Att spinna är inte som att cykla...

Idag när jag kom hem från min spinningträning tänkte jag att jag stör mig jättemycket på de som säger att de ska "iväg och spinna" när de egentligen ska till gymmet och cykla. Nästan lika mycket stör jag mig på dem som säger att de "har testat såndär spinning" och menar att de på en vikingamarknad testade att tappa en slända i marken några gånger. Spinning som man tränar heter spinning. Spånad heter spånad. Basta! Men sen tänkte jag, att det faktiskt inte har blivit mycket spånad för mig på länge. Bara spinning. Kanske man skulle...?

Saken är den att jag i åratal levt i föreställningen att eftersom jag spann rätt mycket förr i världen skulle det inte vara någon match att börja igen. Bara en fråga om att friska upp minnet, jag har tänkt att det  liksom sitter i ryggmärgen. Men allvarligt talat, jag spann en del när jag gick mitt första år på Bäckedal. Det är tio år sedan i år och jag spann inte särskilt mycket på spinnrock ens då utan hellre med lända. Men i höstas fick jag ett ryck och skaffade jag en begagnad spinnrock. Den har inte blivit använd förrän nu.

Stackars spinnrocken ser alldeles tandlös ut när den saknar två ekrar...

Inspirerad av Emma som skaffade spinnrock samtidigt som jag och som hunnit åstadkomma en massa tjusiga saker med det garn hon spunnit satte jag igång. Jag föreställde mig en nålbunden mössa i eget garn, kanske vantar också. Jag kunde riktigt känna hur mysigt de skulle värma, hur stolt jag skulle vara... Full av tillförsikt satte jag igång, med god eller i alla fall entusiastisk hjälp av två experter. Katterna ville väldigt gärna också spinna, nämligen...

  
Tyvärr märke jag efter en stund ett antal nedslående saker. För det första är det inte samma sak det här med att kunna spinna, som med att kunna cykla. Inte "har man en gång lärt sig..." Det kändes verkligen inte så i alla fall. Möjligen med lite eller snarare rätt mycket övning, blir jag bättre. För det andra var spinnrocken i mycket sämre skick än jag trott. Det är riktigt sorgligt, för jag tror inte att jag kommer att kunna laga den. Det är en sak att stadga upp ekrarna i hjulet och pilla tillbaks dem som lossnat, men själva navet hade en rätt ordentlig spricka.

Knepigt att laga. Sorgligt.

Ja, det blev till att tänka om. Jag hade ju kardat en hel korg med små prydliga kardflor av härlig guteull som jag sorterat och tvättat och torkat och donat med, och sparat för just det här tillfället. Fram med släntan!

Stella är inte heller så van att spinna på slända. Hon jagar hellre ulliga dammråttor.

Nå. Själva resultatet av dagens spånadsmöda törs jag faktiskt inte visa upp. Men jag försökte, och jag ska försöka igen. Det gick faktiskt mycket bättre med sländan, och det kändes riktigt bra. Imorgon är en ny dag, och om det inte blir någon spånad så blir det i alla fall leverans av ett par tjusiga nålbundna sockar som blev färdiga för länge sedan. Hoppas att de passar!

/I.