Brudklänningsbryderier.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg hade jag besök i helgen, min vän Johan tittade förbi tillsammans med sin kärlek Linnea, och det var ett härligt återseende. Johan är en gammal klasskamrat från min MNT-tid på Bäckedal.

Vi har vaktat kolmila, smidit i månskenet invid en norrlandfors ute i skogen, vandrat i fjället, gjutit brons och slöjdat mycket tillsammans. Han och Linnea bor nu på Adelsö, och det var på Birka tvärsöver sundet som vi träffades senast för två år sedan. Då mötte jag även Linnea, som vid första intrycket verkade vara Johans raka motsats i det mesta...

Den snyggaste bröllopsinbjudan jag sett på länge!

Nu vankas det alltså midsommarbröllop på Adelsö om en månad. Olle och jag är bjudna och jag har lovat att sy brudklänningen. Eftersom att Johan är den han är, aktiv i Alnsu skeppslag och en duktig vikingafighter, blir det bröllop med vikingakänsla och inspirationen till brudklänningen hämtas bland annat från possamentarbeten liknande de från Birka.

Kopia av possamentsfläta i guldtråd från grav 664, Birka.

Från Birkagrav 624.

Att sy brudklänningar är både det roligaste och svåraste man kan göra, känner jag. Det är lika hedrande och kul varje gång jag blir tillfrågad, men det kan också vara ett vanskligt bestyr på många sätt. Det får ju absolut inte bli fel, brudklänningen är den kanske viktigaste dräktdrömmen i livet att förverkliga för de flesta. Man måste vara otroligt lyhörd, och det är oftast väldigt bråttom. Så är det nu också.

Johan och Linnea hade bara några få hållpunkter åt mig att börja jobba med:

• Possamentsdetaljer i silver vid ärmslut och halsringning
• Tunt vitt ylletyg i bruten spetskypert
• Figurnära form på klänningslivet - ej "efter fynd"
• Ej underklänning - endast ett plagg, men med foder
• Bälte ska bäras till klänningen, men ej fibulor/spännbucklor

Jag älskar en spännande designutmaning som den här, så trots uppenbar tidsbrist tvekade jag inte att ta mig an uppdraget - det ska bli så himla roligt! Jag kommer att jobba delvis med återskapande tekniker, delvis med modern kreativ sömnad och började skissa direkt. Det finns alltså inga krav på "historisk korrekthet", utan utmaningen blir istället att kombinera brudparets önskemål om ett modernt formspråk som passar bruden med element som ändå förmedlar den rätta känslan för dem.

Kaftanklänning.

Först skissade jag på fantasi, en kaftaninspirerad klänning. De markerade områdena runt hals, urringning och öppningen fram föreställde jag mig sidenkantade, som en av Birkas manskaftaner, och den hade också silverpossament vilande på sidenet vilket även skulle kunna passa här. Jag tänkte mig ett långt släp i bak och antingen halvkort ärm (vitt tyg - ogärna lång ärm...) som på bilden eller en väldigt vid och nedhängande ärm som jag ibland tycker att jag ser på bildstenar och silverblecksbilder av vikingatida kvinnodräkt...

Ser du en sjal eller en vid ärm? Eller bådadera?

Dessa "ärmar" känns kanske mer "medeltidsfantasy" för de flesta och har ofta tolkats som konturerna av en sjal på bilder från tiden, framförallt på grund av att man ofta hittar spännen mitt på bröstet som alltså förmodas ha hållit ihop sjalen. Men jag tänker lite löst att spännet kan ha varit för något annat och "sjalkonturen" lika gärna kan vara vida ärmar då den alltid täcker just ärmarna. Men  när det gäller vikingatida kvinnodräkt vet vi ju inte. Alla fynd av vikingatida kvinnodräkt är så sorgligt fragmentariska och nu får jag ju formge fritt så länge det behagar brudparet.

När jag visade kaftanbilden för Linnea blev hon alldeles tyst och fundersam, men samtidigt förtjust. Hon tyckte om den, men det var helt annorlunda än hon tänkt sig, fastän hon alltså inte innan var medveten om vilka bilder hon själv hade av den blivande klänningen. Så kan det vara och vi kasserade därför kaftan-idén för nu, men själv känner jag mig lite sugen på att göra något liknande åt mig en annan gång. I andra färger och att bära med underklänning. Det kunde bli kul att ha en liten egen variant och jag är så hjärtinnerligt trött på trista hängselklänningar! ;-)

Idén om kort ärm och släp nappade Johan och Linnea dock på, och även mina idéer om silkeskantning att ha som botten för possamenten som de beställt. Vi skissade vidare på mycket enklare modeller som kändes mer bekanta för brudparet. Vi landade snart i en klassisk variant i återskapandesammanhang, som här skulle utmärkas av ett påkostat materialval, silkeskantningar, och som sagt ett släp.

