A Cristmas gift; born a summers day.

Remember these? The test-dyes from the Battle of Wisby workshop in plant dyeing. We used madder and reseda and got shades of warm red, yellows and light green. I wanted to make a small Christmas gift out of them, and yesterday it was ready. But before I'll show you any pictures of how it turned out, I feel like losing myself among memories of this last summer.

 

Plant dyed with madder and reseda.

Today, snow falls outside my window and there is only a few more days before Christmas. But the colors and the faint smell of madder that still persists in my newly finished Christmas-gift makes me think back upon that workshopday in August. It was Friday, the day before the great battle outside the citywalls of Wisby. It was a really hot summers day, the air was completely still, not the slightest breeze. I came hurrying to the workshop straight from my last battletraining/rehearsal, sweaty and stinking and boyish-looking in my hose and helmet.

Messenger in a hurry.

  

The workshop has begun.

When I met the others in the camp they had already begun the workshop with some theory. When I saw how well dressed they all were, I felt that I had to go home and change. (To bad, since I then missed more of the workshop than I really had to.)

Plant-dyeing in the heat.

When I returned the dyeing had begun. I had changed into an old green dress with my new apron. I had also wisely changed the kettlehat for a nice strawhat, but still looked like I needed a shower.

Working with scandalously bare arms.

The madder cauldron.

Eventually, it was time to take the yarn up from the two cauldrons. First we took up half of the reseda yarn, and half of the madder. Those were bright yellow and red. Then we added some powdered iron salt in both of the pots. Instantly the dye-soups got much darker. The reseda turned a dramatic dark green color, the madder got a more brownish, bloody shade of red. The yarn was only in the iron mordant bath for a couple of minutes before we got them up to dry, as it makes the fibers fragile.

So many colors, out of only two dyes!

The day ended in a unusually quiet party gathering around the campfire, as none of the participants in the battle the next day was allowed to drink and a good nights sleep was recommended. I was so full of the experiences of the day that I didnt want to go to bed, but eventually I did.

And that was it. The next day changed everything. 

(But, when I think about it, every day changes everything.)

 

The end of a really good day.

Now all of this, daydreaming of a summer long past, begun when I felt the faint smell of madder still persisting in the yarn of the Christmas gift I finished yesterday.

I did it again, another silly needlebound cellphone cover. I had no clear idea about how I wanted it to look, but I made this cover striped as I find it more stimulating and fun to work with two needles/colors. And as I followed my own advice and keept a playful approach to the project, it ended up as a cheerful tiger with a tablet woven cord for a tail.

Cheerful tiger.

/ I.

Dare to be playful!

I've got a new phone. I choosed one with a good camera in it and I hope that it will deliver nice pictures for my blog in the future. To protect my new companion from my general clumsiness and make it more comfortable in the winter weather, I've made it a needlebound cover in indigodyed yarn.

At first I had no plans for decorations of any other kind than a nice big button in mother of pearl, a simple, classic look for handmade stuff. But just as I was to sew on the button to the finished cover, I had a vison of the little lid of the cover looking a bit like a face. Maybe of some kind of animal? Hm.

Suddely the original plan of no decorations seemed extreemly boring and not so personal and intresting at all.
As I decided to go with the feeling the craftsdevil got me.

Mad bunny.

The little nose is a button coverd in black cloth, the "piercings" is chainmail rings and the handle is a leftover pice of my reconstructed tabletwoven London-finding in silk from late1400-something. (Yes, the ears haven't been fulled yet, maybe I'll do it later...) It all comes together very nicly, I think. I suppose it is a good lesson for me not to be so serious and planned out with everything. I realize now that sometimes it is best to let go and just go with the feeling, and dare to be a bit playful with your craft.


/ I.

Awarded.

The last couple of months I have been considering to abandon Swedish in my blog, in honor of the great bloggers out there who inspire me, and the readers who have encouraged me to develop both my writing and my craftsmanship. I wish to have contact with other reenacters and bloggers internationally, and this is a step in that direction. 

The greatest con about changing language is that I'll loose some of my edge, that I've so forth been taking pride in. But hopefully I'll learn and eventually get better at writing in English. I'm sorry to say that I have trouble to keep my texts short and since I don't have the time to write in both Swedish and English, this will have to do for now.

One of the bloggers who are inspiring me the most is Sarah; "A Most Peculiar Mademoiselle". In late September and then again in October she rewarded me with a couple of these "bloggers award's" that seems to be going around. Thank you, Sarah! :-) I was so honored by this, but I haven't had time to think about what to do with the awards or how to answer upon them. Only recently I realized that I'd better do it in English if there is to be a point with it, since all the bloggers I wish to award in my turn already write in English (and in Swedish).

The first award that I got was:

The goal of the award is to spotlight up and coming bloggers who currently have less than 200 followers.

I'm proud and happy to be one of Sarah's five picks for this one, but since she has put me in quite a situation by awarding me twice, I'll be disobedient to the rules of this first award and go by the second one... ;-) This is the one I will pass on, for "Exellence in Historical Costuming and Bloggery":

Sarahs motivation for me was as follows:

- Idas Hantverk – only in Swedish, (Ha! Inte längre! / Not any more! ;-P) but if you ever saw a person skilled in many areas, she’s one of them. Making mostly medieval outfits, she doesn’t limit herself to sewing or weaving, but does various kinds of metal work as well to complete her outfits. 

