Sömniga sömnadstankar.

Jag ska snart lägga ned dagens hantverkande, för jag är så himla trött. Jag har varit på museum idag, på vernissage av Upplandsmuseets nya utställning om Det Vävande Folket. (Bilder från utsällningen kommer kanske en annan dag.) Jag som just nu känner mig mer som en del av "Det Spinnande Folket" gick snart hem för att pyssla med mitt eget hantverk. Jag har kardat så att jag fått blåsor i händerna (vilket säkert säger mer om mina alldeles nya kardor än om mina händers tålighet, försöker jag intala mig) och spunnit på Lilla Blå hela kvällen. Det var lite trögt att komma igång, för jag har haft så mycket funderingar kring vad som ska bli nästa projekt nu.

I min spinnbok läste jag igår det självklara men för min del bortglömda rådet att man bör ha ett förkläde medan man spinner som är i en kontrasterande färg mot ullen man arbetar med, för att man ska se bra. Jag spinner svart ull nu, och i och med det såg jag genast ännu ett gott skäl att sätta igång och göra ett smockat eller broderat linneförkläde, såna som förekommer mycket i den Luttherska Psaltaren (The lutteral psalter?) från ca 1340. De är så himla fina, smock är superkul att sy och jag har varit sugen länge. Fast å andra sidan är de lite tidiga för den period jag helst återskapar, och massor av folk har dem redan och jag vill inte se ut som om jag försöker se ut som "alla andra". (En av dem som jag tycker lyckats jättebra med sitt smockade förkläde är Catrijn vanden Westhende och hon bjuder också på en tutorial, för dem som vill försöka själva.)

Stackars kvinna som måste båda spinna och mata fåglar samtidigt, och dessutom barfota! Men ett ovanligt tjusigt förkläde med någon sorts fyrfliksformer som är otroligt dekorativa. Bilden är från Lutherska Psaltaren.

Här har bildens huvudpersoner det betydligt bättre! Ett sådant här badkar MÅSTE jag bara ha och gärna ett sånt där tjusigt förkläde också, som betjänten har. Jag har redan en likadan klänning, bara resten kvar. Bilden är från Facta et dicta memorabilia.

Ja, det lutar åt att det blir ett förkläde av något slag i alla fall. Men som alltid är det lurigt med materialval, eller snarare vart får man tag på EXAKT det man vill ha? Jag har som tur är en mycket förstående man som stöttar mig i min hantverksbesatthet. Förklädesprojektet sponsrar han generöst med sitt eget dyrbara arvegods! Han har lovat att låta mig använda en del av ett handvävt linnelakan som hans mormorsmor vävt och sytt en gång. Det är lite grövre än linnetyger som går att köpa idag, utan att vara klumpigt och eftersom att det är tvättat och troligen kokt back in the days, är det otroligt tätt också fast ändå mjukt. Det kommer att bli perfekt, om jag bara kan ta mod till mig och sätt saxen i det... Det var alltså funderingar kring viken förklädestyp jag borde göra som höll mig från kardorna ett tag innan jag insåg att man kan tänka och karda samtidigt....Och sen kom blåsorna.

Textilarvet från makens mormorsmor. Mäktigt! Allra roligast vore om jag kunde göra ett smockat förkläde och ett annat, där den fina kanten kan få vara med som en vacker avslutning på förklädet i nederkant...

Men när jag väl kom igång med att spinna gick det som smort. Jag lyckades få ett lite jämnare garn den här gången, och jag är riktigt nöjd med att det gick bättre än igår. Det är tredje rullen jag hasplar av från Lilla Blå på lika många dagar och det känns som att jag fått blodad tand. Jag vill bara lära mig mer, kan knappt vänta på att få tillfälle att fråga någon som har bättre koll på spinnrockar och spånad! Mot slutet av rullen idag så krånglade pådragningen lite och jag lyckades väl inte riktigt lösa det på ett tillfredställande sätt. Jag hoppas på goda råd imorgon när jag ska träffa Adam, Sara och kanske Emma. Jag vet att tjejerna spinner, och jag tror Adam om i princip vad som helst, så det ska nog reda sig.

/ I.