafts. She is a member of an peasants-at-arms company in southern Sweden, Bondeuppbådet. Her blog is about her life in general and her crafting, reenactment and living history in particular.

Now, there are so many other bloggers worthy of mentioning here! But then I would have to stay up all night writing, so for this time these three will have to be enough.

/ I.

Nya lärdomar, ny inspiration.

2011-11-28T16:02:00.000-08:00

Nu är det drygt en vecka sedan jag var på sykurs i Stockholm med Battle of Wisby. Jag sitter här med mina anteckningar och funderar på vad jag lärde mig av Peters dräktgenomgång med bildspelsvisning. En hel del, känns det som. Men allt har inte fastnat i anteckningsboken. Det kan känns lite onödigt att anteckna när man får saker man haft på känn länge bekräftade av någon som har bättre koll och kan visa bildbevis. Det blir den där sköna känslan istället.

Men ofta händer det motsatta, att jag inser att jag tänkt fel kring något. Som tur är brukar det kännas bra det också, för jag vill ju förmedla något som är sammanhängande och någorlunda väl förankrat. När jag upptäckt vad jag gjort konstigt, får jag en möjlighet att ändra mig eller välja att låta bli.

Överst i min lilla anteckningsbok står det:

"Kveif/coif ovanligt efter 1350 (bars dock av äldre män, ålderdomlig stil)"

När jag tänker efter på det bildmaterial jag sett så stämmer det ju jättebra. Ibland är man bara inte så vaken och ifrågasättande mot sig själv, utan följer strömmen. Men jag vill ju göra som jag tror, inte som alla andra. Ändå bar jag coif under Battle of Wisby till min mansdräkt, trots att slaget utspelade sig 1361. Dels hade jag en vadderad variant under kittelhjälmen (vilket måste räknas som en helt annan sak) men också en vanlig, för de stunder då jag inte hade hjälm utan filthatt.

På väg till mönstring.

Det var ju så praktiskt att kunna stoppa in flätorna under linnemössan. Men till nästa gång jag gör min medeltidscrossdressinggrej får jag tänka ut något annat om det ska vara efter 1350, för någon bakåtsträvande äldre man återskapar jag inte. Jag minns att jag faktiskt lite vagt reflekterade över att min hatt och jacka (som är av ett ganska sent snitt) inte riktigt passade ihop med just den där linnemössan. Hm.

Nästa anteckning är mer av en kladdig skiss och rör en liten linnesärk, en sk. "baderskesärk". Jag hade aldrig förut sett en bild på ett fynd av den här särken. Det finns dock en del samtida avbildningar. Badande kvinnor eller snarare kvinnor som arbetar som baderskor avbildas ibland i en sådan här särk under sent 1300-tal, ofta med ett ris och en spann vatten i händerna. Tydligen blev museet där särken förvarades bombat (under andra världskriget, antar jag). Peter nämnde att den enda bild som finns kvar är den här nedan t.v.

Undersärk eller medeltida baddräkt?

Baderska.

Notera att man inte på fotot kan se några kilar. Det kan visserligen vara jag som ser dåligt, för jag har sett en mittkil fram och bak inritad på en principskiss, men som Peter sade - den som ritade skissen har liksom vi bara sett fotot, för särken var redan sönderbombad och borta. Jag tycker också att det ser ut som om axelbanden på fotot är utskurna som i ett stycke med resten av fram/bakstycket, snarare än påsydda.

Min egen variant är mer lik den tecknade damens och har både kilar i sidorna och påsydda axelband. Men nästa särk av de här slaget som jag gör blir nog mer lik fotot här ovan. Och kanske får man en mer markerad midja om man har ett band om midjan på sin undersärk, som baderskan? Måste testas!

Värsta badbruden!

Förrförra årets första cottehardiebränna ;-)

Sedan har jag bara en anteckning kvar om civil dräkt från Peters föreläsning, och den rör Uvdalsfynden. Det ser inte bättre ut än att jag kommer att bli tvungen att läsa en doktorsavhandling på norska (stackars mig) för att få veta mer om dem. Det är nämligen norskan Marianne Vedeler som publicerat Uvdalsfynden i sin Klaer og formspråk i norsk middelalder, från 2007.

Den mest kända dräkten från Uvdal är en plisserad kvinnodräkt. Det finns ingen annan hel liknande dräkt bevarad, och det verkar inte finnas några samtida avbildningar heller. Om du vet om några - tipsa mig! Fast jag har alltid i mitt stilla sinne undrat om inte flickan i rött längs till höger på bilden här nedan har en kjortel som är plisserad i livet. I så fall är den så snäv att den måste vara snörd?

Dansande herdar i en "Book of Seasons", sent 1400-tal. Flamländsk, om jag inte minns fel.

Det var i alla fall lite som att få en present, att bli påmind av Peter om något så spännande. Eller ja, jag tror kanske inte att han tycker att det är så spännande. Men jag blev i alla fall väldigt glad över att få en lite mindre känd dräkt att lära mig mer om, och kanske göra ett försök att återskapa. Jag skulle absolut inte vara den enda eller första som gör det, (Eva Andersson har till exempel gjort ett noggrant och väldokumenterat försök som ni kan läsa mer om här...) men det vore ändå roligt att få pussla ihop sin egen tolkning!

I norska Uvdal fanns (eller finns) det en stavkyrka där man under medeltiden vid något tillfälle begravt ett antal människor utan kista, direkt under kyrkgolvet. Bevarandeförhållandena var gynnsamma för textilier, mörkt, torrt och svalt. Härifrån finns till och med linnesärkar och lintyg bevarat, något som annars är väldigt ovanligt. Framförallt finns dock ylleplagg, kanske kan vi kalla dem kjortlar, även om terminologin blir lite knivig av skäl som jag ska redogöra för senare.

Herjolfsnes nr 58, skiss av Marc Carlsson efter original av Paul Norlund.

Två av "kjortlarna" från Uvdal liknar ett fragment från Herjolfsnes, nr 58. Den grönländska kjorteln har varit V-ringad med brickvävskantad halslinning och plisserad över livet fram. Marc Carlsson beskriver 58:an på sin sida, men Uvdalsfynden har han inte skrivit om. Förmodligen för att Marianne Vedeler hade den dåliga smaken att skriva sin fantastiska avhandling på sitt obegripliga modersmål istället för på de lärdes språk? Folk som skriver intressanta saker borde lägga av med det! ;-) (Borde jag egentligen skriva på engelska, jag också, eller vore det ett uttryck för mitt allmänna högmod och höga tankar om mig själv?)

Uvdal 31.

Det konstiga med den mest kända av de två plisserade dräkterna från Uvdal, Uvdal 31 som vi väl får kalla den, är att den verkar ha ett liv. Den har i alla fall en söm strax under bysten. Mot "livet" är en "kjoldel" veckad i små täta plisseringar. Jag vet inte riktigt vad jag ska använda för terminologi, för egentligen finns vare sig "liv" eller "kjol" som separata delar i medeltida kvinnodräkt som jag är van att tänka, sy och läsa om den. Kanske är Uvdal 31 undantaget som bekräftar regeln?

Herjolfsnes 58 är fragmentarisk men har ingen sån livsöm. Där slutar vecken i vad jag tolkar ungefär samma höjd som på flickan här intill i Vedeler egen skiss. Uvdalsdräkten är V-ringad liksom Herjolfsnes 58, men här tycks vecken även gå vidare runt på bakstycket i livhöjd.

Det är verkligen ett ovanligt plagg! Att göra något liknande känns som en spännande utmaning, men jag måste få tag på den där avhandlingen först och läsa på lite bättre, även om det nu alltså verkar tvunget att bli på norska... Hm.

Tack Peter för en spännande bildvisning och för lånet av dina bilder!

Mer om vad jag lärde mig av Thomas som gjorde en liten gästföreläsning om rustjackor och panzar ska jag sammanfatta en annan dag.

/ I.

Lästips:

Här kan du se Eva Anderssons fina återskapning av Uvdal 31.

Här kan man läsa en artikel i norska Aftonposten om Uvdalsfynden, från april 2007.

Nålbindningsmysterium.

2011-11-25T09:12:00.000-08:00

Just nu tillbringar jag två dagar i veckan på praktik i Gävle, som en del av min utbildning. Det innebär att jag nu flera veckor i rad fått övernatta hos min vän Viktoria och hennes familj som bor utanför stan. På kvällarna när barnen somnat har vi haft möjlighet att dricka te och glögg i soffan medan vi hantverkar tillsammans, och det var verkligen länge sedan vi kunde umgås på det sättet.

Både Viktoria och hennes man är riktiga ärkehantverksnördar. Nu vet jag inte mycket om traditionellt bågbygge, men jag har svårt att föreställa mig att det finns bättre bågbyggare i Sverige än Henrik. Viktoria är den som ledde in mig i textil-folkhögskoleträsket för snart mer än tio år sedan, och hon har dessutom läst en del tillskärning och design. Hon är otroligt tekniskt skicklig i sitt hantverk och till skillnad från mig så drar Viktoria sig inte för att experimentera. Jag kan gå och klura på en idé i åratal innan jag testar.

I alla fall. Nålbindningsnördar, nu ska ni få en utmaning. Jag måste bara få lägga upp en bild på Viktorias senaste experiment, och så får ni klura på hur hon har gjort! Har ni sett en så tuff vante någon gång? Sjukt snyggt mönster! Och garnet är växtfärgat, bara en sån sak.

Tvärrandig nålbindning. Lista ut hur man gör!

Nålbindning bygger på att man syr öglor i varandra. Man arbetar sig runt sitt projekt, nästan undantagslöst i cirklar. En del menar att det färdiga resultatet liknar virkning, men det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Jag älskar randig nålbinding, det är mycket roligare att göra, och så snyggt. Nu när det äntligen har blivit vinter kan jag använda de vantar som jag blev klar med i maj. Knepet med den här sortens oavbrutet randig nålbindning är att man har två varv igång samtidigt, som går i spiral om varandra.

Mina älsklingsvantar. Så här brukar randig nålbindning se ut.

Fina va? Handspunnet garn och allt. Hur som helst så blir det absolut inte tvärrandigt, normalt sett, när man nålbinder. För att ni ska få lite bättre möjlighet att lista ut själva hur Viktoria har gjort bjuder jag på en bild till.

Notera mönstret och avlutningen.

Har ni funderat klart?

Jag måste ju avslöja knepet. Hon har börjat vid fingertopparna på vanten, men snabbt trätt in fyra extra tampar och börjat nålbinda randigt med dem. På framsidan på den övre bilden kan ni se att hon låter ytterligare två nya tampar börja på vantens ovansida, en brun och en cerise rand. I slutändan jobbar hon med sju tampar (eller "ränder") samtidigt, sju varv på en gång! Det syns särskilt vid avslutningen, nere vid handleden. Den lilla kreneleringen där är helt enkelt varje enskilt varv avslutat tvärt, utan att "minska ned" höjden på varje varv först så som man oftast annars gör.

Tack Viktoria för att du delade med dig av ditt spännande experiment! Jag ska nog ge mig på att nålbinda tvärrandigt för skojs skull så fort jag kommer på något bra projekt. Om jag gör det i bara två färger, fastän med många varv igång samtidigt, tror jag få kommer att kunna lista ut hur det är gjort... ;-)

/ I.

Kurshelg i Stockholm.

2011-11-20T12:34:00.000-08:00

Jag har haft en underbart nördig helg. Jag har varit på en 1300-tals dräktkurs i Stockholm. Det var Maria och Peter, arrangörerna av Battle of Wisby, som höll i den. Det var en introduktionskurs men samtidigt inte alls det. Det var spännande, lärorikt och inspirerande. (Tyvärr tog jag alldeles för lite bilder, så alla vackra kläder som Maria hade tagit med kan jag inte visa här.)

Mitt intryck var att alla kursdeltagarna hade en del koll på dräkt och framförallt inom sina specialområden som de hade typ spets-nörd-kompetens inom. Man känner verkligen i sådana sammanhang att den samlade kunskapen i gruppen blir så mycket mer än summan av alla våra små bitar tillsammans. Det tycker jag är en riktigt maffig känsla.

Jag har ju varit på mönsterkonstruktionskurs med Maria förut, och hon nämnde då att hon annars brukar ha med sig Peter som håller i bild-biten. Den här gången var han med för att berätta om det bildmaterial som han har samlat på sig kring 1300-talsdräkt, och det är verkligen inte lite. Peter är arkeolog (på riktigt, till skillnad från mig) och banne mig om han inte är historiker också? I alla fall. Ja, jag såg fram emot hans bildgenomgång och blev verkligen inte besviken.

Upptäckarglädje.

Mer om vad vi fick se för någonting och vad jag lärde mig tar jag i ett eget inlägg där jag kanske kan få med några av bilderna också. Jag antecknade en massa, och det var som alltid mycket spännande diskussioner om vad vi egentligen ser på bilderna. Men som sagt, jag återkommer om det.

Våra förväntningar och förkunskaper styr oss ganska mycket, så då blir det häftigt i en lite blandad grupp som den här, när man tittar tillsammans. Man lär sig så otroligt mycket av det, och jag hoppas att vi kan göra något liknande snart igen. Vid något tillfälle blev Peter så exalterad över en nyupptäckt detalj på en av sina bilder att han kände sig tvungen att stå på en stol och peka med en testikeldolk av trä. Bara en sån sak!

Mönsterkonstruktion.

Mönsterkonstruktion utifrån bilder och bevarade plagg från perioden var alltså det huvudsakliga fokuset för helgen, så Maria körde sin mönstermakargrej. Jag kände mig inte helt bekväm med att ta bilder på kursdeltagarna halvnakna iförda lakansvävsbodys nödtorftigt sammanhållna av nålar, så jag tog några stycken på Peter och Maria när hon visade grundprincipen för hur hon gör mönster till figurnära medeltidskläder.

När jag anmälde mig tyckte först inte Maria att jag behövde gå kursen alls, utan föreslog att jag skulle komma med som sidekick och medhjälpare, tillsammans med en annan tämligen överkvalificerad tjej. När vi sågs på Bow:s föreläsning på Medeltidsmuseet för några veckor sedan så motiverade hon det med att "Jag vet inte om jag kan lära dig så mycket". Det är typ den finaste komplimang jag fått på år och dar, och helt sant är det förstås inte.

Men jag kände mig i alla fall mycket hedrad och plockade med mig lite grejor att visa. Jag hade med mig den Herjolfsneskjortel jag skrivit om tidigare, samt ett par olika böcker om just Herjolfsnesfynden. Jag tänkte att om vi kommer så långt att folk hinner börja sy eller fundera på roliga detaljer till sina 1300-talskläder, som knappar, kantningar, roliga sömmar, brickväv, snoddar och snören av olika slag, då kan jag visa och berätta om det. Lite sånt hann vi, men jag hoppas kunna gör det mer strukturerat och utförligt om/när det blir en fortsättningskurs. Det ryktas om att det blir en sådan, och jag hoppas verkligen det.

