Sydda vantar med nålbunden kant i flätteknik.

Nu är det väl ingen som är intresserad av vantar och andra vintersaker längre. Men innan jag glömmer bort dem måste jag få visa hur de blev, mina sydda vantar av återbrukade filtade strumpor, när jag fått på den flätade kanten som jag experimenterade fram i ett tidigare inlägg.

Egenhändig uppfunnen och nålbunden flätteknik på kanten. Visst blev det tufft?!

Det blir väldigt maffigt och är ganska lätt att göra. Jag nålband först två varv i langettsömmen som jag sytt runt om kanten nedtill. Därefter började jag på baksidan av vanten binda "luftmaskor" i en lös "tamp" som jag kallar det när man inte fäster i föregående varv. Efter 12 lösa maskor fäster jag med tre stygn i föregående varv.

När detta är gjort med den ursprungliga arbetstråden introducerar jag ytterligare två på samma sätt genom att trä in i föregående varv, fästa efter min första tamp och fortsätta binda lösa "luftmaskor". De sammanlagt tre "tamparna" läggs alltså in på rad och flätas om varandra innan de fästs ned i föregående varv några styng. Ju fler maskor man tar i föregående varv mellan luftmaskorna, desto mindre expanderar arbetet i storlek på bredden utåt. Jag tog i ganska mycket med ökningarna eftersom att jag tänker filta även den nålbundna kanten vid ett senare tillfälle.

Insidan eller baksidan av vanten, hur man nu vill se det. Flätningen går ihop.

 

Jag lyckades faktiskt till och med få flätningen att gå ihop hyfsat jämnt och fint på baksidan mot där jag började, trots att jag inte är lagd så att jag räknar efter noga först och gör upp en plan. Knepet var att ömsom sy och ömsom fläta ihop tamparna från början med de mötande. Alla "skarvar" döljs av flätningen och blev till min belåtenhet.

 / I.

Brickväv i silke efter Londonfynd.

Påsken är över, sommaren är nästan här och imorgon har jag mina första egna patienter på praktiken. Påskharen var generös i år och kom med två otroligt vackra härvor  inspirerande lyxigt vävgarn i siden, en nålbindningsnål i horn (alltid bra att ha en extra!) och en bra bok i påskägget, förutom en rejäl näve god choklad. Idag tillbringade jag sålunda eftermiddagen på vår soliga balkong, framför den portabla bandvävstolen. 

Silkesvävning i solen. Sämre kan man ha det! Men någon vidare hållning har jag inte. Jag skyller på korsettbärande under gårdagskvällens fest, man blir lat av att inte behöva sträcka på sig av egen maskin... ;-)

Det ska bli ett brickvävt bälte efter ett londonfynd, och det är en förtjusande enkel väv. Originalet finns att se i svartvitt i Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. (Eller live på museum i London, om man har vägarna förbi. Jag hoppas att jag har det någon gång!) Bandet är ca 0,85 cm brett och vävt i tvåtrådigt silke med tolv brickor som är ömsom höger, ömsom vänsterställda i grupper om tre. Ca 14 inslag per centimeter, och ett enkelt tvärrandigt mönster i gröngult och rosa. Jag avskyr rosa, så jag använde mig av det vejdeblå och gröngula silkesgarnet som påskharen kom med istället.  Nog för att det är kul att återskapa exakt i detalj, men man ska trivas med arbetet under tiden också, jag är övertygad om att det blir bättre gjort då.

 

Löjligt enkel varpnota, utifrån hur jag räknat på bilden av fyndet nedan.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Bandet är från utgrävningarna kring Themsen och daterat stilistiskt till 1200 - 1300-tal. Det benämns som en "girdle" och inte "belt" därför att man inte vet om det ÄR ett bälte, det är fragmentariskt och det finns varken sölja eller remändesbeslag till. Men däremot tre väldigt söta små beslag, gjutna i brons. De är bara 0,5 cm breda och 0,85 cm höga, alltså pyttesmå! 

Den här speciella typen av beslag, sk. "bar mounts" (i olika storlekar och lite varierande former) är vanliga på bland annat hästutrustning från tiden, samt på bälten för både män och kvinnor. De sitter ofta väldigt, väldigt tätt. På förlagan till mitt band sitter de med bara drygt 1 centimeters mellanrum. Intressant nog är det bara tre beslag, sedan inga fler hål efter nitar genom bandet. Alltså har nitarna inte täckt hela bandet, som man annars ofta ser att de gör. Min tolkning blir att originalbandet bara haft nitar på antingen den del som legat runt midjan, eller på den som hängt ned till fötterna. (Den första varianten har jag faktiskt sett men jag hittar ingen bild på det nu...)

Stilig fransk dam, jag älskar den här bilden! Jag tror att hon hette Mebus du Chastlier och jag vet att hon dog 1280. Se hur trohetshunden busar i hennes klänningsveck, den ljuvliga ornamentiken, den detaljerade avbildningen av frisyr och dräkt. <3

Fast jag vet ju förstås inte alls om bandet jag har som förlaga verkligen varit ett bälte, eller om det i så fall burits av en man eller en kvinna. Beslagens typ får mig att tänka att det inte är ett strumpeband eller liknande, eller har suttit påsytt på en dräkt. Jag föreställer mig att det är en del av ett smalt bälte, och det finns gott om bilder på de här nätta bältena med beslag. Hela längden finns ju inte bevarad, men eftersom att det är så extremt nätt och smalt (under 1 cm brett) tänker jag att det nog inte är till en man.  Inte för att inte män hade smala bälten på medeltiden, för det hade de ofta. Men jag tänker att även om brickvävt siden i själva verket är starkare än läder är det här bandet lite för smalt för att på ett balanserat sätt bära upp en mans bältesväska och kanske en kniv. Kvinnor hade lättare små bältespåsar i sina bälten, som kvinnan på bilden ovan.