Mycket förenklad skiss på brudklänning med historisk inspiration

Vi bestämde att vi skulle göra något spännande i ryggen på klänningen, så att bröllopsgästerna har något att titta på i kyrkan under vigseln, men vad det blir vill jag inte avslöja närmare än. Jag varnade dem för att jag är lite för medeltidsnördig för att låta bli att leka med sömmarnas form och placering om jag får chansen, men de protesterade inte utan hejade på när jag formade om de raka "särksömmarna" och drog bak dem i midjan. Jag gjorde snabbt ett grundmönster utifrån Linneas former och våra tankar om design, enligt metoden som jag lärde mig på Prolog av min Carnis-fadder Maria.

Mer om hur projektet framskrider när jag satt saxen i det riktiga tyget och har mer att berätta. Jag är så glad att brudparet samtyckt till att låta mig blogga på om klänningen, mot löfte att jag inte visar bilder på bruden naken under inprovningarna! ;-)

/ I.

Ps! För den som blev sugen på Birkainspirerade possamentsarbeten vill jag tipsa om den fantastiska sidan som brudparet beställer sina ifrån och där jag lånat bilder: Silberknoten

Vårbal i Uppsala - balklänning.

I helgen har det varit mycket sömnad, fest och gala. Hela dagen och natten igår var det vårbal på makens studentnation, och jag kände mig så klart förpliktigad att sy en ny klänning med tillbehör och allt. Idag har jag träffat min gamle klasskamrat Johan och hans fästmö Linnea för att planera brudklänningssömnad. Kul att få variera sig med lite "modern" sömnad ibland! (Mer om brudklänning i ett annat inlägg, projekt av dylik dignitet förtjänar full uppmärksamhet!)

Obligatorisk parfotografering i lekpark på fördrinken...

Champange under blommande äppelträd. Man kan ha det sämre!

Smyckena på bilden här ovan har min vän Sandra Martinsson gjort och man kan säga att jag byggde upp klänningen utifrån dem. Jag tänkte lite vårigt, lite romantiskt, lite 60-tals-chic. Modellen är rätt rak och enkel med en lång överkjol i guldbroderad spets/tyll. Stommen är en ankellång klänning av superfint vårgrönt siden, med klädda knappar i bak. Tygerna är delvis återbrukade, delvis nya och hela balklännings-sömnadsinspirationen kommer från min vän Marias inspirerande syjunta på Kalmar Nation under våren.

Helfigur.

Matchande väska, såklart.

Ja, det blev en väska också i klänningstyget, bara för att jag är lite övermatchad, dum och tidsoptimistisk. Den blev med lite hjälp från Olle klar med ungefär fem minuters marginal innan vi behövde gå hemifrån till fördrinken. Men söt som tusan är den, med applikation i spetstyget från överkjolen. (Fodret i matchande polkaprickig ljusgrön bomull är nästan det bästa, men syns inte i bild tyvärr.)

Romantiskt värre.

 

Vår, ljuvliga vår!

 / I.

Världens vackraste vantar.

De är klara nu, och nästan torra efter valkningen. Nya älsklingsvantarna! Jag blir så glad bara av att se dem, vantarna jag nålband av Kerstins handspunna garner, med ull från fåren Perla och Petra. De luktar gott av såpa och sommar och får. Underbart!

Färdiga, fast före valkningen.

Att valka/tova handspunnet är en väsensskild upplevelse jämfört med industriellt framställda garner. Det är en -helt- annan sak. Att det är så kan man ju lätt gissa förstås, men ändå var det en omvälvande erfarenhet idag. Skillnaden i det handspunna garnets egenskaper framstod extra tydligt eftersom att jag valkade ett par nålbundna sockar i "vanligt" köpe-garn parallellt. 

Efter valkningen, nästan torra.

Lanolinet (ullfettet) som är kvar i det handspunna garnet efter Kerstins försiktiga tvätt underlättar valkningen något enormt. Resultatet blir också bättre än med de kommersiellt framställda garner jag (tyvärr) är van att använda. När vantarna fått rätt storlek var de otroligt täta, och lite hårda nästan, vilket gör dem slitstarka. Det har ju att göra med vilken sorts ull det är och hur hårt/löst garnet är spunnet.

Jag ser redan fram emot hösten då jag får börja använda dem, kan knappt vänta!

/ I.

Återträff på Bäckedal - en hantverkshelg.

Hemma i Uppsala igen. 