Nick i toillen till sin jacka, för typ 2 månader sen.

Min kompis Nick kom förbi också och för att prova en jacka/tröja som han beställt. Mönstret till den är gjort på just det sätt som Maria lärde ut nu i helgen och jag tycker att det fungerar superbra. Den är fodrad med linne för att stadga upp lite och vara sval och skön. Yllet som Nick så småningom valde är ett lite kraftigare krapprött tuskaftstyg. Vackert, men kanske inte det mest optimala till en figurnära tröja, så jag förstorade mönstret lite med Nicks samtycke.

Ihopnålad tröja, med oknäppta ärmslut.

Ledig profil, god rörelsefrihet.

Det var roligt att se att tröjan passade hur bra som helst! Jag vågar aldrig helt lita på det innan jag sett det, fastän jag gjort mönstret själv på den person som ska ha plagget. (Och det hör verkligen till ovanligheterna att det inte funkar!) Lite snörning fram, ett par tygknappar på ärmarna och möjligen en liten kantning kring halsen så är tröjan klar. Just nu känns det superbra, för just det där finliret med snörhål, kantingar, knappar och knapphål är ju det som jag tycker är roligast! Tror faktiskt att jag vill kantväva nederkanten på hans jacka, bara för att jag kan och har lust.

/ I.

Panzarprojektet, del 2; Att bestämma sig, och att sy i ram.

2011-10-31T12:53:00.000-07:00

Alltså. Jag ska sy ett panzar, en rustjacka. Den ska gå bra att röra sig i, den ska vara snygg som tusan och tidsmässigt platsa i slutet av 1300-talet, eller precis i början av 1400-talet. I förra inlägget visade jag bilder på tre berömda bevarade rustplagg från perioden. Vart och ett av dem har jag övervägt som förlaga till min egen jacka.

Det som har varit svårast är att bestämma sig för är om jag vill ha rustningen utanpå rustjackan, eller tvärtom. Det avgör nämligen en massa andra saker. En aketon eller jupon som Svarte Prinsens bärs utanpå rustningen, och det ser faktiskt lite klumpigt ut tycker jag. En pourpoint tror jag har fått sitt namn därför att man snör fast rustningsdelar utanpå den, och det gillar jag bättre. Vilken typ av rustning man vill ha är ju också viktigt, det hänger jättemycket ihop med typen av rustplagg som bärs till såklart.

Dessutom är det viktigt att tänka igenom vad man vill ha för rustning när det gäller tidsperiod, vad den får väga och kosta och kanske svårast av allt - vilket socialt strata vill du gestalta? Bondesoldat, legoknekt eller riddare? Allt ska ju passa ihop, i slutändan. Jag är ju inte så insyltad i någon förening än som jag skulle vilja, så när det gäller det har jag inte haft någon att fråga.

Det blir nog för min del ett kitt bestående av dels delar som är typiskt sent 1300 eftersom att det då blir mer som jag kan göra själv, som en plata efter korsbetningsfynden till exempel. Men jag vill kunna plocka bort en del av 1300-talet för att lägga till nya "modernare" 1400-talsdetaljer, som halskrage i plåt, kanske hjälm med visir etc, att använda när det är mer rätt. Ja, som ni hör är jag på gång i alla fall och har ganska klart för mig vad jag vill ha. När det gäller rustjackan så blir det en lättare pourpoint!

Må vara som jag nämnde i förra inlägget att fadder-Maria aldrig sytt något panzar, men hennes man har ju faktiskt en av de snyggaste rustjackor jag sett (ja, han har sytt den själv). Den lär ha varit rätt bökig att göra, så i det avseendet verkar den vara lik de flesta andra stoppade rustplagg jag hört talas om. Maria berättade en gång att den berömda jackan förvaras nära ytterdörren tillsammans med familjens "utrymningsattiraljer" så som pass, viktiga papper och annat som man rycker till sig om ens lägenhet brinner, innan man tar sina barn under armen och evakuerar jävligt snabbt.

Snyggaste rustjackan. Bättre bilder kommer förhoppningsvis senare, med ägarens tillstånd.

Varför den här rustjackan är så snygg är dels för att den är blå och blå saker har ju ett erkänt försprång mot snygghet. Dessutom är den sidenfodrad och sitter perfekt. Ja, det som framför allt utmärker den är passformen. Jag har ju sett att det går utmärkt att slåss i jackan, armrörligheten är god tack vare de stora ärmhålen. Den är också en utmärkt bas att fästa rustning i eftersom att den sitter så tight på kroppen. Det är inte alls ofta man ser en rustjacka som sitter så bra, och Marias förklaring, som jag nu gjort till min, är att den är sydd i ram.

Efter ett långt samtal med Maria om sådana här saker bestämde jag mig för att ta till mig både hennes och Oskars råd om att lyssna på folk som kan och har hållit på länge. Om det leder till att jag gör färre "onödiga" nybörjarmisstag är lite för tidigt att säga, jag måste ju fortfarande falla tillbaka på mina egna slöjd-skills. Jag ska i alla fall sy mitt panzar i ram. Det är inte alls vanligt. Det känns som om kunnigt folk lite generat försöker dölja sin förvåning/okunskap när jag pratar om mitt panzarprojekt och hur jag jobbar, för nästan ingen gör så. (Eller så tror de att jag är knäpp, vilket förstås inte är långt från sanningen.)

- Men vaddå ram?

Jo, såhär.

Man bygger en ram.
Jag är rätt stolt över att jag är händig inom ganska många områden, men värt att notera är dock att träslöjd INTE är ett av dem... Ramen ska vara "bladad" där ribborna möter varandra, så att den är lika hög överallt. Jag gjorde min med pluggar, så att den på ett teoretiskt plan går att plocka isär för förvaring. Enklast är om man gör en ram som bara är så stor som den största mönsterdelen och lite till, men jag råkade göra en alldeles för stor ram eftersom att jag velade lite kring vilken typ av jacka jag skulle göra och hur stora mönsterdelarna skulle bli.

Rambygge pågår. Rexkatten Stella arbetsleder från sin upphöjda position.

Ramen är färdig, nu ska fodertyget spännas ut.

Rustjacka i ram växer fram. 3 olika mönsterdelar syns här.

...Och man spänner ut tyget i ramen, och syr.
Fodertyget är det understa lagret här på bilden, och det är det som är utspänt i ramen, fastsytt runt om. Ovanpå det har jag lagt tre lager råbomullsvadd, och överst det den grova linnekanvas jag ska ha ytterst. Jag fäster det översta tyglagret genom vaddering och allt med extra stora tapetserarnålar, som ser ut som muterade knappnålar i jätteformat. Närmast kanten ser ni en underärms-mönsterdel och en liten bomullstuss. "Tussen" är två formskurna och ihoptråcklade lager extra vaddering som ska petas in under yttertyget för att sitta på armbågens utsida där det kan behövas lite extra skydd.

Här kan ni också se en av de största fördelarna med att sy i ram. Jag kan arbeta med båda händerna, en på var sida av tyget. Ramen är fastspänd en bit ut över bordskanten med två tvingar. Med höger hand under ramen och vänster ovanpå tyget skickar jag enkelt nålen genom tyget, upp och ned med minimala handrörelser. Mycket effektivt och tidsbesparande! Att tyget är utspänt underlättar på samma sätt som vid broderi i ram, stygnen blir snyggare, sömmar rakare och livet lättare.

Efter att alla tyger är fastsatta i ramen ritar jag ut mönsterbitarnas konturer och placering. Vart stickningarna ("ränderna") ska vara har jag ritat ut först på min toille, och sedan på alla pappersmönsterbitar.

Toille, med markeringar för stickningar, och snart även utritat vart det behövs extra stoppning.

Att sy i ram verkar vara väldigt ovanligt, men det löser de flesta av problemen med att sy vadderade plagg. Vilka då problem? Jo:

Plagget krymper för varje söm = svårt att få rätt storlek och bra passform. Med tyget utspänt i "fyrkantig form" och mönsterbitarna utritade, kan de "växa" vartefter utåt kanterna istället. Man klipper ut bitarna till sin rätta form och storlek när alla stickningar är gjorda.
Svårt att placera extra vaddering där det behövs, just eftersom att plagget krymper medan man syr. Se den översta punkten.
Trögt att sy genom många lager tyg och stoppning. I ram spänns tyget ut och det blir mindre trögt.
Svårt att får raka och snygga sticknings-sömmar precis där man vill ha dem, eftersom att plagget krymper vartefter du syr, och dessutom inte håller sig stilla utan ram.

Sömnaden då?

Ja, jag lämnar utrymme för rejält med sömsmån, utöver min toille, eftersom jag oroar mig lite över att vadderingen ska göra min jacka för trång. Jag syr med 16/3 lingarn och korta, fasta förstygn som bara är någon millimeter långa på utsidan, men ca 3-4 mm på insidan. Jag syr ganska hårt och fäster ofta genom att ta något extra stygn på ett och samma ställe. Det blir som en grov pricksöm längs stickningarna. Planen är att först göra alla stickningar.

Sedan när alla tygsjok tagits ur ramen klipper man ut alla bitar som ska vara i plagget med rätt sömsmån. Bitarna läggs ihop som de ska sys ihop, yttertygs-kanvasen sys ihop räta mot räta. Plagget vänds och sömsmånen i fodret viks in och kanterna kastas ihop. Men det är sen, just nu jobbar jag fortfarande med alla stickningar, "ränderna".

Jag börjar sy på den mittersta stickningen på varje mönsterdel och arbetar utåt, för att mönsterdelen ska kunna tillåtas att krympa av varje söm. Vartefter jag syr jämför jag de utritade konturerna på tyget med mitt pappersmönster som är en tydligare version av toillen. När jag märker att mönsterdelen krympt matchar jag stickningarna i panzaret mot de i pappersmönsterdelen och ritar ut nya konturer på tyget.

Ena ryggstycket har krympt och jag får rita ut en ny kontur av var halsringingen ska gå, relativt stickningarna i mitt originalmönster.

Stickningarna på vänster underarmsdel växer fram. Här syns också en märkning på pappersmönstret för vart det ska bli extra stoppning över armbågens utsida.

Jag har klurat mycket på hur jag ska lyckas överföra konturerna av de "runda" eller mjukt svängda stickningarna på till exempel ärmarna. Jag kom inte på något tillräckligt precist sätt att rita ut dem. Krita lossnar för lätt eller så blir det för breda streck. Vanligt kalkerpapper riskerade att permanent fläcka min jacka... Lösningen blev att använda en mönsterförlaga i papper som jag nålade fast och klipper sönder vartefter, och kan rita av konturen på klippet/stickningen som skall sys.

Dra ut en tråd ur tyget så får du en helt rak linje att klippa efter!

Andra bra grejer att tänka på när man ska sätta igång och sy pansar:

Gör en toille, en provmodell i ett billigt tyg. Rita ut vart stickningar och extra vaddering ska vara.
Tvätta tyget först, riktigt, riktigt varmt. Jag körde på 90 grader för att få min kanvas så stark och tät som möjligt.
Mangla tyget! Det slätar ut fibrerna och gör det lätt att få varp och inslag att ligga i exakt rätt vinkel mot varandra så att plagget blir trådrakt.
För att få trådräta bitar när du klipper, dra ut en tråd i varp/inslag och klipp efter den. Det går oftast ganska lätt att med en nål peta upp och dra ur en tråd. Extra lätt blir det att klippa om du dessutom stryker tyget innan du klipper efter den urdragna tråden.

Sådär. Nu vet ni vad jag håller på med och att jag inte gett upp bloggandet. Jag har en del andra projekt igång paralellt, men mer om det en annan dag.

/ I.

Ps, mer lästips!

Mikael med bloggen Historisk Dräkt har sytt flera fina panzar och har bra koll på hur det går till med mer "vanliga" metoder än den som jag experimenterar med. Läs hans blogg om du vill veta mer om hur man kan göra!

Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

2011-10-31T09:33:00.000-07:00

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar. Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast. Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.

/ I.

Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

Battle Of Wisby - vad hände sen?

2011-09-18T15:10:00.000-07:00

Efter hantverkshelgen i Gamla Uppsala för någon vecka sedan skrev jag efteråt att det finns stunder då det är på sin plats med ödmjukhet. Den gången var det inte det, men idag, idag känner jag mig ovanligt ödmjuk. Och lite öm i största allmänhet, faktiskt. Jag har varit på min första HEMA-träning (HEMA = Historical European Martial Arts) med Uppsala Historiska Fäktskola, tillsammans med ett antal nya bekantskaper från BoW (Battle of Wisby).

UHFS håller på med europeisk fäkt- och kampkonst från ungefär 1300-1600. Lämpligt nog roades jag mest av den typ av "fäktning" och brottning som faller inom den period som jag brukar ägna mig åt, utan att veta så mycket i förväg om vad som är typiskt för vilken tidsepok. Så behändigt!

UHFS fokuserar på den fäktkonst som utövades i det tyskromerska riket under sen medeltid, "ett arv efter den ridderliga fäktkonsten" enligt föreningens hemsida. Som källor för kunskapen används fäktböcker från tiden. Dessa lär ut strid man mot man med tidens olika närstridsvapen, från pik och pålyxa, långsvärd och svärd och bucklare, till dolk och obeväpnad brottning.

Vore det inte för BoW så skulle jag förmodligen inte ha kommit iväg. Jag har alltid gillat fighting som lek och tävlingsform och velat hålla på med det, men inte riktigt hittat en form eller ett sällskap som känts rätt. Ja, jag har både macho-, tjej- och "litenhetskomplex", dessutom är jag kräsen! Men kanske kan det här vara någonting?

Vän A: "Ida, du ser ut som en Peter Pan bland alla tjockisar!" Är det konstigt att jag har litenhetskomplex?!

Vad jag dock är helt säker på är att jag vill lära mig slåss effektivt och säkert, så att jag kan vara med och återskapa/leka medeltida strid igen, efter Battle of Wisby. Kanske med Carnis, som ju är ett uttalat vapenbrödraskap. (Men än så länge känner jag mest folk i Albrechts Bössor?! Hur blev det så?)

I källaren ligger nu en bit avbarkad ask och torkar som sen ska bli skaft till den här...

Nu har jag träffat kvinnliga fighters som inte ber om ursäkt för att de vill "vara med pojkarna och leka", samt "pojkar" som inte gör en grej av att tjejerna vill vara med. Skönt!

Den enda specialbehandling jag stött på än så länge är lite extra uppmuntran och förtjusta tillrop om att "det var på tiden". Jag har också träffat riktigt riktigt duktiga fighters som liksom mig är små, korta och ändå klarar sig hur bra som helst. (T som är yrkesmilitär är pondus personifierad trots att han är betydligt spädare än mig, och O är i alla fall en decimeter kortare utan att det bekommer honom ett dugg!)

Jag kommer inte ifrån känslan. Jag är fast! Det här var bara början... (Bild: Olle Sahlin)

En av dem som kommit med glada tillrop är en nyfunnen vän från just Battle of Wisby, Nick. Han håller just nu på med diverse rustningsdelar för min räkning. Min man är ivrigt sysselsatt med att leta hjälmodeller åt mig, det finns ju för- och nackdelar med alla...