The coolest thing with this award, just as with the first, is to be mentioned together with other great bloggers and crafters such as Neulakko and Mikael with his Historisk dräkt och Hantverk

 Now, when receiving the award you must post:

• Five things you love about historical costuming (That will have to wait a bit, for a post of its own.)
•  A link back to the blogger who awarded you the Duchie
•  List at least three blogs to pass the Duchie Award onto 
  

I'm proud to pass the Duchie Award onto....

Martina is one of my oldest friends in reenactment and also one of my first teachers in textile handcraft. She was the first person I met when I arrived at Bäckedal 2001 to study textile crafts. She was my classmate and neighbor. Martina must only have thought of me as a hopelessly restless and chocolate-stealing teenager back then, while I secretly admired her knowledge and skill about everything I wanted to know and learn. I was so proud and happy when she welcomed me to Carnis last spring! Today I discovered that she has been blogging since Battle Of Wisby, and I felt like a child on Christmas eve! I'm sure that any reader of my blog will enjoy hers, as much as I do.

It may seem a bit strange for an amateur like me to award someone who is an expert in his or her area, but I still want to mention Peter (who works as the editor of an Historical magazine, is an archeologist and one of the driving forces behind Battle of Wisby). Recently Peter has been blogging about breaking new ground, taking reenactment and living history to the next level for his group Albrehcts Bössor. I want to spread the word about his recent writings now when I have a chance. And as he's proven himself as a man of great projects, I cant help wondering what will come out of this? ;-) (BtW - If you check his blog out and like what he is writing about sociocultural reenactment, don't miss the comments on the posts, at the lest I myself find them super interesting!)

Fia-Li is a new friend of mine since this last summers adventures at BoW, and thanks to Facebook we've been able to stay in touch. She is also a professional in her field. Fia-Li works as an master embroiderer of church textiles with her own company and all. She held the popular gold-embroidery-workshop at BoW and as if that was not enough, she impresses me by working with many other techniques and materials, not only textile crafts. She is a member of an peasants-at-arms company in southern Sweden, Bondeuppbådet. Her blog is about her life in general and her crafting, reenactment and living history in particular.

Now, there are so many other bloggers worthy of mentioning here! But then I would have to stay up all night writing, so for this time these three will have to be enough.

/ I.

Nya lärdomar, ny inspiration.

Nu är det drygt en vecka sedan jag var på sykurs i Stockholm med Battle of Wisby. Jag sitter här med mina anteckningar och funderar på vad jag lärde mig av Peters dräktgenomgång med bildspelsvisning. En hel del, känns det som. Men allt har inte fastnat i anteckningsboken. Det kan känns lite onödigt att anteckna när man får saker man haft på känn länge bekräftade av någon som har bättre koll och kan visa bildbevis. Det blir den där sköna känslan istället.

Men ofta händer det motsatta, att jag inser att jag tänkt fel kring något. Som tur är brukar det kännas bra det också, för jag vill ju förmedla något som är sammanhängande och någorlunda väl förankrat. När jag upptäckt vad jag gjort konstigt, får jag en möjlighet att ändra mig eller välja att låta bli.

Överst i min lilla anteckningsbok står det:

"Kveif/coif ovanligt efter 1350 (bars dock av äldre män, ålderdomlig stil)"

När jag tänker efter på det bildmaterial jag sett så stämmer det ju jättebra. Ibland är man bara inte så vaken och ifrågasättande mot sig själv, utan följer strömmen. Men jag vill ju göra som jag tror, inte som alla andra. Ändå bar jag coif under Battle of Wisby till min mansdräkt, trots att slaget utspelade sig 1361. Dels hade jag en vadderad variant under kittelhjälmen (vilket måste räknas som en helt annan sak) men också en vanlig, för de stunder då jag inte hade hjälm utan filthatt.

På väg till mönstring.

Det var ju så praktiskt att kunna stoppa in flätorna under linnemössan. Men till nästa gång jag gör min medeltidscrossdressinggrej får jag tänka ut något annat om det ska vara efter 1350, för någon bakåtsträvande äldre man återskapar jag inte. Jag minns att jag faktiskt lite vagt reflekterade över att min hatt och jacka (som är av ett ganska sent snitt) inte riktigt passade ihop med just den där linnemössan. Hm.


Nästa anteckning är mer av en kladdig skiss och rör en liten linnesärk, en sk. "baderskesärk". Jag hade aldrig förut sett en bild på ett fynd av den här särken. Det finns dock en del samtida avbildningar. Badande kvinnor eller snarare kvinnor som arbetar som baderskor avbildas ibland i en sådan här särk under sent 1300-tal, ofta med ett ris och en spann vatten i händerna. Tydligen blev museet där särken förvarades bombat (under andra världskriget, antar jag). Peter nämnde att den enda bild som finns kvar är den här nedan t.v.

Undersärk eller medeltida baddräkt?

Baderska.

Notera att man inte på fotot kan se några kilar. Det kan visserligen vara jag som ser dåligt, för jag har sett en mittkil fram och bak inritad på en principskiss, men som Peter sade - den som ritade skissen har liksom vi  bara sett fotot, för särken var redan sönderbombad och borta. Jag tycker också att det ser ut som om axelbanden på fotot är utskurna som i ett stycke med resten av fram/bakstycket, snarare än påsydda.