Varpning pågår.

Varpfläta.

Trädning av brickorna. Jag älskar mina små söta hornbrickor!

Pådragning på bandvävstolen. Behändigt med en kam för att sprida ut varpen jämnt på rullen.

Bältesbandet tar form, härligt att äntligen få börja väva efter alla förberedelser! De 2 olika varianterna på randning går att se rätt bra på den här bilden.

I början tyckte jag att ränderna blev för breda och att det blev för få inslag per centimeter jämfört med originalet, typ 9 istället för 14, och bara om jag slog det riktigt riktigt hårt. Mitt inslagsgarn var helt enkelt lite för tjockt för att ge samma resultat. Då kom Olle på den smarta idén att tvinna upp det tvåtrådiga silket, och bara ha entrådigt silke som inslag. Det funkade, genast blev det som jag hade tänkt och bättre överensstämmande med fyndbandet. Skönt att inte behöva slå bandet så hårt, det blir inte snyggt tycker jag.

På originalet kan man inte se några byten av vridningsriktning, alltså de små ojämnheter i väv och mönster som blir när man byter vridningsrikting på brickorna. I vanliga fall gör man det när snoddbildningen i varpen bakom väven blir för kraftig. När det gäller brickvävda band som ska utsättas för kraftigare belastning, som till exempel tömmar, vet man att det varit vanligt att förtvinna varpen för varje enskild bricka, för att undvika den där ojämnheten som kan försvaga det färdiga bandet. Då tvinnas förtvinningen upp vartefter man väver och man behövar aldrig byta vävrikting.

Eftersom att det i London under 1200 -1300-tal fanns stränga regler för "The Girdlers Guild", Gördelmakargillet, för att hålla en hög och jämn kvalité på de produkter som man släppte ifrån sig, kan jag tänka mig att brickvävda bälten tillverkade av dessa proffs fick den där extra specialbehandlingen med förtvinnad varp. Måste försöka hitta deras regler och läsa direkt i källan, istället för att bara läsa referenser till dem hela tiden!

Byte av vridningsriktning syns här som ett lite större blått fält i den första tredjedelen av den synliga bandstumpen.

Jag har själv aldrig vågat pröva att förtvinna varpen, därför att jag sett vänner kämpa med det och vet hur svårt det är att hålla ordning på alla tvinnade tampar utan att hela varpen blir ett enda sorgligt trassel. Och så har jag aldrig vävt något med riktigt så stränga krav på att klara hård belastning och vardagligt slit heller. Nu hade det kanske varit ett bra tillfälle att testa ändå, men jag vill inte ta risken nu med mitt fina vävgarn som jag är så kär i. (Tack Olle för att du tipsade påskharen om vad jag önskade mig!)

Jag tänker att det är en lite för liten bit bevarad av bandet för att kunna säga helt säkert om varpen verkligen är förtvinnad, så jag smiter från det och planerar istället att dölja märkena efter riktningsbytena med de beslag som ska sättas på... Mer om beslagen en annan gång, jag är just nu i valet och kvalet om jag ska försöka gjuta dem själv i brons (rätt avskräckande för mig som är beklagansvärt smedjelös) eller övertala en bekant att göra dem åt mig.

/ I.

Ps! 

Jag hittade en jättehärlig sida medan jag försökte leta upp bra bilder på bälten. På Effigies and brasses.com hittar du en rejäl samling bilder av medeltida gravmonument, både kopparplåtsgravyrer, stenfigurer och målade träsniderier. Bilden på damen med hunden vid fötterna kommer därifrån. Man kan söka på personnamn, år och land samt eventuella "taggar" en viss bild fått. Figurerna man får se är daterade med dödsdatum. De är oftast i helfigur, lejonparten från 1300 - 1400-tal och många gånger mycket detaljerade, en riktig guldgruva när det gäller information om medeltida dräkt och symbolik! 

Gammal examensuppsats gör sig påmind.

Å, bitterljuva nostalgi!

Jag har hört från flera olika håll att gamla skolarbeten av min hand spökar ute på nätet och att det refereras relativt friskt. Det känns ganska konstigt att tänka på, att jag har bidragit med något som andra använder och läser. Idag snubblade jag av en händelse över min examensuppsats från MNT - Människa Natur Teknik på Bäckedal, om brickbandsvävning i varptyngd vävstol som en referens på Gunnes Gårds hemsida om brickvävning.

Jättekul att de använder den! Intressant läsning, och än mer spännande att tänka tillbaka på hur det var då. Jag känner historiens vingslag!

När jag skrev den här lilla uppsatsen var jag typ 20 år. Jag hade varit tillsammans med min sedemera äkta hälft i ett drygt halvår. Jag hade inte på långt när gått ut gymnasiet (och aldrig skrivit något specialarbete), men jag hade däremot gått två år på nämnda folkhögskola och förkovrat mig inom handens ädla konst. Jag var måttligt flitig, men mycket nyfiken. Vad jag vill säga är att jag kanske inte var så mycket av en akademiker back in the days, men jag tänker nog att uppsatsen fortfarande är läsvärd ändå.


