måndag 25 april 2011

Brickväv i silke efter Londonfynd.

Påsken är över, sommaren är nästan här och imorgon har jag mina första egna patienter på praktiken. Påskharen var generös i år och kom med två otroligt vackra härvor  inspirerande lyxigt vävgarn i siden, en nålbindningsnål i horn (alltid bra att ha en extra!) och en bra bok i påskägget, förutom en rejäl näve god choklad. Idag tillbringade jag sålunda eftermiddagen på vår soliga balkong, framför den portabla bandvävstolen. 

Silkesvävning i solen. Sämre kan man ha det! Men någon vidare hållning har jag inte. Jag skyller på korsettbärande under gårdagskvällens fest, man blir lat av att inte behöva sträcka på sig av egen maskin... ;-)

Det ska bli ett brickvävt bälte efter ett londonfynd, och det är en förtjusande enkel väv. Originalet finns att se i svartvitt i Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. (Eller live på museum i London, om man har vägarna förbi. Jag hoppas att jag har det någon gång!) Bandet är ca 0,85 cm brett och vävt i tvåtrådigt silke med tolv brickor som är ömsom höger, ömsom vänsterställda i grupper om tre. Ca 14 inslag per centimeter, och ett enkelt tvärrandigt mönster i gröngult och rosa. Jag avskyr rosa, så jag använde mig av det vejdeblå och gröngula silkesgarnet som påskharen kom med istället.  Nog för att det är kul att återskapa exakt i detalj, men man ska trivas med arbetet under tiden också, jag är övertygad om att det blir bättre gjort då.
 
Löjligt enkel varpnota, utifrån hur jag räknat på bilden av fyndet nedan.


Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.


Bandet är från utgrävningarna kring Themsen och daterat stilistiskt till 1200 - 1300-tal. Det benämns som en "girdle" och inte "belt" därför att man inte vet om det ÄR ett bälte, det är fragmentariskt och det finns varken sölja eller remändesbeslag till. Men däremot tre väldigt söta små beslag, gjutna i brons. De är bara 0,5 cm breda och 0,85 cm höga, alltså pyttesmå! 

Den här speciella typen av beslag, sk. "bar mounts" (i olika storlekar och lite varierande former) är vanliga på bland annat hästutrustning från tiden, samt på bälten för både män och kvinnor. De sitter ofta väldigt, väldigt tätt. På förlagan till mitt band sitter de med bara drygt 1 centimeters mellanrum. Intressant nog är det bara tre beslag, sedan inga fler hål efter nitar genom bandet. Alltså har nitarna inte täckt hela bandet, som man annars ofta ser att de gör. Min tolkning blir att originalbandet bara haft nitar på antingen den del som legat runt midjan, eller på den som hängt ned till fötterna. (Den första varianten har jag faktiskt sett men jag hittar ingen bild på det nu...)

Stilig fransk dam, jag älskar den här bilden! Jag tror att hon hette Mebus du Chastlier och jag vet att hon dog 1280. Se hur trohetshunden busar i hennes klänningsveck, den ljuvliga ornamentiken, den detaljerade avbildningen av frisyr och dräkt. <3


Fast jag vet ju förstås inte alls om bandet jag har som förlaga verkligen varit ett bälte, eller om det i så fall burits av en man eller en kvinna. Beslagens typ får mig att tänka att det inte är ett strumpeband eller liknande, eller har suttit påsytt på en dräkt. Jag föreställer mig att det är en del av ett smalt bälte, och det finns gott om bilder på de här nätta bältena med beslag. Hela längden finns ju inte bevarad, men eftersom att det är så extremt nätt och smalt (under 1 cm brett) tänker jag att det nog inte är till en man.  Inte för att inte män hade smala bälten på medeltiden, för det hade de ofta. Men jag tänker att även om brickvävt siden i själva verket är starkare än läder är det här bandet lite för smalt för att på ett balanserat sätt bära upp en mans bältesväska och kanske en kniv. Kvinnor hade lättare små bältespåsar i sina bälten, som kvinnan på bilden ovan.