Min egen variant är mer lik den tecknade damens och har både kilar i sidorna och påsydda axelband. Men nästa särk av de här slaget som jag gör blir nog mer lik fotot här ovan. Och kanske får man en mer markerad midja om man har ett band om midjan på sin undersärk, som baderskan? Måste testas!

Värsta badbruden!

Förrförra årets första cottehardiebränna ;-)

Sedan har jag bara en anteckning kvar om civil dräkt från Peters föreläsning, och den rör Uvdalsfynden. Det ser inte bättre ut än att jag kommer att bli tvungen att läsa en doktorsavhandling på norska (stackars mig) för att få veta mer om dem. Det är nämligen norskan Marianne Vedeler som publicerat Uvdalsfynden i sin Klaer og formspråk i norsk middelalder, från 2007.

Den mest kända dräkten från Uvdal är en plisserad kvinnodräkt. Det finns ingen annan hel liknande dräkt bevarad, och det verkar inte finnas några samtida avbildningar heller. Om du vet om några - tipsa mig! Fast jag har alltid i mitt stilla sinne undrat om inte flickan i rött längs till höger på bilden här nedan har en kjortel som är plisserad i livet. I så fall är den så snäv att den måste vara snörd?

Dansande herdar i en "Book of Seasons", sent 1400-tal. Flamländsk, om jag inte minns fel.

Det var i alla fall lite som att få en present, att bli påmind av Peter om något så spännande. Eller ja, jag tror kanske inte att han tycker att det är så spännande. Men jag blev i alla fall väldigt glad över att få en lite mindre känd dräkt att lära mig mer om, och kanske göra ett försök att återskapa. Jag skulle absolut inte vara den enda eller första som gör det, (Eva Andersson har till exempel gjort ett noggrant och väldokumenterat försök som ni kan läsa mer om här...) men det vore ändå roligt att få pussla ihop sin egen tolkning!

I norska Uvdal fanns (eller finns) det en stavkyrka där man under medeltiden vid något tillfälle begravt ett antal människor utan kista, direkt under kyrkgolvet. Bevarandeförhållandena var gynnsamma för textilier, mörkt, torrt och svalt. Härifrån finns till och med linnesärkar och lintyg bevarat, något som annars är väldigt ovanligt. Framförallt finns dock ylleplagg, kanske kan vi kalla dem kjortlar, även om terminologin blir lite knivig av skäl som jag ska redogöra för senare.

Herjolfsnes nr 58, skiss av Marc Carlsson efter original av Paul Norlund.

Två av "kjortlarna" från Uvdal liknar ett fragment från Herjolfsnes, nr 58. Den grönländska kjorteln har varit V-ringad med brickvävskantad halslinning och plisserad över livet fram. Marc Carlsson beskriver 58:an på sin sida, men Uvdalsfynden har han inte skrivit om. Förmodligen för att Marianne Vedeler hade den dåliga smaken att skriva sin fantastiska avhandling på sitt obegripliga modersmål istället för på de lärdes språk? Folk som skriver intressanta saker borde lägga av med det! ;-) (Borde jag egentligen skriva på engelska, jag också, eller vore det ett uttryck för mitt allmänna högmod och höga tankar om mig själv?)

Uvdal 31.

Det konstiga med den mest kända av de två plisserade dräkterna från Uvdal, Uvdal 31 som vi väl får kalla den, är att den verkar ha ett liv. Den har i alla fall en söm strax under bysten. Mot "livet" är en "kjoldel" veckad i små täta plisseringar.  Jag vet inte riktigt vad jag ska använda för terminologi, för egentligen finns vare sig "liv" eller "kjol" som separata delar i medeltida kvinnodräkt som jag är van att tänka, sy och läsa om den. Kanske är Uvdal 31 undantaget som bekräftar regeln? 

Herjolfsnes 58 är fragmentarisk men har ingen sån livsöm. Där slutar vecken i vad jag tolkar ungefär samma höjd som på flickan här intill i Vedeler egen skiss. Uvdalsdräkten är V-ringad liksom Herjolfsnes 58, men här tycks vecken även gå vidare runt på bakstycket i livhöjd.

Det är verkligen ett ovanligt plagg! Att göra något liknande känns som en spännande utmaning, men jag måste få tag på den där avhandlingen först och läsa på lite bättre, även om det nu alltså verkar tvunget att bli på norska... Hm.


Tack Peter för en spännande bildvisning och för lånet av dina bilder!


Mer om vad jag lärde mig av Thomas som gjorde en liten gästföreläsning om rustjackor och panzar ska jag sammanfatta en annan dag.


/ I.



Lästips:


Här kan du se Eva Anderssons fina återskapning av Uvdal 31.

Här kan man läsa en artikel i norska Aftonposten om Uvdalsfynden, från april 2007.

Nålbindningsmysterium.

Just nu tillbringar jag två dagar i veckan på praktik i Gävle, som en del av min utbildning. Det innebär att jag nu flera veckor i rad fått övernatta hos min vän Viktoria och hennes familj som bor utanför stan. På kvällarna när barnen somnat har vi haft möjlighet att dricka te och glögg i soffan medan vi hantverkar tillsammans, och det var verkligen länge sedan vi kunde umgås på det sättet.