Själv knåpar jag brynja och läser jag om hundraårskriget i "Medieval Warfare". Det stora projektet för mig är annars just nu är att sy en gambeson/aketon/jack/jupon/pourpoint/ellervaddetheter, samtidigt som jag försöker lära mig uttala nya ord som "aventail" och "salat" utan att fnissa ihjäl mig.

Nåväl. Jag tänkte inte precis sluta vara en textilnörd utan like. Men jag vill slåssas också, sådetså. Det är så skönt att slippa välja!

Att slåss med svärd och bucklare fick jag testa idag. Så himla kul!

När det gäller Korsbetningen och Battle of Wisby utöver det rent personliga, så händer det ännu mer saker. Vissa kan jag berätta om, andra är lite hemliga än så länge. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en arkeolog som ville använda min blogg och mina skriverier (här och här) som källa i en avhandling/uppsats som skulle komma att handla om de textilfragment vi "hittade" på plator och andra rustningsdelar under vårt besök på Historiska Museet i våras. Det känns riktigt, riktigt häftigt!

Fler besök på Historiska är inplanerade för BoW-gänget, ett i sällskap med nämnda arkeolog som kommer långväga ifrån, för att tillsammans titta närmare på rustningarna igen.

Redan om en månad är det dags för stridsuppvisning igen i samma anda som under det stora slaget utan för Visby, men mindre förstås. Det blir på Medeltidsmuseet i Stockholm den 22/10, och jag ska vara med som "lätt rustad". (Skönt att ha en deadline för min rustjacka, håll tummarna för att jag hinner klart!)

Dessutom blir det kurser i sömnad av 1300-talsdräkt som jag ska vara med och hjälpa till att hålla i tillsammans med arrangörerna för BoW.

Ja, ni hör, jag har fullt upp!
Och jag känner fortfarande, att det här är bara början.

/ I.

PS. Jag höll på att glömma det viktigaste. På grund av min modesta kroppsbyggnad, påtvingad medeltids-crossdressing och mitt tjat om panzarsömnad (gambeson) så är jag numera omdöpt till "Panzarsork". Jag har till och med en egen signaturmelodi - be Olle så kan han sjunga den för er!

/Sorken

Hättor och huvudbonader.

2011-09-08T06:06:00.000-07:00

När jag och Olle var ute och fotade min nya grå kjortel igår passade vi på att ta lite bilder på min Birgittahätta och min älsklingshuva i svart ylle. Båda är ganska nya och har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lika bra att jag lägger upp dem här, medan jag är i farten.

Birgittahätta framifrån.

Från sidan.

Och bakifrån.

Jag vet inte just om det är värt att jag skriver något om Birgittahättor, det finns så många andra som gjort det bra före mig, tillexempel Vix och Isis. Min är otroligt enkel, bara handsydd rakt upp och ned i linne på Martinas workshop i Battle of Wisby-lägret. Jag kommer väl att våga mig på det spännande "broderiet" som finns på Vix nya variant och på originalet någon gång, men som vanligt är jag lite feg och trög i starten.... ;-)

Birgittahättan må vara enkel, men den sitter som en smäck och är perfekt som bas för min nya favorithuvudbonad. Jag vet inte alls vad den ska kallas, för någon riktig struthätta är det inte egentligen. Ordet "fruhätta" förekommer i en del testamenten enligt Eva Andersson om jag inte minns fel, kanske kan det passa? Tills något bättre dyker upp så nöjer jag mig med att kalla den "huva", som verkar vara ett lite mer neutralt medeltida svenskt ord för den här typen av plagg.

Knäppt med en tygknapp i halsen.

Knäppta hättor/huvor finns i många varianter, men knäppta hättor med många knappar och strut är ovanliga på kvinnor i bildmaterialet från medeltiden. Det här blir min lösning - bara en liten tygknapp i halsen, efter bilder på en variant från Holkham Bible, bland annat. Huvan sitter bra även oknäppt, särskilt om jag nålar fast den med en nål i klänningen mitt bak och två fram, en i var "snibb", och kanske även i Birgittahättan med en nål i var tinning.

Holkham Bible.

Jag har velat ha en sådan här huva i flera år och sytt ett par som jag inte blivit riktigt nöjd med. Mest berodde det nog på min motvilja att använda kilar över axlarna, jag tyckte förut att det såg så klumpigt ut. Men utan dem sitter inte hättan som den ska. I den här har jag en kil mitt bak dessutom.

Materialet är viktigt också, som vanligt. Nu har jag använt de sista bitarna jag hade av ett svindyrt, mjukt valkat och överskuret ylletyg som inte egentligen behöver fållas. Trots det valde jag ändå att kantäva runt om i svart ullgarn, med bara 3 brickor, om jag minns rätt. Nu tycker att den ser mer "färdig" och bättre sammahållen ut än innan kantväven, den liksom ursäktar att hättan är ihoppusslad av en massa småbitar. Fast nu är ju snygga materialskarvar nästan det finaste jag vet... ;-)

Hättan sitter tight och skönt om nacken, utan glipa mot klänningen i bak.

Den här svarta huvan är en klar favorit bland huvudbonader just nu, brättet skuggar så skönt mot solen och doket värmer bättre än slöja och haklin på kvällen eller om det är kyligt ute.

/ I.

Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

2011-09-08T05:14:00.000-07:00

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor.

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm. Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen. Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen!

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället.

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken.

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida

Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

2011-09-04T13:04:00.000-07:00

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.

Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.

Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!

Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)

/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.

Växtfärgningsäventyr, del 2.

2011-08-28T07:51:00.000-07:00

Jag sov som en stock efter mitt första växtfärgningsförsök på spisen hemma. Jag har växtfärgat förut en del, framförallt på Bäckedal och på lajv någon gång, men jag hade uppenbarligen glömt hur tungt och stressigt det är att vakta och bära stora grytor fulla med hett vatten... Morgonen efter hade tyget svalnat i badet och var ännu mer starkt citrongult än tidigare. Och till min stora lättnad var det varken förstört av vassa renfanekvistar, filtat eller glanslöst av överhettning och överdrivet omrörande i grytan.

Citrongult tyg, färgat med renfana.

Alltså, jag hoppas ju att ingen tror mig, men jag är faktiskt en fegis. Anledningen till att jag alls vågar experimentera såhär med en stor bit riktigt dyrt och fint tyg är att jag köpte det hos Korps under medeltidsveckan för det presentkort på 1000:- som jag vann när jag fick Lajvsveriges dräktpris i vintras för den här fina hättan. Då känns det nästan gratis och lite som att det är smart att använda pengarna i potten för ett nytt och förhoppningsvis utvecklande textilt experiment.

Innan jag gick och lade mig kvällen innan hade jag alltså silat av färgbadet, så att inga kvistar var kvar i det längre. Lite av spadet som blev över satte jag åt sidan, men resten hettade jag upp igen till 90 grader tillsammans med tyget.

När både Lina och jourhavande syslöjdsfröken anslutit vågade jag till slut ta grytan av värmen och hälla ned järnvitriolen. Badet blev genast dramatiskt mörkgrönt, nästan svart. Jag rörde om lätt frenetiskt för att färgen skulle ta jämnt och det citrongula tyget mörknade snabbt till någon sorts armégrön variant. Jag fick bråttom att ta upp det ur badet, skölja ur järnet och slänga tygbitarna i en tvättmaskin på ullprogrammet igen. Järnet gör nämligen ullfibern skör och glanslös om det får sitta i för länge, och ett så tunt tyg som mitt skulle inte överleva det.

Det betade garnet blöts noga i allt varmare vattenbad innan färgning. Mitt gröna tyg skymtar i bakgrunden.

Därefter tog våra gemensamma färgningsaktiviteter utomhus vid. Maria (alltså jourhavande syslöjdsfröken-Maria) och Lina blötte upp våra förbetade garner i allt varmare vattenbad, medan jag tände den gigantiska grillen som vi skulle använda som eldstad. Krappen och kochenillen som Olle hjälpt mig att mala hade fått svälla i vatten över natten och blandades nu med 68-gradigt vatten i Marias stora oförtennade koppargryta.

Uppblötta mosade löss = kochenillsoppa

Krapp och kochenill blandat i den stora koppargrytan.

Medan allt detta ordnades så torkade mitt tyg i bakgrunden. Efter tvätten fick det en varm och jämn ljus olivgrön färg, faktiskt lite av en älsklingsfärg för mig. Jag kan knappt vänta på att få sy en cottehardie av det, en tunn fin som passar bra på sommaren bara som den är över särken, eller att ha under en annan ylleklänning när det är lite kyligt. Men först måste jag rimligtvis bli klar med den vejdeblå klänningen som jag påbörjade före medeltidsveckan, så jag får försöka få det undanstökat och ge mig till tåls med det växtfärgade tyget.

Fortfarande lite fuktigt nyfärgat klänningstyg.

Krapp och kochenill är båda starka färgämnen, och för att färgen ska ta jämnt är det bra att dra garnet som ska färgas över käppar den första stunden i färgbadet. Det är också viktigt att hålla en jämn temperatur, är den för låg så tar inte färgen och blir det för varmt så förstörs färgämnet i krappen. Strax under 70 grader är lagom, det ska ryka lite om färgbadet och inte göra allt för ont att stoppa ned handen. Vi försökte använda termometer för att vara på den säkra sidan, men för det första så fick termometern spunk och påstod att temperaturen varierade mer än vad som kan ha varit möjligt, och för det andra så höll den stora koppargrytan en förvånande jämn temperatur alldeles av sig själv så vitt vi kunde bedöma utan en fungerande termometer.

Krapp drar på långsamt, första timmen hände inte så mycket. Jag tror att kochenillen kanske fastnade först på garnet, för det antog en liksom kall lilarosa färg som jag känner är mer typisk för kochenill än krappens färgspektra av varma orangeröda toner. Under tiden pysslade vi med lite annat, vi värmde på resterna av det silade renfanebadet, som det alltså inte var någon järnvitriol i. Lina ville ha lite gult tunt garn att brodera med, och jag hoppades på lite grågrönt garn för kantväven till min blivande växtfärgade cottehardie. Jourhavande syslöjdsfröken ville för sin del försöka överfärga ett rött garn som hon hade sedan tidigare men inte var så förtjust i, och det fick faktiskt en trevligare mörkare ton.

Andra värmningen av renfanebadet.

Just som vi började bli riktigt hungriga och trötta anslöt Olle och började grädda bröd över glöden åt oss till fika. Lina kokade te, solen tittade fram och rätt vad det var så kändes alltihop som ett otroligt lyckat kalas! :-D

Olle, min hjälte med stekspaden i hand och snyggaste Battle of Wisby-tröjan på.

Tekalas i det gröna.

Jourhavande syslöjdsfröken visar Lina kvaststickning.

När vi fikat färdigt avrundade vi färgandet för dagen. Jag flyttade över två härvor krapprött och en härva renfanegrönt garn i en ny gryta. Jag tillsatte järnvitriol för att få lite mörkare färger, även denna gång med tillfredsställande resultat. Det mörkröda garnet ska bli tunna knähöga nålbundna strumpor åt mig, kanske ett par vantar också. Det gröna blir förmodligen lite kantväv till klänningstyget i samma färg, men vi får se framöver.

Till vänster renfana med och utan järnvitriol. Till höger, krapp dunklat med järnbeta.

Övriga garner fick ligga i efterbad i krapp- och kochenillgrytan som stod kvar på sin plats över glöden tills kvällen och mörkret kom. Då hade badet svalnat och jag kunde plocka upp dem för ursköljning och torkning. Nästa dag när allt var helt torrt fotograferade jag frukten av våra mödor i solen för att få så bra färgåtergivning som möjligt.

Krapp och kochenill. Från morotsorange och laxrosa till djupviolett, rött, lila och vinrött

Det här var riktigt roligt och jag blev över förväntan nöjd med resultatet! Nu ser jag fram emot att få använda egenfärgat garn och tyg till höstens många hantverksprojekt, och hoppas också på att hinna göra nya växtfärgningsförsök framöver.

/ I.

Växtfärgningsäventyr, del 1.

2011-08-28T05:58:00.000-07:00

Inspirerad av Battle of Wisby-workshopen i växtfärgning har jag äntligen vågat mig på att färga en större bit tyg. Jag bestämde mig efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka mig på en ljus grön nyans som jag vet att jag klär bra i och som går lätt att överfärga med en starkare färg om det skulle bli helt misslyckat.

Renfana, Tanacetum vulgare.

I Visby färgade vi gult med färgreseda och dunklade garnet till gröna toner med en efterbetning bestående av järnvitriol. Detsamma borde funka med renfana också, var min tanke. Renfana ger klara gula färger och växer i mängder hemma hos mina föräldrar. Efter en utflykt hem till mor och far och dessutom till Gudruns Ullbod i Enköping för järnvitriolen var jag redo.

Mala kochenill är inte min favoritsyssla, precis.

Dessutom tänkte jag passa på att färga en del nålbindningsgarn med krapp och kochenill. Jag låter Marias blogg faddra mig lite på traven och läser om krappfärgning att krapp ger stark färg och att man kan använda efterbadet både en och två gånger (just det, något minns jag från Bäckedal i alla fall...) Särskilt om man dessutom tillsätter kochenill, förstås.

När jag kommit så långt insåg jag hur kul det skulle vara med sällskap och bjöd in kära jourhavande syslöjdsfröken och min gamla vän Lina från Bäckedal till mitt växtfärgningsäventyr. Men innan vi kunde sätta igång allihop hade jag en del förberedelser att klara av, och som tur var fick jag hjälp av Olle.

Olle mixar krapprötter.

Maria rådde mig att först tvätta tyget som ska färgas. Helst en omgång för hand i diskmedel för att få bort appretur från tyget, och sedan en gång till, förslagsvis på ullprogrammet i tvättmaskinen. Det senare är lite fundersamt eftersom just den maskinella nötningen är det som krymper tyget, ännu mer än värmen. Fast jag vill ju ändå att tyget ska krympa innan jag färgar det, så jag följde rådet och det gick fint med mitt tyg.

Den första tvätten för hand i badkaret var säkert en del av orsaken till att en tvätt i maskin fungerade på ett så pass tunt ylletyg som det här, omkring 22 trådar per cm. Det viktigaste är under alla omständigheter att inte chocka ullen med kraftiga temperaturväxlingar och att hantera tyget försiktigt när det är vått, så att det inte filtar sig eller blir luddigt.

För att få ett så jämnt färgresultat som möjligt ville jag ha så små bitar tyg som möjligt. Jag delade mina 3 meter klänningstyg på längden och bredden i 4 våder, var och en ungefär så lång som klänningen ska vara, plus krympmån. Ärmar och kilar får jag pussla ihop av spillbitar på tyg som blir över, det brukar gå fint. Kanterna sicksakade jag på maskin, för att de inte skulle repa upp sig.

