Strumpor, strumpor, strumpor.

Idag fick äntligen Ingelis nålbundna blå strumpor flytta hem till henne. De blev klara för länge sedan, som nog syns på bilden. Jag gjorde dem medan jag låg hemma i lunginflammation i höstas under två månader. (Attans vad det var bra för hantverksproduktionen att inte kunna eller orka röra sig ur fläcken på dagarna!)

Jag gillar dem verkligen och passade på att fotografera dem en sista gång tillsammans med ett par gröna som blev klara idag på morgonen, och ett par röda som jag avslutade för några veckor sen.

Ljuvlig grön nyans tycker jag. Garnet är från Uppsalafår och lär vara växtfärgat, men jag vet inte med vad. Inte helt lätt att få fram grönt utan att överfärga med något annat.

Samma sorts garn i dessa, som ska vara krappfärgade.

Nålbindning tillhör ett av de hantverk jag märkt rätt stor efterfrågan på, på senare tid. I höstas höll jag  workshops på symässan löpande under tre dagar och intresset där var enormt, men ändå svalt jämfört med vad jag känner på andra håll och det gör mig så glad. Många vill lära sig, många vill beställa och jag har fullt upp med att hinna leverera. De gröna och röda strumporna här är redan tingade, och jag sålde ett par knähöga röda strumpor förra helgen.

Om det inte syns, så är det en 50-cm:s mätsticka som ligger bredvid för att ge en uppfattning om längden.

De här knähöga röda har jag haft ett lite kluvet förhållande till. Jag förälskade mig i garnet som är  av  en riktigt lyxig kvalité, handfärgat (inte växtfärgat) och otroligt mjukt och fint. Men härva nummer 2 som gick åt var mycket kraftigare flammig än den första, så det blev som små fläckar av mörkare rött på skaften. Så blir det med nålbindning och man får väl förlåta strumporna för det helt enkelt. Men jag har aldrig helt försonats med dem för att det inte blev som jag tänkt och grämt mig över den stora arbetsinsatsen som gick åt fastän jag inte blev nöjd. Jag har inte sett någon lösning på det hela, utan strumporna har bara legat och myst i en korg här hemma. Fram tills nyligen.

För ett tag sedan träffade jag min kära svärmor som ville prata ull med mig. Hon hade nämligen fått hjälp att tvätta sina läckra knähöga mönsterstickade Odd Molly-strumpor på ullprogrammet, och de krympte. Jag fick förklara att en gång krympt, för alltid krympt och till sist gick hon med på att det inte skulle gå att "tänja ut" de dyra designerstrumporna till någon vettig storlek igen. När jag började prata om återbruk och möjligheten att göra om dem till ett par riktigt tjusiga armvärmare istället skickade hon med mig dem hem. Tack snälla rara! (Ja, en annan dag få ni kanske se hur Odd Molly-strumporna blev i sitt kommande nya liv, som armvärmare...)

"Imagine the fire" står det broderat uppe vid kanten. Jodå.

Hon har verkligen stil, min svärmor. Och en känsla för material och kvalité. I hennes garderob är det  mycket Gudrun Sjöden, ull och siden och etno. Jag tog därför med mina knähöga rödafläckliga nålbundna strumpor till henne och när hon provat vägrade hon ta dem av sig igen. Rött är hennes älsklingsfärg och hon älskar dessutom allt som är brokigt men ändå mjukt. Så lättsålda var de,  till rätt person. Det är alltid en skön känsla när ens hantverk hittar ett bättre hem!

/I.