Både Viktoria och hennes man är riktiga ärkehantverksnördar. Nu vet jag inte mycket om traditionellt bågbygge, men jag har svårt att föreställa mig att det finns bättre bågbyggare i Sverige än Henrik. Viktoria är den som ledde in mig i textil-folkhögskoleträsket för snart mer än tio år sedan, och hon har dessutom läst en del tillskärning och design. Hon är otroligt tekniskt skicklig i sitt hantverk och till skillnad från mig så drar Viktoria sig inte för att experimentera. Jag kan gå och klura på en idé i åratal innan jag testar.

I alla fall. Nålbindningsnördar, nu ska ni få en utmaning. Jag måste bara få lägga upp en bild på Viktorias senaste experiment, och så får ni klura på hur hon har gjort! Har ni sett en så tuff vante någon gång? Sjukt snyggt mönster! Och garnet är växtfärgat, bara en sån sak.

Tvärrandig nålbindning. Lista ut hur man gör!

Nålbindning bygger på att man syr öglor i varandra. Man arbetar sig runt sitt projekt, nästan undantagslöst i cirklar. En del menar att det färdiga resultatet liknar virkning, men det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Jag älskar randig nålbinding, det är mycket roligare att göra, och så snyggt. Nu när det äntligen har blivit vinter kan jag använda de vantar som jag blev klar med i maj. Knepet med den här sortens oavbrutet randig nålbindning är att man har två varv igång samtidigt, som går i spiral om varandra.

Mina älsklingsvantar. Så här brukar randig nålbindning se ut.

Fina va? Handspunnet garn och allt. Hur som helst så blir det absolut inte tvärrandigt, normalt sett, när man nålbinder. För att ni ska få lite bättre möjlighet att lista ut själva hur Viktoria har gjort bjuder jag på en bild till.

Notera mönstret och avlutningen.

Har ni funderat klart?

Jag måste ju avslöja knepet. Hon har börjat vid fingertopparna på vanten, men snabbt trätt in fyra extra tampar och börjat nålbinda randigt med dem. På framsidan på den övre bilden kan ni se att hon låter ytterligare två nya tampar börja på vantens ovansida, en brun och en cerise rand. I slutändan jobbar hon med sju tampar (eller "ränder") samtidigt, sju varv på en gång! Det syns särskilt vid avslutningen, nere vid handleden. Den lilla kreneleringen där är helt enkelt varje enskilt varv avslutat tvärt, utan att "minska ned" höjden på varje varv först så som man oftast annars gör.

Tack Viktoria för att du delade med dig av ditt spännande experiment! Jag ska nog ge mig på att nålbinda tvärrandigt för skojs skull så fort jag kommer på något bra projekt. Om jag gör det i bara två färger, fastän med många varv igång samtidigt, tror jag få kommer att kunna lista ut hur det är gjort... ;-)

/ I.

Kurshelg i Stockholm.

Jag har haft en underbart nördig helg. Jag har varit på en 1300-tals dräktkurs i Stockholm. Det var Maria och Peter, arrangörerna av Battle of Wisby, som höll i den. Det var en introduktionskurs men samtidigt inte alls det. Det var spännande, lärorikt och inspirerande. (Tyvärr tog jag alldeles för lite bilder, så alla vackra kläder som Maria hade tagit med kan jag inte visa här.)

Mitt intryck var att alla kursdeltagarna hade en del koll på dräkt och framförallt inom sina specialområden som de hade typ spets-nörd-kompetens inom. Man känner verkligen i sådana sammanhang att den samlade kunskapen i gruppen blir så mycket mer än summan av alla våra små bitar tillsammans. Det tycker jag är en riktigt maffig känsla.

Jag har ju varit på mönsterkonstruktionskurs med Maria förut, och hon nämnde då att hon annars brukar ha med sig Peter som håller i bild-biten. Den här gången var han med för att berätta om det bildmaterial som han har samlat på sig kring 1300-talsdräkt, och det är verkligen inte lite. Peter är arkeolog (på riktigt, till skillnad från mig) och banne mig om han inte är historiker också? I alla fall. Ja, jag såg fram emot hans bildgenomgång och blev verkligen inte besviken.

Upptäckarglädje.

Mer om vad vi fick se för någonting och vad jag lärde mig tar jag i ett eget inlägg där jag kanske kan få med några av bilderna också. Jag antecknade en massa, och det var som alltid mycket spännande diskussioner om vad vi egentligen ser på bilderna. Men som sagt, jag återkommer om det.

Våra förväntningar och förkunskaper styr oss ganska mycket, så då blir det häftigt i en lite blandad grupp som den här, när man tittar tillsammans. Man lär sig så otroligt mycket av det, och jag hoppas att vi kan göra något liknande snart igen. Vid något tillfälle blev Peter så exalterad över en nyupptäckt detalj på en av sina bilder att han kände sig tvungen att stå på en stol och peka med en testikeldolk av trä. Bara en sån sak!

Mönsterkonstruktion.

Mönsterkonstruktion utifrån bilder och bevarade plagg från perioden var alltså det huvudsakliga fokuset för helgen, så Maria körde sin mönstermakargrej. Jag kände mig inte helt bekväm med att ta bilder på kursdeltagarna halvnakna iförda lakansvävsbodys nödtorftigt sammanhållna av nålar, så jag tog några stycken på Peter och Maria när hon visade grundprincipen för hur hon gör mönster till figurnära medeltidskläder.

När jag anmälde mig tyckte först inte Maria att jag behövde gå kursen alls, utan föreslog att jag skulle komma med som sidekick och medhjälpare, tillsammans med en annan tämligen överkvalificerad tjej. När vi sågs på Bow:s föreläsning på Medeltidsmuseet för några veckor sedan så motiverade hon det med att "Jag vet inte om jag kan lära dig så mycket". Det är typ den finaste komplimang jag fått på år och dar, och helt sant är det förstås inte.