Tvättat och alunbetat garn och tyg i våder, redo att färgas.

Jag betade tyget med alun för att färgen skulle fastna och såg till att hålla temperaturen uppe i 80-90 grader i en timme, en och en halv. Som Maria sade, det sista av eventuella kemikalierester måste bara försvinna av sådan behandling. Alun är ett naturligt salt som låter växtfärgen verka på animaliska fibrer utan att påverka färgresultatet. Alun är rätt starkt, så jag vägde tyget noga före tvätt för att räkna ut hur mycket jag skulle behöva använda. 20 g alun till 100 g tyg (eller garn) kan vara lagom.

Tyg varvat med renfana.

Med färsk renfana kan man använda både blad och blommor till färgbadet. Jag klippte bort de tjockaste och mest vediga delarna på stammen och försökte finfördela blad och blommor med en vanlig kökssax. Det går att antingen göra ett avkok på växten som den är, som man sen silar och använder för färgbadet, eller bara varva det som ska färgas med renfana direkt i grytan. Det senare verkade lite enklare, så jag valde "direkt i grytan"-metoden.

Jag värmde försiktigt upp renfandebadet med tyget i till nästan 90 grader, noga med att inte gå över det. Jag höll temperaturen mellan 70 - 90 grader i en timme eller en och en halv, vakandes som en hök över grytan för att inte tyget skulle flyta upp över vattenytan och bli fläckigt, eller vattnet börja koka och tyget bli förstört av den anledningen. För säkerhets skull färgade jag också hälften av tyget i taget, så att det skulle få plats mycket renfana i grytan. När jag började känna mig nöjd med den starkt citrongula färg som tyget fått tog jag grytan av värmen, silade bort alla växtdelar och lät tyget svalna i färgbadet över natten.

Citrongult tyg!

Fortsättning följer!

/ I.

Battle of Wisby - Hantverk och lägerliv

2011-08-18T12:44:00.000-07:00

Som utlovat kommer nu äntligen ett inlägg om det som jag egentligen håller på med, jag har inte förvandlats till någon krigsivrande rustningsnörd, än. (Men jag har faktiskt börjat sova med medeltids-militia-porr på sängbordet, skissar på en gambeson och har tagit ett principbeslut på att bara nitad brynja är tillräckligt tufft för mig... ;-)

Det känns fantastiskt skönt att kunna rapportera att min kantvävningsworkshop gick bra. Jag börjar få in rutinen, tror jag. Den här gången höll jag låda tillsammans med Åsa Vävare, en ny bekantskap och en mycket skicklig textilhantverkare som bor på Gotland. Åsa fokuserade på kantvävning med bandgrind och jag höll i brick-biten som vanligt.

På min "station" som skymtar förbi i början av filmen här ovan (s 15 - 25) fick deltagarna testa att väva med knapphålssilke i kläde. Det var det lättaste jag kunde hitta på, för klädet repar ju inte upp sig och silke är... silke, liksom! ;-) Åsas gäng vävde med ullgarn, och alla som ville fick testa båda delarna. Det var som vanligt en enorm kick att se hur det gick upp för våra elever att "Jamen, det här är ju lätt, jag kan själv! Och vad fint det blir!" Att ge andra den upplevelsen när det gäller hantverk, är en jätteviktig drivkraft för mig, så den karamellen ska jag suga länge på.

Jag älskar att se flitiga väverskor uppradade såhär!

Jag har inte tänkt på det förut, men de av Herjolfsnesplaggen som har kantväv på sig är förmodligen vävda med bandgrind, även om det spekuleras om tvåhålsbrickor i Woven into the Earth. (Ja, det kan vara ”fotväv” också, resultatet blir detsamma.) Skillnaden mellan kantväv med brickor respektive grind är att med grind får man en tuskaftsväv, medan (fyrahåls-)brickorna har fyra möjliga skäl och ger en tvinnad väv som kanske är lite starkare, om man väver "på vanligt sätt" med dem, om ni ursäktar att jag uttrycker mig så slarvigt.

Duktiga Anna från Albrechts Bössor.

Jag testade själv att väva med bandgrind på färjan hem, och det var förvånansvärt smidigt. Nu är min gröna cotthardie kantvävd fram och jag har varpat upp nog för halslinning och ärmkant också. Det går ganska fort tycker jag, jämfört med brickväv, även om det inte blir lika slitstarkt. Det är lättare att göra i ordning väven och blir liksom färre handrörelser när man syr/väver. Dessutom känner man inget motstånd från varpen som blir mer och mer tvinnad när du väver med brickor.

Första försöket med grindvävd kant. Finemang!

Förutom min egen workshop var jag på flera andra. Tillsamman med min vän jourhavande-syslöjdsfröken (nedan) var jag på en om Birgittahättor. Det var min gamla klasskamrat Martina från Bäckedal som höll i den och ville presentera det som hon känner är "den förlorade länken" i medeltida kvinnodräkt. Birgittahättor är det senaste av det heta i reenachtmentsvängen, tydligen, fastän jag nog tycker att man sett dem i ett par år nu. Hur som helst, workshopen var riktigt, riktigt trevlig! Dels var det så himla kul att träffa Martina igen och hon var minutiöst väl förberedd. Men dessutom var en, ja i det närmaste internationellt erkänd expert på ämnet med på ett hörn.

Inprovning av Birgittahätta.

Isis som har bloggen Medieval Silkwork har varit med om att öppna relikvariet som den bevarade sk. "Birgittahättan" fanns i, där den har legat orörd åtminstonne i 300 år. Hon har tillsammans med en annan tjej skrivit ett arbete om det hela, och under årets medeltidsvecka var det en del kontrovers om det här. Själv är jag bara förvånad däröver och mest glad att jag fick träffa både Martina och Isis. Resten är en lång historia. Ja, jag känner att hela Birgitta-grejen kanske behöver ett eget inlägg. Tills dess får jag passa på att ta lite fina bilder på min egen Birgitta-hätta som faktiskt blev klar strax efter workshopen. (Läs: klockan 4 på morgonen, dagen efter... Vaddå tvångsmässigt slöjdande?!)

Mumsig stypvåffla. Eller stroopwaffle, som de säger overdär.

Jag var också på en läderworkshop som en av Isis bekanta höll i, en nederländare med ett fullständigt outtalbart namn. Men han bjöd på nederländska sötsaker som tydligen går under smeknamnet "strypvåfflor" på svenska, och han var väldigt duktig på att göra "girdlebags". "Girdlebags" är sådana där fina njurformade väskor med flera fack och små snörda pungar inunder locket. Jag hade inte hjärna just då att tänka på mönster, en massa smådelar, sömsmåner och pill, så jag satsade på en trevlig axelremväska istället, av enklare modell.

Många olika modeller fanns att välja på.

Jag ville hemskt gärna ha en behändig liten väska som inte är lika fjollig som alla mina små toffsväskor, och som är mindre än min stora pilgrimsväska av oblekt hampa. Den ska passa mig, tåla väder och vind, och se allmänt snygg ut. Och eftersom "girdlebags" såvitt jag sett endast bärs av män i medeltida bildmaterial, funkar en sån inte, hur snygga de än är. Dessutom är de lite för små för att rymma allt jag vill släpa runt. Men jag har faktiskt sett axelremsväskor på kvinnor i vissa fall, även om jag är för lat för att visa bildmaterial just nu.

Riktigt så sned och vind som den ser ut, är den inte, min lilla väska.

Av nederländaren som höll i workshopen fick jag köpa ett jättefint getskinn, omkring 2 mm tunt. Förebilden för min axelremsväska är en nederländsk 1300-talsväska som beskrivs i Purses in Pices, bara lite mindre. Det var nyttigt för mig att få öva lädersömnad, det blir inte av så ofta. Själva axelremmen ligger fortfarande i ett järnoxidbad här hemma för att få samma snygga svärta som väsklädret. Det är färgat på precis samma sätt, men dessutom behandlat efter ett gammalt fiskarrecept som ska ge helt vattentätt läder. Vi får se hur det går med det, jag är mest orolig för att lädret ska släppa färg...

Egenhändigt tillsågat remändesbeslag nitas fast...

För att snitsa till väskan lite valde jag att såga till ett remändesbeslag i mässingsplåt, som saknas på originalet men som jag tycker gör sig bra. Det roliga med den här väskan var att jag väldigt, väldigt gärna ville ha den klar till striden vid ringmuren, då jag skulle vara orderlöpare. Den blev inte klar och så var det med det. Men nu när den äntligen är färdig (sånär som på axelremmen alltså) så inser jag varför jag intuitivt tyckte modellen skulle ha varit så passande just till det tillfället. Det heter ju "messeger bag", och "messenger", det var ju precis vad jag skulle vara!

Avslutningsvis var jag en kort stund på en inspirerande växtfärgningsworkshop också, men då jag missade all teori får ni nöja er med lite bilder därifrån.

Teoridelen, som jag missade. :-(

Färgreseda.


Krapp, med en pytteliten aning koschenill dessutom.

Endast två färgämnen användes, ändå alla dessa nyanser! Tufft!

Mina små härvor som jag fick med mig hem. Underbart vackra!

Jag blev så inspirerad av växtfärgningsworkshopen att jag redan nästa dag köpte 3 meter fin vit yllekypert som jag är sugen på att färga med just färgreseda och järn för att få den där fina gröna nyansen. I min värld har gränserna för vad som är lagom ambitionsnivå flyttats fram kraftigt under Battle of Wisby. Nu känns det som att "alla" utom jag har kläder av fina tyger som de växtfärgat själva. Jag vill också!

/ I.

PMSS - Post medieval stress syndrome.

2011-08-16T01:56:00.000-07:00

Ja, jag lider av PMSS, Post Medieval Stress Syndrome. Vardagen känns trist och grå, lätt meningslös, vilket i och för sig kan bero på att jag är våldsamt förkyld. Jag längtar tillbaka till den ljusa men visserligen blodiga medeltiden. Det känns som att jag behöver bearbeta mina upplevelser genom att närmast tvångsmässigt läsa och skriva egna återberättelser av slaget, samt se på andras bilder och filmer. Här kommer en till som visar stora delar av slaget ihopklippt, nästan lika fin som Petters i förra inlägget.

Först ser man alltså hur den gotländska hären med bågskyttar längst bak går framåt över fältet till publikens jubel. Det var otroligt mäktigt att få gå bredvid fanan, längst fram, som en individ framför en annars nästan oöverskådlig massa.

"Anfall!" (Foto: Kajsa Stavebring)

Sedan kommer bondehärens desperata bön om hjälp från Visby borgare som får klinga ohörd och istället följs av danskarnas sista anfall.

Man kan också mot slutet se mig till höger i bild med härförarhornet på ryggen, (vid 1.44) men framförallt höra mig ropa något i falsett, i stil med "Danskjävlar, döda mig då, jag vill inte bli sist kvar" (vid 2.34) varpå en "danskjävel" omedelbart beviljar begäran och ett våldsamt jubel utbryter då jag och vår härförare som de kanske sista gutarna faller.

Danskarna går då runt för att försäkra sig om att alla som fallit verkligen är döda. Petter på den danska sidan (i rödvit hjälm och rosa hosor) sticker spjutet i sidan på en skrikande gute och går sedan vidare för att ge mig samma behandling. (Jag får ge igen en annan gång! ;-)

När allt är över rider Kung Valdemar med sin fanborg och sina närmaste män fram för att inspektera slagfältet tillsammans med prins Kristoffer som redan kliver omkring på kullen med sin ståtliga röda vapenjacka över rustningen. Tyvärr får man inte se den vackra minnesgudstjänst med tyst minut och en bön för de fallna som följer, och inte heller kan man höra kyrkklockornas klang som skulle "väcka de döda till liv igen" enligt manus.

Med stor värme minns jag hur vi efter slaget fick ställa upp gruppvis mot publiken och bli presenterade, applåderade och tackade. Där var både fristående individer som satsat allt på att ordna utrustning särskilt till detta slag och väletablerade grupper från nio olika europeiska länder. Jag stod längst ut på en kant bredvid Petter som nyss stack mig med spjutet när jag låg död ned på kullen. Det var första gången jag presenteras som en del av Fraternis Militia Carnis och det kändes som en storslagen debut i min nya grupp!

Mitt emot oss på andra sidan kravallstaketet såg jag många av mina närmaste vänner stå och ropa och heja på just oss två, och jag fylldes av en stor värme gentemot dem lika mycket som alla deltagare i striden och arrangörerna för hela eventet som kämpat så hårt med alla förberedelser och planering i över ett år. En oförglömlig upplevelse. Och jag har en bestämd känsla av att det för min del allra minst, blir början på något nytt och spännande.

/ I.

Battle of Wisby - Slagfältsdöden. (Och varför man ska ha handsydda underkläder...)

2011-08-15T08:46:00.000-07:00

Semestern, Medeltidsveckan och Battle of Wisby är slut och jag är tillbaka på fastlandet. Visbypesten tog mig till slut, och jag ägnar dagen åt att dricka te, vila och kolla på videoklipp från slaget om Visby. Jag var nog inte riktigt förberedd på hur enormt stort det här eventet skulle komma att bli.

Jag hamnade på massor, massor av bilder, så det känns bra att veta att jag verkligen ansträngde mig för att förbereda bra utrustning. Önskar bara att jag haft tid att bygga en plata så att jag kunnat vara med och slåss också, men nu är jag å andra sidan väldigt motiverad att få till både en sån och en vadderad rustjacka...

Den här underbara kortfilmen har jag fått låna av min kompis Petter Karlsson, han har gjort den särskilt till Battle of Wisby. Jag älskar den!

Jag vet inte riktigt hur det fungerar med rättigheter till bilder och så, därför tänkte jag att jag bara länkar direkt till Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet som tog väldigt många maffiga bilder av hög kvalité, även under slaget då jag av naturliga skäl inte kunde fota samt de som Petter använde till filmen ovan. Men min älskade man tog några fina också, och även om de är tagna med en sämre kamera kan jag dela dem ohämmat. ;-)

Här står jag och väntar på att få mönstra, och ser väl ut som en rätt liten sork (gotländsk pojke) i sällskapet.


Fanbäraren Maria och jag blev ett litet stabsbihang på den gotländska sidan och höll ihop under hela striden.

Till och med vädret var "autentiskt" med rejäl sommarhetta. Här syns "chefen" i bakgrunden.

Som orderbärande löpare hade jag dessutom stor fördel av att vara lätt rustad, jag kunde faktiskt springa ifrån de flesta på slagfältet, även om skyddet mot pilar blir ringa. Här vilar jag i skuggan och håller samtidigt ett öga på chefen för den gotländska hären, som jag skulle följa på tre stegs avstånd under striden, bärandes hans handskar, horn och stundom även hans svärd. Hela tiden redo att springa med bud om hur de andra enheterna skulle flyttas på slagfältet.

Maria och jag. Sanna vänner finner man på slagfältet!