/ I.

Min uppsats:  
Brickvävning med varptyngd väv - Experiment och Alternativ

Epilog, del 4; Kantvävningsworkshop.

På söndagsmorgonen på Prolog vaknade jag en halvtimme tidigare än strikt taget nödvändigt och kände mig superalert, pepp och sugen på att äntligen få genomföra den kantvävningsworkshop som jag planerat sedan mitten på februari... Full av förväntan ritade jag upp lite skisser på vår lilla whiteboard, bra ställen på plagg att kantväva... Jag lägger upp en variant här, på inget sätt fullständig, men med några förslag på strategiska och hyffsat väl belagda alternativ för kantvävning. Jag har aldrig sett kantväv just i huvudöppningen på en öppen/knäppt struthätta eller på ett plagg som är snört fram, och plagg bevarade med foder är sällsynta . Men i det första fallet är det så praktiskt att kantväva hela vägen att jag struntar i fyndlösheten, och lite på samma linje tänker jag med den snörda kjorteln. Några sådana fynd finns inte som jag känner till, men väl plagg som är öppna fram och stängts på för mig okänt sätt (Herjolfnes).

Notera att jag inte märkt ut några kraftigt rundade kanter för kantvävning, inga halsringningar till exempel, det är riktigt svårt att få till och jag har aldrig sett belägg för det.

Alltså, varför ska man bry sig om att lära sig kantväva? Att det är lite som brickvävning vet många, men om man kan bara väva vanliga band, varför ska man bry sig om att sy fast dem i något medan man väver dem? (Det är så kantvävning funkar - man både väver och syr samtidigt!) Vad jag och Maria försökte förmedla med vår workshop var att möjligheterna är nästintill oändliga, och de historiska fynden rikliga. Jag berättade om Herjolfsnes-tekniken respektive London-varianten, men det behöver vi inte gå in på här. Mer konkret så tycker jag att kantvävning är smart att använda för att...

• Väva ihop foder och yttertyg
• Kanta ett plagg i nederkant
• Förstärka kanten längs en rad med knapphål
• Förstärka kanten längs en öppning för snörning
• Förstärka sömmar invändigt eller utvändigt i ett plagg
• Kanta en fickslits
• "Sy ihop" små väskor, och man får ett handtag på köpet!
• "Overlocka" en fransig råkant i ylletyg
• Väva ihop hela tygstycken eller sömmar - istället för "vanlig" söm
 

Om man ska bortse ifrån vad det finns äldre historiska fynd på, så kan man även med fördel:

• Väva knapphål, på flera olika sätt (Tutorial kommer!)
• Väva med plastslangar, läderremmar eller godisremmar mm.
• Väva fast bjällror, pärlor eller knappar
• Väva fast mönstrade band i tyg
• Väva fast fransar eller toffsar

Ja. Jag har säkert inte fått med allt. Man kan göra mycket med kantväv!

Medan jag ritade på tavlan började workshopdeltagarna droppa in. Först anlände Helena från Svarta Katten, och Chyenne som om jag förstått rätt är producent åt TRIX och Lina, en av mina bästa vänner. Sedan trillade till min stora lättnad en lite nyvaken men ändå samlad Maria in, min pedagogiska bättre hälft och partner in crime. (Hur skulle jag klara mig utan henne?!) Efter det måste jag erkänna att jag inte tänkte mer på vilka fler som anslöt, jag vet bara att workshopen blev tvärfull och att vi var 15 personer, ej inräknat mig och Maria. (Workshopen blev fullbokad bara någon timme efter att föranmälan öppnade - det boostar mitt ego! ;-)

Marias nätta lilla påse med sidenkantväv och fransar. Hur söt som helst!

Jag visade såklart alla provlappar som vi slitit med att förbereda, den fina blå struthättan som belönats med Lajvsveriges Dräktpris, min snåljåpspåse, bjällerbandet med fastvävda bjällror och alla andra grejer vi förberett. Maria hade också med en massa fina saker, bland annat en underbar liten påse med kantväv i siden och fransar! Maria och jag presenterade tekniken lite snabbt med brickvävningens grundprincip, det här med hålkortssystem, snoddar som tvinnas och binds till ett band av inslag. Så himla skönt att ha Maria där, hon var så kolugn och grundlig! Hon tänker på att att få med även de som inte har en susning om vad vävning går ut på, uppmärksammar mig på om jag använder gåtfulla ord som "varpa", "skäl" och "snoddriktning"!

Hätta med kantväv.

Sedan delade jag upp deltagarna i två gäng, ett fick följa med mig och lära sig att förbereda ett foder till kantvävning, med invikning av sömsmåner, tråckling och så vidare. Marias gäng började varpa direkt och tanken var väl att de båda grupperna skulle bytas av sen så att alla fick lära sig fodergrejen. Men det tog lite längre tid för våra nybörjare att varpa och komma igång än beräknat, så det blev inte så utan vi försökte få alla att börja väva så fort som möjligt istället.

Duktiga vävare!

Vi hade tur med lokalen, runt vårt lilla "balkong" där vi höll hus fanns ett räcke på behändig höjd att knyta fast varpen i, och det såg så otroligt rart ut när deltagarna kommit igång och väva där, prydligt uppradade! Här på rad ser vi närmast Patrik, en hantverkare som gjorde ett väldigt gott intryck på mig under hela Prolog. Han satt och spann med slända på hantverkshänget som jag höll i på lördagskvällen, men jag var för upptagen då för att hinna ta några bilder. Näst längst bort sitter Elin, vars fina nålbundna strumpor jag visat bilder på förut, hon är också en superduktig hantverkare som jag bara blir mer och mer imponerad av.

 

Mikael.

Mikaels första kantvävning. Han väver på en fodrad och tråcklad provlapp.

För vissa deltagare, som Mikael här ovan, var det första gången de vävde med brickor överhuvudtaget. Andra, som min kompis Lina, hade vävt mycket förut men för ganska länge sedan. Förutom Lina som gått  på Sätergläntan (och dessutom gick på Bäckedal med mig när jag läste textilåret 2001 - 2002) var där också två deltagare som kom färska från Bäckedal direkt.

Lina. "Gammal" Bäckedalselev.

Färsk Bäckedaling.

En naturbegåvning!

Den ena av "Bäckedalingarna" visade mig en jättetuff grej. Hon hade vävt en del förut och utvecklade under workshopen den teknik jag lärde ut för att "vända runt hörn" med kantväven. Vi ska se om jag lyckas beskriva det på rätt sätt, jag har inte hunnit testa själv än! Istället för att jag brukar instruera, att bara låta bli att fästa inslaget i tyget ett par - tre gånger och väva på som ett vanligt band istället när man kommer till ett hörn, gjorde hon en ny grej. Hon lät inslaget gå bara genom de yttersta brickornas skäl, några i taget. Alla brickpar vreds, men inte alla hade ett inslag genom skälet som band snodden.

Den erfarna och experimentellt lagda väverskan, från Bäckedal.

De brickpar som var närmast tyget gick en "kortare väg" eftersom att inget inslag band snodden där. Genom att upprepa detta, fast successivt öka antalet brickpar som bands, fick hon en skarpare, nästan 90-graders sväng runt sin provlapp. Visserligen förändras spänningen i varpen lite olika i olika brickpar när man gör olika saker med olika brickor, men det funkar och man kan ju efterspänna varpen från andra hållet om det behövs. (Stor reservation för att jag inte fått den här beskrivningen riktigt rätt - jag ska försöka få tag i tjejen via skolan och se om jag kan göra om min beskrivning och göra den lite tydligare.)

Här till vänster är det snygga specialsättet att göra "hörn". Det högra är gjort "på vanligt sätt".

Helena.

Helena som vävt ett och annat brickband förut ställde en riktigt intressant fråga. Hon är inte lika mycket medeltidsmupp som jag, utan mer inne på vikingatid och järnålder lite mer allmänt. Hon frågade mig hur det är med äldre fynd av kantvävning. Jag blev lite osäker på det. Från dansk bronsålder -tror- jag att det finns fynd, men vikingatid? Hm. Ja, man lär inte ha "glömt bort" tekniken om den varit i bruk under bronsåldern, men det finns inga fynd som jag känner till. Fast då kom jag på att det klassiska sättet att börja en opstadgån-väv (varptyngd upprättstående vävstol) faktiskt är med ett brickband, och det skulle kanske nästan kunna räknas? Fast det blir ju som inverterad kantvävning, när själva vävens varptrådar utgör inslag i begynnelsebandet. Vet DU något om äldre fynd av kantväv, kanske utomeuropeiska, hör av dig, jag är supernyfiken!

Till de många duktiga nybörjarna hörde Lovisa och Emelie, två tjejer som var otroligt ambitiösa och som jag gärna skulle träffa igen. Så himla kul att se dem jobba så här koncentrerat! Att väva kan vara väldigt meditativt.

Lovisa.

Emelie.

Cheyenne väver ett tvåfärgat band i kanten på sin provlapp.

Till Marias och min förtjusning så kom alla igång med sina vävar och fick med sig projektet hem. Det blev en nära-väven-upplevelse för oss allihop tror jag! Vi gick lite kort igenom lite extra teori på slutet, om att laga, beräkna varplängd och planera hela projekt med kantvävning. Hoppas att folk orkade med det sista, men jag tror det. De flesta verkade riktigt sugna på att fortsätta, och det känns skönt. Då har vi lyckats!

Nu hoppas jag att jag får se lite mer kantväv på lajvkläder framöver och att våra workshopdetagares nya kunskaper sprider sig genom lajvsverige som ringar på vatten. För det är verkligen inte svårt! Som Maria så klokt sa, "Den som har ett hum om hur man handsyr och som kan tänka sig att försöka sig på brickvävning i sin enklaste form - den kan kantväva."

Att planera och genomföra den här workshopen tillsammans har verkligen känts fantastiskt kul! Det har varit kreativt, utmanande och utvecklande hela vägen! Jag har lärt mig massor och träffat supersköna människor. Jag skulle absolut göra om det. Lätt! 

Nu gäller det bara att hålla tummarna för att gänget bakom Prolog 2011 (som var det tredje i sitt slag) vill fortsätta att göra fler Prolog. Blir det fler så kommer jag absolut tillbaka och gör ännu bättre workshops och hantverksgrejer. Var du på Prolog och hade lika kul som jag? Vill du också att det ska bli fler Prolog? Har du har fina bilder, film, anteckningar eller annat material från Prolog? Jag vet att arrangörerna jätteglada om du delar med dig genom att mejla det till prolog@lajvkonvent.se  Gör't!