Jag har tillbringat nästan hela dagen på resa hem från Bäckedal. Innan jag for höll jag på begäran en kort liten miniworkshop i kantvävning. De var såklart jätteduktiga vävare, Bäckedalseleverna, och kom snabbt igång. De är ju vana vid både vanlig vävning och brickvävning, men ingen av dem hade hört talas om kantväv innan de hörde om min workshop på Prolog. Det kändes lite tufft att få undervisa i min gamla undervisningssal, i något som mina gamla lärare inte hört talas om! 

Sara förbereder sig för att väva en kant på sin londonhätta.

Små fina stygn. De gamla langettstygnen sprättas bort efter hand.

Men jag hann faktiskt slöjda lite själv också under helgen. Jag var på två workshops, en i träarbete och en om stenslungor, deras användning och tillverkning. Slungor var lite otippat, men spännande. Det kräver såklart mycket övning att bli en duktig kastare, men att tillverka en är inte så svårt.

Genomgång om slungtillverkning.

De vanligaste modellerna på "slungpåse" i bakgrunden på tavlan.

Martin flätar slunga. På tavlan en medeltida slunga på stång.

Min egen slunga tar form. Sisal är såklart inte bästa materialet, men det funkar.

Provkastning. Roligt men svårt och ibland livsfarligt...

Mer hemtamt och tillfredsställande kändes träslöjdsworkshopen. Jag hade klurat ut i förväg att jag på två timmar kunde göra en drös nålbindningsnålar, man behöver alltid några extra. Men det är ju lite för lätt och nålar kan jag göra hemma också. Alternativet var att svarva en ny nystpinne, och då svarven var ledig blev valet lätt. Jag skissade på något 1300-talisch. Det blidde en pinne med ett dekorativt ekollon som knopp på handtaget. Inget säger sent 1300 som ekollon, tycker jag.

Steg 1. En pinne.

Steg 2. En nästan rund pinne.

Steg 3. Nystpinnens form börjar framträda.

Steg 4. Ta loss pinnen från svarven och börja slipa rent.

Detalj av det söta ekollonet som är lite essansen av 1300-tal för mig... ;-)

Steg 5. Jag blandade ihop lite linolja och rödockra för att "måla" nystpinnen med.

Linoljan hjälper ockran att tränga in i träet och markerar sniderierna.

Färdig och invigd!

Jag blev supernöjd med min nya nystpinne, den blev välbalanserad, nätt och söt precis som jag tänkt. Det var länge sedan jag svarvade, och himla kul att få göra det igen, även om jag inte är lika förtjust i träget slipande... Härligt med egentillverkade redskap, det känns fint att ha något som är lite personligt och det är viktigt att man är nöjd själv med dem.

Mer om all inspiration jag fann på skolan en annan dag.

/ I.

Bäckedal, återkomsten.



Efter fem timmars resa och åtta års saknad: Skolan skymtar mellan tallarna, mitt gamla elevhem t. h. 



Sagolikt vacker utsikt över Ljusnan.



Grillning vid strandängen.

 

Man längtar tillbaka.



Vid vävens ände.

Nu äntligen har jag nått silkesvävens ände! Sent igår blev jag klar och klippte ned mitt blivande bälte, en egen rekonstruktion efter ett Londonfynd från 1300-talet. Vid det laget hade jag vävt en bra stund varje dag i en dryg vecka och för länge sedan tröttnat på mönstret. Med den trädningen som förlagan till mitt band är gjort i kan man med fördel väva till exempel dubbelväv, väva bokstäver och allt möjligt kul. Men bandstumpen som finns bevarad är lik förbaskat enformigt randig, så så har jag också gjort.

Vävbommen är naken!

"När när man ser vävbommen genom varpen, då får man snart se en naken karl." 

Det var min goda fadder från Carnis, Maria Neijman som degav mig denna gamla väv-visdom. Jag som fick vävbomsskyla just innan läggdags var beredd att hålla med. (När det är läggdags, då vet man att man snart kan få se en naken karl, i alla fall säger mig min beprövade erfarenhet detta.) Maria menade att ordstävet måste vara gammal vävskrock tänkt att mana väverskor till flitigt arbete... Men tyvärr hann jag somna innan någon naken karl dök upp. Där har man för fliten... 

Nedklippning.

När det var dags att klippa ned väven så gjorde jag det lite i taget. Först klippte jag loss de yttersta brickorna i varje sida och använde de lösa varptrådarna som inslag en gång. Därefter klippte jag ned de som nu var ytterst och upprepade proceduren tills bara de två ursprungligen mittersta brickorna var kvar. På så sätt får man en väldigt tjusig spetsig avslutning. Man kan låta den vara som den är, eller fästa in de lösa varptrådarna i väven med en nål innan de klipps av så att man slipper frans. För min det ska det på ett spetsigt remändesbeslag längst ned på bältet, så jag bara klippte bort fransen rakt av utan pardon.

