Perla och Petra, och mina nya pulsvärmare.

Våren är här! Idag har jag firat dess ankomst med att dricka en god öl på vår soliga balkong med kärleken. Det är nästan den enda öl jag dricker, vårölen, men den är tradition. Dessförinnan träffade jag Kerstin och köpte handspunnet- (om man säger så om spinnrocks-spunnet?) garn av henne. Garnet jag valde luktar fantastiskt, det är otroligt mjukt, vackert melerat och känns superlyxigt. Det känns fint att veta att värmlandsfåren som gett ull till mina blivande vantar och mössa hette Perla och Petra... :-D Jag kan knappt bärga mig tills jag får börja jobba med det nya garnet! Vantar och mössa ska det bli, nålbundet såklart. En bra grej med handspunnet är att ullen inte är tvättad och processad eller blekt eller något, så den är stark och fin med glans från lanolonet kvar i sig. Ullfettet hjälper till vid valkingen sen så att det blir extra tätt, starkt och bra.

Mörka Petra i förgrunden, ljusa Perla bakom.

Ja, den uppmärksamme läsaren kanske tänkte på att jag verkar ha övergett planerna på att spinna eget garn till vantar och mössa. Så är icke fallet, men det tar nog lite tid innan jag kan få en sådan kvalité på garnet som jag vill ha, trots goda råd från Kerstin idag. Sedan jag testade flät-nålbindningen i lördags blev suget efter att göra vantar med flätad kant allt för stort och jag bara måste få komma igång omgående. Men mina första egna nystan väntar på rad för att bli ihoptvinnade och använda, de också...

Svart lammull, mina tre första försök på den lilla blå spinnrocken.

När det gäller inspiration har jag kvar en hel del av den varan från i lördags då jag träffade ett gäng hängivna Sätergläntister. För mig känns Sätergläntan folkligt, traditionsbevarande (konserverande?) och slöjdmässigt, men med en modern känsla någonstans ändå. (Ja, jag skulle gärna gå där. Om jag hade råd. Eller tid. Men jag har hjärtat i Sveg, såklart...) Någonstans i de tankarna spårade jag av in på återbruk som ju är trendigt i slöjdkretsar, fastän det liksom aldrig varit någon nyhet eller något annat än helt självklart egentligen. Man spar sina effsingar, syr om och syr in, lappar och lagar, inget går till spillo. Så blev det nu med min svärmors olycksamt krympta Odd Molly-strumpor.

Svärmors Odd Mollystrumpor krympte i tvätten...

Saxat ur skissboken. Planen för strumpornas nya liv.

Strumporna var rätt hårt filtade och tyvärr för små för både mig och svärmor. Men fot-delen med tå och häl bortklippt blev idag till ett par tjusiga handsydda pulsvärmare. Kanske blir det ett par långa ärmvärmare av skaften en annan gång?

Mörklått linnefoder, tryckt bomullstyg mönstrat med små söta fjärilar som kantning grova stickningar i mörk lintråd runt om. Knappöglorna sydda med vaxad lintråd i knapphålssöm runt om en kärna av samma lintrådar. Allt utom sytråden är återvunnet material.

Varför ska allt vara symmetriskt för? Roligare med lite olika snygga knappar som ändå går bra ihop!

Mitt i alltihop blev jag sugen på att också brodera något med det grova lingarnet, inspirerad av de grova stygn i kontrasterande färg jag sett på en del Odd Mollygrejer förut.... Jag älskar kontrasten av mitt vejdeblå lin mot grovt oblekt linne. Det blev lite sådär i slutändan, men jag tycker att det är helt okej. Det ger precis den känsla jag var ute efter och ibland är det roligt att göra något som inte är helt ens egen stil, något helt annat.

Eh, jag broderade naturligtvis snett med flit, för att få den rätta folkliga känslan! ;-)

/I.

Experiment: Nålbindning i flätteknik.