Varpning pågår.
Varpfläta.
Trädning av brickorna. Jag älskar mina små söta hornbrickor!
Pådragning på bandvävstolen. Behändigt med en kam för att sprida ut varpen jämnt på rullen.
Bältesbandet tar form, härligt att äntligen få börja väva efter alla förberedelser! De 2 olika varianterna på randning går att se rätt bra på den här bilden.

I början tyckte jag att ränderna blev för breda och att det blev för få inslag per centimeter jämfört med originalet, typ 9 istället för 14, och bara om jag slog det riktigt riktigt hårt. Mitt inslagsgarn var helt enkelt lite för tjockt för att ge samma resultat. Då kom Olle på den smarta idén att tvinna upp det tvåtrådiga silket, och bara ha entrådigt silke som inslag. Det funkade, genast blev det som jag hade tänkt och bättre överensstämmande med fyndbandet. Skönt att inte behöva slå bandet så hårt, det blir inte snyggt tycker jag.

På originalet kan man inte se några byten av vridningsriktning, alltså de små ojämnheter i väv och mönster som blir när man byter vridningsrikting på brickorna. I vanliga fall gör man det när snoddbildningen i varpen bakom väven blir för kraftig. När det gäller brickvävda band som ska utsättas för kraftigare belastning, som till exempel tömmar, vet man att det varit vanligt att förtvinna varpen för varje enskild bricka, för att undvika den där ojämnheten som kan försvaga det färdiga bandet. Då tvinnas förtvinningen upp vartefter man väver och man behövar aldrig byta vävrikting.

Eftersom att det i London under 1200 -1300-tal fanns stränga regler för "The Girdlers Guild", Gördelmakargillet, för att hålla en hög och jämn kvalité på de produkter som man släppte ifrån sig, kan jag tänka mig att brickvävda bälten tillverkade av dessa proffs fick den där extra specialbehandlingen med förtvinnad varp. Måste försöka hitta deras regler och läsa direkt i källan, istället för att bara läsa referenser till dem hela tiden!

Byte av vridningsriktning syns här som ett lite större blått fält i den första tredjedelen av den synliga bandstumpen.

Jag har själv aldrig vågat pröva att förtvinna varpen, därför att jag sett vänner kämpa med det och vet hur svårt det är att hålla ordning på alla tvinnade tampar utan att hela varpen blir ett enda sorgligt trassel. Och så har jag aldrig vävt något med riktigt så stränga krav på att klara hård belastning och vardagligt slit heller. Nu hade det kanske varit ett bra tillfälle att testa ändå, men jag vill inte ta risken nu med mitt fina vävgarn som jag är så kär i. (Tack Olle för att du tipsade påskharen om vad jag önskade mig!)

Jag tänker att det är en lite för liten bit bevarad av bandet för att kunna säga helt säkert om varpen verkligen är förtvinnad, så jag smiter från det och planerar istället att dölja märkena efter riktningsbytena med de beslag som ska sättas på... Mer om beslagen en annan gång, jag är just nu i valet och kvalet om jag ska försöka gjuta dem själv i brons (rätt avskräckande för mig som är beklagansvärt smedjelös) eller övertala en bekant att göra dem åt mig.

/ I.

Ps! 
Jag hittade en jättehärlig sida medan jag försökte leta upp bra bilder på bälten. På Effigies and brasses.com hittar du en rejäl samling bilder av medeltida gravmonument, både kopparplåtsgravyrer, stenfigurer och målade träsniderier. Bilden på damen med hunden vid fötterna kommer därifrån. Man kan söka på personnamn, år och land samt eventuella "taggar" en viss bild fått. Figurerna man får se är daterade med dödsdatum. De är oftast i helfigur, lejonparten från 1300 - 1400-tal och många gånger mycket detaljerade, en riktig guldgruva när det gäller information om medeltida dräkt och symbolik! 

1 kommentar:

  1. Hej!
    Vilket enormt tålamod du visar när du väver detta band. Hittade den här bloggen när jag googlade på "vävgarn silke". Det var ju ett tag sedan och du kanske inte håller koll på den här bloggen något mer, men om du gör det: Kan du tala om vilket garn du använde? Jag sitter och försöker ordna upp gammalt sy-/broderisilke från Handelsgillet till något som kan likna en varpfläta.

    Anette

    SvaraRadera