Men jag kände mig i alla fall mycket hedrad och plockade med mig lite grejor att visa. Jag hade med mig den Herjolfsneskjortel jag skrivit om tidigare, samt ett par olika böcker om just Herjolfsnesfynden. Jag tänkte att om vi kommer så långt att folk hinner börja sy eller fundera på roliga detaljer till sina 1300-talskläder, som knappar, kantningar, roliga sömmar, brickväv, snoddar och snören av olika slag, då kan jag visa och berätta om det. Lite sånt hann vi, men jag hoppas kunna gör det mer strukturerat och utförligt om/när det blir en fortsättningskurs. Det ryktas om att det blir en sådan, och jag hoppas verkligen det.

Nick i toillen till sin jacka, för typ 2 månader sen.

Min kompis Nick kom förbi också och för att prova en jacka/tröja som han beställt. Mönstret till den är gjort på just det sätt som Maria lärde ut nu i helgen och jag tycker att det fungerar superbra. Den är fodrad med linne för att stadga upp lite och vara sval och skön. Yllet som Nick så småningom valde är ett lite kraftigare krapprött tuskaftstyg. Vackert, men kanske inte det mest optimala till en figurnära tröja, så jag förstorade mönstret lite med Nicks samtycke.

Ihopnålad tröja, med oknäppta ärmslut.

Ledig profil, god rörelsefrihet.

Det var roligt att se att tröjan passade hur bra som helst! Jag vågar aldrig helt lita på det innan jag sett det, fastän jag gjort mönstret själv på den person som ska ha plagget. (Och det hör verkligen till ovanligheterna att det inte funkar!) Lite snörning fram, ett par tygknappar på ärmarna och möjligen en liten kantning kring halsen så är tröjan klar. Just nu känns det superbra, för just det där finliret med snörhål, kantingar, knappar och knapphål är ju det som jag tycker är roligast! Tror faktiskt att jag vill kantväva nederkanten på hans jacka, bara för att jag kan och har lust.


/ I.

Panzarprojektet, del 2; Att bestämma sig, och att sy i ram.

Alltså. Jag ska sy ett panzar, en rustjacka. Den ska gå bra att röra sig i, den ska vara snygg som tusan och tidsmässigt platsa i slutet av 1300-talet, eller precis i början av 1400-talet. I förra inlägget visade jag bilder på tre berömda bevarade rustplagg från perioden. Vart och ett av dem har jag övervägt som förlaga till min egen jacka.

Det som har varit svårast är att bestämma sig för är om jag vill ha rustningen utanpå rustjackan, eller tvärtom. Det avgör nämligen en massa andra saker. En aketon eller jupon som Svarte Prinsens bärs utanpå rustningen, och det ser faktiskt lite klumpigt ut tycker jag. En pourpoint tror jag har fått sitt namn därför att man snör fast rustningsdelar utanpå den, och det gillar jag bättre. Vilken typ av rustning man vill ha är ju också viktigt, det hänger jättemycket ihop med typen av rustplagg som bärs till såklart.

Dessutom är det viktigt att tänka igenom vad man vill ha för rustning när det gäller tidsperiod, vad den får väga och kosta och kanske svårast av allt - vilket socialt strata vill du gestalta? Bondesoldat, legoknekt eller riddare? Allt ska ju passa ihop, i slutändan. Jag är ju inte så insyltad i någon förening än som jag skulle vilja, så när det gäller det har jag inte haft någon att fråga.

Det blir nog för min del ett kitt bestående av dels delar som är typiskt sent 1300 eftersom att det då blir mer som jag kan göra själv, som en plata efter korsbetningsfynden till exempel. Men jag vill kunna plocka bort en del av 1300-talet för att lägga till nya "modernare" 1400-talsdetaljer, som halskrage i plåt, kanske hjälm med visir etc, att använda när det är mer rätt. Ja, som ni hör är jag på gång i alla fall och har ganska klart för mig vad jag vill ha. När det gäller rustjackan så blir det en lättare pourpoint!

Må vara som jag nämnde i förra inlägget att fadder-Maria aldrig sytt något panzar, men hennes man har ju faktiskt en av de snyggaste rustjackor jag sett (ja, han har sytt den själv). Den lär ha varit rätt bökig att göra, så i det avseendet verkar den vara lik de flesta andra stoppade rustplagg jag hört talas om. Maria berättade en gång att den berömda jackan förvaras nära ytterdörren tillsammans med familjens "utrymningsattiraljer" så som pass, viktiga papper och annat som man rycker till sig om ens lägenhet brinner, innan man tar sina barn under armen och evakuerar jävligt snabbt.

Snyggaste rustjackan. Bättre bilder kommer förhoppningsvis senare, med ägarens tillstånd.

Varför den här rustjackan är så snygg är dels för att den är blå och blå saker har ju ett erkänt försprång mot snygghet. Dessutom är den sidenfodrad och sitter perfekt. Ja, det som framför allt utmärker den är passformen. Jag har ju sett att det går utmärkt att slåss i jackan, armrörligheten är god tack vare de stora ärmhålen. Den är också en utmärkt bas att fästa rustning i eftersom att den sitter så tight på kroppen. Det är inte alls ofta man ser en rustjacka som sitter så bra, och Marias förklaring, som jag nu gjort till min, är att den är sydd i ram.

