Inspiration från Bäckedal.

Jag har inte hunnit blogga på länge, för det händer lite för mycket på både plugg-, jobb-och hantverksfronten just nu. Men idag tänkte jag att jag allra minst ska passa på att lägga upp lite inspirationsbilder som jag tog under Återträffen på Bäckedal i början på maj. 

Det var inte bara inspirerande saker jag såg, jag träffade såklart en drös inspirerande eldsjälar också. Tora var en av dem, och en hejare vid spinnrocken.

Tora spinner finull.

Tora lät mig även fotografera hennes vävprojekt, en rosa, vit och röd korskypert i finskt entrådigt ullgarn, med 20:1 linvarp. Ett långrandigt 1700-talslivstycke skulle det bli, berättade hon.

Toras tyg. Proportionerna ser skumma ut, för jag fick fota väven med viss lutning, underifrån/inifrån vävstolen medan den fortfarande satt uppe.

Minns ni att jag blev lite extra imponerad av några av deltagarna från min kantvävningsworkshop på Prolog? Närmare bestämt, Jocke, Emelie och den fram tills nyligen för mig namnlösa väverskan Josefin? De går alla på Bäckedal och det var jätteroligt att få träffa dem igen! (Eller går och går - terminen tog nog slut igår?! Gick, i så fall.)

Josefin heter hon, väverskan från Prolog.

Josefin hjälpte mig att hålla min miniworkshop i kantvävning när jag var på Återträffen. När jag smet ned i västugan guidad av Tora tog jag chansen att fotografera en av Josefins vackra vävar.

Josefins underbara blå gåsögonkypert. Jag älskar den!

Emelie på Prolog. Icke någon nybörjare!

En kul grej som jag upptäckte när jag snokade runt i textilsalen var att Emelie köpt en omgång av exakt samma vejdeblå tyg från Medeltidsmode som jag, och skissat på en EXAKT likadan Moy-Bog-variant! Det är tydligen hennes projektarbete för terminen på textillinjen, att handsy en medeltidsklänning. Min slutsats är att vi kommer att se ut som tvillingar när vi ses på Medeltidsveckan i sommar, särskilt som att jag lärt henne alla mina specialknep med kantvävning och allt. Fast jag har gärna en trevlig och snygg tvilling, så det finns inget att klaga på. Fina Emelie! ;-)

Nå, vidare på vävtemat; Joel som gick MNT hade byggt en fantastisk liten sak. En "bandflätningsvävstol" efter "varptyngdskoncept". Hur tufft som helst! Han berättade för mig att han byggt den för att kunna fläta vad jag kallar en "vigg-fläta" och vad han känner igen från samuraisvärd, katanas och tantodolkar. Just den flätan blir stretchig på ett lite speciellt sätt som gör den lämplig att linda ett handtag med. 

Joels smarta flät-vävstol.

Listigt sätt att använda små trissor både för att nysta upp varp på, och för att tynga ned densamma.

På bilden här ovan kan man notera de skjut- och flyttbara styckena som håller isär varptrådarna från varandra. De funderar som extra händer/fingrar, och gör att man lätt kan hantera en bredare varp än vad som annars är bekvämt.

Viggfläta i krappfärgat garn.

Snygga snidade kuggjul till vävbommen.

Just som en typisk MNT:are var Joel inte bara inne bå bandflätning och snickeri, utan lite av varje. Han visade mig en fantastisk prydnad för en vandringsstav eller käpp, som han gjutit i förlorad form. Jag var inte alls lika ambitiös när vi skulle gjuta i förlorad form back in the days, jag gjorde bara en enkel torshammare.

Bronskorp, gjuten i förlorad form.

Det är tufft att lägga ned kanske flera dagars möda på att bygga en form som inte går att använda igen, för när man väl gjutit måste den knäckas för att man ska kunna ta ut godset. Då vet man, om arbetet var förgäves eller inte. Men Joel vågade satsa, och fick lön för mödan. Förlorad form är den historiska gjutteknik som ger bäst detaljåtergivning, tycker jag.

Gjuten ihålig för att kunna monteras på en käpp.

Det var ju mycket nostalgi, att återvända till skolan. Skönt att se att ett och annat förändrats till det bättre, som att elevhemmen äntligen fått vettiga namn. Istället för Norra Södra (NS) eller Norra Norra (NN) heter de nu...

Ny var också den lika geniala som gigantiska valkmojängen som min gamle träslöjdslärare Johnny Springe byggt och som Tora och Josefin skulle inviga tillsammans med sina klasskamrater så fort alla vadmal var nedtagen och alla lösa trådar fästa ordentligt. En sådan här skulle man ha!

I wants it!

Man behöver nog vara några stycken för att dra den här, men jag tror det funkar bra!

Gamla fina elevarbeten står kvar, som ristade i sten....

Gamla elevarbeten som står sig bra.

Och döda djur pryder fasaderna kring Hantis (Hantverkshuset):

Skinntrappa utanför garveriet.

Åå... Ja. Så var det. Ganska likt, fast annorlunda och bättre. Man längtar tillbaka!

Om jag skulle återvända any time soon så skulle jag försöka ge mig på ett specailarbete/projekt med tygåterskapande. Jag har ju gått alla långa kurser redan, så ett experimentellt projektarbete skulle sitta fint. Det vore tufft att bygga ett vikingatida grophus, ett sådant som brukar tolkas som vävstuga på grund av format och rika fynd av vävtyngder innuti dem. Det skulle såklart stå en bit från det redan befintliga vikingahuset utanför skolan...

Vikingahuset, beklagligt nog utan vävstuga.

Att bygga en sådan "vävstuga" med historiska byggnadstekniker, och sedan väva därinne med egenspunnet garn, för att se hur stugans dimensioner och ljusförhållandena fungerar... Någon borde göra det!  Ja, något i stil med Överhogdals- och Skogsbonaderna tänker jag mig. Det drömde jag om på tåget hela vägen hem längs inlandsbanan... Sjukt ambitiöst projekt, jag vet. Speciellt som att jag inte är någon viking, egentligen, utan en medeltidsnörd i själ och hjärta. Men man kan ju drömma!

Vi får se när jag återvänder till skolan igen, men jag har en känsla av att det inte kommer att dröja allt för länge. Allt var verkligen inte bättre förr, det är rätt bra nu också.

Allt var inte bättre förr. Nu har skolan sin egen choklad, och den är jättegod! :-D

/ I.