Reglerna för återskapande både inom min förening Carnis och Battle of Wisby i stort medger (uppmuntrar!) kvinnligt deltagande i strid, så länge alla stridande agerar och klär sig som män. (Det grundas på att kvinnligt deltagande i strider historiskt sett varit mycket ovanligt, och har det skett så har det gjort det just som så att de agerat som män...) Hur androgyn jag än kan bli i manskläder så lyckas jag dåligt med att se ut som en vuxen karl, och får därför agera en ung pojke. Många i min storlek föll dock i verklighetens strid vid ringmuren 1361, och medellängden då var också lägre än idag då vi får bättre mat och lever ett mindre hårt liv.

Under ett av övningstillfällena när jag stod med fanbäraren bakom vår härförare, men framför alla andra gotländska trupper klämde han ur sig att orsaken till min brist på synlig rustning i kombination med min framstående plats på slagfältet skulle kunna förklaras med att jag gestaltade en ung son till honom själv.

Det var en intressant tanke. Det skulle även innebära att min ringa storlek, många blanka knappar och klara färger i dräkten fick en förklaring. En son till en gotländsk storman skulle under medeltiden förmodligen räknas som lämpligt gisslanmaterial i en strid som den vid ringmuren, och kanske kunna hoppas på att just möjligheten att sticka ut från de övriga på slagfältet kan rädda livhanken i en svår situation. Den här gången blev det dock inte så, vi dog sida vid sida i den sista desperata striden.

Gotlänningarna i Bro setting ledda av Oscar Hejll tågar under St Olovs fana ut ur lägret på väg mot slagfältet.

Så många vackra rustningar, så genomtänkta dräkter. Jag älskar det!

Själv fick jag vänta bland de sista att tåga iväg tillsammans med härförare och fanbärare, så jag hann både med att hälsa på Dick Harrisson som skulle vara speaker under slaget, och få en avskedskyss av fotografen. (Dick Harrisson, historieprofessor från Lund, skriver själv om slaget här.)

Berättaren, historikern Dick Harrisson.

Avskedskyss.

Ja, och sen var det dags. Slaget. Det var en enormt maffig upplevelse att få stå framför våra styrkor och ta emot den mångtusenhövdade publikens jubel innan striden. Vi kontrollerade vindriktning genom att kasta upp lite gräs i luften, till publikens förvirring antar jag. (Bågskyttarna var redan väl förberedda på vindriktningen, men det är ju ändå ett skådespel och det såg coolt ut.) Sedan beordrades vi att knäfalla och vår härförare höll ett litet brandtal framför sina styrkor, en bön om att:

"Herren Gud själv må beskydda oss och inte skicka sin son, eftersom detta slagfält inte är en plats för barn!" - Johan Käll

Gutar i bön före striden. (Bild: Olle Sahlin)

Han bad även högt på latin vilket var mycket stämningsfullt och imponerande. Jag tror att översättningen kom efteråt och handlade om att vi nu befann oss i Nådens tillstånd. De lyckliga av oss som snart skulle dö för fienden skulle få kasta av oss våra smutsiga kroppar och rena från synd stiga upp till Herren Gud för att vistas i Hans salar. Ja, det var väldigt mäktigt.

När vi sedan fick resa oss öppnade sig leden för att släppa in fanborgen och chefen med mig i hälarna bakom vår linje. Jag bar hans handskar och horn och när striden börjat fick jag naturligtvis jobba hårt på att både vara tillräckligt nära för att direkt kunna höra order eller ge honom vad han bad om direkt i handen, och dessutom utom räckhåll för fiendelansar och spjut. Det var som en väldigt spännande dans, där jag fick kämpa för att försöka ha en överblick över skeendet. Vid något tillfälle fick jag till och med påpeka att en setting borde dra sig bakåt, och därefter order om att springa för att framföra just detsamma till enhetschefen.

Det var både pilregn, kavallerichocker och hård närstrid i etapper. Många gotlänningar flydde in i publiken eller deserterade till högljudda burop. Andra kämpade hårt tills de blev nedhuggna och därefter bestulna på skor och annan utrustning, till publikens förtjusning. Långsamt drevs den gotländska hären bakåt och led av stort manfall. Reträttropen ekade om och om igen. I slutändan kom den sista striden att ske uppe på en kulle och bara ett 20 tal tappra stod upp i det skedet på vår sida. Jag själv stod längst bak i sluttningen bredvid fanan, med ryggen mot publiken och tusentals smattrande kameror.

Som synes på filmen ovan fick jag räcka chefen hans horn en sista gång där uppe på kullen, och han blåste mäktigt i det ända tills han dog. Själv hade jag fullt upp med att vakta på en gotländsk kamrat som fallit lite olägligt och riskerade att bli nedtrampad av de stridande. Jag hukade över honom, höll upp mina händer och ropade att ingen skulle röra honom, mest för att de som slogs framför oss med ryggen mot skulle höra att han låg där.

Min största skräck efter att bli skadad på riktigt var att bli sist kvar, skonad för att jag sett så ynklig ut. Därför skrek jag när det bara var jag och två tre gotlänningar till kvar som ännu levde, att "danskjävlarna" skulle döda mig, att jag inte ville bli sist kvar. Jag vet inte hur historiskt det var, eller hur rätt rent mänskligt sett. De flesta skulle nog snarare be för sina liv. Men jag vet att mycket få om ens någon benådades av dansken den där dagen för 650 år sedan, så all dylik nåd ville jag också besparas.

I sista stund, när slaget redan var vunnet för Danskarnas del och Valdemar Atterdags son Kristoffer kliver runt bland de döda på kullen lyckas jag övertyga en dansk soldat om att det går bra att hugga ned även mig, liten och obeväpnad. Jag får ett rejält och omtänksamt yxhugg över hjälmen strax efter att filmen ovan slutar. Jag faller med ett skrik, rullar ned för kullen rakt in under avspärrningsbanden och in bland publikens ben under skrikande och sparkande från min sida.

Där ligger jag och svär och gnyr en stund innan jag tar mig samman och krälar upp för kullen, drar mig upp bara med armkraft genom att greppa om gräset och köra ned naglarna djupt i jorden. Väl där lyfter jag huvudet en gång och ser vår härförare, i scenariot min far, falla till slut och hornklangen tystnar. Då kollapsar även jag med en suck i högen med döda gotlänningar, landandes med huvudet mot en vänligt mjuk ringbrynjemage. Det är över. Vi är alla döda. Min vän Petter som under slaget gestaltade en extra ond dansk (enligt egen utsago) klev fram och petade lite på sina döda vänner med ett spjut för att försäkra sig om saken. Jo, vi var döda.

Den gotländska härföraren drar sin sista suck just som jag släpat mig upp på kullen igen och lagt mig att dö bland mina kamrater.

Eller ja, det värsta kanske inte skulle vara att bli skonad. Ungefär lika illa och genant skulle det kännas att typ tappa hosorna i striden. Nu hände lyckligtvis inte det, utan jag får istället nu tillfälle att poängtera varför det är bra att handsy sina underkläder. Det händer nämligen att de syns.

Och omsorg vid tillskärningen är synnerligen tillrådlig, för annars kan det hända att tv och tusentals turister tar up-hose-bilder på dig när du är DÖD. Som tur är skymtar bara någon kvadratcentimeter hud mellan brokor och hosor, precis tillräckligt för att min poäng ska gå fram tror jag. ;-) Just den här fina bilden har jag sett i många, många olika varianter, rentav några där en japansk turist står och pekar på min rumpa... Hrrm.

/ I.

Bild: Olle Sahlin

Stort tack till Olle C, min man, som tagit alla bilderna i detta inlägg om inget annat anges, och dessutom med stort tålamod lät mig leka krig hela vår gemensamma semsetervecka. Du är fantastisk, och det roligaste är när du också vill vara med och leka! I nästa inlägg berättar jag mer om lägerlivet som vi båda deltog i, om mina workshops och nya bekanta som jag träffade under Battle of Wisby 1361.

Ps!

BoW återträff!
Fredagen den 26/8, om två veckor knappt, från 18:30 blir det en inofficiell återträff för BoW-gänget (och alla som grämer sig över att de missade eventet) på Sjätte Tunnan i Stockholm. Var där, eller var en fyrkant! Mer info finns i nuläget på Facebook, i Bow-gruppen där och på återträffens egen eventsida.

Skorna...

2011-08-14T13:17:00.000-07:00

Inprovning och tillskärning av remmarnas längd.

För en vecka sedan fick jag mina nya fina 1300-talsskor som jag beställt. De är rätt sent trettonhundra-någonting, med krenelering, spetsig tå och allt. Nu har jag ägnat hela medeltidsveckan åt att gå in dem, både med patinor och utan. De funkar jättebra, jag är så himla nöjd! Väl hemma nu har jag tvättat dammet av dem försiktigt med lädertvål och ska smörja in dem igen med Morjärvs skinnsmorning när de torkat.

Efter en dags användning.

De är sydda av min kompis Ludvig från Bäckedal, som numera är skomakare till yrket. (Spännena är av brons och det är Burr på Historiska Fynd som gjort dem) Ludde syr för hand på gammalt sätt med svinborst istället för nål, för att inte hålen som tråden går igenom ska bli onödigt stora. Det skulle jag vilja testa någon gång! Och det gav verkligen resultat. När jag skulle blöta upp skorna för att gå in dem (skor som vändsys vänds blöta, och därefter brukar lädret hårdna) fick jag hälla vatten i skorna, för hur länge jag än stod i badkaret med vatten upp till fotknölarna ville det inte läcka in genom sömmarna! Jag är grundligt impregnerad! ;-)

Otroligt elegant krenelering, tycker jag!

Formmässigt så är de efter ett 1400-talsfynd från Tyskland, men påminner också om ett från Helgeandsholmen i Stockholm, men utan den mystiska söm som syr fast skons skaft vid nederdelen som finns på originalet. Det ser enligt Ludvig nästan ut som om man sparat på ovandelen och sytt på en ny sko nedanpå, när den första nötts sönder. Inte helt otroligt, tycker jag.

Efter en vecka och ett stort slag ser skorna ut såhär, nästan helt "ingångna".

Mina skor är om jag minns rätt i ett lite extra exklusivt vegetailgarvat italienskt läder, med sula i ett autentiskt ekbarkgarvat engelskt som tydligen är mycket svårt att få tag på. Jag är övertygad om att de är väl värda sitt pris, och mer ändå eftersom jag fick ett kompispris, men ännu viktigare är att de är snygga och kommer att hålla länge om jag sköter om dem. Jag funderar på att själv sy på en liten "plös" för att göra dem ännu mer vattensäkra och kanske kosta på mig ytterligare två spännen av samma sort på varje sko, för att göra dem ännu lite snyggare...

"Med ett par bra skor kan man gå hur långt som helst."

/ I.

Ps!

Kika gärna in på www.ludvigs.nu om du gillade mina skor och vill se vad han kan mer!

Battle of Wisby!

2011-08-13T09:32:00.000-07:00

Jag "dog" idag.

Jag föll i striden utanför Visbys ringmur, tillsammans med många, många andra.

Ändå är jag otroligt nöjd och glad!

Battle of Wisby är en succé, och ikväll firar vi att arrangemanget löpt på så pass bra. Vi hade troligtvis mellan 8000-10.000 åskådare, och jag tror inte någon blev besviken.

Pre-battle. Jag har nog aldrig sett så episk ut förut!

Det är en underligt stark känsla, att vara så lycklig över att ha fått vara med om och del av något stort och häftigt, samtidigt som jag känner ett djupt allvar i det som vilar bakom vår krigslek.

Ikväll tänker jag på de närmare 2000 olyckliga själar som verkligen dog, i det slag som utspelade sig här för 650 år sedan och som vi vill hedra och minnas med våra ansträngningar.

Jag berättar mer om slaget senare, när jag har möjlighet att lägga upp fler bilder.

/ I.

Förberedelser inför Medeltidsveckan.

2011-08-05T15:03:00.000-07:00

Mina fina kantvävda börsar är äntligen färdiga!

En börs och ett mobilfodral blev det.

Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.

När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.

Är de inte söta?

En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...

Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...


...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.

...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!

Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare.

Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif.

Den är ordentligt stadig och står för sig själv!

Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!

Jag är riktigt nöjd med formen!

Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...

Vi ses väl där?

/ Ida

Nya kantvävda börsar på gång.

2011-07-21T16:31:00.000-07:00

Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder. Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.

Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.

Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.

Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)

Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.

Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".

Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.

En stor och en liten påse.

Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.

Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)

Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).

Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!

Kantvävt mobilfodral!

Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.

/ I.

Londonbälte och mönsterkonstruktion.

2011-07-18T15:54:00.000-07:00

Äntligen är mitt Londonbälte monterat och klart! Det blev så sött! Vi får se hur det blir med beslagen, om jag ids göra dem själv eller kostar på mig att specialbeställa dem...

Knappt två meter silkesbrickbandsbälte.

Jag väntar nog med det tills i höst oavsett, för jag har redan tömt spargrisen för att kunna beställa ett par skor av min kompis Ludvig som jag ska få till Medeltidsveckan. Det kommer att bli ett par liknande hans egna, och jag kan knappt vänta på att få se dem!

Ludvigs 1400-talsskor, efter ett tyskt fynd.

Helgen har i övrigt ägnats åt toilleknåp och mönsterkonstruktion av den klänning som ska bäras tillsammans med ovan nämnda bälte och nybeställda skor. Tyget är en tunn vejdeblå kypert från Medeltidsmode som jag förälskat mig fullständigt i.

Klänningstyget tillsammans med mitt precis färdigvävda bältesband.

Jag kallar projektet "Visbyklänningen" och tänker mig det färdiga plagget typ såhär, om ni ursäktar allmän assymetri och dylikt elände:

Det blir alltså en figurnära cotthardie med tallriksärm ("grande assiette") för att optimera rörelsefriheten i plagget. Jag känner mig inte sugen på knappar egentligen, så jag tänker mig snörning fram. Och så blir det knappar, troligen tygknappar, bak i ärmen så långt upp som jag orkar. Vi får se. Sömmarna har jag lekt lite med, precis som jag gjorde med Linneas brudklänning. Det roar mig!

Fina Olle hjälpte mig att prova in ärmen, som är den konstruktionsmässigt mest spännande delen på ett sådant här plagg.

Ärmkilen fram provas in.

Det är ovärt att göra två testärmar. Och snett är vackert!

Notera att sidsömmen är starkt bakåtskjuten, mest på lek.

Det är en början, i alla fall.

Jag är klar med pappersmönstret nu som jag gjort utifrån toillen, men bilderna på det är ju inte så spännande. Fortsättning på klänningsprojektet följer. Jag längtar efter att sätta saxen i tyget, men jag jobbar mycket nu och är så trött när jag kommer hem att jag inte riktigt törs. Man måste vara mätt, glad och skärpt när man ger sig in i tillskärarmomentet.

/ I.

Hosor och brokor.

2011-07-18T14:41:00.000-07:00

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)


(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max.

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Lajvsommar och superhjältekomplex.

