Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.

Senmedeltida röd- och blåfärgning av läder.

I ett gammalt blogginlägg funderade jag på medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, apropå mitt nya bälte som jag hade gjort. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa mer om färgning, inte bara av textil utan även av läder, i samband med att jag försöker hitta något bra i bildväg som kan symbolisera färgaryrket.

När det gäller symbol för färgaryrket är jag lite inne på en eldad färggryta med en pinne i, eller kanske den här vapenskölden...

Ja, källan till införmationen är "The Secrets of Reverende Maister Alexis of Piemont" från 1558, så det är senmedeltid. Jag har inte hunnit kika något på de färgarhandböcker som lär finnas från 1400-tal, men det ska jag väl också göra så småningom. Mer om medeltida färgning kan du läsa här, där jag har lånat av Marc Carlson. Underbar medeltidsengelska som är väldigt roande att läsa!

To Die Skynnes Blewe, or of the Colour of Asure
 Having fyrst well washed the skinne, and than wronge him, take the berries of walwort, and elderberries, and seeth them in water, wherin Roche Alome was dissolved, pass him once thorowe this water and let him drie, than pass him again thorowe the same water, and being wiped and dried againe, wash him with cleere water, than scrape out that water with the back of a knife, and once again pass it over with the same colour, and let it dry so that it be of a very blew or Asur colour.

To Die Skinnes in chickweede, called in Latin Rubra Maiore, or Rubra Tinctorum, into a Redde Colour.
Having annointed, washed, wronge and layed abroad the skin, as is aforesaied, wete it with water that white wine lees and baye salt hath ben boiled in, and than wring him. Take than creuiles or crabbe shelles (be they of the sea or of the river) burned into ashes, the whiche yon shall temper with the said water of the lees and salt, and rubbe well the skinne therwith, than washe him well with cleere water, and wringe hym. 

This done, take ruddle tempered in water of lees, and rubbe the skinne well over and over with it, and than with the foresayde ashes, wasshinge, and wringinge it thre times. Finallye, after you have wasshed him, and wringe him, if you thinke it not be well ynoughe, you shall geue him one dienge with brasyll. The paste or masse of Rubia Tinctorum, must be made with water that lees or tartre hath bene boiled in, and the sayed water must be luke warme, and whan you make the paste of ruddle, than leave it fo the space of a night.

After this, put upon the sayd Rubra Tinctorum, a lyttle alom, dragges,or lees, or Alome catinum, steped in water. You maye also adde to it the colour of the shearing of scarlet, whiche hath been taken oute boylinge in lye, which is a goodly secrete.

Det fina röda bältet

Nästa gång jag garvar mina småskinn ska jag kanske testa någon av de ovanstående varianterna, och se om det blir någonting! Spännande!

/ I.

Brudklänningen i slutfas.

Jag är glad att jag kan säga att jag börjar bli klar med brudklänningen. Inte glad för att det skulle vara svårt eller stressigt eller så, men glad för att det ska bli skönt att få överlämna klänningen till bruden. Jag hoppas och tror att hon ska bli nöjd! Jag ska sy på ärmar imorgon, och sedan är det bara att pressa sömmar en sista gång, fålla och leverera. Skönt att vi hinner prova en sista gång, och rätta till allt efter brudens eventuella synpunkter om det mot förmodan skulle behövas.

Prinsessan Tuvstarr.

 

Förresten ångrar jag nästan att jag lovade att inte publicera några nakenbilder i min blogg på den blivande bruden, för när hon var här på inprovning senast för en vecka sen ungefär såg jag hennes vackra tatueringar. Linnea har bland annat John Bauers mest klassiska Tuvstarr-scen tatuerad i gråskalor över hela ryggen. Det var så vackert att jag tappade andan, men det får ni inte se! ;-) I alla fall inte utan klänning på, för en del av träden i bakgrunden kommer kanske att synas i nacken på klänningen, om hon inte väljer att bära håret utsläppt, som Tuvstarr själv.

Sidenkantningen nålas med typ hundra extratunna knappnålar.

Resultatet! Nu saknas bara silverpossamenten som ska sitta på sidenkanten.

Vad som har varit utmaningen hela vägen med det här projektet är framför allt att behålla den vita klänningen vit, medan jag jobbar. Jag har fått dammsuga och torka golvet i hela vår stora trea varje dag jag ska sy, eftersom släpet oundvikligen faller i golvet med ojämna mellanrum. Det hade jag kanske inte räknat med, när jag prissatte min arbetsinsats med klänningen! ;-) Men det är då man är glad att klänningen är i ett fint och relativt smutsavvisande ylle som uppför sig snällt och inte tycks ta åt sig "torr" smuts.

Jag har även fått påminna mig själv förvånansvärt många gånger att inte äta choklad medan jag syr. Dels för risken av spill och kladd, men framförallt eftersom alla knappnålar någon gång passerar mina läppar, sömmerskans nödvändiga "tredje hand"... Egentligen är väl både godisätandet och nålsmaskandet ovanor man borde vänja sig av med helt, det finns för nålarnas del enkla lösningar i form av handledsnåldynor som borde kunna lösa problemet. Jag har en fin som fungerar utmärkt, men det är liksom kortare väg till munnen hela tiden...

Till mitt ringa försvar gällande mina ovanor har jag bara det att jag under denna relativt okomplicerade sömnadsövning passat på att träna att sy all handsömnad med fingerborg som en duktig flicka. Snart brakar sömnadshysterin loss på allvar nämligen (kära Linnea, din brudklänning är min uppvärming, alls inget stort besvär!) med sommarens lajv. Då brukar jag gå med blodiga fingertoppar fram till hösten, så mycket syr jag. Men man får inte blöda på brudklänningar, så jag tänkte att det var ett bra tillfälle att öva in en vana som kan spara mig mycket lidande framöver och dessutom skyddar Linneas klänning.

Snart färdig, bara ärmar och fåll kvar.

Det syns bara svagt här på bilden nedan, men vissa av sömmarna i ryggen är markerade med en dubbelvikt paspoalremsa i samma "champangefärgade" sidentyg som halsringningen, för att framhäva Linneas underbara kurvor och bli lite av ett blickfång i kyrkan när hon står med ryggen mot alla bröllopsgäster. 

Rygg med släp och osynligt blixtlås.

Med brudens samtycke valde jag efter moget övervägande att sy i ett blixtlås i ryggen. Det känns skönt för mig eftersom att det är praktiskt och går relativt fort, men framförallt eftersom att det då blir tydligt att jag med den här klänningen inte tänker mig någon form av tolkning av vikingatida dräkt. Men i min vision och absolut i slutändan, när även dekorationerna i form av silverpossamentarbeten är på plats, då är jag säker på att klänningen kommer att ge de rätta "vikingavibbarna" för brudparet som utformat den tillsammans med mig.

Hoppas kunna visa bilder på den färdiga klänningen mycket snart!

/ I.

Mer korsbetningsfynd.

Nå, var var jag? Jag skulle berätta mer om mitt besök på Historiska och Korsbetningsfynden.

Jo, en liten, liten del av kvarlevorna från de som stupade vid korsbetningen ligger idag fint på rosa silkespapper i ett specialkonsturerat skåp nere i Historiska museets källararkiv där luftfuktigheten regleras noga för att försöka bevara dem så bra som möjligt. Den här mannen har haft tur och får ligga i skåpet på en VIP-plats, förmodligen för att han har en så välbevarad huva på sig. Vilket dilemma förresten - för den som ska välja vad som är mest intressant att bevara/konservera - mänskliga kvarlevor med intressant osteologiskt material eller textil (avtryck eller riktiga fibrer), eller metall!?

Tänk att tillbringa evigheten på silkespapper i ett skåp...?

Det mesta ligger huller om buller osorterade i kartonger, utanför skåpet. Resurserna räcker inte till för det, bara från korsbetningen finns hundratals lådor med blandat benmaterial. 

 

Samma kranium ovanifrån, med den nätta ringbrynjehuvan.

Äntligen fick jag se en riktigt fin nitad medeltida brynjehuva! Precis en sådan här gjorde jag (fast med fjäderstål och inga nitar, så det är förstås inte "precis samma") en gång för jättelänge sedan. Tyvärr har jag den inte kvar, annars hade jag kunnat visa de båda bilderna sida vid sida, formen och tekniken bortsett ifrån nitarna är samma. Men jag och Maria intresserade oss mest, måste jag erkänna, för de textilavtryck vi kunde skymta under huvan, samt utanpå.

Framförallt inom det markerade området ser man tydligt en fin yllekypertstruktur.

Man kan förstås inte säga säkert, i alla fall inte i just det här fallet, om det är så att mannen haft en mössa på sig, eller om det var en struthätta eller något helt annat han hade ovanpå ringbrynjehuvan. Men det går att se att samma textilmönster, en fin yllekypert, omger skallen på flera ställen, så någon form av huvudbonad utanpå brynjehuvan har han absolut haft. Vi såg också tecken på en tunnare och finare tuskaftstruktur innanför huvan, mellan kranium och brynja, men jag lyckades inte få någon tydlig bild på det. Att han haft något direkt under brynjehuvan är inte alls underligt, men det kändes speciellt att få se det, nästan som om vi fick veta något hemligt och privat om vad han haft närmast kroppen i dödsögonblicket...

Eftersom vår guide frågade oss vad vi ville se var jag inte för blyg för att be om en titt på söljor och spännen (ja, dräktrelaterat det också, men jag fick ju önska!). Jag visste att det skulle finnas mycket att titta på, och hoppades på att genom att få kika på dem få någon sorts lätt stilistisk överblick. 

