Hantverk och evigheten.

Jag klurar på textilhantverk och evigheten. 

Det händer ju rätt ofta att man ser 300-åriga möbler, för att inte tala om riktigt gamla byggnader och målningar. Och då och då får man se en riktigt fin gammal matta, kanske en broderad dyna eller så. Men det är ju klart det är mer sällsynt att få se ett vackert textilhantverk som överlevt den som skapat det. Jag blir nästan lite ledsen på ögat när jag tänker på allt som gått förlorat, och hur orättvist det är. Man borde ha blivit möbelsnickare, gjutare eller kyrkmålare för att skriva in sig själv i historieböckerna ordentligt.

Albertus Pictor har målat den döende Enhörningen i jungfruns knä. Bild: Svenska Kyrkan

Albertus Pictor som målat enhörningen i Odensala kyrka och kanske tusentals andra scener i kyrkor runt om mälardalen där jag är uppväxt, han var ju också pärlstickare, han broderade. Hans textilhantverk från 1400-talet är nog de äldsta som jag känner till och direkt kan tillskriva en person, känner ni till fler? Albertus är en stor inspirationskälla för mig. Jag har lekt med att brodera några av målningarna. Just enhörningen är min favorit, fast här något sencurerad. Jag är ju medlem i lajvföreningen Enhörningen, så några döende enhörningar broderas icke!

Den segrande enhörningen, fritt efter Albertus pictor.

Jag bor inte så långt från domkyrkan i Uppsala och jag är ofta där i textilmuseet och kikar på  broderier som tillskrivs Pictors ataljé. (Min man och jag hade faktiskt vår första dejt där...) Men det som jag minns bäst på rak arm och som ligger mig varmt om hjärtat är helige Homlgeirs bårtäcke från Skokloster. Man kan ägna sig åt att räkna broderi- och applikationstekniker på bilden, värsta skolexemplet!

Ett fantastiskt vackert arbete. Historiska Museet.

Jag har inga ambitioner på att slöjda saker som överlever mig själv i nuläget, men jag undrar om jag skulle kunna om jag försökte. Då måste jag nog göra något mer än att bara sy medeltidskläder och nålbinda strumpor. (Såvida man inte syr museirekonstruktioner?) Vad skulle man behöva göra? För att ens hantverk ska ha bäst chans att överleva en själv, ska man slöjda stort, eller smått?

Evighetsperspektivet är skrämmande. Men vem vill göra slit-och slängsaker? Jag tror nog att man måste tänka sig saker som verkligen platsar i den tid vi lever i nu, men som inte slits dagligen (strumpor) eller som bara används av ett fåtal personer under mycket speciella omständigheter (medeltidskläder). Samtidigt kanske det måste vara mer storslaget än mina soffkuddar i intarsiateknik som jag pysslar med nu, för att jag skulle vilja att mitt hantverkande satte lite mer prägel på mitt hem.

Kameran spelar mig ett spratt och gör svart till blått på kudden.

Fast å andra sidan, från Skokloster finns också det här intarsiaarbetet, som nog egentligen är en del av ett större föremål från 1300-talet. Broderier är utfört med vadmal i kontrasterande färger, precis som min kudde, men man har dessutom lagt en förgylld skinnremsa eller en smal tygremsa över skarvarna som sys ned med vitt lingarn. (Jag måste verkligen få tag i lite gyllenläder!)

Intarsiateknik från Skoloster. Historiska Museet.

Med risk för att låta lite högstämd, men vi är ju redan alldeles uppenbart på väg mot evigheten.

/ I.