Oj, det är sent... Jag har haft en supermysig lördagkväll med sköna hantverksnördar, te, semlor och slöjd. Inget har blivit spunnet, fastän jag hade tänkt tänkt tvinna ihop mina två finaste härvor till en idag, för att få det åtråvärda vant- och möss-nålbindningsgarnet. Inget förkläde blev urklippt heller, fastän jag hade tyget med mig och allt bort till hantverkskollektivet Kvinten, där Emma och Karin bor. Adam och Sara som ska hålla i hantverkshänget med mig på Prolog var där, och Kniv-Frej också, och Hanna som jag brukar träffa på Kalmars syjunta. (Kom igen Hanna, skaffa en blogg! Det är bara du som inte har en! ;-) ..

Istället experimenterade jag lite med en provlapp på två varianter av flätteknik i nålbindning. Lite inspirerat hitte-på, sådär.

Här har jag börjat med en remsa som jag bundit runt några varv på vanligt sätt. Provlappen är pinsamt likt en fasansfullt obekväm dambinda, visserligen i oblekt ekologisk alpackaull, men ändå.

Själva knepet är att jag sedan trär i två extra trådar, så att jag har tre. Att få fläteffekten är inte alls svårt egentligen, jag bara binder på utan att ta upp maskor i föregående varv, "luftmaskor" kan man säga att det blir. Med jämna mellanrum fäster jag med tre stygn i föregående varv, så att öglor bildas. Öglorna flätas om varandra innan de fästs i kanten på föregående varv.

Vilken variant tycker du är snyggast? Den övre eller den nedre?

Efter att ha bundit längs med hela provlappens ena sida fäste jag en av tamparna och fortsatte med bara två, för att se hur det blev. Inte så dumt, eller hur? Det gick såklart mycket fortare, men jag har svårt att bestämma vilken variant jag tycker bäst om. Jag har inte räknat så noga (läs: inte alls) eftersom det bara var ett test, men utifrån den här kan jag sluta mig till ungefär hur man vill göra, fast det beror ju på hur tjockt garn man använder kan jag tänka.

Så här blev slutresultatet.

Jag är rätt nöjd med att jag klurade ut det hela på egen hand, jag som inte alls är så tekniskt lagd. Nu är jag jättesugen på att sätta igång och nålbinda ett par vantar eller pulsvärmare med en sådan här kant, det blir ju otroligt dekorativt, lite tjockare och extra fluffigt och värmande. Vet inte om jag ids vänta på att jag blir färdig med mitt egna garn, inspirationen är plågsamt påtaglig precis NU ju...

Sömniga sömnadstankar.

Jag ska snart lägga ned dagens hantverkande, för jag är så himla trött. Jag har varit på museum idag, på vernissage av Upplandsmuseets nya utställning om Det Vävande Folket. (Bilder från utsällningen kommer kanske en annan dag.) Jag som just nu känner mig mer som en del av "Det Spinnande Folket" gick snart hem för att pyssla med mitt eget hantverk. Jag har kardat så att jag fått blåsor i händerna (vilket säkert säger mer om mina alldeles nya kardor än om mina händers tålighet, försöker jag intala mig) och spunnit på Lilla Blå hela kvällen. Det var lite trögt att komma igång, för jag har haft så mycket funderingar kring vad som ska bli nästa projekt nu.

I min spinnbok läste jag igår det självklara men för min del bortglömda rådet att man bör ha ett förkläde medan man spinner som är i en kontrasterande färg mot ullen man arbetar med, för att man ska se bra. Jag spinner svart ull nu, och i och med det såg jag genast ännu ett gott skäl att sätta igång och göra ett smockat eller broderat linneförkläde, såna som förekommer mycket i den Luttherska Psaltaren (The lutteral psalter?) från ca 1340. De är så himla fina, smock är superkul att sy och jag har varit sugen länge. Fast å andra sidan är de lite tidiga för den period jag helst återskapar, och massor av folk har dem redan och jag vill inte se ut som om jag försöker se ut som "alla andra". (En av dem som jag tycker lyckats jättebra med sitt smockade förkläde är Catrijn vanden Westhende och hon bjuder också på en tutorial, för dem som vill försöka själva.)

Stackars kvinna som måste båda spinna och mata fåglar samtidigt, och dessutom barfota! Men ett ovanligt tjusigt förkläde med någon sorts fyrfliksformer som är otroligt dekorativa. Bilden är från Lutherska Psaltaren.

Här har bildens huvudpersoner det betydligt bättre! Ett sådant här badkar MÅSTE jag bara ha och gärna ett sånt där tjusigt förkläde också, som betjänten har. Jag har redan en likadan klänning, bara resten kvar. Bilden är från Facta et dicta memorabilia.

Ja, det lutar åt att det blir ett förkläde av något slag i alla fall. Men som alltid är det lurigt med materialval, eller snarare vart får man tag på EXAKT det man vill ha? Jag har som tur är en mycket förstående man som stöttar mig i min hantverksbesatthet. Förklädesprojektet sponsrar han generöst med sitt eget dyrbara arvegods! Han har lovat att låta mig använda en del av ett handvävt linnelakan som hans mormorsmor vävt och sytt en gång. Det är lite grövre än linnetyger som går att köpa idag, utan att vara klumpigt och eftersom att det är tvättat och troligen kokt back in the days, är det otroligt tätt också fast ändå mjukt. Det kommer att bli perfekt, om jag bara kan ta mod till mig och sätt saxen i det... Det var alltså funderingar kring viken förklädestyp jag borde göra som höll mig från kardorna ett tag innan jag insåg att man kan tänka och karda samtidigt....Och sen kom blåsorna.

Textilarvet från makens mormorsmor. Mäktigt! Allra roligast vore om jag kunde göra ett smockat förkläde och ett annat, där den fina kanten kan få vara med som en vacker avslutning på förklädet i nederkant...

Men när jag väl kom igång med att spinna gick det som smort. Jag lyckades få ett lite jämnare garn den här gången, och jag är riktigt nöjd med att det gick bättre än igår. Det är tredje rullen jag hasplar av från Lilla Blå på lika många dagar och det känns som att jag fått blodad tand. Jag vill bara lära mig mer, kan knappt vänta på att få tillfälle att fråga någon som har bättre koll på spinnrockar och spånad! Mot slutet av rullen idag så krånglade pådragningen lite och jag lyckades väl inte riktigt lösa det på ett tillfredställande sätt. Jag hoppas på goda råd imorgon när jag ska träffa Adam, Sara och kanske Emma. Jag vet att tjejerna spinner, och jag tror Adam om i princip vad som helst, så det ska nog reda sig.

/ I.

Konsten att ta upp tråden igen.

Det är nu 19 dagar sedan jag försökte spinna senast på min gamla spinnrock. Min slutsats då var att det inte är samma sak med att kunna spinna, som med att kunna cykla. Jag har ju kunnat förut. Men det var evigheter sedan jag senast försökte då, och det gick inget vidare. Fast efter äventyret igår då jag träffade min spinn-guru Kerstin och hämtade hem min nya blå spinnrock, kände jag mig idag redo för ett nytt försök.

På väg hem med Lilla Blå.

Jag gav mig på att karda den fina svarta lamullen, och fastän jag inte är så förtjust i just det momentet kändes det riktigt njutbart att jobba med den doftande rena och finfibriga ullen. Rätt fort gick det också, och när hela min kardkorg var helt full satte jag mig full av förväntan. Det gick såklart inte bra direkt. Jag fick kämpa lite med att få spinnrocken att dra på först, precis som Kerstin sade igår. Men efter en stund, satt jag faktiskt och spann med rätt bra flyt.

Det är klart att garnet blev lite för hårt tvinnat, och ganska ojämnt. Men det är en bra början! Planen är att göra om samma bragd en gång till så att jag får två rullar och sedan i en tredje omgång tvinna ihop dem till ett tvåtrådigt garn som jag kan använda till något. Om jag minns rätt vad mina gamla spinn-lärare Susanne Swedjemark och Ellinor Sydberg från Bäckedal Folkhögskola sade, så jämnar nybörjarens garn ut sig lite då och blir också lite mjukare.

Ett försök att ta upp tråden igen.

