Carnis.

På lördagsmorgonen under Prolog var jag riktigt nervös inför dagens första workshop- "Skapa ett personligt grundmönster" Att skapa personliga mönster, och särskilt inte sent 1300-tal, är ju ingenting nytt för mig. Men jag ville verkligen lära mig hur man lär ut det, och jag var väldigt nyfiken på workshopledaren Maria Neiman och hennes sätt att göra det. Jag kände mig otroligt nyfiken på vem och hur hon är, för som saker och ting har utvecklat sig, så kommer vi att ha en del med varandra att göra framöver.

Jag har efter åratal av motstridiga känslor av skepsis, kunskapshunger och vägande fram och tillbaka beslutat mig för att ge mig på ett år som provmedlem i medeltidsföreningen Carnis. Både Ludvig och Martina som jag nämnt tidigare (som varandes tvättäkta proffsskomakare med fokus på historiskt hantverk respektive nålbindingsguru och korridorskamrat) är aktiva medlemmar i just Carnis. Dem har jag känt i tio år, sedan vi träffades på Bäckedal. De och möjligen också någon gammal lajvkompis måste ha skvallrat om mig för Carnis, för som svar på min lite försiktigt frågande ansökan om provmedlemskap fick jag någon sorts jubelmejl som gick ut på "Å äntligen, alla har talat så väl om dig, du är jättevälkommen, gud vad kul!" som i sin tur gjorde mig jättemallig i flera dar. (Eller ja, fortfarande! ;-)

Men som sagt. I Carnis börjar alla sin bana som provmedlem. Undet det första året tilldelas man en fadder och får hjälp att få sin utrustning i ordning. Man förväntas läsa på om perioden som föreningen gestaltar, nämligen Albrekt av Mecklenburgs regeringstid i Sverige, 1364 till 1412. Under nästkommande årsmöte lär man behöva kunna svara på (enkla?) frågor om den, förmodligen både vad gäller historia och dräkt, innan de närvarande medlemmarna röstar om man skall väljas in som fullvärdig medlem. Om man som jag är så dum att man kontaktar föreningen några dagar efter ett årsmöte, då verkar man få  finna sig i att vänta ett år på att få bli provmedlem, innan det riktigta prövoåret kan ta sin början. Fast hur det blir med det är jag inte helt säker på, jag har inte haft möjlighet att prata med någon om det än.

För min del så känns det kul och rimligt med hela den normala invals- och prövoårsprocessen. Jag tycker att det känns skönt att ha en officiel nybörjarperiod där man får hjälp, är på förväg förlåten sina misstag och förväntas jobba på att lära sig om det gruppen pysslar med medan man är på sina första event ihop med dem. Jag kan å ena sidan förstå att en del andra tycker att det är orimligt och lätt analt. Carnis har ett rykte om sig att vara vansinnigt seriösa, men kanske lite dryga. Somliga gillar inte deras tänk kring kvinnoroller vid gestaltande av perioden, men vad kan man egentligen vänta sig med medeltiden som förlaga? Nåväl, det är ett prövoår för både mig och Carnis. Om jag kommer på att jag inte gillar deras grej så kan jag ju göra något annat. Jag är ute efter att lära mig nya saker, och det tror jag att jag kommer att får göra.

Poängen med hela den här historien är i alla fall att jag går omkring och känner mig pirrig och nyfiken och spänd inför vad som ska hända nu, inför att få lära känna nya duktiga nördar, fördjupa mitt intresse för periodens hantverk, dräkt och historia. Det som är mest spännande just nu är att Maria Neiman anmält sig som frivillig att vara min fadder! Så himla, himla kul! Hon är ju superduktig, utbildad hemslöjdskonsulent och jag vet inte allt. (Tillexempel så är hon en av de ansvariga för sommarens megaevent Battle of Wisby, som jag såklart inte tänker missa.) Och på lördag morgon på Prolog så visste jag att jag skulle få träffa henne för första gången, min blivande fadder under kanske två år! Jag var riktigt nervös.

Men när jag i sällskap av skomakar-Ludvig smög in i kurslokalen tio i tio på morgonen vände sig Maria förtjust om och såg ut som folk gör mest tidigt på morgonen, utom att hon hade munnen full av kaka som jag antar att hon stoppat i sig till frukost, säkert lite stressad inför sin workshop. Det var så fullständigt oväntat och avväpnande att se att jag inte kunde låta bli att le. Folk som är utbildade hemslöjdskonsulenter och dessutom äter kakfrukost kan ju bara vara bra folk!

/ I.