Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor. 

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm.  Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen.  Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen! 

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället. 

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken. 

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida