Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.