PMSS - Post medieval stress syndrome.

Ja, jag lider av PMSS, Post Medieval Stress Syndrome. Vardagen känns trist och grå, lätt meningslös, vilket i och för sig kan bero på att jag är våldsamt förkyld. Jag längtar tillbaka till den ljusa men visserligen blodiga medeltiden. Det känns som att jag behöver bearbeta mina upplevelser genom att närmast tvångsmässigt läsa och skriva egna återberättelser av slaget, samt se på andras bilder och filmer. Här kommer en till som visar stora delar av slaget ihopklippt, nästan lika fin som Petters i förra inlägget.





Först ser man alltså hur den gotländska hären med bågskyttar längst bak går framåt över fältet till publikens jubel. Det var otroligt mäktigt att få gå bredvid fanan, längst fram, som en individ framför en annars nästan oöverskådlig massa.

"Anfall!" (Foto: Kajsa Stavebring)

Sedan kommer bondehärens desperata bön om hjälp från Visby borgare som får klinga ohörd och istället följs av danskarnas sista anfall.

Man kan också mot slutet se mig till höger i bild med härförarhornet på ryggen, (vid 1.44) men framförallt höra mig ropa något i falsett, i stil med "Danskjävlar, döda mig då, jag vill inte bli sist kvar" (vid 2.34) varpå en "danskjävel" omedelbart beviljar begäran och ett våldsamt jubel utbryter då jag och vår härförare som de kanske sista gutarna faller.

Danskarna går då runt för att försäkra sig om att alla som fallit verkligen är döda. Petter på den danska sidan (i rödvit hjälm och rosa hosor) sticker spjutet i sidan på en skrikande gute och går sedan vidare för att ge mig samma behandling. (Jag får ge igen en annan gång! ;-)

När allt är över rider Kung Valdemar med sin fanborg och sina närmaste män fram för att inspektera slagfältet tillsammans med prins Kristoffer som redan kliver omkring på kullen med sin ståtliga röda vapenjacka över rustningen. Tyvärr får man inte se den vackra minnesgudstjänst med tyst minut och en bön för de fallna som följer, och inte heller kan man höra kyrkklockornas klang som skulle "väcka de döda till liv igen" enligt manus.

Med stor värme minns jag hur vi efter slaget fick ställa upp gruppvis mot publiken och bli presenterade, applåderade och tackade. Där var både fristående individer som satsat allt på att ordna utrustning särskilt till detta slag och väletablerade grupper från nio olika europeiska länder. Jag stod längst ut på en kant bredvid Petter som nyss stack mig med spjutet när jag låg död ned på kullen. Det var första gången jag presenteras som en del av Fraternis Militia Carnis och det kändes som en storslagen debut i min nya grupp!

Mitt emot oss på andra sidan kravallstaketet såg jag många av mina närmaste vänner stå och ropa och heja på just oss två, och jag fylldes av en stor värme gentemot dem lika mycket som alla deltagare i striden och arrangörerna för hela eventet som kämpat så hårt med alla förberedelser och planering i över ett år. En oförglömlig upplevelse. Och jag har en bestämd känsla av att det för min del allra minst, blir början på något nytt och spännande.


/  I.