Efter ett långt samtal med Maria om sådana här saker bestämde jag mig för att ta till mig både hennes och Oskars råd om att lyssna på folk som kan och har hållit på länge. Om det leder till att jag gör färre "onödiga" nybörjarmisstag är lite för tidigt att säga, jag måste ju fortfarande falla tillbaka på mina egna slöjd-skills. Jag ska i alla fall sy mitt panzar i ram. Det är inte alls vanligt. Det känns som om kunnigt folk lite generat försöker dölja sin förvåning/okunskap när jag pratar om mitt panzarprojekt och hur jag jobbar, för nästan ingen gör så. (Eller så tror de att jag är knäpp, vilket förstås inte är långt från sanningen.)

- Men vaddå ram?

Jo, såhär.

Man bygger en ram.
Jag är rätt stolt över att jag är händig inom ganska många områden, men värt att notera är dock att träslöjd INTE är ett av dem... Ramen ska vara "bladad" där ribborna möter varandra, så att den är lika hög överallt. Jag gjorde min med pluggar, så att den på ett teoretiskt plan går att plocka isär för förvaring. Enklast är om man gör en ram som bara är så stor som den största mönsterdelen och lite till, men jag råkade göra en alldeles för stor ram eftersom att jag velade lite kring vilken typ av jacka jag skulle göra och hur stora mönsterdelarna skulle bli.

Rambygge pågår. Rexkatten Stella arbetsleder från sin upphöjda position.

 

Ramen är färdig, nu ska fodertyget spännas ut.

Rustjacka i ram växer fram. 3 olika mönsterdelar syns här.

...Och man spänner ut tyget i ramen, och syr.
Fodertyget är det understa lagret här på bilden, och det är det som är utspänt i ramen, fastsytt runt om. Ovanpå det har jag lagt tre lager råbomullsvadd, och överst det den grova linnekanvas jag ska ha ytterst.  Jag fäster det översta tyglagret genom vaddering och allt med extra stora tapetserarnålar, som ser ut som muterade knappnålar i jätteformat. Närmast kanten ser ni en underärms-mönsterdel och en liten bomullstuss. "Tussen" är två formskurna och ihoptråcklade lager extra vaddering som ska petas in under yttertyget för att sitta på armbågens utsida där det kan behövas lite extra skydd.
 
Här kan ni också se en av de största fördelarna med att sy i ram. Jag kan arbeta med båda händerna, en på var sida av tyget. Ramen är fastspänd en bit ut över bordskanten med två tvingar. Med höger hand under ramen och vänster ovanpå tyget skickar jag enkelt nålen genom tyget, upp och ned med minimala handrörelser. Mycket effektivt och tidsbesparande! Att tyget är utspänt underlättar på samma sätt som vid broderi i ram, stygnen blir snyggare, sömmar rakare och livet lättare.

Efter att alla tyger är fastsatta i ramen ritar jag ut mönsterbitarnas konturer och placering. Vart stickningarna ("ränderna") ska vara  har jag ritat ut först på min toille, och sedan på alla pappersmönsterbitar.

Toille, med markeringar för stickningar, och snart även utritat vart det behövs extra stoppning.

Att sy i ram verkar vara väldigt ovanligt, men det löser de flesta av problemen med att sy vadderade plagg. Vilka då problem? Jo:

• Plagget krymper för varje söm = svårt att få rätt storlek och bra passform. Med tyget utspänt i "fyrkantig form" och mönsterbitarna utritade, kan de "växa" vartefter utåt kanterna istället. Man klipper ut bitarna till sin rätta form och storlek när alla stickningar är gjorda.
• Svårt att placera extra vaddering där det behövs, just eftersom att plagget krymper medan man syr. Se den översta punkten.
• Trögt att sy genom många lager tyg och stoppning. I ram spänns tyget ut och det blir mindre trögt.
• Svårt att får raka och snygga sticknings-sömmar precis där man vill ha dem, eftersom att plagget krymper vartefter du syr, och dessutom inte håller sig stilla utan ram.

Sömnaden då? 

Ja, jag lämnar utrymme för rejält med sömsmån, utöver min toille, eftersom jag oroar mig lite över att vadderingen ska göra min jacka för trång. Jag syr med 16/3 lingarn och korta, fasta förstygn som bara är någon millimeter långa på utsidan, men ca 3-4 mm på insidan. Jag syr ganska hårt och fäster ofta genom att ta något extra stygn på ett och samma ställe. Det blir som en grov pricksöm längs stickningarna. Planen är att först göra alla stickningar. 

Sedan när alla tygsjok tagits ur ramen klipper man ut alla bitar som ska vara i plagget med rätt sömsmån. Bitarna läggs ihop som de ska sys ihop, yttertygs-kanvasen sys ihop räta mot räta. Plagget vänds och sömsmånen i fodret viks in och kanterna kastas ihop. Men det är sen, just nu jobbar jag fortfarande med alla stickningar, "ränderna".

Jag börjar sy på den mittersta stickningen på varje mönsterdel och arbetar utåt, för att mönsterdelen ska kunna tillåtas att krympa av varje söm. Vartefter jag syr jämför jag de utritade konturerna på tyget med mitt pappersmönster som är en tydligare version av toillen. När jag märker att mönsterdelen krympt matchar jag stickningarna i panzaret mot de i pappersmönsterdelen och ritar ut nya konturer på tyget.

