Brudklänningsbryderier.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg hade jag besök i helgen, min vän Johan tittade förbi tillsammans med sin kärlek Linnea, och det var ett härligt återseende. Johan är en gammal klasskamrat från min MNT-tid på Bäckedal.

Vi har vaktat kolmila, smidit i månskenet invid en norrlandfors ute i skogen, vandrat i fjället, gjutit brons och slöjdat mycket tillsammans. Han och Linnea bor nu på Adelsö, och det var på Birka tvärsöver sundet som vi träffades senast för två år sedan. Då mötte jag även Linnea, som vid första intrycket verkade vara Johans raka motsats i det mesta...

Den snyggaste bröllopsinbjudan jag sett på länge!

Nu vankas det alltså midsommarbröllop på Adelsö om en månad. Olle och jag är bjudna och jag har lovat att sy brudklänningen. Eftersom att Johan är den han är, aktiv i Alnsu skeppslag och en duktig vikingafighter, blir det bröllop med vikingakänsla och inspirationen till brudklänningen hämtas bland annat från possamentarbeten liknande de från Birka.

Kopia av possamentsfläta i guldtråd från grav 664, Birka.

Från Birkagrav 624.

Att sy brudklänningar är både det roligaste och svåraste man kan göra, känner jag. Det är lika hedrande och kul varje gång jag blir tillfrågad, men det kan också vara ett vanskligt bestyr på många sätt. Det får ju absolut inte bli fel, brudklänningen är den kanske viktigaste dräktdrömmen i livet att förverkliga för de flesta. Man måste vara otroligt lyhörd, och det är oftast väldigt bråttom. Så är det nu också.

Johan och Linnea hade bara några få hållpunkter åt mig att börja jobba med:

• Possamentsdetaljer i silver vid ärmslut och halsringning
• Tunt vitt ylletyg i bruten spetskypert
• Figurnära form på klänningslivet - ej "efter fynd"
• Ej underklänning - endast ett plagg, men med foder
• Bälte ska bäras till klänningen, men ej fibulor/spännbucklor

Jag älskar en spännande designutmaning som den här, så trots uppenbar tidsbrist tvekade jag inte att ta mig an uppdraget - det ska bli så himla roligt! Jag kommer att jobba delvis med återskapande tekniker, delvis med modern kreativ sömnad och började skissa direkt. Det finns alltså inga krav på "historisk korrekthet", utan utmaningen blir istället att kombinera brudparets önskemål om ett modernt formspråk som passar bruden med element som ändå förmedlar den rätta känslan för dem.

Kaftanklänning.

Först skissade jag på fantasi, en kaftaninspirerad klänning. De markerade områdena runt hals, urringning och öppningen fram föreställde jag mig sidenkantade, som en av Birkas manskaftaner, och den hade också silverpossament vilande på sidenet vilket även skulle kunna passa här. Jag tänkte mig ett långt släp i bak och antingen halvkort ärm (vitt tyg - ogärna lång ärm...) som på bilden eller en väldigt vid och nedhängande ärm som jag ibland tycker att jag ser på bildstenar och silverblecksbilder av vikingatida kvinnodräkt...

Ser du en sjal eller en vid ärm? Eller bådadera?

Dessa "ärmar" känns kanske mer "medeltidsfantasy" för de flesta och har ofta tolkats som konturerna av en sjal på bilder från tiden, framförallt på grund av att man ofta hittar spännen mitt på bröstet som alltså förmodas ha hållit ihop sjalen. Men jag tänker lite löst att spännet kan ha varit för något annat och "sjalkonturen" lika gärna kan vara vida ärmar då den alltid täcker just ärmarna. Men  när det gäller vikingatida kvinnodräkt vet vi ju inte. Alla fynd av vikingatida kvinnodräkt är så sorgligt fragmentariska och nu får jag ju formge fritt så länge det behagar brudparet.

När jag visade kaftanbilden för Linnea blev hon alldeles tyst och fundersam, men samtidigt förtjust. Hon tyckte om den, men det var helt annorlunda än hon tänkt sig, fastän hon alltså inte innan var medveten om vilka bilder hon själv hade av den blivande klänningen. Så kan det vara och vi kasserade därför kaftan-idén för nu, men själv känner jag mig lite sugen på att göra något liknande åt mig en annan gång. I andra färger och att bära med underklänning. Det kunde bli kul att ha en liten egen variant och jag är så hjärtinnerligt trött på trista hängselklänningar! ;-)

Idén om kort ärm och släp nappade Johan och Linnea dock på, och även mina idéer om silkeskantning att ha som botten för possamenten som de beställt. Vi skissade vidare på mycket enklare modeller som kändes mer bekanta för brudparet. Vi landade snart i en klassisk variant i återskapandesammanhang, som här skulle utmärkas av ett påkostat materialval, silkeskantningar, och som sagt ett släp.

Mycket förenklad skiss på brudklänning med historisk inspiration

Vi bestämde att vi skulle göra något spännande i ryggen på klänningen, så att bröllopsgästerna har något att titta på i kyrkan under vigseln, men vad det blir vill jag inte avslöja närmare än. Jag varnade dem för att jag är lite för medeltidsnördig för att låta bli att leka med sömmarnas form och placering om jag får chansen, men de protesterade inte utan hejade på när jag formade om de raka "särksömmarna" och drog bak dem i midjan. Jag gjorde snabbt ett grundmönster utifrån Linneas former och våra tankar om design, enligt metoden som jag lärde mig på Prolog av min Carnis-fadder Maria.

Mer om hur projektet framskrider när jag satt saxen i det riktiga tyget och har mer att berätta. Jag är så glad att brudparet samtyckt till att låta mig blogga på om klänningen, mot löfte att jag inte visar bilder på bruden naken under inprovningarna! ;-)

/ I.

Ps! För den som blev sugen på Birkainspirerade possamentsarbeten vill jag tipsa om den fantastiska sidan som brudparet beställer sina ifrån och där jag lånat bilder: Silberknoten