Battle of Wisby - Slagfältsdöden. (Och varför man ska ha handsydda underkläder...)

Semestern, Medeltidsveckan och Battle of Wisby är slut och jag är tillbaka på fastlandet. Visbypesten tog mig till slut, och jag ägnar dagen åt att dricka te, vila och kolla på videoklipp från slaget om Visby. Jag var nog inte riktigt förberedd på hur enormt stort det här eventet skulle komma att bli.

Jag hamnade på massor, massor av bilder, så det känns bra att veta att jag verkligen ansträngde mig för att förbereda bra utrustning. Önskar bara att jag haft tid att bygga en plata så att jag kunnat vara med och slåss också, men nu är jag å andra sidan väldigt motiverad att få till både en sån och en vadderad rustjacka...

Den här underbara kortfilmen har jag fått låna av min kompis Petter Karlsson, han har gjort den särskilt till Battle of Wisby. Jag älskar den!

Jag vet inte riktigt hur det fungerar med rättigheter till bilder och så, därför tänkte jag att jag bara länkar direkt till Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet som tog väldigt många maffiga bilder av hög kvalité,  även under slaget då jag av naturliga skäl inte kunde fota samt de som Petter använde till filmen ovan. Men min älskade man tog några fina också, och även om de är tagna med en sämre kamera kan jag dela dem ohämmat. ;-)

Här står jag och väntar på att få mönstra, och ser väl ut som en rätt liten sork (gotländsk pojke) i sällskapet.

Fanbäraren Maria och jag blev ett litet stabsbihang på den gotländska sidan och höll ihop under hela striden.

Till och med vädret var "autentiskt" med rejäl sommarhetta. Här syns "chefen" i bakgrunden.

Som orderbärande löpare hade jag dessutom stor fördel av att vara lätt rustad, jag kunde faktiskt springa ifrån de flesta på slagfältet, även om skyddet mot pilar blir ringa. Här vilar jag i skuggan och håller samtidigt ett öga på chefen för den gotländska hären, som jag skulle följa på tre stegs avstånd under striden, bärandes hans handskar, horn och stundom även hans svärd. Hela tiden redo att springa med bud om hur de andra enheterna skulle flyttas på slagfältet.

Maria och jag. Sanna vänner finner man på slagfältet!

Reglerna för återskapande både inom min förening Carnis och Battle of Wisby i stort medger (uppmuntrar!) kvinnligt deltagande i strid, så länge alla stridande agerar och klär sig som män. (Det grundas på att kvinnligt deltagande i strider historiskt sett varit mycket ovanligt, och har det skett så har det gjort det just som så att de agerat som män...) Hur androgyn jag än kan bli i manskläder så lyckas jag dåligt med att se ut som en vuxen karl, och får därför agera en ung pojke. Många i min storlek föll dock i verklighetens strid vid ringmuren 1361, och medellängden då var också lägre än idag då vi får bättre mat och lever ett mindre hårt liv.

Under ett av övningstillfällena när jag stod med fanbäraren bakom vår härförare, men framför alla andra gotländska trupper klämde han ur sig att orsaken till min brist på synlig rustning i kombination med min framstående plats på slagfältet skulle kunna förklaras med att jag gestaltade en ung son till honom själv.

Det var en intressant tanke. Det skulle även innebära att min ringa storlek, många blanka knappar och klara färger i dräkten fick en förklaring. En son till en gotländsk storman skulle under medeltiden förmodligen räknas som lämpligt gisslanmaterial i en strid som den vid ringmuren, och kanske kunna hoppas på att just möjligheten att sticka ut från de övriga på slagfältet kan rädda livhanken i en svår situation. Den här gången blev det dock inte så, vi dog sida vid sida i den sista desperata striden.

Gotlänningarna i Bro setting ledda av Oscar Hejll tågar under St Olovs fana ut ur lägret på väg mot slagfältet.

Så många vackra rustningar, så genomtänkta dräkter. Jag älskar det!

Själv fick jag vänta bland de sista att tåga iväg tillsammans med härförare och fanbärare, så jag hann både med att hälsa på Dick Harrisson som skulle vara speaker under slaget, och få en avskedskyss av fotografen. (Dick Harrisson, historieprofessor från Lund, skriver själv om slaget här.)

Berättaren, historikern Dick Harrisson.

Avskedskyss.

Ja, och sen var det dags. Slaget. Det var en enormt maffig upplevelse att få stå framför våra styrkor och ta emot den mångtusenhövdade publikens jubel innan striden. Vi kontrollerade vindriktning genom att kasta upp lite gräs i luften, till publikens förvirring antar jag. (Bågskyttarna var redan väl förberedda på vindriktningen, men det är ju ändå ett skådespel och det såg coolt ut.) Sedan beordrades vi att knäfalla och vår härförare höll ett litet brandtal framför sina styrkor, en bön om att:

"Herren Gud själv må beskydda oss och inte skicka sin son, eftersom detta slagfält inte är en plats för barn!"                                                               -  Johan Käll

Gutar i bön före striden. (Bild: Olle Sahlin)

Han bad även högt på latin vilket var mycket stämningsfullt och imponerande. Jag tror att översättningen kom efteråt och handlade om att vi nu befann oss i Nådens tillstånd. De lyckliga av oss som snart skulle dö för fienden skulle få kasta av oss våra smutsiga kroppar och rena från synd stiga upp till Herren Gud för att vistas i Hans salar. Ja, det var väldigt mäktigt. 

