Perla och Petra, och mina nya pulsvärmare.

Våren är här! Idag har jag firat dess ankomst med att dricka en god öl på vår soliga balkong med kärleken. Det är nästan den enda öl jag dricker, vårölen, men den är tradition. Dessförinnan träffade jag Kerstin och köpte handspunnet- (om man säger så om spinnrocks-spunnet?) garn av henne. Garnet jag valde luktar fantastiskt, det är otroligt mjukt, vackert melerat och känns superlyxigt. Det känns fint att veta att värmlandsfåren som gett ull till mina blivande vantar och mössa hette Perla och Petra... :-D Jag kan knappt bärga mig tills jag får börja jobba med det nya garnet! Vantar och mössa ska det bli, nålbundet såklart. En bra grej med handspunnet är att ullen inte är tvättad och processad eller blekt eller något, så den är stark och fin med glans från lanolonet kvar i sig. Ullfettet hjälper till vid valkingen sen så att det blir extra tätt, starkt och bra.

Mörka Petra i förgrunden, ljusa Perla bakom.

Ja, den uppmärksamme läsaren kanske tänkte på att jag verkar ha övergett planerna på att spinna eget garn till vantar och mössa. Så är icke fallet, men det tar nog lite tid innan jag kan få en sådan kvalité på garnet som jag vill ha, trots goda råd från Kerstin idag. Sedan jag testade flät-nålbindningen i lördags blev suget efter att göra vantar med flätad kant allt för stort och jag bara måste få komma igång omgående. Men mina första egna nystan väntar på rad för att bli ihoptvinnade och använda, de också...

Svart lammull, mina tre första försök på den lilla blå spinnrocken.

När det gäller inspiration har jag kvar en hel del av den varan från i lördags då jag träffade ett gäng hängivna Sätergläntister. För mig känns Sätergläntan folkligt, traditionsbevarande (konserverande?) och slöjdmässigt, men med en modern känsla någonstans ändå. (Ja, jag skulle gärna gå där. Om jag hade råd. Eller tid. Men jag har hjärtat i Sveg, såklart...) Någonstans i de tankarna spårade jag av in på återbruk som ju är trendigt i slöjdkretsar, fastän det liksom aldrig varit någon nyhet eller något annat än helt självklart egentligen. Man spar sina effsingar, syr om och syr in, lappar och lagar, inget går till spillo. Så blev det nu med min svärmors olycksamt krympta Odd Molly-strumpor.

Svärmors Odd Mollystrumpor krympte i tvätten...

Saxat ur skissboken. Planen för strumpornas nya liv.

Strumporna var rätt hårt filtade och tyvärr för små för både mig och svärmor. Men fot-delen med tå och häl bortklippt blev idag till ett par tjusiga handsydda pulsvärmare. Kanske blir det ett par långa ärmvärmare av skaften en annan gång?

Mörklått linnefoder, tryckt bomullstyg mönstrat med små söta fjärilar som kantning grova stickningar i mörk lintråd runt om. Knappöglorna sydda med vaxad lintråd i knapphålssöm runt om en kärna av samma lintrådar. Allt utom sytråden är återvunnet material.

Varför ska allt vara symmetriskt för? Roligare med lite olika snygga knappar som ändå går bra ihop!

Mitt i alltihop blev jag sugen på att också brodera något med det grova lingarnet, inspirerad av de grova stygn i kontrasterande färg jag sett på en del Odd Mollygrejer förut.... Jag älskar kontrasten av mitt vejdeblå lin mot grovt oblekt linne. Det blev lite sådär i slutändan, men jag tycker att det är helt okej. Det ger precis den känsla jag var ute efter och ibland är det roligt att göra något som inte är helt ens egen stil, något helt annat.

Eh, jag broderade naturligtvis snett med flit, för att få den rätta folkliga känslan! ;-)

/I.