Konsten att ta upp tråden igen.

Det är nu 19 dagar sedan jag försökte spinna senast på min gamla spinnrock. Min slutsats då var att det inte är samma sak med att kunna spinna, som med att kunna cykla. Jag har ju kunnat förut. Men det var evigheter sedan jag senast försökte då, och det gick inget vidare. Fast efter äventyret igår då jag träffade min spinn-guru Kerstin och hämtade hem min nya blå spinnrock, kände jag mig idag redo för ett nytt försök.

På väg hem med Lilla Blå.

Jag gav mig på att karda den fina svarta lamullen, och fastän jag inte är så förtjust i just det momentet kändes det riktigt njutbart att jobba med den doftande rena och finfibriga ullen. Rätt fort gick det också, och när hela min kardkorg var helt full satte jag mig full av förväntan. Det gick såklart inte bra direkt. Jag fick kämpa lite med att få spinnrocken att dra på först, precis som Kerstin sade igår. Men efter en stund, satt jag faktiskt och spann med rätt bra flyt.

Det är klart att garnet blev lite för hårt tvinnat, och ganska ojämnt. Men det är en bra början! Planen är att göra om samma bragd en gång till så att jag får två rullar och sedan i en tredje omgång tvinna ihop dem till ett tvåtrådigt garn som jag kan använda till något. Om jag minns rätt vad mina gamla spinn-lärare Susanne Swedjemark och Ellinor Sydberg från Bäckedal Folkhögskola sade, så jämnar nybörjarens garn ut sig lite då och blir också lite mjukare.

Ett försök att ta upp tråden igen.

Mitt härvträ har jag täljt till själv, men inte använt så mycket sedan jag lämnade Bäckedal. En otroligt tillfredställande känsla att få ta fram och använda det igen till mitt egenspunna garn! I min spinnbok står inget om hur det färdigspunna garnet ska behandlas, men jag gick på ett vagt minne från Bäckedalstiden och duschade försiktigt lite vatten över det utspända garnet med en vanlig blomspruta och tänker nu låta det torka och "lugna sig" på härvträt nån dag innan jag nystar upp det. Men nu börjar jag känna att den här dagen nått sin ända och tänker ta med mig spinnboken till sängs och se om det finns några goda råd däri som jag kan ha nytta av inför nästa försök.

Spinnbok från 1974, av Lise warburg. Tack mamma!

Ljudet av spinnrockens mjuka knarrande spinnande ljud är rogivande och det känns fantastiskt och lite magiskt att se hur garnet föds fram ur en lös ulltuss. Det känns så ursprungligt, så grundläggande. För vart skulle vi vara som samhälle, som människor, om det aldrig funnits tråd? Om ingen någonsin kommit på spånadskonsten? Jag tycker inte bilden av de spinnande nornorna är så dum ändå, de som tvinnar våra ödestrådar...

/I.