 



Ena ryggstycket har krympt och jag får rita ut en ny kontur av var halsringingen ska gå, relativt stickningarna i mitt originalmönster.

 

Stickningarna på vänster underarmsdel växer fram. Här syns också en märkning på pappersmönstret för vart det ska bli extra stoppning över armbågens utsida.

 

Jag har klurat mycket på hur jag ska lyckas överföra konturerna av de "runda" eller mjukt svängda stickningarna på till exempel ärmarna. Jag kom inte på något tillräckligt precist sätt att rita ut dem. Krita lossnar för lätt eller så blir det för breda streck. Vanligt kalkerpapper riskerade att permanent fläcka min jacka... Lösningen blev att använda en mönsterförlaga i papper som jag nålade fast och klipper sönder vartefter, och kan rita av konturen på klippet/stickningen som skall sys.

 

Dra ut en tråd ur tyget så får du en helt rak linje att klippa efter!

Andra bra grejer att tänka på när man ska sätta igång och sy pansar: 

• Gör en toille, en provmodell i ett billigt tyg. Rita ut vart stickningar och extra vaddering ska vara.
• Tvätta tyget först, riktigt, riktigt varmt. Jag körde på 90 grader för att få min kanvas så stark och tät som möjligt.
• Mangla tyget! Det slätar ut fibrerna och gör det lätt att få varp och inslag att ligga i exakt rätt vinkel mot varandra så att plagget blir trådrakt.
• För att få trådräta bitar när du klipper, dra ut en tråd i varp/inslag och klipp efter den. Det går oftast ganska lätt att med en nål peta upp och dra ur en tråd. Extra lätt blir det att klippa om du dessutom stryker tyget innan du klipper efter den urdragna tråden.

 

Sådär. Nu vet ni vad jag håller på med och att jag inte gett upp bloggandet. Jag har en del andra projekt igång paralellt, men mer om det en annan dag. 

 

/ I.

Ps, mer lästips!

Mikael med bloggen Historisk Dräkt har sytt flera fina panzar och har bra koll på hur det går till med mer "vanliga" metoder än den som jag experimenterar med. Läs hans blogg om du vill veta mer om hur man kan göra!

Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar.  Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast.  Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.


/ I.


Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

Battle Of Wisby - vad hände sen?

Efter hantverkshelgen i Gamla Uppsala för någon vecka sedan skrev jag efteråt att det finns stunder då det är på sin plats med ödmjukhet. Den gången var det inte det, men idag, idag känner jag mig ovanligt ödmjuk. Och lite öm i största allmänhet, faktiskt. Jag har varit på min första HEMA-träning (HEMA = Historical European Martial Arts) med Uppsala Historiska Fäktskola, tillsammans med ett antal nya bekantskaper från BoW (Battle of Wisby).

UHFS håller på med europeisk fäkt- och kampkonst från ungefär 1300-1600. Lämpligt nog roades jag mest av den typ av "fäktning" och brottning som faller inom den period som jag brukar ägna mig åt, utan att veta så mycket i förväg om vad som är typiskt för vilken tidsepok. Så behändigt!

UHFS fokuserar på den fäktkonst som utövades i det tyskromerska riket under sen medeltid, "ett arv efter den ridderliga fäktkonsten" enligt föreningens hemsida. Som källor för kunskapen används fäktböcker från tiden. Dessa lär ut strid man mot man med tidens olika närstridsvapen, från pik och pålyxa, långsvärd och svärd och bucklare, till dolk och obeväpnad brottning.

Vore det inte för BoW så skulle jag förmodligen inte ha kommit iväg. Jag har alltid gillat fighting som lek och tävlingsform och velat hålla på med det, men inte riktigt hittat en form eller ett sällskap som känts rätt. Ja, jag har både macho-, tjej- och "litenhetskomplex", dessutom är jag kräsen! Men kanske kan det här vara någonting?

Vän A: "Ida, du ser ut som en Peter Pan bland alla tjockisar!" Är det konstigt att jag har litenhetskomplex?!

Vad jag dock är helt säker på är att jag vill lära mig slåss effektivt och säkert, så att jag kan vara med och återskapa/leka medeltida strid igen, efter Battle of Wisby. Kanske med Carnis, som ju är ett uttalat vapenbrödraskap. (Men än så länge känner jag mest folk i Albrechts Bössor?! Hur blev det så?)

I källaren ligger nu en bit avbarkad ask och torkar som sen ska bli skaft till den här...

Nu har jag träffat kvinnliga fighters som inte ber om ursäkt för att de vill "vara med pojkarna och leka", samt "pojkar" som inte gör en grej av att tjejerna vill vara med. Skönt!

Den enda specialbehandling jag stött på än så länge är lite extra uppmuntran och förtjusta tillrop om att "det var på tiden". Jag har också träffat riktigt riktigt duktiga fighters som liksom mig är små, korta och ändå klarar sig hur bra som helst. (T som är yrkesmilitär är pondus personifierad trots att han är betydligt spädare än mig, och O är i alla fall en decimeter kortare utan att det bekommer honom ett dugg!)

Jag kommer inte ifrån känslan. Jag är fast! Det här var bara början... (Bild: Olle Sahlin)

En av dem som kommit med glada tillrop är en nyfunnen vän från just Battle of Wisby, Nick. Han håller just nu på med diverse rustningsdelar för min räkning. Min man är ivrigt sysselsatt med att leta hjälmodeller åt mig, det finns ju för- och nackdelar med alla...