2011-07-17T08:22:00.000-07:00

Det har hänt väldigt mycket på sista tiden, både i allmänhet och i hantverksväg. Det måste ha haft något att göra med att jag varit ledig och åkt på lajv bland annat. Jag har på nåder fått tre veckors obetald semester i år. Två av dem vigdes åt lajvet Ödesväv (den sista blir medeltidsveckan och Battle of Wisby, yet to come). En semstervecka gick åt till att sy, packa och preppa, och en för dygnetruntlek i låtsaslandet Tirad, i Enhörningens gamla anrika kampanjevärld.

Här kommer lite bilder från förberedelserna, och det blir inte lite av den varan när det gäller ett lajv som är en vecka långt. Och själva förberedelsefasen pågår ju under hela året, så den är verkligen att betrakta som en stor del av tjusningen med att lajva...

Kalligraferat försättsblad till en lagbok för lajvet.

Mer måleriarbete.

Det blev en ny skylt till det handelshus som min karaktär förestår i lajvstaden Köpevad.

Jag och Olle sydde klänningar till våra gudbarn 3,5 år och 9 månader gamla, som också ville vara med och leka/lajva.

Min älskade pilgrimsväska av hampkypert behövde lagas lite...

Lagningar är fint! Otroligt praktiskt med det lilla facket i det dubbla locket/bakstycket.

Sömnadsförträff i det gröna, med jordgubbar och grillning. Svårslaget underbart!

Mer förträffar med pyssel och läxförhör om lajvvärlden. Kärlek och kaos!

Jag måste erkänna att med åren har lajv blivit väldigt mycket av en materialsport för mig. Jag älskar ju att göra prylarna! Kanske är det för att slippa sticka under stol med det som jag långsamt tassat över i reenachtment eller återskapande eller vad man vill kalla det. Men lajv är mer tillåtande och lekfullt, och en bra arena för att testa vad som är smart och praktiskt. Och det är fortfarande roligt!

Överarkivarie Enok Blåh och färgarmäster och stadsrådsmedlem Alde Blåh.

I år var det tioårsjubileum för mig i min kampanjeroll som färgarmäster Alde Blå. Jag firade det med att bryta loss henne hur det handelshus hon tidigare ägt tillsammans med en vän, så nu förestår Alde ensam den nya Handelshuset Blåh. (Därav skylten ni såg tidigare.) I staden Köpevad som lajvet utspelar sig, sitter föreståndare för de tio handelshusen i stadens råd. Därför är det kul att ha ett handelshus. Jag får ofta frågor om min roll av nya bekanta i lajvsvängen, men eftersom jag började spela henne det året jag fyllde 18 och sedan därefter gjort det en hel vecka varje sommar samt under en mängd smålajv varje år, har det hunnit bli ganska komplicerat... (Alltså, jag är 28 år. Men som ni vet, men slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar leka! Så länge jag fortsätter att leka tänker jag således inte åldersnojja! ;-)


Vänner i vimlet, just efter att lajvets avslut.

Min roll började som ung lärling i en familj av vävare och färgare när jag var 17-18 år. Jag har spelat mig fram genom åren till det som nu är. Nu är Alde någon sorts mästerhantverkare, storföretagare/entreprenör och rådsfigur, med grava superhjältekomplex. Alde sitter i flera olika råd på olika ställen i lajvvärlden, bydgeråd, stadsråd och folkråd, så hon har en hel del att säga till om. Jag gillar de spelöppningar och spännande möten som det ger mot andra samhällsskikt i den feodala lajvvärlden.

Min roll har gjort en verklig klassresa, och det i realtid. Jag är stolt över det, men det har också orsakat nämnda superhjältekomplex. Tänk Jean d'Arc, typ... Någon som kommer från mycket enkla förhållanden men som är beredd att gå väldigt långt utanför sina givna ramar för att ställa vissa saker tillrätta. Jag är nog lite av en "världsräddarlajvare", och det låter förstås fånigt, men det roar mig och det skäms jag inte över. Det är roligt att få vara lite hjälte ibland, och jag vill gärna ha lite äventyr på semestern! ;-)

Ett storslaget midsommarbröllop.

2011-06-25T15:00:00.000-07:00

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.


Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.


Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!

/ I.

Senmedeltida röd- och blåfärgning av läder.

2011-06-17T04:57:00.000-07:00

I ett gammalt blogginlägg funderade jag på medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, apropå mitt nya bälte som jag hade gjort. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa mer om färgning, inte bara av textil utan även av läder, i samband med att jag försöker hitta något bra i bildväg som kan symbolisera färgaryrket.

När det gäller symbol för färgaryrket är jag lite inne på en eldad färggryta med en pinne i, eller kanske den här vapenskölden...

Ja, källan till införmationen är "The Secrets of Reverende Maister Alexis of Piemont" från 1558, så det är senmedeltid. Jag har inte hunnit kika något på de färgarhandböcker som lär finnas från 1400-tal, men det ska jag väl också göra så småningom. Mer om medeltida färgning kan du läsa här, där jag har lånat av Marc Carlson. Underbar medeltidsengelska som är väldigt roande att läsa!

To Die Skynnes Blewe, or of the Colour of Asure
Having fyrst well washed the skinne, and than wronge him, take the berries of walwort, and elderberries, and seeth them in water, wherin Roche Alome was dissolved, pass him once thorowe this water and let him drie, than pass him again thorowe the same water, and being wiped and dried againe, wash him with cleere water, than scrape out that water with the back of a knife, and once again pass it over with the same colour, and let it dry so that it be of a very blew or Asur colour.

To Die Skinnes in chickweede, called in Latin Rubra Maiore, or Rubra Tinctorum, into a Redde Colour.
Having annointed, washed, wronge and layed abroad the skin, as is aforesaied, wete it with water that white wine lees and baye salt hath ben boiled in, and than wring him. Take than creuiles or crabbe shelles (be they of the sea or of the river) burned into ashes, the whiche yon shall temper with the said water of the lees and salt, and rubbe well the skinne therwith, than washe him well with cleere water, and wringe hym.

This done, take ruddle tempered in water of lees, and rubbe the skinne well over and over with it, and than with the foresayde ashes, wasshinge, and wringinge it thre times. Finallye, after you have wasshed him, and wringe him, if you thinke it not be well ynoughe, you shall geue him one dienge with brasyll. The paste or masse of Rubia Tinctorum, must be made with water that lees or tartre hath bene boiled in, and the sayed water must be luke warme, and whan you make the paste of ruddle, than leave it fo the space of a night.

After this, put upon the sayd Rubra Tinctorum, a lyttle alom, dragges,or lees, or Alome catinum, steped in water. You maye also adde to it the colour of the shearing of scarlet, whiche hath been taken oute boylinge in lye, which is a goodly secrete.

Det fina röda bältet

Nästa gång jag garvar mina småskinn ska jag kanske testa någon av de ovanstående varianterna, och se om det blir någonting! Spännande!

/ I.

Brudklänningen i slutfas.

2011-06-14T17:21:00.000-07:00

Jag är glad att jag kan säga att jag börjar bli klar med brudklänningen. Inte glad för att det skulle vara svårt eller stressigt eller så, men glad för att det ska bli skönt att få överlämna klänningen till bruden. Jag hoppas och tror att hon ska bli nöjd! Jag ska sy på ärmar imorgon, och sedan är det bara att pressa sömmar en sista gång, fålla och leverera. Skönt att vi hinner prova en sista gång, och rätta till allt efter brudens eventuella synpunkter om det mot förmodan skulle behövas.

Prinsessan Tuvstarr.

Förresten ångrar jag nästan att jag lovade att inte publicera några nakenbilder i min blogg på den blivande bruden, för när hon var här på inprovning senast för en vecka sen ungefär såg jag hennes vackra tatueringar. Linnea har bland annat John Bauers mest klassiska Tuvstarr-scen tatuerad i gråskalor över hela ryggen. Det var så vackert att jag tappade andan, men det får ni inte se! ;-) I alla fall inte utan klänning på, för en del av träden i bakgrunden kommer kanske att synas i nacken på klänningen, om hon inte väljer att bära håret utsläppt, som Tuvstarr själv.

Sidenkantningen nålas med typ hundra extratunna knappnålar.

Resultatet! Nu saknas bara silverpossamenten som ska sitta på sidenkanten.

Vad som har varit utmaningen hela vägen med det här projektet är framför allt att behålla den vita klänningen vit, medan jag jobbar. Jag har fått dammsuga och torka golvet i hela vår stora trea varje dag jag ska sy, eftersom släpet oundvikligen faller i golvet med ojämna mellanrum. Det hade jag kanske inte räknat med, när jag prissatte min arbetsinsats med klänningen! ;-) Men det är då man är glad att klänningen är i ett fint och relativt smutsavvisande ylle som uppför sig snällt och inte tycks ta åt sig "torr" smuts.

Jag har även fått påminna mig själv förvånansvärt många gånger att inte äta choklad medan jag syr. Dels för risken av spill och kladd, men framförallt eftersom alla knappnålar någon gång passerar mina läppar, sömmerskans nödvändiga "tredje hand"... Egentligen är väl både godisätandet och nålsmaskandet ovanor man borde vänja sig av med helt, det finns för nålarnas del enkla lösningar i form av handledsnåldynor som borde kunna lösa problemet. Jag har en fin som fungerar utmärkt, men det är liksom kortare väg till munnen hela tiden...

Till mitt ringa försvar gällande mina ovanor har jag bara det att jag under denna relativt okomplicerade sömnadsövning passat på att träna att sy all handsömnad med fingerborg som en duktig flicka. Snart brakar sömnadshysterin loss på allvar nämligen (kära Linnea, din brudklänning är min uppvärming, alls inget stort besvär!) med sommarens lajv. Då brukar jag gå med blodiga fingertoppar fram till hösten, så mycket syr jag. Men man får inte blöda på brudklänningar, så jag tänkte att det var ett bra tillfälle att öva in en vana som kan spara mig mycket lidande framöver och dessutom skyddar Linneas klänning.

Snart färdig, bara ärmar och fåll kvar.

Det syns bara svagt här på bilden nedan, men vissa av sömmarna i ryggen är markerade med en dubbelvikt paspoalremsa i samma "champangefärgade" sidentyg som halsringningen, för att framhäva Linneas underbara kurvor och bli lite av ett blickfång i kyrkan när hon står med ryggen mot alla bröllopsgäster.

Rygg med släp och osynligt blixtlås.

Med brudens samtycke valde jag efter moget övervägande att sy i ett blixtlås i ryggen. Det känns skönt för mig eftersom att det är praktiskt och går relativt fort, men framförallt eftersom att det då blir tydligt att jag med den här klänningen inte tänker mig någon form av tolkning av vikingatida dräkt. Men i min vision och absolut i slutändan, när även dekorationerna i form av silverpossamentarbeten är på plats, då är jag säker på att klänningen kommer att ge de rätta "vikingavibbarna" för brudparet som utformat den tillsammans med mig.

Hoppas kunna visa bilder på den färdiga klänningen mycket snart!

/ I.

Mer korsbetningsfynd.

2011-06-14T16:00:00.000-07:00

Nå, var var jag? Jag skulle berätta mer om mitt besök på Historiska och Korsbetningsfynden.

Jo, en liten, liten del av kvarlevorna från de som stupade vid korsbetningen ligger idag fint på rosa silkespapper i ett specialkonsturerat skåp nere i Historiska museets källararkiv där luftfuktigheten regleras noga för att försöka bevara dem så bra som möjligt. Den här mannen har haft tur och får ligga i skåpet på en VIP-plats, förmodligen för att han har en så välbevarad huva på sig. Vilket dilemma förresten - för den som ska välja vad som är mest intressant att bevara/konservera - mänskliga kvarlevor med intressant osteologiskt material eller textil (avtryck eller riktiga fibrer), eller metall!?

Tänk att tillbringa evigheten på silkespapper i ett skåp...?

Det mesta ligger huller om buller osorterade i kartonger, utanför skåpet. Resurserna räcker inte till för det, bara från korsbetningen finns hundratals lådor med blandat benmaterial.

Samma kranium ovanifrån, med den nätta ringbrynjehuvan.

Äntligen fick jag se en riktigt fin nitad medeltida brynjehuva! Precis en sådan här gjorde jag (fast med fjäderstål och inga nitar, så det är förstås inte "precis samma") en gång för jättelänge sedan. Tyvärr har jag den inte kvar, annars hade jag kunnat visa de båda bilderna sida vid sida, formen och tekniken bortsett ifrån nitarna är samma. Men jag och Maria intresserade oss mest, måste jag erkänna, för de textilavtryck vi kunde skymta under huvan, samt utanpå.

Framförallt inom det markerade området ser man tydligt en fin yllekypertstruktur.

Man kan förstås inte säga säkert, i alla fall inte i just det här fallet, om det är så att mannen haft en mössa på sig, eller om det var en struthätta eller något helt annat han hade ovanpå ringbrynjehuvan. Men det går att se att samma textilmönster, en fin yllekypert, omger skallen på flera ställen, så någon form av huvudbonad utanpå brynjehuvan har han absolut haft. Vi såg också tecken på en tunnare och finare tuskaftstruktur innanför huvan, mellan kranium och brynja, men jag lyckades inte få någon tydlig bild på det. Att han haft något direkt under brynjehuvan är inte alls underligt, men det kändes speciellt att få se det, nästan som om vi fick veta något hemligt och privat om vad han haft närmast kroppen i dödsögonblicket...

Eftersom vår guide frågade oss vad vi ville se var jag inte för blyg för att be om en titt på söljor och spännen (ja, dräktrelaterat det också, men jag fick ju önska!). Jag visste att det skulle finnas mycket att titta på, och hoppades på att genom att få kika på dem få någon sorts lätt stilistisk överblick.

En av många, många lådor med nästan likadana spännen.

Och det stämde, det fanns massor att titta på! Vår guide skrattade lite åt mig på ett liksom varmt sätt och sade att hon tyckte att det var på tiden att någon intresserade sig för dessa också, tydligen tycker "de flesta" (vilka det nu är?) att de här små lådorna med hundratals ringspännen är tråkiga och ointressanta. Men guiden berättade också att museet överväger att ha denna mängd spännen med i sin kommande utställning om Korsbetningen för att representera den "lilla människan" i sammanhanget, de många "vanliga män", bönder, gamla och unga som inte var soldater men som ändå dog den 27:e juli 1361, för att försvara de sina. En god tanke, tycker jag.

Ett av få spännen som stack ut från mängden. Brons.

Det lilla "dubbelspännet", ganska vanligt i återskapandesammanhang, eller vad säger ni?

Däremot tycker jag såklart INTE att spännena är tråkiga bara för att det finns många av dem och de inte är av typ guld och silver. Nej, just därför intresserar de mig. De har en hel del att säga om både människa och dräkt, och att det finns mycket av dem är ju bara en fördel då. De två bilderna ovan tog jag med för att visa några av de få undantagen från "ringspännestypen" som våldsamt dominerade bland spännena. Jag såg inte ett enda av de klassiska nätta små spännen med en liten spets på "bågen" som är så "typiska" för 1360-tal, enligt många av dagens återskapare.

