Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.


Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.


Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!


Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)


/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.