Brudklänningen i slutfas.

Jag är glad att jag kan säga att jag börjar bli klar med brudklänningen. Inte glad för att det skulle vara svårt eller stressigt eller så, men glad för att det ska bli skönt att få överlämna klänningen till bruden. Jag hoppas och tror att hon ska bli nöjd! Jag ska sy på ärmar imorgon, och sedan är det bara att pressa sömmar en sista gång, fålla och leverera. Skönt att vi hinner prova en sista gång, och rätta till allt efter brudens eventuella synpunkter om det mot förmodan skulle behövas.

Prinsessan Tuvstarr.

 

Förresten ångrar jag nästan att jag lovade att inte publicera några nakenbilder i min blogg på den blivande bruden, för när hon var här på inprovning senast för en vecka sen ungefär såg jag hennes vackra tatueringar. Linnea har bland annat John Bauers mest klassiska Tuvstarr-scen tatuerad i gråskalor över hela ryggen. Det var så vackert att jag tappade andan, men det får ni inte se! ;-) I alla fall inte utan klänning på, för en del av träden i bakgrunden kommer kanske att synas i nacken på klänningen, om hon inte väljer att bära håret utsläppt, som Tuvstarr själv.

Sidenkantningen nålas med typ hundra extratunna knappnålar.

Resultatet! Nu saknas bara silverpossamenten som ska sitta på sidenkanten.

Vad som har varit utmaningen hela vägen med det här projektet är framför allt att behålla den vita klänningen vit, medan jag jobbar. Jag har fått dammsuga och torka golvet i hela vår stora trea varje dag jag ska sy, eftersom släpet oundvikligen faller i golvet med ojämna mellanrum. Det hade jag kanske inte räknat med, när jag prissatte min arbetsinsats med klänningen! ;-) Men det är då man är glad att klänningen är i ett fint och relativt smutsavvisande ylle som uppför sig snällt och inte tycks ta åt sig "torr" smuts.

Jag har även fått påminna mig själv förvånansvärt många gånger att inte äta choklad medan jag syr. Dels för risken av spill och kladd, men framförallt eftersom alla knappnålar någon gång passerar mina läppar, sömmerskans nödvändiga "tredje hand"... Egentligen är väl både godisätandet och nålsmaskandet ovanor man borde vänja sig av med helt, det finns för nålarnas del enkla lösningar i form av handledsnåldynor som borde kunna lösa problemet. Jag har en fin som fungerar utmärkt, men det är liksom kortare väg till munnen hela tiden...

Till mitt ringa försvar gällande mina ovanor har jag bara det att jag under denna relativt okomplicerade sömnadsövning passat på att träna att sy all handsömnad med fingerborg som en duktig flicka. Snart brakar sömnadshysterin loss på allvar nämligen (kära Linnea, din brudklänning är min uppvärming, alls inget stort besvär!) med sommarens lajv. Då brukar jag gå med blodiga fingertoppar fram till hösten, så mycket syr jag. Men man får inte blöda på brudklänningar, så jag tänkte att det var ett bra tillfälle att öva in en vana som kan spara mig mycket lidande framöver och dessutom skyddar Linneas klänning.

Snart färdig, bara ärmar och fåll kvar.

Det syns bara svagt här på bilden nedan, men vissa av sömmarna i ryggen är markerade med en dubbelvikt paspoalremsa i samma "champangefärgade" sidentyg som halsringningen, för att framhäva Linneas underbara kurvor och bli lite av ett blickfång i kyrkan när hon står med ryggen mot alla bröllopsgäster. 

Rygg med släp och osynligt blixtlås.

Med brudens samtycke valde jag efter moget övervägande att sy i ett blixtlås i ryggen. Det känns skönt för mig eftersom att det är praktiskt och går relativt fort, men framförallt eftersom att det då blir tydligt att jag med den här klänningen inte tänker mig någon form av tolkning av vikingatida dräkt. Men i min vision och absolut i slutändan, när även dekorationerna i form av silverpossamentarbeten är på plats, då är jag säker på att klänningen kommer att ge de rätta "vikingavibbarna" för brudparet som utformat den tillsammans med mig.

Hoppas kunna visa bilder på den färdiga klänningen mycket snart!

/ I.