Nytillverkade spännen från Medieval Design.

Det var i alla fall min uppfattning, fram tills den där dagen på Historiska Museet nyss, det här med att "spetsigt" är supertypiskt för sent 1300-tal. Jag beställde därför modell F från Medieval Design, för mitt vävda bälte nyligen. Men det verkar som om man gör det lite för enkelt för sig om man tänker så, angående formen alltså... De flesta av de gotländska spännena är av en grövre typ, mer som modell A. Och lejonparten verkar vara smidda, inte gjutna i brons. Men apropå mitt vävda bälte - enligt Textiles and Clothing 1150 -1450 kan det också tänkas vara ett sporrband.

En "godislåda" med utvalda extra spännande saker!

Så när jag fick syn på den här fina sporren, måste jag så klart ta en närmare titt. Jag använde bara sporrar någon enstaka gång på den tiden jag var en liten hästtjej på "15 vårar" som man sade då... ;-). Jag tyckte nog inte att det skulle behövas, liksom. I alla fall hade jag bara en vag idé om hur banden skulle behöva se ut och var de sitter på ett par sporrar. Det kittlar min fantasi att tänka mig en person som gått (eller ridit, för all del) på Londons gator under det sena 1300-talet, och kanske burit silkesbrickvävda sporrband, randiga i rosa och gult, med små söta bronsbeslag på... Det måste ha varit en syn! (Om det nu inte bandet har varit ett bälte som jag har bestämt mig för att jag kanske snarare tror.)

Vita handskar och gamla grejer gör mig knäsvag.

Sporren i fråga hade i alla fall precis passat till ett så nätt och fint band som det samtida bandet från London och kanske mitt egenvävda och något bredare också skulle funka. Jag fascinerades särskilt av den vackra femuddiga lilla "stjärnan" som egentligen är själva sporren, det man trycker in i hästens sida med sin häl för att få lite extra fart på fålen sin. Den är så välbevarad, nästan som att den skulle kunna snurra runt sin upphängning än idag. En vän som är arkeolog, menade att den typen av sporre med "stjärna" är supermodern under mitten på 1300-talet, men själv tror jag att jag har sett dem avbildade tidigare än så. Någon riddare eller annan kunnig som törs uttala sig och ge oss bättre kunskap där?

Nytillverkade sporrar av nästan samma modell, från armourandcastings.com, (som för övrigt verkar vara en väldigt spännande sajt!)

Ville bara visa hur remmarna sitter på den här typen av sporre, det är alltså en rem under foten ( i det här fallet den bredaste), och en som går över ankeln/foten fram. Det är möjligen den snarare, som inte är under foten, som man kanske kan tänka sig silkesvävd tror jag.

Jag tog många fler bilder under besöket, men jag har inte kunskapen att kommentera dem egentligen. Hoppas på att kunna återkomma med mer när jag lärt mig mer om perodens rustningar och vapen och har något att relatera till. För er som är intresserade finns ungefär samma bilder fast med bättre kvalité i rustningsgalleriet hos Battle of Wisby här. (Och det är inte för sent att anmäla sig till ett event du INTE vill missa! Anmäl dig här!)

Små glädjeämnen.

2011-06-09T01:17:00.000-07:00

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

2011-06-03T17:29:00.000-07:00

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram.

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.) Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

Det är snyggt!
Det skramlar mindre?
Det absorberar troligen fukt?
Minimerar behov av att putsa plåt?
Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)

Inspiration från Bäckedal.

2011-06-02T06:51:00.000-07:00

Jag har inte hunnit blogga på länge, för det händer lite för mycket på både plugg-, jobb-och hantverksfronten just nu. Men idag tänkte jag att jag allra minst ska passa på att lägga upp lite inspirationsbilder som jag tog under Återträffen på Bäckedal i början på maj.

Det var inte bara inspirerande saker jag såg, jag träffade såklart en drös inspirerande eldsjälar också. Tora var en av dem, och en hejare vid spinnrocken.


Tora spinner finull.

Tora lät mig även fotografera hennes vävprojekt, en rosa, vit och röd korskypert i finskt entrådigt ullgarn, med 20:1 linvarp. Ett långrandigt 1700-talslivstycke skulle det bli, berättade hon.

Toras tyg. Proportionerna ser skumma ut, för jag fick fota väven med viss lutning, underifrån/inifrån vävstolen medan den fortfarande satt uppe.

Minns ni att jag blev lite extra imponerad av några av deltagarna från min kantvävningsworkshop på Prolog? Närmare bestämt, Jocke, Emelie och den fram tills nyligen för mig namnlösa väverskan Josefin? De går alla på Bäckedal och det var jätteroligt att få träffa dem igen! (Eller går och går - terminen tog nog slut igår?! Gick, i så fall.)

Josefin heter hon, väverskan från Prolog.

Josefin hjälpte mig att hålla min miniworkshop i kantvävning när jag var på Återträffen. När jag smet ned i västugan guidad av Tora tog jag chansen att fotografera en av Josefins vackra vävar.


Josefins underbara blå gåsögonkypert. Jag älskar den!

Emelie på Prolog. Icke någon nybörjare!

En kul grej som jag upptäckte när jag snokade runt i textilsalen var att Emelie köpt en omgång av exakt samma vejdeblå tyg från Medeltidsmode som jag, och skissat på en EXAKT likadan Moy-Bog-variant! Det är tydligen hennes projektarbete för terminen på textillinjen, att handsy en medeltidsklänning. Min slutsats är att vi kommer att se ut som tvillingar när vi ses på Medeltidsveckan i sommar, särskilt som att jag lärt henne alla mina specialknep med kantvävning och allt. Fast jag har gärna en trevlig och snygg tvilling, så det finns inget att klaga på. Fina Emelie! ;-)

Nå, vidare på vävtemat; Joel som gick MNT hade byggt en fantastisk liten sak. En "bandflätningsvävstol" efter "varptyngdskoncept". Hur tufft som helst! Han berättade för mig att han byggt den för att kunna fläta vad jag kallar en "vigg-fläta" och vad han känner igen från samuraisvärd, katanas och tantodolkar. Just den flätan blir stretchig på ett lite speciellt sätt som gör den lämplig att linda ett handtag med.

Joels smarta flät-vävstol.

Listigt sätt att använda små trissor både för att nysta upp varp på, och för att tynga ned densamma.

På bilden här ovan kan man notera de skjut- och flyttbara styckena som håller isär varptrådarna från varandra. De funderar som extra händer/fingrar, och gör att man lätt kan hantera en bredare varp än vad som annars är bekvämt.

Viggfläta i krappfärgat garn.

Snygga snidade kuggjul till vävbommen.

Just som en typisk MNT:are var Joel inte bara inne bå bandflätning och snickeri, utan lite av varje. Han visade mig en fantastisk prydnad för en vandringsstav eller käpp, som han gjutit i förlorad form. Jag var inte alls lika ambitiös när vi skulle gjuta i förlorad form back in the days, jag gjorde bara en enkel torshammare.

Bronskorp, gjuten i förlorad form.

Det är tufft att lägga ned kanske flera dagars möda på att bygga en form som inte går att använda igen, för när man väl gjutit måste den knäckas för att man ska kunna ta ut godset. Då vet man, om arbetet var förgäves eller inte. Men Joel vågade satsa, och fick lön för mödan. Förlorad form är den historiska gjutteknik som ger bäst detaljåtergivning, tycker jag.

Gjuten ihålig för att kunna monteras på en käpp.

Det var ju mycket nostalgi, att återvända till skolan. Skönt att se att ett och annat förändrats till det bättre, som att elevhemmen äntligen fått vettiga namn. Istället för Norra Södra (NS) eller Norra Norra (NN) heter de nu...

Ny var också den lika geniala som gigantiska valkmojängen som min gamle träslöjdslärare Johnny Springe byggt och som Tora och Josefin skulle inviga tillsammans med sina klasskamrater så fort alla vadmal var nedtagen och alla lösa trådar fästa ordentligt. En sådan här skulle man ha!

I wants it!

Man behöver nog vara några stycken för att dra den här, men jag tror det funkar bra!

Gamla fina elevarbeten står kvar, som ristade i sten....

Gamla elevarbeten som står sig bra.

Och döda djur pryder fasaderna kring Hantis (Hantverkshuset):

Skinntrappa utanför garveriet.

Åå... Ja. Så var det. Ganska likt, fast annorlunda och bättre. Man längtar tillbaka!

Om jag skulle återvända any time soon så skulle jag försöka ge mig på ett specailarbete/projekt med tygåterskapande. Jag har ju gått alla långa kurser redan, så ett experimentellt projektarbete skulle sitta fint. Det vore tufft att bygga ett vikingatida grophus, ett sådant som brukar tolkas som vävstuga på grund av format och rika fynd av vävtyngder innuti dem. Det skulle såklart stå en bit från det redan befintliga vikingahuset utanför skolan...

Vikingahuset, beklagligt nog utan vävstuga.

Att bygga en sådan "vävstuga" med historiska byggnadstekniker, och sedan väva därinne med egenspunnet garn, för att se hur stugans dimensioner och ljusförhållandena fungerar... Någon borde göra det! Ja, något i stil med Överhogdals- och Skogsbonaderna tänker jag mig. Det drömde jag om på tåget hela vägen hem längs inlandsbanan... Sjukt ambitiöst projekt, jag vet. Speciellt som att jag inte är någon viking, egentligen, utan en medeltidsnörd i själ och hjärta. Men man kan ju drömma!

Vi får se när jag återvänder till skolan igen, men jag har en känsla av att det inte kommer att dröja allt för länge. Allt var verkligen inte bättre förr, det är rätt bra nu också.

Allt var inte bättre förr. Nu har skolan sin egen choklad, och den är jättegod! :-D

/ I.

Brudklänningsbryderier.

2011-05-24T14:03:00.000-07:00

Som jag nämnde i mitt förra inlägg hade jag besök i helgen, min vän Johan tittade förbi tillsammans med sin kärlek Linnea, och det var ett härligt återseende. Johan är en gammal klasskamrat från min MNT-tid på Bäckedal.

Vi har vaktat kolmila, smidit i månskenet invid en norrlandfors ute i skogen, vandrat i fjället, gjutit brons och slöjdat mycket tillsammans. Han och Linnea bor nu på Adelsö, och det var på Birka tvärsöver sundet som vi träffades senast för två år sedan. Då mötte jag även Linnea, som vid första intrycket verkade vara Johans raka motsats i det mesta...

Den snyggaste bröllopsinbjudan jag sett på länge!

Nu vankas det alltså midsommarbröllop på Adelsö om en månad. Olle och jag är bjudna och jag har lovat att sy brudklänningen. Eftersom att Johan är den han är, aktiv i Alnsu skeppslag och en duktig vikingafighter, blir det bröllop med vikingakänsla och inspirationen till brudklänningen hämtas bland annat från possamentarbeten liknande de från Birka.

Kopia av possamentsfläta i guldtråd från grav 664, Birka.

Från Birkagrav 624.

Att sy brudklänningar är både det roligaste och svåraste man kan göra, känner jag. Det är lika hedrande och kul varje gång jag blir tillfrågad, men det kan också vara ett vanskligt bestyr på många sätt. Det får ju absolut inte bli fel, brudklänningen är den kanske viktigaste dräktdrömmen i livet att förverkliga för de flesta. Man måste vara otroligt lyhörd, och det är oftast väldigt bråttom. Så är det nu också.

Johan och Linnea hade bara några få hållpunkter åt mig att börja jobba med:

Possamentsdetaljer i silver vid ärmslut och halsringning
Tunt vitt ylletyg i bruten spetskypert
Figurnära form på klänningslivet - ej "efter fynd"
Ej underklänning - endast ett plagg, men med foder
Bälte ska bäras till klänningen, men ej fibulor/spännbucklor

Jag älskar en spännande designutmaning som den här, så trots uppenbar tidsbrist tvekade jag inte att ta mig an uppdraget - det ska bli så himla roligt! Jag kommer att jobba delvis med återskapande tekniker, delvis med modern kreativ sömnad och började skissa direkt. Det finns alltså inga krav på "historisk korrekthet", utan utmaningen blir istället att kombinera brudparets önskemål om ett modernt formspråk som passar bruden med element som ändå förmedlar den rätta känslan för dem.

Kaftanklänning.

Först skissade jag på fantasi, en kaftaninspirerad klänning. De markerade områdena runt hals, urringning och öppningen fram föreställde jag mig sidenkantade, som en av Birkas manskaftaner, och den hade också silverpossament vilande på sidenet vilket även skulle kunna passa här. Jag tänkte mig ett långt släp i bak och antingen halvkort ärm (vitt tyg - ogärna lång ärm...) som på bilden eller en väldigt vid och nedhängande ärm som jag ibland tycker att jag ser på bildstenar och silverblecksbilder av vikingatida kvinnodräkt...

Ser du en sjal eller en vid ärm? Eller bådadera?

Dessa "ärmar" känns kanske mer "medeltidsfantasy" för de flesta och har ofta tolkats som konturerna av en sjal på bilder från tiden, framförallt på grund av att man ofta hittar spännen mitt på bröstet som alltså förmodas ha hållit ihop sjalen. Men jag tänker lite löst att spännet kan ha varit för något annat och "sjalkonturen" lika gärna kan vara vida ärmar då den alltid täcker just ärmarna. Men när det gäller vikingatida kvinnodräkt vet vi ju inte. Alla fynd av vikingatida kvinnodräkt är så sorgligt fragmentariska och nu får jag ju formge fritt så länge det behagar brudparet.

När jag visade kaftanbilden för Linnea blev hon alldeles tyst och fundersam, men samtidigt förtjust. Hon tyckte om den, men det var helt annorlunda än hon tänkt sig, fastän hon alltså inte innan var medveten om vilka bilder hon själv hade av den blivande klänningen. Så kan det vara och vi kasserade därför kaftan-idén för nu, men själv känner jag mig lite sugen på att göra något liknande åt mig en annan gång. I andra färger och att bära med underklänning. Det kunde bli kul att ha en liten egen variant och jag är så hjärtinnerligt trött på trista hängselklänningar! ;-)

Idén om kort ärm och släp nappade Johan och Linnea dock på, och även mina idéer om silkeskantning att ha som botten för possamenten som de beställt. Vi skissade vidare på mycket enklare modeller som kändes mer bekanta för brudparet. Vi landade snart i en klassisk variant i återskapandesammanhang, som här skulle utmärkas av ett påkostat materialval, silkeskantningar, och som sagt ett släp.

Mycket förenklad skiss på brudklänning med historisk inspiration

Vi bestämde att vi skulle göra något spännande i ryggen på klänningen, så att bröllopsgästerna har något att titta på i kyrkan under vigseln, men vad det blir vill jag inte avslöja närmare än. Jag varnade dem för att jag är lite för medeltidsnördig för att låta bli att leka med sömmarnas form och placering om jag får chansen, men de protesterade inte utan hejade på när jag formade om de raka "särksömmarna" och drog bak dem i midjan. Jag gjorde snabbt ett grundmönster utifrån Linneas former och våra tankar om design, enligt metoden som jag lärde mig på Prolog av min Carnis-fadder Maria.