/ I.

Vill du veta mer om Prolog rent allmänt, kika på www.lajvkonvent.se!

Vantar.

Jag har tenta i Barnlogopedi på fredag, och efter helgen börjar min första praktikperiod. Det känns spännande, och skrämmande. Under den här veckan förbereder jag mig genom att skriva jag övningstentor vid datorn, men kör lite nålbindningspauser mellan varven i terapeutiskt syfte. Dels är det lugnande i största allmänhet och bra mot tentastress. Men det är också så att min gamla trotjänare till laptop blir så varm av skrivandet att mina fingertoppar torkar ut och spricker sönder... Och ullfettet (lanolinet) i det handspunna och otvättade garnet är otroligt läkande för just torrsprickor. Medge att det är en rätt bra ursäkt för att få nålbinda!

Älsklingsgarnet blir till älsklingsvantar.

Vantarna som jag jobbar med artar sig bra, tycker jag. Ullen luktar fantastiskt och jag blir glad ända in i märgen av att jobba med den, samtidigt som sorgsna studentfingrar får sig en skön stund. Som ni ser har jag en mörk och en ljus nål. Det roar mig att binda med en nål i samma färg som garnet, men det hjälper faktiskt att ha en nål som kontrasterar mot garnets färg i föregående varv när man ska plocka bakom tummen, man ser bättre då. Jag tänker att vantarna ska bli riktigt täta, tjocka och varma när de är klara, så jag plockar tre maskor istället för två bakom tummen som jag brukar. Då lägger sig stygnen tätare ihop och det blir tjockare.

Svärmors filtade Odd Molly-strumpor har fått nytt liv som mina vårvantar!

Ja, det har blivit ett par vantar till som är i princip färdiga. Jag gick förbi hemslöjdens skyltfönster en dag och såg vantar och muddar av gamla stickade ylletröjor. De var faktiskt ganska fula och jag blev genast otroligt motiverad att göra något bättre.

Jag syftar på en numera rätt klassisk och kanske nästan uttjatad återbruksteknik i "moderna" hemslöjdskretsar. Man filtar (med flit eller oflit) en stickad ylletröja (eller vad man nu har) i tvättmaskinen på 60 grader bara genom att tvätta det. Sedan brukar det gå fint att klippa i det filtade, det blir som ett tjockt tyg med viss stretch kvar i sig. Och att utnyttja formen på de plagg man använt för att göra nya är ju lätt. Svärmors strumpor hade precis rätt bredd och längd för att bli vantar åt mig i sitt nästa liv, det blev nästan inget spill alls vilket känns lyckat.

Att göra vantar eller muddar på det här sättet måste var typ bland det enklaste man kan slöjda! Jag sydde mina vantar av tre stora bitar, med vanliga langettstygn i ett indigofärgat tvåtrådigt garn. Det tog kanske en timme, så fort gick det. När jag sedan gav dem en omgång vid valkbrädan kröp sömmen liksom in i vanten och "försvann" väldigt smidigt. Den lite mer vågade kanske bara slänger in dem i tvättmaskinen igen en omgång och hoppas att de formar till sig snyggt? Superlätt!

"Imagine the fire". Jag vill brodera mer på dem! Mer dekorationer behövs!

De blå Odd Molly-vantarna ska få en nålbunden, kanske flätad kant. Möjligen lite broderier? Det blir något att mysa med i fikarummet under praktiken nästa vecka, kanske. Kreativ spontanslöjd är min bästa avkoppling, och en lagom grej att prata om med nya människor... Det blir bra. Mönstret på vantarna hittade jag förresten i den klassiska Tova-boken av Gunilla Paetau Sjöberg.

När jag rotade runt efter ett lämpligt foder till mina nya vantar hittade jag ett par påbörjade i samma mönster, utklippta för länge sedan i mitt egengarvade fårskinn från Bäckedal. De var lite för stora och fluffiga för att passa riktigt bra i de filtade vantarna, men det känns ju klart påkallat att göra färdigt ett par sydda tygvantar med detta fårskinnsfoder som jag kan ha i återskapandet någon gång... Lägger med en bild på det blivande fluff-fodret så att ni ser principen för mönstret - superenkelt!

Egengarvat fårskinn.

Egengarvat skinn är en precis lika skön, glad och speciell känsla som egenspunnet garn. Å vad jag saknar att ha möjlighet att garva lite större saker! Jag har garvat en och annan lax hemma, men fårskinn är knepigare. Man måste ha rejäla verktyg och torkmöjligheter... Mm. Det kniper i folkhögskoletarmen känner jag.

/I.

Epilog, del 3; Att skapa ett personligt grundmönster.

Jag och Ludvig som var först på plats för morgonens workshop passade på att kika på Maria Neimans fantastiska medeltidskläder som hon hade med sig för att visa. Extra kul var att hon bad mig prova hennes mans doublé/tröja/jacka, en förenklad men ändå mycket välpassad variant av Charles de blois ”pourpoint”, en vapenjacka. Lusigt nog satt den som gjutet även på mig, eller kanske lite väl tajt på ena armen, för när jag försökt böja ”åt fel håll” mot hur den var sydd, fick jag som ett litet klämmärke under huden av att stoppningen nöp åt om överarmen... Galet!

