torsdag 8 september 2011

Hättor och huvudbonader.

När jag och Olle var ute och fotade min nya grå kjortel igår passade vi på att ta lite bilder på min Birgittahätta och min älsklingshuva i svart ylle. Båda är ganska nya och har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lika bra att jag lägger upp dem här, medan jag är i farten.

Birgittahätta framifrån.
Från sidan.
Och bakifrån.
Jag vet inte just om det är värt att jag skriver något om Birgittahättor, det finns så många andra som gjort det bra före mig, tillexempel Vix och Isis. Min är otroligt enkel, bara handsydd rakt upp och ned i linne på Martinas workshop i Battle of Wisby-lägret. Jag kommer väl att våga mig på det spännande "broderiet" som finns på Vix nya variant och på originalet någon gång, men som vanligt är jag lite feg och trög i starten.... ;-)

Birgittahättan må vara enkel, men den sitter som en smäck och är perfekt som bas för min nya favorithuvudbonad. Jag vet inte alls vad den ska kallas, för någon riktig struthätta är det inte egentligen. Ordet "fruhätta" förekommer i en del testamenten enligt Eva Andersson om jag inte minns fel, kanske kan det passa? Tills något bättre dyker upp så nöjer jag mig med att kalla den "huva", som verkar vara ett lite mer neutralt medeltida svenskt ord för den här typen av plagg.


Knäppt med en tygknapp i halsen.

Knäppta hättor/huvor finns i många varianter, men knäppta hättor med många knappar och strut är ovanliga på kvinnor i bildmaterialet från medeltiden. Det här blir min lösning - bara en liten tygknapp i halsen, efter bilder på en variant från Holkham Bible, bland annat. Huvan sitter bra även oknäppt, särskilt om jag nålar fast den med en nål i klänningen mitt bak och två fram, en i var "snibb", och kanske även i Birgittahättan med en nål i var tinning.


Holkham Bible.

Jag har velat ha en sådan här huva i flera år och sytt ett par som jag inte blivit riktigt nöjd med. Mest berodde det nog på min motvilja att använda kilar över axlarna, jag tyckte förut att det såg så klumpigt ut. Men utan dem sitter inte hättan som den ska. I den här har jag en kil mitt bak dessutom. 

Materialet är viktigt också, som vanligt. Nu har jag använt de sista bitarna jag hade av ett svindyrt, mjukt valkat och överskuret ylletyg som inte egentligen behöver fållas. Trots det valde jag ändå att kantäva runt om i svart ullgarn, med bara 3 brickor, om jag minns rätt. Nu tycker att den ser mer "färdig" och bättre sammahållen ut än innan kantväven, den liksom ursäktar att hättan är ihoppusslad av en massa småbitar. Fast nu är ju snygga materialskarvar nästan det finaste jag vet... ;-)


Hättan sitter tight och skönt om nacken, utan glipa mot klänningen i bak.



Den här svarta huvan är en klar favorit bland huvudbonader just nu, brättet skuggar så skönt mot solen och doket värmer bättre än slöja och haklin på kvällen eller om det är kyligt ute.

/ I.

5 kommentarer:

  1. Hej! I just have to comment here also: you make fantastic things! I just found your blogg and I am doing my best in reading it på svenska :)
    I will mark you to my bloggs favourites immediately.
    Love your nalbinding!
    says Sahra / Mervi från Finland

    SvaraRadera
  2. Hej Sara! Jätteroligt att du gillar min blogg! :-D Jag vet inte, kanske kan det glädja dig att jag på lite sikt tänkte börja skriva på engelska, då blir det kanske lättare att läsa? (Måste bara lösa några teknikaliteter först...)

    Nålbindning är underbart! ;-) Tack!

    SvaraRadera
  3. Oj, gärnä på engelska !

    Så jag kan läsa bättre vad du skriver om :D

    SvaraRadera
  4. Allt du gör är såå välarbetat! En njutning att titta på :)
    Och du är så duktig på att använda huvudbonader. Själv gjorde jag en linnehätta till gästabudet, men jag vågade aldrig använda den....

    SvaraRadera
  5. Hej Ida! Du behöver inte be om ursäkt för det Du gör, det håller mycket hög kvalitet. Bry Dig inte om jantelagen. Jag är tacksam för att Du skriver på svenska. Hälsar Berith

    SvaraRadera