Mer om hur projektet framskrider när jag satt saxen i det riktiga tyget och har mer att berätta. Jag är så glad att brudparet samtyckt till att låta mig blogga på om klänningen, mot löfte att jag inte visar bilder på bruden naken under inprovningarna! ;-)

/ I.

Ps! För den som blev sugen på Birkainspirerade possamentsarbeten vill jag tipsa om den fantastiska sidan som brudparet beställer sina ifrån och där jag lånat bilder: Silberknoten

Vårbal i Uppsala - balklänning.

2011-05-22T14:41:00.000-07:00

I helgen har det varit mycket sömnad, fest och gala. Hela dagen och natten igår var det vårbal på makens studentnation, och jag kände mig så klart förpliktigad att sy en ny klänning med tillbehör och allt. Idag har jag träffat min gamle klasskamrat Johan och hans fästmö Linnea för att planera brudklänningssömnad. Kul att få variera sig med lite "modern" sömnad ibland! (Mer om brudklänning i ett annat inlägg, projekt av dylik dignitet förtjänar full uppmärksamhet!)

Obligatorisk parfotografering i lekpark på fördrinken...

Champange under blommande äppelträd. Man kan ha det sämre!

Smyckena på bilden här ovan har min vän Sandra Martinsson gjort och man kan säga att jag byggde upp klänningen utifrån dem. Jag tänkte lite vårigt, lite romantiskt, lite 60-tals-chic. Modellen är rätt rak och enkel med en lång överkjol i guldbroderad spets/tyll. Stommen är en ankellång klänning av superfint vårgrönt siden, med klädda knappar i bak. Tygerna är delvis återbrukade, delvis nya och hela balklännings-sömnadsinspirationen kommer från min vän Marias inspirerande syjunta på Kalmar Nation under våren.

Helfigur.

Matchande väska, såklart.

Ja, det blev en väska också i klänningstyget, bara för att jag är lite övermatchad, dum och tidsoptimistisk. Den blev med lite hjälp från Olle klar med ungefär fem minuters marginal innan vi behövde gå hemifrån till fördrinken. Men söt som tusan är den, med applikation i spetstyget från överkjolen. (Fodret i matchande polkaprickig ljusgrön bomull är nästan det bästa, men syns inte i bild tyvärr.)

Romantiskt värre.

Vår, ljuvliga vår!

/ I.

Världens vackraste vantar.

2011-05-22T13:03:00.000-07:00

De är klara nu, och nästan torra efter valkningen. Nya älsklingsvantarna! Jag blir så glad bara av att se dem, vantarna jag nålband av Kerstins handspunna garner, med ull från fåren Perla och Petra. De luktar gott av såpa och sommar och får. Underbart!

Färdiga, fast före valkningen.

Att valka/tova handspunnet är en väsensskild upplevelse jämfört med industriellt framställda garner. Det är en -helt- annan sak. Att det är så kan man ju lätt gissa förstås, men ändå var det en omvälvande erfarenhet idag. Skillnaden i det handspunna garnets egenskaper framstod extra tydligt eftersom att jag valkade ett par nålbundna sockar i "vanligt" köpe-garn parallellt.

Efter valkningen, nästan torra.

Lanolinet (ullfettet) som är kvar i det handspunna garnet efter Kerstins försiktiga tvätt underlättar valkningen något enormt. Resultatet blir också bättre än med de kommersiellt framställda garner jag (tyvärr) är van att använda. När vantarna fått rätt storlek var de otroligt täta, och lite hårda nästan, vilket gör dem slitstarka. Det har ju att göra med vilken sorts ull det är och hur hårt/löst garnet är spunnet.

Jag ser redan fram emot hösten då jag får börja använda dem, kan knappt vänta!

/ I.

Återträff på Bäckedal - en hantverkshelg.

2011-05-08T13:27:00.000-07:00

Hemma i Uppsala igen.

Jag har tillbringat nästan hela dagen på resa hem från Bäckedal. Innan jag for höll jag på begäran en kort liten miniworkshop i kantvävning. De var såklart jätteduktiga vävare, Bäckedalseleverna, och kom snabbt igång. De är ju vana vid både vanlig vävning och brickvävning, men ingen av dem hade hört talas om kantväv innan de hörde om min workshop på Prolog. Det kändes lite tufft att få undervisa i min gamla undervisningssal, i något som mina gamla lärare inte hört talas om!

Sara förbereder sig för att väva en kant på sin londonhätta.

Små fina stygn. De gamla langettstygnen sprättas bort efter hand.

Men jag hann faktiskt slöjda lite själv också under helgen. Jag var på två workshops, en i träarbete och en om stenslungor, deras användning och tillverkning. Slungor var lite otippat, men spännande. Det kräver såklart mycket övning att bli en duktig kastare, men att tillverka en är inte så svårt.

Genomgång om slungtillverkning.

De vanligaste modellerna på "slungpåse" i bakgrunden på tavlan.

Martin flätar slunga. På tavlan en medeltida slunga på stång.

Min egen slunga tar form. Sisal är såklart inte bästa materialet, men det funkar.

Provkastning. Roligt men svårt och ibland livsfarligt...

Mer hemtamt och tillfredsställande kändes träslöjdsworkshopen. Jag hade klurat ut i förväg att jag på två timmar kunde göra en drös nålbindningsnålar, man behöver alltid några extra. Men det är ju lite för lätt och nålar kan jag göra hemma också. Alternativet var att svarva en ny nystpinne, och då svarven var ledig blev valet lätt. Jag skissade på något 1300-talisch. Det blidde en pinne med ett dekorativt ekollon som knopp på handtaget. Inget säger sent 1300 som ekollon, tycker jag.

Steg 1. En pinne.

Steg 2. En nästan rund pinne.

Steg 3. Nystpinnens form börjar framträda.


Steg 4. Ta loss pinnen från svarven och börja slipa rent.

Detalj av det söta ekollonet som är lite essansen av 1300-tal för mig... ;-)

Steg 5. Jag blandade ihop lite linolja och rödockra för att "måla" nystpinnen med.

Linoljan hjälper ockran att tränga in i träet och markerar sniderierna.

Färdig och invigd!

Jag blev supernöjd med min nya nystpinne, den blev välbalanserad, nätt och söt precis som jag tänkt. Det var länge sedan jag svarvade, och himla kul att få göra det igen, även om jag inte är lika förtjust i träget slipande... Härligt med egentillverkade redskap, det känns fint att ha något som är lite personligt och det är viktigt att man är nöjd själv med dem.

Mer om all inspiration jag fann på skolan en annan dag.

/ I.

Bäckedal, återkomsten.

2011-05-06T14:35:00.000-07:00

Efter fem timmars resa och åtta års saknad: Skolan skymtar mellan tallarna, mitt gamla elevhem t. h.

Sagolikt vacker utsikt över Ljusnan.

Grillning vid strandängen.

Man längtar tillbaka.

Vid vävens ände.

2011-05-05T11:08:00.000-07:00

Nu äntligen har jag nått silkesvävens ände! Sent igår blev jag klar och klippte ned mitt blivande bälte, en egen rekonstruktion efter ett Londonfynd från 1300-talet. Vid det laget hade jag vävt en bra stund varje dag i en dryg vecka och för länge sedan tröttnat på mönstret. Med den trädningen som förlagan till mitt band är gjort i kan man med fördel väva till exempel dubbelväv, väva bokstäver och allt möjligt kul. Men bandstumpen som finns bevarad är lik förbaskat enformigt randig, så så har jag också gjort.

Vävbommen är naken!

"När när man ser vävbommen genom varpen, då får man snart se en naken karl."

Det var min goda fadder från Carnis, Maria Neijman som degav mig denna gamla väv-visdom. Jag som fick vävbomsskyla just innan läggdags var beredd att hålla med. (När det är läggdags, då vet man att man snart kan få se en naken karl, i alla fall säger mig min beprövade erfarenhet detta.) Maria menade att ordstävet måste vara gammal vävskrock tänkt att mana väverskor till flitigt arbete... Men tyvärr hann jag somna innan någon naken karl dök upp. Där har man för fliten...

Nedklippning.

När det var dags att klippa ned väven så gjorde jag det lite i taget. Först klippte jag loss de yttersta brickorna i varje sida och använde de lösa varptrådarna som inslag en gång. Därefter klippte jag ned de som nu var ytterst och upprepade proceduren tills bara de två ursprungligen mittersta brickorna var kvar. På så sätt får man en väldigt tjusig spetsig avslutning. Man kan låta den vara som den är, eller fästa in de lösa varptrådarna i väven med en nål innan de klipps av så att man slipper frans. För min det ska det på ett spetsigt remändesbeslag längst ned på bältet, så jag bara klippte bort fransen rakt av utan pardon.

Spetsigt avslut.

4 meter varp blev 3,32 meter band, det är bra jobbat av mig och vävstolen tycker jag. Detta är det första vanliga brickband som jag vävt med den här bandvävstolen, och jag måste säga att den gör det mycket smidigare än om man väver utan vävstol. (Fast det konstaterade jag ju redan när jag skrev mitt specialarbete på Bäckedal om brickbandsvävning i vävstol för 8 år sedan...)

Trädningschema och varpnota för originalbandet, med "rätt" färgsättning.

En sak som känns lite tråkigt med bandet är att det fina garnet som påskharen kom med inte gick med på att dras ihop till den knappa bredd på 8,5 mm som originalbandet har. Mitt band är ca 1 cm brett och när det rör sig om så här smala band gör 1,5 mm stor skillnad i helhetsintrycket. Å andra sidan blir det ju ett lite bättre bälte kanske, och jag gjorde så gott jag kunde. Det här med dilemmat kring att göra en bra rekonstruktion och hur man kan tänka då, det har jag så mycket funderingar kring att jag nog måste spara dem till ett eget inlägg för ett senare tillfälle.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Det är rätt antal brickor i mitt band i förhållande till Londonbandet. Mitt band är slaget nästan lika tätt, i rätt material och färgen är bra. Den gröngula svarar mot originalets och den blå hade absolut varit populär i 1300-talets London. Det hade varit sjukt snyggt med krapprött och gröngult, men då hade jag inte kommit igång med vävningen förrän 4 -5 dagar senare än hur det nu blev när jag slapp komplettera det vävgarn som påskharen kommit med. Man måste ta vara på glädjen och inspirationen också, det är viktigare för mig just nu än att vara analt fyndtrogen.

Visst ser det ut lite som en pigg tropisk orm ute på jakt?

Ett tips till alla brickvävare där ute - att försiktigt mangla brickvävda band ger dem en fantastisk lyster och jämnar till både yta och bredd. Man håller emot lite bara när mangeln drar på så sträcker bandet ut sig och blir jättefint. Ett annat sätt som också funkar är att fukta och rulla upp/spänna ut bandet runt något som inte "ger efter", som en glasflaska eller så. Det ger nästan samma effekt om bandet får torka fastspänt även om man inte får den fina glansiga ytan som en mangel ger åt band i silke och linne men även i viss mån ull.

Jag har inte hunnit fira Valborg i år ("Sista april" som det heter i övriga landet firas STORT och studentikost i Uppsala) för jag har bara jobbat och jobbat. Men å andra sidan kunde jag då fira vårens ankomst genom att kosta på mig att shoppa lite tyckte jag, så jag har utökat mitt nördbibliotek med ännu en "måste-ha"-bok, Purses in Pieces. Just nu är jag väldigt sugen på annat än textilhantverk också, vill sy skor, såga till sölja och remändesbeslag till mitt nya bälte och sy fina små väskor...

Inspirationen just nu.

Efter väldigt mycket letande beställde jag också en bunt tyg för sommarens medeltidskläder. Jag hade väldigt svårt att hitta något i rätt kvalité, det verkar som om de flesta av mina vanliga ställen har problem med sina leverantörer. Det blev till slut en lyxig, extra tunn och lite glansig vejdeblå kypert från Medeltidsmode, och jag älskar den! (Lustigt nog visade det sig vara exakt samma nyans som det vejdeblå sidengarnet i mitt nya bälte...) Jag köpte lite extra så att det kan räcka både till en ny cottehardie till mig och något mer, en tröja eller hätta till mig eller maken. Vi är båda anmälda till Battle of Wisby nu och jag ser fram emot att sy något nytt tills dess...

Nu gör jag helg eftersom jag är ledig från skola och praktik imorgon. Den första patienten liksom den andra och tredje har passerat utan att jag gjort bort mig allt för illa. Detta firas med en långhelg och resa till återträffen på Bäckedal, min kära folkhögskola som jag skriver så mycket om och där jag har bott i två år. Det är första gången på åtta år som jag återvänder till Sveg i Härjedalen, till en plats har varit och fortfarande är hjärteviktig för mig. Datorn och kameran får följa med så kanske blir det något bloggat under helgen därifrån. Jag ser fram emot långa sköna tågresor med mycket nålbinding, lägereldsmys i vikingahuset, varma återseenden, bastubad och inspirerande skogspromenader längs med älven...

/ I.

Sydda vantar med nålbunden kant i flätteknik.

2011-04-27T10:46:00.000-07:00

Nu är det väl ingen som är intresserad av vantar och andra vintersaker längre. Men innan jag glömmer bort dem måste jag få visa hur de blev, mina sydda vantar av återbrukade filtade strumpor, när jag fått på den flätade kanten som jag experimenterade fram i ett tidigare inlägg.

Egenhändig uppfunnen och nålbunden flätteknik på kanten. Visst blev det tufft?!

Det blir väldigt maffigt och är ganska lätt att göra. Jag nålband först två varv i langettsömmen som jag sytt runt om kanten nedtill. Därefter började jag på baksidan av vanten binda "luftmaskor" i en lös "tamp" som jag kallar det när man inte fäster i föregående varv. Efter 12 lösa maskor fäster jag med tre stygn i föregående varv.

När detta är gjort med den ursprungliga arbetstråden introducerar jag ytterligare två på samma sätt genom att trä in i föregående varv, fästa efter min första tamp och fortsätta binda lösa "luftmaskor". De sammanlagt tre "tamparna" läggs alltså in på rad och flätas om varandra innan de fästs ned i föregående varv några styng. Ju fler maskor man tar i föregående varv mellan luftmaskorna, desto mindre expanderar arbetet i storlek på bredden utåt. Jag tog i ganska mycket med ökningarna eftersom att jag tänker filta även den nålbundna kanten vid ett senare tillfälle.

Insidan eller baksidan av vanten, hur man nu vill se det. Flätningen går ihop.

Jag lyckades faktiskt till och med få flätningen att gå ihop hyfsat jämnt och fint på baksidan mot där jag började, trots att jag inte är lagd så att jag räknar efter noga först och gör upp en plan. Knepet var att ömsom sy och ömsom fläta ihop tamparna från början med de mötande. Alla "skarvar" döljs av flätningen och blev till min belåtenhet.

/ I.