Mitt härvträ har jag täljt till själv, men inte använt så mycket sedan jag lämnade Bäckedal. En otroligt tillfredställande känsla att få ta fram och använda det igen till mitt egenspunna garn! I min spinnbok står inget om hur det färdigspunna garnet ska behandlas, men jag gick på ett vagt minne från Bäckedalstiden och duschade försiktigt lite vatten över det utspända garnet med en vanlig blomspruta och tänker nu låta det torka och "lugna sig" på härvträt nån dag innan jag nystar upp det. Men nu börjar jag känna att den här dagen nått sin ända och tänker ta med mig spinnboken till sängs och se om det finns några goda råd däri som jag kan ha nytta av inför nästa försök.

Spinnbok från 1974, av Lise warburg. Tack mamma!

Ljudet av spinnrockens mjuka knarrande spinnande ljud är rogivande och det känns fantastiskt och lite magiskt att se hur garnet föds fram ur en lös ulltuss. Det känns så ursprungligt, så grundläggande. För vart skulle vi vara som samhälle, som människor, om det aldrig funnits tråd? Om ingen någonsin kommit på spånadskonsten? Jag tycker inte bilden av de spinnande nornorna är så dum ändå, de som tvinnar våra ödestrådar...

/I.

Lilla Blå.

Jag är så glad, jag har en fungerande spinnrock igen! Idag efter skolan promenerade jag hem till Kerstin som nyligen proklamerat att hon anser sig ha en spinnrock för mycket. Nu är det istället jag som har en spinnrock för mycket, eller i alla fall om man räknar den första som inte fungerar så bra och som har börjat falla i småbitar. Den nya är blå, synnerligen välanvänd och vackert patinerad.

Undrar vad den ska heta? Vi får se, än så länge går den nya under arbetsnamnet "Lilla Blå".

Slitet trä och udda lagningar är så vackert!

Smäckra, välsvarvade och nätta små ekrar på ett välbalanserat hjul.

Mellan varje eker har det en gång suttit små utsökt svarvade hornknoppar, bara för att det är vackert. Hälften av dem sitter kvar och är otroligt dekorativa. Jag blir så himla sugen på att svarva nya och sätt dit där det fattas!

Trampan är otroligt fint gjord och charmigt lagad med smidda beslag... Skönt tramp!

Jag hörde mig för med Kerstin om hon möjligen hade lite ull till salu också, och det hade hon. Den allra mjukaste finaste lammull jag någonsin sett, alldeles kolsvart. Så jag slog till på en stor pappkasse av den också, så att jag ska komma igång med spånaden och ha något trevligt att jobba med. Jag vet förstås inte hur ljushärdig ullen är, svart brukar kunna bli lite brunaktigt med tiden, men vi får se. Den luktar underbart!! Jag får ungefär samma känsla i hela kroppen när jag nosar på försiktigt tvättad lammull som andra kvinnor i min omgivning uttrycker när de nosar gulliga spädbarn i nacken... En vårbubblande eufori,  en djup och varm och lycklig magkänsla full av förväntan och hopp.

Lite bös får man räkna med, det försvinner i kardningen, tänker jag.

Jag hoppas kunna komma över lite mjuk grå ull också för att såsmåningom när jag spunnit en del, kunna nålbinda randigt i svart och grått. Den färgkombinationen är nog det finaste jag vet... Jag har faktiskt inga egna nålbundna vantar eller någon mössa i nuläget, och det är ju bara tragiskt. Jag har nog nålbundit någonting till de flesta nära vänner och släktingar och jag gjorde en omgång till mig själv förut i  grått/mörkgrått.  Men så fort de var färdiga fick jag ett så bra prisförslag på hela setet att jag kände mig lite tvungen att sälja dem, och jag har inte kommit mig för med att göra nytt. En ärkenörd som jag borde dessutom ha handspunnet, så jag får allt ta och skräpa till mig och fixa, helt enkelt. 

Inprovade, valkade, sulade och klara!