När vi sedan fick resa oss öppnade sig leden för att släppa in fanborgen och chefen med mig i hälarna bakom vår linje. Jag bar hans handskar och horn och när striden börjat fick jag naturligtvis jobba hårt på att både vara tillräckligt nära för att direkt kunna höra order eller ge honom vad han bad om direkt i handen, och dessutom utom räckhåll för fiendelansar och spjut. Det var som en väldigt spännande dans, där jag fick kämpa för att försöka ha en överblick över skeendet. Vid något tillfälle fick jag till och med påpeka att en setting borde dra sig bakåt, och därefter order om att springa för att framföra just detsamma till enhetschefen.

Det var både pilregn, kavallerichocker och hård närstrid i etapper. Många gotlänningar flydde in i publiken eller deserterade till högljudda burop. Andra kämpade hårt tills de blev nedhuggna och därefter bestulna på skor och annan utrustning, till publikens förtjusning. Långsamt drevs den gotländska hären bakåt och led av stort manfall. Reträttropen ekade om och om igen. I slutändan kom den sista striden att ske uppe på en kulle och bara ett 20 tal tappra stod upp i det skedet på vår sida. Jag själv stod längst bak i sluttningen bredvid fanan, med ryggen mot publiken och tusentals smattrande kameror.

Som synes på filmen ovan fick jag räcka chefen hans horn en sista gång där uppe på kullen, och han blåste mäktigt i det ända tills han dog. Själv hade jag fullt upp med att vakta på en gotländsk kamrat som fallit lite olägligt och riskerade att bli nedtrampad av de stridande. Jag hukade över honom, höll upp mina händer och ropade att ingen skulle röra honom, mest för att de som slogs framför oss med ryggen mot skulle höra att han låg där.

Min största skräck efter att bli skadad på riktigt var att bli sist kvar, skonad för att jag sett så ynklig ut. Därför skrek jag när det bara var jag och två tre gotlänningar till kvar som ännu levde, att "danskjävlarna" skulle döda mig, att jag inte ville bli sist kvar. Jag vet inte hur historiskt det var, eller hur rätt rent mänskligt sett. De flesta skulle nog snarare be för sina liv. Men jag vet att mycket få om ens någon benådades av dansken den där dagen för 650 år sedan, så all dylik nåd ville jag också besparas. 

I sista stund, när slaget redan var vunnet för Danskarnas del och Valdemar Atterdags son Kristoffer kliver runt bland de döda på kullen lyckas jag övertyga en dansk soldat om att det går bra att hugga ned även mig, liten och obeväpnad. Jag får ett rejält och omtänksamt yxhugg över hjälmen strax efter att filmen ovan slutar. Jag faller med ett skrik, rullar ned för kullen rakt in under avspärrningsbanden och in bland publikens ben under skrikande och sparkande från min sida.

Där ligger jag och svär och gnyr en stund innan jag tar mig samman och krälar upp för kullen, drar mig upp bara med armkraft genom att greppa om gräset och köra ned naglarna djupt i jorden. Väl där lyfter jag huvudet en gång och ser vår härförare, i scenariot min far, falla till slut och hornklangen tystnar. Då kollapsar även jag med en suck i högen med döda gotlänningar, landandes med huvudet mot en vänligt mjuk ringbrynjemage. Det är över. Vi är alla döda. Min vän Petter som under slaget gestaltade en extra ond dansk (enligt egen utsago) klev fram och petade lite på sina döda vänner med ett spjut för att försäkra sig om saken. Jo, vi var döda.

Den gotländska härföraren drar sin sista suck just som jag släpat mig upp på kullen igen och lagt mig att dö bland mina kamrater.

Eller ja, det värsta kanske inte skulle vara att bli skonad. Ungefär lika illa och genant skulle det kännas att typ tappa hosorna i striden. Nu hände lyckligtvis inte det, utan jag får istället nu tillfälle att poängtera varför det är bra att handsy sina underkläder. Det händer nämligen att de syns.

Och omsorg vid tillskärningen är synnerligen tillrådlig, för annars kan det hända att tv och tusentals turister tar up-hose-bilder på dig när du är DÖD. Som tur är skymtar bara någon kvadratcentimeter hud mellan brokor och hosor, precis tillräckligt för att min poäng ska gå fram tror jag. ;-) Just den här fina bilden har jag sett i många, många olika varianter, rentav några där en japansk turist står och pekar på min rumpa... Hrrm.

/ I.

Bild: Olle Sahlin

Stort tack till Olle C, min man, som tagit alla bilderna i detta inlägg om inget annat anges, och dessutom med stort tålamod lät mig leka krig hela vår gemensamma semsetervecka. Du är fantastisk, och det roligaste är när du också vill vara med och leka! I nästa inlägg berättar jag mer om lägerlivet som vi båda deltog i, om mina workshops och nya bekanta som jag träffade under Battle of Wisby 1361.


Ps!


BoW återträff!
Fredagen den 26/8, om två veckor knappt, från 18:30 blir det en inofficiell återträff för BoW-gänget (och alla som grämer sig över att de missade eventet) på Sjätte Tunnan i Stockholm. Var där, eller var en fyrkant! Mer info finns i nuläget på Facebook, i Bow-gruppen där och på återträffens egen eventsida.