Själv knåpar jag brynja och läser jag om hundraårskriget i "Medieval Warfare". Det stora projektet för mig är annars just nu är att sy en gambeson/aketon/jack/jupon/pourpoint/ellervaddetheter, samtidigt som jag försöker lära mig uttala nya ord som "aventail" och "salat" utan att fnissa ihjäl mig.

Nåväl. Jag tänkte inte precis sluta vara en textilnörd utan like. Men jag vill slåssas också, sådetså. Det är så skönt att slippa välja!

Att slåss med svärd och bucklare fick jag testa idag. Så himla kul!

När det gäller Korsbetningen och Battle of Wisby utöver det rent personliga, så händer det ännu mer saker. Vissa kan jag berätta om, andra är lite hemliga än så länge. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en arkeolog som ville använda min blogg och mina skriverier (här och här) som källa i en avhandling/uppsats som skulle komma att handla om de textilfragment vi "hittade" på plator och andra rustningsdelar under vårt besök på Historiska Museet i våras. Det känns riktigt, riktigt häftigt!

Fler besök på Historiska är inplanerade för BoW-gänget, ett i sällskap med nämnda arkeolog som kommer långväga ifrån, för att tillsammans titta närmare på rustningarna igen.

Redan om en månad är det dags för stridsuppvisning igen i samma anda som under det stora slaget utan för Visby, men mindre förstås. Det blir på Medeltidsmuseet i Stockholm den 22/10, och jag ska vara med som "lätt rustad". (Skönt att ha en deadline för min rustjacka, håll tummarna för att jag hinner klart!)

Dessutom blir det kurser i sömnad av 1300-talsdräkt som jag ska vara med och hjälpa till att hålla i tillsammans med arrangörerna för BoW.

Ja, ni hör, jag har fullt upp!
Och jag känner fortfarande, att det här är bara början.


/ I.

PS. Jag höll på att glömma det viktigaste. På grund av min modesta kroppsbyggnad, påtvingad medeltids-crossdressing och mitt tjat om panzarsömnad (gambeson) så är jag numera omdöpt till "Panzarsork". Jag har till och med en egen signaturmelodi - be Olle så kan han sjunga den för er!

/Sorken

Hättor och huvudbonader.

När jag och Olle var ute och fotade min nya grå kjortel igår passade vi på att ta lite bilder på min Birgittahätta och min älsklingshuva i svart ylle. Båda är ganska nya och har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lika bra att jag lägger upp dem här, medan jag är i farten.

Birgittahätta framifrån.

Från sidan.

Och bakifrån.

Jag vet inte just om det är värt att jag skriver något om Birgittahättor, det finns så många andra som gjort det bra före mig, tillexempel Vix och Isis. Min är otroligt enkel, bara handsydd rakt upp och ned i linne på Martinas workshop i Battle of Wisby-lägret. Jag kommer väl att våga mig på det spännande "broderiet" som finns på Vix nya variant och på originalet någon gång, men som vanligt är jag lite feg och trög i starten.... ;-)

Birgittahättan må vara enkel, men den sitter som en smäck och är perfekt som bas för min nya favorithuvudbonad. Jag vet inte alls vad den ska kallas, för någon riktig struthätta är det inte egentligen. Ordet "fruhätta" förekommer i en del testamenten enligt Eva Andersson om jag inte minns fel, kanske kan det passa? Tills något bättre dyker upp så nöjer jag mig med att kalla den "huva", som verkar vara ett lite mer neutralt medeltida svenskt ord för den här typen av plagg.

Knäppt med en tygknapp i halsen.

Knäppta hättor/huvor finns i många varianter, men knäppta hättor med många knappar och strut är ovanliga på kvinnor i bildmaterialet från medeltiden. Det här blir min lösning - bara en liten tygknapp i halsen, efter bilder på en variant från Holkham Bible, bland annat. Huvan sitter bra även oknäppt, särskilt om jag nålar fast den med en nål i klänningen mitt bak och två fram, en i var "snibb", och kanske även i Birgittahättan med en nål i var tinning.

Holkham Bible.

Jag har velat ha en sådan här huva i flera år och sytt ett par som jag inte blivit riktigt nöjd med. Mest berodde det nog på min motvilja att använda kilar över axlarna, jag tyckte förut att det såg så klumpigt ut. Men utan dem sitter inte hättan som den ska. I den här har jag en kil mitt bak dessutom. 

Materialet är viktigt också, som vanligt. Nu har jag använt de sista bitarna jag hade av ett svindyrt, mjukt valkat och överskuret ylletyg som inte egentligen behöver fållas. Trots det valde jag ändå att kantäva runt om i svart ullgarn, med bara 3 brickor, om jag minns rätt. Nu tycker att den ser mer "färdig" och bättre sammahållen ut än innan kantväven, den liksom ursäktar att hättan är ihoppusslad av en massa småbitar. Fast nu är ju snygga materialskarvar nästan det finaste jag vet... ;-)

Hättan sitter tight och skönt om nacken, utan glipa mot klänningen i bak.

Den här svarta huvan är en klar favorit bland huvudbonader just nu, brättet skuggar så skönt mot solen och doket värmer bättre än slöja och haklin på kvällen eller om det är kyligt ute.

/ I.