Spetsigt avslut.

4 meter varp blev  3,32 meter band, det är bra jobbat av mig och vävstolen tycker jag. Detta är det första vanliga brickband som jag vävt med den här bandvävstolen, och jag måste säga att den gör det mycket smidigare än om man väver utan vävstol. (Fast det konstaterade jag ju redan när jag skrev mitt specialarbete på Bäckedal om brickbandsvävning i vävstol för 8 år sedan...)

Trädningschema och varpnota för originalbandet, med "rätt" färgsättning.

En sak som känns lite tråkigt med bandet är att det fina garnet som påskharen kom med inte gick med på att dras ihop till den knappa bredd på 8,5 mm som originalbandet har. Mitt band är ca 1 cm brett och när det rör sig om så här smala band gör 1,5 mm stor skillnad i helhetsintrycket. Å andra sidan blir det ju ett lite bättre bälte kanske, och jag gjorde så gott jag kunde. Det här med dilemmat kring att göra en bra rekonstruktion och hur man kan tänka då, det har jag så mycket funderingar kring att jag nog måste spara dem till ett eget inlägg för ett senare tillfälle.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Det är rätt antal brickor i mitt band i förhållande till Londonbandet. Mitt band är slaget nästan lika tätt, i rätt material och färgen är bra. Den gröngula svarar mot originalets och den blå hade absolut varit populär i 1300-talets London. Det hade varit sjukt snyggt med krapprött och gröngult, men då hade jag inte kommit igång med vävningen förrän 4 -5 dagar senare än hur det nu blev när jag slapp komplettera det vävgarn som påskharen kommit med. Man måste ta vara på glädjen och inspirationen också, det är viktigare för mig just nu än att vara analt fyndtrogen.

Visst ser det ut lite som en pigg tropisk orm ute på jakt?

Ett tips till alla brickvävare där ute -  att försiktigt mangla brickvävda band ger dem en fantastisk lyster och jämnar till både yta och bredd. Man håller emot lite bara när mangeln drar på så sträcker bandet ut sig och blir jättefint. Ett annat sätt som också funkar är att fukta och rulla upp/spänna ut bandet runt något som inte "ger efter", som en glasflaska eller så. Det ger nästan samma effekt om bandet får torka fastspänt även om man inte får den fina glansiga ytan som en mangel ger åt band i silke och linne men även i viss mån ull.

Jag har inte hunnit fira Valborg i år ("Sista april" som det heter i övriga landet firas STORT och studentikost i Uppsala) för jag har bara jobbat och jobbat. Men å andra sidan kunde jag då fira vårens ankomst genom att kosta på mig att shoppa lite tyckte jag, så jag har utökat mitt nördbibliotek med ännu en "måste-ha"-bok, Purses in Pieces. Just nu är jag väldigt sugen på annat än textilhantverk också, vill sy skor, såga till sölja och remändesbeslag till mitt nya bälte och sy fina små väskor...

Inspirationen just nu.

Efter väldigt mycket letande beställde jag också en bunt tyg för sommarens medeltidskläder. Jag hade väldigt svårt att hitta något i rätt kvalité, det verkar som om de flesta av mina vanliga ställen har problem med sina leverantörer. Det blev till slut en lyxig, extra tunn och lite glansig vejdeblå kypert från Medeltidsmode, och jag älskar den! (Lustigt nog visade det sig vara exakt samma nyans som det vejdeblå sidengarnet i mitt nya bälte...) Jag köpte lite extra så att det kan räcka både till en ny cottehardie till mig och något mer, en tröja eller hätta till mig eller maken. Vi är båda anmälda till Battle of Wisby nu och jag ser fram emot att sy något nytt tills dess...

Nu gör jag helg eftersom jag är ledig från skola och praktik imorgon. Den första patienten liksom den andra och tredje har passerat utan att jag gjort bort mig allt för illa. Detta firas med en långhelg och resa till återträffen på Bäckedal, min kära folkhögskola som jag skriver så mycket om och där jag har bott i två år. Det är första gången på åtta år som jag återvänder till Sveg i Härjedalen, till en plats har varit och fortfarande är hjärteviktig för mig. Datorn och kameran får följa med så kanske blir det något bloggat under helgen därifrån. Jag ser fram emot långa sköna tågresor med mycket nålbinding, lägereldsmys i vikingahuset, varma återseenden, bastubad och inspirerande skogspromenader längs med älven...

/ I.