Vantar.

Jag har tenta i Barnlogopedi på fredag, och efter helgen börjar min första praktikperiod. Det känns spännande, och skrämmande. Under den här veckan förbereder jag mig genom att skriva jag övningstentor vid datorn, men kör lite nålbindningspauser mellan varven i terapeutiskt syfte. Dels är det lugnande i största allmänhet och bra mot tentastress. Men det är också så att min gamla trotjänare till laptop blir så varm av skrivandet att mina fingertoppar torkar ut och spricker sönder... Och ullfettet (lanolinet) i det handspunna och otvättade garnet är otroligt läkande för just torrsprickor. Medge att det är en rätt bra ursäkt för att få nålbinda!

Älsklingsgarnet blir till älsklingsvantar.

Vantarna som jag jobbar med artar sig bra, tycker jag. Ullen luktar fantastiskt och jag blir glad ända in i märgen av att jobba med den, samtidigt som sorgsna studentfingrar får sig en skön stund. Som ni ser har jag en mörk och en ljus nål. Det roar mig att binda med en nål i samma färg som garnet, men det hjälper faktiskt att ha en nål som kontrasterar mot garnets färg i föregående varv när man ska plocka bakom tummen, man ser bättre då. Jag tänker att vantarna ska bli riktigt täta, tjocka och varma när de är klara, så jag plockar tre maskor istället för två bakom tummen som jag brukar. Då lägger sig stygnen tätare ihop och det blir tjockare.

Svärmors filtade Odd Molly-strumpor har fått nytt liv som mina vårvantar!

Ja, det har blivit ett par vantar till som är i princip färdiga. Jag gick förbi hemslöjdens skyltfönster en dag och såg vantar och muddar av gamla stickade ylletröjor. De var faktiskt ganska fula och jag blev genast otroligt motiverad att göra något bättre.

Jag syftar på en numera rätt klassisk och kanske nästan uttjatad återbruksteknik i "moderna" hemslöjdskretsar. Man filtar (med flit eller oflit) en stickad ylletröja (eller vad man nu har) i tvättmaskinen på 60 grader bara genom att tvätta det. Sedan brukar det gå fint att klippa i det filtade, det blir som ett tjockt tyg med viss stretch kvar i sig. Och att utnyttja formen på de plagg man använt för att göra nya är ju lätt. Svärmors strumpor hade precis rätt bredd och längd för att bli vantar åt mig i sitt nästa liv, det blev nästan inget spill alls vilket känns lyckat.

Att göra vantar eller muddar på det här sättet måste var typ bland det enklaste man kan slöjda! Jag sydde mina vantar av tre stora bitar, med vanliga langettstygn i ett indigofärgat tvåtrådigt garn. Det tog kanske en timme, så fort gick det. När jag sedan gav dem en omgång vid valkbrädan kröp sömmen liksom in i vanten och "försvann" väldigt smidigt. Den lite mer vågade kanske bara slänger in dem i tvättmaskinen igen en omgång och hoppas att de formar till sig snyggt? Superlätt!

"Imagine the fire". Jag vill brodera mer på dem! Mer dekorationer behövs!

De blå Odd Molly-vantarna ska få en nålbunden, kanske flätad kant. Möjligen lite broderier? Det blir något att mysa med i fikarummet under praktiken nästa vecka, kanske. Kreativ spontanslöjd är min bästa avkoppling, och en lagom grej att prata om med nya människor... Det blir bra. Mönstret på vantarna hittade jag förresten i den klassiska Tova-boken av Gunilla Paetau Sjöberg.

När jag rotade runt efter ett lämpligt foder till mina nya vantar hittade jag ett par påbörjade i samma mönster, utklippta för länge sedan i mitt egengarvade fårskinn från Bäckedal. De var lite för stora och fluffiga för att passa riktigt bra i de filtade vantarna, men det känns ju klart påkallat att göra färdigt ett par sydda tygvantar med detta fårskinnsfoder som jag kan ha i återskapandet någon gång... Lägger med en bild på det blivande fluff-fodret så att ni ser principen för mönstret - superenkelt!

Egengarvat fårskinn.

Egengarvat skinn är en precis lika skön, glad och speciell känsla som egenspunnet garn. Å vad jag saknar att ha möjlighet att garva lite större saker! Jag har garvat en och annan lax hemma, men fårskinn är knepigare. Man måste ha rejäla verktyg och torkmöjligheter... Mm. Det kniper i folkhögskoletarmen känner jag.

/I.