Vad jag däremot som en duktig flicka har fixat idag, är lädersulan på Signes strumpor, så nu är de färdiga för leverans. Jag bestämde att Signe skulle få det randiga paret på köpet, för man vet ju hur barn är (blöter ned sig) och småbarnsföräldrar (tappar bort saker). Och jag är ju som jag är, har svårt att ta betalt av en god vän, särskilt när det är roligt och handlar om något som gör en bedårande liten flicka ännu finare. Det blev som ett vårerbjudande; två par snygga strumpor till priset av ett! ;-)

/ I.

Signe rocks my socks!

Idag har Signe 19 månader gammal fått pröva sina nya strumpor, och till bådas vår förtjusning passade de alldeles utmärkt! Det var härligt att se hur fin hon blev i sina medeltidskläder som mamma Cilla sytt, och hur glad hon blev över de lila sockarna. "Iiila" sade Signe och pekade nöjt på sina sockbeklädda fötter. "Iiila" kom det sedan igen, och hon pekade på sin tröja och sen igen på sin jacka som hängde i hallen.... "Iiila!"

Ja se barn!

Snygga sockar!

Fröken var riktigt duktig på att posera också och jag fick den ömma moderns tillåtelse att dela med mig av bilderna. Här ser vi alltså en del av Signes outfit för Gyllenehjortenlajvet Tid För Trohet, en grön kjortel med sidenfoder i halslinningen samt en liten sidenhalsduk för värmens skull. På fötterna synes de nya tossorna dock ännu utan den utlovade läderskoningen.

Väl hemma åt jag en kaka eller två och avslutade de randiga små sockorna som jag gjorde tiger-tutorial om här om dagen. De är i mjukt ekologiskt tvåtrådigt alpackagarn ("Viking" hette det visst) som filtar sig väldigt fint. Jag har faktiskt hunnit valka både dem och de lila idag men ännu återstår som sagt att sätta en liten lädersula på dem. Mysigt och inspirerande att göra barnstrumpor men inte alls så snabbjobbat som man kanske kan tro.

Strumpor på tork...

Förresten! Idag fick jag ett erbjudande om en ny spinnrock, redan imorgon hoppas jag kunna hämta hem den. Fast det krockar lite med Marias syjunta på Kalmar nation, vi får se om jag hinner med båda eller vilket det blir. Ska bli skönt med en fungerande spinnrock!

/ I.

Hantverk och evigheten.

Jag klurar på textilhantverk och evigheten. 

Det händer ju rätt ofta att man ser 300-åriga möbler, för att inte tala om riktigt gamla byggnader och målningar. Och då och då får man se en riktigt fin gammal matta, kanske en broderad dyna eller så. Men det är ju klart det är mer sällsynt att få se ett vackert textilhantverk som överlevt den som skapat det. Jag blir nästan lite ledsen på ögat när jag tänker på allt som gått förlorat, och hur orättvist det är. Man borde ha blivit möbelsnickare, gjutare eller kyrkmålare för att skriva in sig själv i historieböckerna ordentligt.

Albertus Pictor har målat den döende Enhörningen i jungfruns knä. Bild: Svenska Kyrkan

Albertus Pictor som målat enhörningen i Odensala kyrka och kanske tusentals andra scener i kyrkor runt om mälardalen där jag är uppväxt, han var ju också pärlstickare, han broderade. Hans textilhantverk från 1400-talet är nog de äldsta som jag känner till och direkt kan tillskriva en person, känner ni till fler? Albertus är en stor inspirationskälla för mig. Jag har lekt med att brodera några av målningarna. Just enhörningen är min favorit, fast här något sencurerad. Jag är ju medlem i lajvföreningen Enhörningen, så några döende enhörningar broderas icke!

Den segrande enhörningen, fritt efter Albertus pictor.

Jag bor inte så långt från domkyrkan i Uppsala och jag är ofta där i textilmuseet och kikar på  broderier som tillskrivs Pictors ataljé. (Min man och jag hade faktiskt vår första dejt där...) Men det som jag minns bäst på rak arm och som ligger mig varmt om hjärtat är helige Homlgeirs bårtäcke från Skokloster. Man kan ägna sig åt att räkna broderi- och applikationstekniker på bilden, värsta skolexemplet!