Senare kom i alla fall en hel hel drös med trevliga lajvare, bland dem vackra Lisa, som jag parade ihop mig med för mönsterkonstruktionen. (Man behöver ju vara två för att nåla och prova in på varandra.) Innan vi började göra egna mönster berättade Maria om det sena 1300-talets mode och även om det inte var något nytt för mig kändes det spännande att höra och jag antecknade en del. Nu när jag kikar på mina kladdiga anteckningar ser jag att jag noterat att det finns belägg för alla varianter av kombinationer knäppning-snörning fram på plagg. Alltså, snörning eller knäppning genomgående, knäppning i ärmar tillsammans med snörning fram, respektive snörning i ärmar och knäppning fram. För herrar finns även belägg för knäppning fram på en tröja ("jacka"/doublé) ned till mitt på bröstet, och där nedanför snörning, för att slippa knappar som hakar fast i bältet... Det har jag inte tänkt på, men jag vet att jag har sett det. Kul!

Vad vi gjorde sedan var att mäta på varandras överkroppar, det största måttet runt om. Vårt grundmönster skulle bli i fyra paneler, två fram och två bak. I Lisas och mitt fall var vårt största mått bystmåttet, och till det lades 5 cm extra i varje sida på varje panel för att de skulle gå att nåla och forma fint efter kroppen. Eller snarare tvärt om, för att vi med grundmönstret skulle kunna forma kroppen lite efter det sena 1300-talets ideal... Eva Andersson, något av en husgud hemma hos mig, (författare till den slutsålda avhandlingen om Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge) har sagt att detta ideal bäst avspeglas i en lång person (Lisa), slank, (vi båda, kanske mest Lisa?) ljushyllt och ljushårig, (jag), med "rosenknoppsmun" (Lisa) och "pyttesmå äppelbröst, helst högt uppe i armhålan" (eh, jag). Så vi var ju värsta teamet, Lisa och jag!

I mitt fall tänkte jag att med ett bystmått som jag avrundade ordentligt uppåt till 90 cm (varför gjorde jag det? Det hade jag nog inte alls behövt), plus 5 gånger 8 för extra arbetsmån i sidan på varje panel. Till slut hamnade jag på en total tygbreddsåtgång på 130 cm. 130 genom 4 ger 32,5 cm, och så breda skulle mina 4 paneler vara. Längden på dem går ned till där jag är som smalast, där revbenen slutar. Nu minns jag inte exakt, men det skulle kunna vara 45 cm nedanför axelsömmen eller något sådant. Därför klippte jag ut 4 sådana paneler, och Lisa gjorde ungefär detsamma.

Lisa grejar med sina panelbitar innan vi ska nåla dem på henne.

 

Sedan med början i axlarna nålade vi ihop bitarna, men lämnade öppet för halsen såklart. Först nålade jag löst och ungefärligt, och sedan med ökade krav på passform. Vartefter det blev mer och mer överflödigt tyg utanför nålarna klippte jag bort det för att inte tyngden av det extra tyget skulle dra plagget snett.



Mycket tidigt skede, och lite för långt mönster.

 Det roliga med att jobba fram ett personligt mönster på det här sättet, förklarade Maria, är att man kan flytta runt sömmarna lite som man tycker själv. Tillexempel har man lagt till så pass mycket runt varje panel att man kan flytta bak sidosömmarna upp till kanske 10 cm, vilket ger ett lite mer spännande mönster och i Lisas fall kan framhäva och dra blicken till en vacker figur lite extra. Jag försökte i alla fall hjälpa henne med det, och flyttade stegvis bak sidsömmarna genom att jobba växelvis med höger och vänster sida. Man vill ju inte att det ska dra sig i fram eller baksömmen, eller att onödiga veck ska bildas. Lite veckigt ser det ut på våra första bilder eftersom vi av misstag gjort Lisas mönster lite för långt. Det ska ju sluta där hon är som smalast, inte där höften börjar, som på bilden ovan.

Här har mönstret fått sin rätta längd, urringningen är på plats och jag har börjat att forma ärmhålen. Utmaningen med att göra ett eget  mönster, liksom den största vinsten, är passformen på ärmen. Det fick vi klura lite extra på. Både jag och Lisa var sugna på riktiga grande assiette-ärmar. För att få ut Lisas ärmmönster mätte vi var hennes ärm var bredast, när hon höll den spänd  i 90 graders vinkel ungefär. Det måttet plus 4 cm på båda sidor i extra "arbetsmån" är ärmmönstrets bredd. Längden fick vi ut genom att mäta från skulderbladets kant (eller kanten på en tänkt "tallriksärm", i vårt fall) till ärmslut eller knogar. Eftersom att sömmen ska gå på utsidan av armen behöver måttbandet också gå där, nogsamt över armbågen.



Grande assiettes, med stor ärmkil över skulderbladet.

Grande assiettes, med stor ärmkil över skulderbladet.

 Jag vet inte om vi mätte tokigt eller vad som hände, men det blev behov av en lite större ärmkil bak än vad jag hade väntat mig eller tänkt mig. Men Lisa var nöjd och jag tycker också att det blev riktigt snyggt. Kilens form fick jag ut genom att nåla på ärmen på Lisa som ett rör, öppet i överkant och draperat mot livmönstret, med sömmen över armbågen och utsidan av armen. Där ärmtyget inte räckte till mot axeln lade jag en lös tygbit på skrådden och skissade grovt fram formen på en kil som jag sedan klippte ut och nålade dit. Intressant nog instruerades vi av Maria att inte nåla fast ärmkilar "kant i kant" på övriga mönsterbitar, utan rakt på utanpå/ovanpå dem. Det räckte, enligt henne, att ha en uppfattning om hur stor kilen skulle vara. Den skulle sys i sist, som i en öppning i ärmen när allt annat satt fast och därför kunde den behöva justeras i storlek.

