torsdagen den 5:e maj 2011

Vid vävens ände.

Nu äntligen har jag nått silkesvävens ände! Sent igår blev jag klar och klippte ned mitt blivande bälte, en egen rekonstruktion efter ett Londonfynd från 1300-talet. Vid det laget hade jag vävt en bra stund varje dag i en dryg vecka och för länge sedan tröttnat på mönstret. Med den trädningen som förlagan till mitt band är gjort i kan man med fördel väva till exempel dubbelväv, väva bokstäver och allt möjligt kul. Men bandstumpen som finns bevarad är lik förbaskat enformigt randig, så så har jag också gjort.


Vävbommen är naken!

"När när man ser vävbommen genom varpen, då får man snart se en naken karl." 
Det var min goda fadder från Carnis, Maria Neijman som degav mig denna gamla väv-visdom. Jag som fick vävbomsskyla just innan läggdags var beredd att hålla med. (När det är läggdags, då vet man att man snart kan få se en naken karl, i alla fall säger mig min beprövade erfarenhet detta.) Maria menade att ordstävet måste vara gammal vävskrock tänkt att mana väverskor till flitigt arbete... Men tyvärr hann jag somna innan någon naken karl dök upp. Där har man för fliten... 

Nedklippning.

När det var dags att klippa ned väven så gjorde jag det lite i taget. Först klippte jag loss de yttersta brickorna i varje sida och använde de lösa varptrådarna som inslag en gång. Därefter klippte jag ned de som nu var ytterst och upprepade proceduren tills bara de två ursprungligen mittersta brickorna var kvar. På så sätt får man en väldigt tjusig spetsig avslutning. Man kan låta den vara som den är, eller fästa in de lösa varptrådarna i väven med en nål innan de klipps av så att man slipper frans. För min det ska det på ett spetsigt remändesbeslag längst ned på bältet, så jag bara klippte bort fransen rakt av utan pardon.


Spetsigt avslut.

4 meter varp blev  3,32 meter band, det är bra jobbat av mig och vävstolen tycker jag. Detta är det första vanliga brickband som jag vävt med den här bandvävstolen, och jag måste säga att den gör det mycket smidigare än om man väver utan vävstol. (Fast det konstaterade jag ju redan när jag skrev mitt specialarbete på Bäckedal om brickbandsvävning i vävstol för 8 år sedan...)

Trädningschema och varpnota för originalbandet, med "rätt" färgsättning.


En sak som känns lite tråkigt med bandet är att det fina garnet som påskharen kom med inte gick med på att dras ihop till den knappa bredd på 8,5 mm som originalbandet har. Mitt band är ca 1 cm brett och när det rör sig om så här smala band gör 1,5 mm stor skillnad i helhetsintrycket. Å andra sidan blir det ju ett lite bättre bälte kanske, och jag gjorde så gott jag kunde. Det här med dilemmat kring att göra en bra rekonstruktion och hur man kan tänka då, det har jag så mycket funderingar kring att jag nog måste spara dem till ett eget inlägg för ett senare tillfälle.


Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.


Det är rätt antal brickor i mitt band i förhållande till Londonbandet. Mitt band är slaget nästan lika tätt, i rätt material och färgen är bra. Den gröngula svarar mot originalets och den blå hade absolut varit populär i 1300-talets London. Det hade varit sjukt snyggt med krapprött och gröngult, men då hade jag inte kommit igång med vävningen förrän 4 -5 dagar senare än hur det nu blev när jag slapp komplettera det vävgarn som påskharen kommit med. Man måste ta vara på glädjen och inspirationen också, det är viktigare för mig just nu än att vara analt fyndtrogen.


Visst ser det ut lite som en pigg tropisk orm ute på jakt?

Ett tips till alla brickvävare där ute -  att försiktigt mangla brickvävda band ger dem en fantastisk lyster och jämnar till både yta och bredd. Man håller emot lite bara när mangeln drar på så sträcker bandet ut sig och blir jättefint. Ett annat sätt som också funkar är att fukta och rulla upp/spänna ut bandet runt något som inte "ger efter", som en glasflaska eller så. Det ger nästan samma effekt om bandet får torka fastspänt även om man inte får den fina glansiga ytan som en mangel ger åt band i silke och linne men även i viss mån ull.


Jag har inte hunnit fira Valborg i år ("Sista april" som det heter i övriga landet firas STORT och studentikost i Uppsala) för jag har bara jobbat och jobbat. Men å andra sidan kunde jag då fira vårens ankomst genom att kosta på mig att shoppa lite tyckte jag, så jag har utökat mitt nördbibliotek med ännu en "måste-ha"-bok, Purses in Pieces. Just nu är jag väldigt sugen på annat än textilhantverk också, vill sy skor, såga till sölja och remändesbeslag till mitt nya bälte och sy fina små väskor...


Inspirationen just nu.

Efter väldigt mycket letande beställde jag också en bunt tyg för sommarens medeltidskläder. Jag hade väldigt svårt att hitta något i rätt kvalité, det verkar som om de flesta av mina vanliga ställen har problem med sina leverantörer. Det blev till slut en lyxig, extra tunn och lite glansig vejdeblå kypert från Medeltidsmode, och jag älskar den! (Lustigt nog visade det sig vara exakt samma nyans som det vejdeblå sidengarnet i mitt nya bälte...) Jag köpte lite extra så att det kan räcka både till en ny cottehardie till mig och något mer, en tröja eller hätta till mig eller maken. Vi är båda anmälda till Battle of Wisby nu och jag ser fram emot att sy något nytt tills dess...


Nu gör jag helg eftersom jag är ledig från skola och praktik imorgon. Den första patienten liksom den andra och tredje har passerat utan att jag gjort bort mig allt för illa. Detta firas med en långhelg och resa till återträffen på Bäckedal, min kära folkhögskola som jag skriver så mycket om och där jag har bott i två år. Det är första gången på åtta år som jag återvänder till Sveg i Härjedalen, till en plats har varit och fortfarande är hjärteviktig för mig. Datorn och kameran får följa med så kanske blir det något bloggat under helgen därifrån. Jag ser fram emot långa sköna tågresor med mycket nålbinding, lägereldsmys i vikingahuset, varma återseenden, bastubad och inspirerande skogspromenader längs med älven...

/ I.

1 kommentar:

  1. Det var ett superfint foto med brickbandet på trädet! Vackert vackert!!!

    SvaraRadera