Ett fantastiskt vackert arbete. Historiska Museet.

Jag har inga ambitioner på att slöjda saker som överlever mig själv i nuläget, men jag undrar om jag skulle kunna om jag försökte. Då måste jag nog göra något mer än att bara sy medeltidskläder och nålbinda strumpor. (Såvida man inte syr museirekonstruktioner?) Vad skulle man behöva göra? För att ens hantverk ska ha bäst chans att överleva en själv, ska man slöjda stort, eller smått?

Evighetsperspektivet är skrämmande. Men vem vill göra slit-och slängsaker? Jag tror nog att man måste tänka sig saker som verkligen platsar i den tid vi lever i nu, men som inte slits dagligen (strumpor) eller som bara används av ett fåtal personer under mycket speciella omständigheter (medeltidskläder). Samtidigt kanske det måste vara mer storslaget än mina soffkuddar i intarsiateknik som jag pysslar med nu, för att jag skulle vilja att mitt hantverkande satte lite mer prägel på mitt hem.

Kameran spelar mig ett spratt och gör svart till blått på kudden.

Fast å andra sidan, från Skokloster finns också det här intarsiaarbetet, som nog egentligen är en del av ett större föremål från 1300-talet. Broderier är utfört med vadmal i kontrasterande färger, precis som min kudde, men man har dessutom lagt en förgylld skinnremsa eller en smal tygremsa över skarvarna som sys ned med vitt lingarn. (Jag måste verkligen få tag i lite gyllenläder!)

Intarsiateknik från Skoloster. Historiska Museet.

Med risk för att låta lite högstämd, men vi är ju redan alldeles uppenbart på väg mot evigheten.

/ I.

Signes nålbundna strumpor och min specialteknik.

Idag mitt under en rafflande föreläsning om språkstörningar hos tvåspråkiga barn blev Signes strumpor klara. Inprovning blir troligen på söndag, och med lite flyt ska de passa. Det är lurigt med tjockt garn, eftersom strumpornas innerstorlek då kan skilja sig ganska mycket från yttermåttet. Jag gjorde fröken Signes strumpor i hennes älsklingsfärg, fastän mitt trademark annars är randigt.

Lila, tjockt entrådigt garn, lite likt Lovvika.

Jag föredrar verkligen att nålbinda randigt, men jag har min egen lilla teknik för det. Annars är det mer vanligt att göra som jag berättade förut om att till exempel Elin gör. Hennes strumpor är galet snygga och när hon skarvar ihop färgerna med varandra ser det ut såhär;

Så himla snygga!

Om man istället rotar ihop lite vinterkläder som jag gjort under åren och som ligger och skräpar i vår hall ser det mer ut såhär;

Ränderna går aldrig ur. Och inga färgskarvar synes, så långt ögat når.

Egen och egen, jag vet. Det är ju klart att det inte är "min egen teknik" och att det säkerligen finns fler som nålbinder såhär, utan att skarva ihop färgerna. Men jag har under rätt många år inte träffat någon som gör så här. Jag känner inte heller till någon bok som beskriver den här varianten, trots att det finns ganska mycket litteratur om nålbinding. Men nu har jag ju lärt ut min favoitteknik rätt länge och det börjar dyka upp fler bilder på nålbundna saker i den vilket känns jättekul.

Om det finns några fördelar annat än subjektivt estetiska värden så är det att det är lättare att hålla kolla på att två vantar eller strumpor som man jobbar med samtidigt, att de verkligen blir lika stora. Knepet är att man har två varv påbörjade samtidigt, kanske rentav två nålar trädda på samma arbete. Fast man börjar precis som vanligt... Vi ska se om jag kan visa med en bildserie, hur man går tillväga. Ber om ursäkt om bilderna är lite snurriga, det är Blogger som vänder dem tokigt, men ni kan säkert hänga med ändå.

Man börjar som vanligt med en "uppläggningsremsa"...