För god rörlighet satte vi i en kil i fram också, som på Moy Bog-fyndet. Vi markerade också ut på mönstret, hur Lisa skulle kunna sänka axelsömmen ned på framstycket, just som på Moy-bogdräkten. Det ska bli otroligt spännande att se vad Lisa gör av sitt personliga mönster! Det var superkul att jobba fram det tillsammans och vi blev båda väldigt nöjda med det.

Glad Lisa, insydd i sitt färdiga mönster.

Jag känner att jag lärde mig massor under Maria Neimans workshop, och det var riktigt, riktigt roligt. Det tuffaste var att jag kände hur snabb och flink med att hantera mönster och tyg jag var, jag har inte tänkt på att jag är så särskilt duktig förut egentligen. Men det gick jättebra och jag kunde jobba fram Lisas mönster med beslutsamhet, formsinne, säkerhet och skicklighet som jag inte anat att jag besatt. Att övning ger färdighet är ju självklart, men jag var inte alls medveten om vilka färdigheter jag hade med mig när jag gav mig in i det här.

Med rejält stärkt självförtroende, nya färdigheter fast utan eget mönster gick jag vidare för nya äventyr på Prolog. Men mer om det en annan gång. Jag har ju kvar att berätta om det som jag själv varit ännu mer nervös inför, att hålla min egen workshop...


/ I.

 

Carnis.

På lördagsmorgonen under Prolog var jag riktigt nervös inför dagens första workshop- "Skapa ett personligt grundmönster" Att skapa personliga mönster, och särskilt inte sent 1300-tal, är ju ingenting nytt för mig. Men jag ville verkligen lära mig hur man lär ut det, och jag var väldigt nyfiken på workshopledaren Maria Neiman och hennes sätt att göra det. Jag kände mig otroligt nyfiken på vem och hur hon är, för som saker och ting har utvecklat sig, så kommer vi att ha en del med varandra att göra framöver.

Jag har efter åratal av motstridiga känslor av skepsis, kunskapshunger och vägande fram och tillbaka beslutat mig för att ge mig på ett år som provmedlem i medeltidsföreningen Carnis. Både Ludvig och Martina som jag nämnt tidigare (som varandes tvättäkta proffsskomakare med fokus på historiskt hantverk respektive nålbindingsguru och korridorskamrat) är aktiva medlemmar i just Carnis. Dem har jag känt i tio år, sedan vi träffades på Bäckedal. De och möjligen också någon gammal lajvkompis måste ha skvallrat om mig för Carnis, för som svar på min lite försiktigt frågande ansökan om provmedlemskap fick jag någon sorts jubelmejl som gick ut på "Å äntligen, alla har talat så väl om dig, du är jättevälkommen, gud vad kul!" som i sin tur gjorde mig jättemallig i flera dar. (Eller ja, fortfarande! ;-)

Men som sagt. I Carnis börjar alla sin bana som provmedlem. Undet det första året tilldelas man en fadder och får hjälp att få sin utrustning i ordning. Man förväntas läsa på om perioden som föreningen gestaltar, nämligen Albrekt av Mecklenburgs regeringstid i Sverige, 1364 till 1412. Under nästkommande årsmöte lär man behöva kunna svara på (enkla?) frågor om den, förmodligen både vad gäller historia och dräkt, innan de närvarande medlemmarna röstar om man skall väljas in som fullvärdig medlem. Om man som jag är så dum att man kontaktar föreningen några dagar efter ett årsmöte, då verkar man få  finna sig i att vänta ett år på att få bli provmedlem, innan det riktigta prövoåret kan ta sin början. Fast hur det blir med det är jag inte helt säker på, jag har inte haft möjlighet att prata med någon om det än.

För min del så känns det kul och rimligt med hela den normala invals- och prövoårsprocessen. Jag tycker att det känns skönt att ha en officiel nybörjarperiod där man får hjälp, är på förväg förlåten sina misstag och förväntas jobba på att lära sig om det gruppen pysslar med medan man är på sina första event ihop med dem. Jag kan å ena sidan förstå att en del andra tycker att det är orimligt och lätt analt. Carnis har ett rykte om sig att vara vansinnigt seriösa, men kanske lite dryga. Somliga gillar inte deras tänk kring kvinnoroller vid gestaltande av perioden, men vad kan man egentligen vänta sig med medeltiden som förlaga? Nåväl, det är ett prövoår för både mig och Carnis. Om jag kommer på att jag inte gillar deras grej så kan jag ju göra något annat. Jag är ute efter att lära mig nya saker, och det tror jag att jag kommer att får göra.

Poängen med hela den här historien är i alla fall att jag går omkring och känner mig pirrig och nyfiken och spänd inför vad som ska hända nu, inför att få lära känna nya duktiga nördar, fördjupa mitt intresse för periodens hantverk, dräkt och historia. Det som är mest spännande just nu är att Maria Neiman anmält sig som frivillig att vara min fadder! Så himla, himla kul! Hon är ju superduktig, utbildad hemslöjdskonsulent och jag vet inte allt. (Tillexempel så är hon en av de ansvariga för sommarens megaevent Battle of Wisby, som jag såklart inte tänker missa.) Och på lördag morgon på Prolog så visste jag att jag skulle få träffa henne för första gången, min blivande fadder under kanske två år! Jag var riktigt nervös.