En av många, många lådor med nästan likadana spännen.

Och det stämde, det fanns massor att titta på! Vår guide skrattade lite åt mig på ett liksom varmt sätt och sade att hon tyckte att det var på tiden att någon intresserade sig för dessa också, tydligen tycker "de flesta" (vilka det nu är?) att de här små lådorna med hundratals ringspännen är tråkiga och ointressanta. Men guiden berättade också att museet överväger att ha denna mängd spännen med i sin kommande utställning om Korsbetningen för att representera den "lilla människan" i sammanhanget, de många "vanliga män", bönder, gamla och unga som inte var soldater men som ändå dog den 27:e juli 1361, för att försvara de sina. En god tanke, tycker jag.

Ett av få spännen som stack ut från mängden. Brons.

Det lilla "dubbelspännet", ganska vanligt i återskapandesammanhang, eller vad säger ni?

Däremot tycker jag såklart INTE att spännena är tråkiga bara för att det finns många av dem och de inte är av typ guld och silver. Nej, just därför intresserar de mig. De har en hel del att säga om både människa och dräkt, och att det finns mycket av dem är ju bara en fördel då. De två bilderna ovan tog jag med för att visa några av de få undantagen från "ringspännestypen" som våldsamt dominerade bland spännena. Jag såg inte ett enda av de klassiska nätta små spännen med en liten spets på "bågen" som är så "typiska" för 1360-tal, enligt många av dagens återskapare.

Nytillverkade spännen från Medieval Design.

Det var i alla fall min uppfattning, fram tills den där dagen på Historiska Museet nyss, det här med att "spetsigt" är supertypiskt för sent 1300-tal. Jag beställde därför modell F från Medieval Design, för mitt vävda bälte nyligen. Men det verkar som om man gör det lite för enkelt för sig om man tänker så, angående formen alltså...  De flesta av de gotländska spännena är av en grövre typ, mer som modell A. Och lejonparten verkar vara smidda, inte gjutna i brons. Men apropå mitt vävda bälte - enligt Textiles and Clothing 1150 -1450 kan det också tänkas vara ett sporrband. 

En "godislåda" med utvalda extra spännande saker!

Så när jag fick syn på den här fina sporren, måste jag så klart ta en närmare titt. Jag använde bara sporrar någon enstaka gång på den tiden jag var en liten hästtjej på "15 vårar" som man sade då... ;-). Jag tyckte nog inte att det skulle behövas, liksom. I alla fall hade jag bara en vag idé om hur banden skulle behöva se ut och var de sitter på ett par sporrar. Det kittlar min fantasi att tänka mig en person som gått (eller ridit, för all del) på Londons gator under det sena 1300-talet, och kanske burit silkesbrickvävda sporrband, randiga i rosa och gult, med små söta bronsbeslag på... Det måste ha varit en syn! (Om det nu inte bandet har varit ett bälte som jag har bestämt mig för att jag kanske snarare tror.)

Vita handskar och gamla grejer gör mig knäsvag.

Sporren i fråga hade i alla fall precis passat till ett så nätt och fint band som det samtida bandet från London och kanske mitt egenvävda och något bredare också skulle funka. Jag fascinerades särskilt av den vackra femuddiga lilla "stjärnan" som egentligen är själva sporren, det man trycker in i hästens sida med sin häl för att få lite extra fart på fålen sin. Den är så välbevarad, nästan som att den skulle kunna snurra runt sin upphängning än idag. En vän som är arkeolog, menade att den typen av sporre med "stjärna" är supermodern under mitten på 1300-talet, men själv tror jag att jag har sett dem avbildade tidigare än så. Någon riddare eller annan kunnig  som törs uttala sig och ge oss bättre kunskap där? 

Nytillverkade sporrar av nästan samma modell, från armourandcastings.com, (som för övrigt verkar vara en väldigt spännande sajt!)

Ville bara visa hur remmarna sitter på den här typen av sporre, det är alltså en rem under foten ( i det här fallet den bredaste), och en som går över ankeln/foten fram. Det är möjligen den snarare, som inte är under foten, som man kanske kan tänka sig silkesvävd tror jag. 

Jag tog många fler bilder under besöket, men jag har inte kunskapen att kommentera dem egentligen. Hoppas på att kunna återkomma med mer när jag lärt mig mer om perodens rustningar och vapen och har något att relatera till. För er som är intresserade finns ungefär samma bilder fast med bättre kvalité i rustningsgalleriet hos Battle of Wisby här. (Och det är inte för sent att anmäla sig till ett event du INTE vill missa! Anmäl dig här!)

Små glädjeämnen.

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

 

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram. 

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en  Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.)  Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

 

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

• Det är snyggt!
• Det skramlar mindre?
• Det absorberar troligen fukt?
• Minimerar behov av att putsa plåt?
• Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna  är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)