Man lägger upp så många maskor som man ska ha, och här valde jag att "vända" runt min "början" en gång också för att få ett bredare grått fält i början på tån på strumpan som det här ska bli.

Sedan bara "trär jag i" en kontrasterande färg

Här ser ni början till en ögla, som inte är knuten på något sätt utan bara sydd.

En början.

När man väl har en ögla är det bara att börja binda, så blir det fler

När det ser ut såhär kan jag binda på med min vanliga teknik, "två nya, två bakom tummen."

Dags att öka med det vita garnet så att jag kommer runt.

Nu kan jag inte fortsätta binda med det vita garnet, utan får greppa det grå garnets nål och binda vidare ett varv med det.

Då blir det ju så att jag binder med det grå garnet i det vita föregående varvet, och randningen kan börja.

Så här fint växer de båda nålbundna spiralerna om varandra.

Strumptårna växer på sig. Jag jobbar parallellt med båda.

Blev det tydligt nu, hur man gör?
Hur Signes strumpor passade och vad det blir av kvällens påbörjade randiga nålbinding får ni veta efter helgen, för jag kommer att ha fullt upp med jobb och plugg.

/ I.

Garninventering och provlappspyssel.

Igår var jag på garnteknik-pyssel igen med min slöjdlärar-vän Maria på Kalmar nation, hur mysigt som helst! Extra roligt var att en tjej som lärde sig nålbinda förra gången jag var där, kom dit igen. Juridikstudenten Nathalie hade skaffat en egen nål, eget garn och lärt sig massor på egen hand! Man blir så glad, och det var hon också, vilket kanske är det allra bästa med det hela. Nu ska jag inte ta åt mig äran för att ha lärt just henne att nålbinda, det gjorde Maria, jag bara mest lade mig i ungefär så som jag alltid gör... Men just Nathalie var en sån entusiast och blev så himla förtjust i tekniken att jag blev lite glad i magen av att få träffa henne igen.

Idag har jag beställt garn till min och Marias workshop som vi jobbar med att förbereda. Det blir mitt favoritvävgarn Bockens Möbelåtta i fyra fina färger. Jag passade såklart på att beställa en omgång till mig också, för vissa färger har jag faktiskt slut på tänkte jag och hällde ut hela garnlådan på vardagsrumsgolvet. Men jag har rätt gott om garn ändå, visade det sig. Särskilt med tanke på att jag varken är intresserad av att sticka eller virka och inte har planerat att väva med vanlig vävstol egentligen, alla tekniker som lätt kräver mycket material. Alla mina garner är mest till för sömnad, diverse bandvävning, växtfärgning, snoddar, broderi och nålbindning.

Jag ville beställa tvåtrådigt sidengarn för vävning också av Bockens, men blev lite osäker på hur tjockt jag behöver. Helst skulle jag vilja brickväva en kopia av ett medeltida brickvävt bälte i silke som hittats tillsammans med en vacker bältessölja i Themsens leriga flodbank. Men eftersom att jag vet inte hur tjockt garnet är i originalet, så det får vänta tills vidare.

Bjällrorna vävs fast.

I morse avslutade jag ännu en "kantvävsprovlapp" eller vad vi ska kalla det. Och eftersom jag är hjärtligt trött på provlapparna blev det ett litet pyssel som går att använda istället, ett litet bjällerband som är nästan som ett smycke. Det är naturligtvis helt onödigt att väva fast bjällrorna i tyget. Men man kan. Och det blev lite tjusigt, eller hur?

Tennknappen med tudorrosen har jag egenhändigt piratkopierat hemma själv, jag erkänner.

Det fina med bjällerbandet är att det är så löjligt gediget gjort. Allt är fastvävt eller ihopvävt. Garnet är indigofärgat av mig, för många år sedan. Öglan som går runt den handgjutna hemgjorda knappen är flätad av bandets varptrådar och infäst mellan foder och yttertyg. Bara den lilla remsan sämskskinn som är trädd genom knapphanken på baksidan är fastsydd, som en påminnelse till mig själv om en charmig knappinfästning.

Stella tyckte inte alls om sitt nya halsband tyvärr.

/ I.