Battle Of Wisby - vad hände sen?

Efter hantverkshelgen i Gamla Uppsala för någon vecka sedan skrev jag efteråt att det finns stunder då det är på sin plats med ödmjukhet. Den gången var det inte det, men idag, idag känner jag mig ovanligt ödmjuk. Och lite öm i största allmänhet, faktiskt. Jag har varit på min första HEMA-träning (HEMA = Historical European Martial Arts) med Uppsala Historiska Fäktskola, tillsammans med ett antal nya bekantskaper från BoW (Battle of Wisby).

UHFS håller på med europeisk fäkt- och kampkonst från ungefär 1300-1600. Lämpligt nog roades jag mest av den typ av "fäktning" och brottning som faller inom den period som jag brukar ägna mig åt, utan att veta så mycket i förväg om vad som är typiskt för vilken tidsepok. Så behändigt!

UHFS fokuserar på den fäktkonst som utövades i det tyskromerska riket under sen medeltid, "ett arv efter den ridderliga fäktkonsten" enligt föreningens hemsida. Som källor för kunskapen används fäktböcker från tiden. Dessa lär ut strid man mot man med tidens olika närstridsvapen, från pik och pålyxa, långsvärd och svärd och bucklare, till dolk och obeväpnad brottning.

Vore det inte för BoW så skulle jag förmodligen inte ha kommit iväg. Jag har alltid gillat fighting som lek och tävlingsform och velat hålla på med det, men inte riktigt hittat en form eller ett sällskap som känts rätt. Ja, jag har både macho-, tjej- och "litenhetskomplex", dessutom är jag kräsen! Men kanske kan det här vara någonting?

Vän A: "Ida, du ser ut som en Peter Pan bland alla tjockisar!" Är det konstigt att jag har litenhetskomplex?!

Vad jag dock är helt säker på är att jag vill lära mig slåss effektivt och säkert, så att jag kan vara med och återskapa/leka medeltida strid igen, efter Battle of Wisby. Kanske med Carnis, som ju är ett uttalat vapenbrödraskap. (Men än så länge känner jag mest folk i Albrechts Bössor?! Hur blev det så?)

I källaren ligger nu en bit avbarkad ask och torkar som sen ska bli skaft till den här...

Nu har jag träffat kvinnliga fighters som inte ber om ursäkt för att de vill "vara med pojkarna och leka", samt "pojkar" som inte gör en grej av att tjejerna vill vara med. Skönt!

Den enda specialbehandling jag stött på än så länge är lite extra uppmuntran och förtjusta tillrop om att "det var på tiden". Jag har också träffat riktigt riktigt duktiga fighters som liksom mig är små, korta och ändå klarar sig hur bra som helst. (T som är yrkesmilitär är pondus personifierad trots att han är betydligt spädare än mig, och O är i alla fall en decimeter kortare utan att det bekommer honom ett dugg!)

Jag kommer inte ifrån känslan. Jag är fast! Det här var bara början... (Bild: Olle Sahlin)

En av dem som kommit med glada tillrop är en nyfunnen vän från just Battle of Wisby, Nick. Han håller just nu på med diverse rustningsdelar för min räkning. Min man är ivrigt sysselsatt med att leta hjälmodeller åt mig, det finns ju för- och nackdelar med alla...

Själv knåpar jag brynja och läser jag om hundraårskriget i "Medieval Warfare". Det stora projektet för mig är annars just nu är att sy en gambeson/aketon/jack/jupon/pourpoint/ellervaddetheter, samtidigt som jag försöker lära mig uttala nya ord som "aventail" och "salat" utan att fnissa ihjäl mig.

Nåväl. Jag tänkte inte precis sluta vara en textilnörd utan like. Men jag vill slåssas också, sådetså. Det är så skönt att slippa välja!

Att slåss med svärd och bucklare fick jag testa idag. Så himla kul!

När det gäller Korsbetningen och Battle of Wisby utöver det rent personliga, så händer det ännu mer saker. Vissa kan jag berätta om, andra är lite hemliga än så länge. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en arkeolog som ville använda min blogg och mina skriverier (här och här) som källa i en avhandling/uppsats som skulle komma att handla om de textilfragment vi "hittade" på plator och andra rustningsdelar under vårt besök på Historiska Museet i våras. Det känns riktigt, riktigt häftigt!

Fler besök på Historiska är inplanerade för BoW-gänget, ett i sällskap med nämnda arkeolog som kommer långväga ifrån, för att tillsammans titta närmare på rustningarna igen.

Redan om en månad är det dags för stridsuppvisning igen i samma anda som under det stora slaget utan för Visby, men mindre förstås. Det blir på Medeltidsmuseet i Stockholm den 22/10, och jag ska vara med som "lätt rustad". (Skönt att ha en deadline för min rustjacka, håll tummarna för att jag hinner klart!)

Dessutom blir det kurser i sömnad av 1300-talsdräkt som jag ska vara med och hjälpa till att hålla i tillsammans med arrangörerna för BoW.

Ja, ni hör, jag har fullt upp!
Och jag känner fortfarande, att det här är bara början.


/ I.

PS. Jag höll på att glömma det viktigaste. På grund av min modesta kroppsbyggnad, påtvingad medeltids-crossdressing och mitt tjat om panzarsömnad (gambeson) så är jag numera omdöpt till "Panzarsork". Jag har till och med en egen signaturmelodi - be Olle så kan han sjunga den för er!

/Sorken