Men när jag i sällskap av skomakar-Ludvig smög in i kurslokalen tio i tio på morgonen vände sig Maria förtjust om och såg ut som folk gör mest tidigt på morgonen, utom att hon hade munnen full av kaka som jag antar att hon stoppat i sig till frukost, säkert lite stressad inför sin workshop. Det var så fullständigt oväntat och avväpnande att se att jag inte kunde låta bli att le. Folk som är utbildade hemslöjdskonsulenter och dessutom äter kakfrukost kan ju bara vara bra folk!

/ I.

Våren är här.

Det går inte längre att förneka. Men innan den sista snön har smält vill jag passa på att visa upp de vinterkläder jag sytt i år. De blev klara någon månad innan jag startade min blogg, så jag har inte tänkt på att lägga ut bilderna här. Men hela dräkter och handsydda plagg är kanske det jag själv tycker är roligast att se i andras bloggar, så jag ska inte vara sämre!

Först en 1400-talsklänning, min första med midjesöm. Jag är lite osäker på hur rätt tygets färg och mönster är för perioden. Visserligen var indigo tillgängligt och kan ge både mörkt grönt och blått, men rutigt i mörka färger är inte supervanligt på bilder från tiden. Den borde ha varit enfärgad i rött eller varmare grönt istället, och kanske med lös fastnålad ärm i en kontrasterande färg... Hm. Fast jag tänkte den här mest som en lajvklänning men med lite historisk känsla, helst så mycket som möjligt förstås.

Jag är väldigt nöjd med ärmarna, passformen och mönsterpassningen som jag var mycket noga med. Snörning i ärmar och fram är av handspunna sidensnoddar. Livet är fodrat med ofärgat linne och har små sideninfodringar kring hals och handleder.

Här är min gardekors eller ärmkappa som jag tycker att det heter på svenska. Även den är linnefodrad och helt handsydd. Pälskanten kring huvan ska vara mink, men den har en ovanligt tjusig silvergrå färg. Knapparna har jag gjutit själv hemma i sandform, och de pryds av en liten ros. (Jag hade en sen 1400-talsknapp funnen vid Themsens flodbank som förlaga.)

Kappans huva blev väldigt fin, men tung. Så pass tung att jag blev tvungen att förstärka sömmarna som fäster huvan vid plagget genom att lägga en tvåbrickors kantväv runt om hela huvan och på båda sidor om öppningen fram.

På den här bilden kan man notera kantväven som syns längs öppningens sida och går över sömmen som fäster huvan i kappan, runt huvan och ned på andra sidan av framöppningen. Den inte bara förstärker knapphålen, utan avlastar även sömmen som håller fast huvan.

Här om veckan köpte jag faktiskt en hel kaninskinnspäls i min favoritvintagebutik, så framöver eller till nästa vinter så blir det nog lättare ylletyger i de varma plaggen men helpälsfodrat istället. 

/ I.

Epilog, del 2: Kjolficka

Mellan varven på Prolog ägnade jag mig åt att handsy lite, jag blev så himla sugen bara. Det blev en kjolficka, och eftersom så många som såg den medan jag sydde frågade förundrat vad det skulle bli och hur den skulle användas tänkte jag visa några bilder. Det var Karin som inspirerade mig till att sy en kjolficka, och jag smygfotade hennes när jag var hemma hos henne senast...


Karins kjolficka riktigt sprudlar av sömnadsglädje!

Till min egen fick-väska valde jag att använda en mörkblå vadmal som fodrades och kantades med ett återbrukat tryckt bomullstyg från en sjal jag köpte på rea för 40:- på MQ. Som ny kostade sjalen en förmögenhet om 260:-, men jag hade redan innan rean sneglar lystet på den eftersom att det vackra mönstret och färgsättningen får mig att tänka på italienskt sidenväveri under 1400- talet. Det är lite granatäppelmönster i det, som påminner om det i den danska drottning Margaretas gyllene kjortel som förvaras här i Uppsala, i textilmuseet som inrymms i ett av domkyrkans torn...

Sjalen.

 Själva grunden till väskan och det som mina vänner hade svårt att se vad det skulle bli, såg ut ungefär såhär:

Urtaget i överkanten som ger utrymme för handen att lätt slinka ned i fickpåsen blev till en liten extraficka, bara för att det kändes rätt. Men det behövdes lite dekorationer också, så när jag kom hem igår och under kvällen idag har jag pysslat med både ylle- och pärlbroderi samt satt på en rem i sjaltyget som går att knäppa om midjan, eller fästa ihop som en lång axelrem.

Färdig!

Tyvärr får jag inte med alla detaljer riktigt bra när jag fotar i inomhusljus, jag får göra ett nytt försök imorgon ute. Till pärlbroderierna använde jag både små glaspärlor som jag tror kallas rocaillepärlor, små odlade sötvattenspärlor och präglade metallhjärtan. Det borde kanske vara lite mer yllebroderi för att balansera upp det hela, men jag kan inte bestämma mig för något mer motiv, och dessutom tror jag inte det får plats nu?

/ I.