Återträff på Bäckedal - en hantverkshelg.

Hemma i Uppsala igen. 

Jag har tillbringat nästan hela dagen på resa hem från Bäckedal. Innan jag for höll jag på begäran en kort liten miniworkshop i kantvävning. De var såklart jätteduktiga vävare, Bäckedalseleverna, och kom snabbt igång. De är ju vana vid både vanlig vävning och brickvävning, men ingen av dem hade hört talas om kantväv innan de hörde om min workshop på Prolog. Det kändes lite tufft att få undervisa i min gamla undervisningssal, i något som mina gamla lärare inte hört talas om! 

Sara förbereder sig för att väva en kant på sin londonhätta.

Små fina stygn. De gamla langettstygnen sprättas bort efter hand.

Men jag hann faktiskt slöjda lite själv också under helgen. Jag var på två workshops, en i träarbete och en om stenslungor, deras användning och tillverkning. Slungor var lite otippat, men spännande. Det kräver såklart mycket övning att bli en duktig kastare, men att tillverka en är inte så svårt.

Genomgång om slungtillverkning.

De vanligaste modellerna på "slungpåse" i bakgrunden på tavlan.

Martin flätar slunga. På tavlan en medeltida slunga på stång.

Min egen slunga tar form. Sisal är såklart inte bästa materialet, men det funkar.

Provkastning. Roligt men svårt och ibland livsfarligt...

Mer hemtamt och tillfredsställande kändes träslöjdsworkshopen. Jag hade klurat ut i förväg att jag på två timmar kunde göra en drös nålbindningsnålar, man behöver alltid några extra. Men det är ju lite för lätt och nålar kan jag göra hemma också. Alternativet var att svarva en ny nystpinne, och då svarven var ledig blev valet lätt. Jag skissade på något 1300-talisch. Det blidde en pinne med ett dekorativt ekollon som knopp på handtaget. Inget säger sent 1300 som ekollon, tycker jag.

Steg 1. En pinne.

Steg 2. En nästan rund pinne.

Steg 3. Nystpinnens form börjar framträda.

Steg 4. Ta loss pinnen från svarven och börja slipa rent.

Detalj av det söta ekollonet som är lite essansen av 1300-tal för mig... ;-)

Steg 5. Jag blandade ihop lite linolja och rödockra för att "måla" nystpinnen med.

Linoljan hjälper ockran att tränga in i träet och markerar sniderierna.

Färdig och invigd!

Jag blev supernöjd med min nya nystpinne, den blev välbalanserad, nätt och söt precis som jag tänkt. Det var länge sedan jag svarvade, och himla kul att få göra det igen, även om jag inte är lika förtjust i träget slipande... Härligt med egentillverkade redskap, det känns fint att ha något som är lite personligt och det är viktigt att man är nöjd själv med dem.

Mer om all inspiration jag fann på skolan en annan dag.

/ I.