Garninventering och provlappspyssel.

Igår var jag på garnteknik-pyssel igen med min slöjdlärar-vän Maria på Kalmar nation, hur mysigt som helst! Extra roligt var att en tjej som lärde sig nålbinda förra gången jag var där, kom dit igen. Juridikstudenten Nathalie hade skaffat en egen nål, eget garn och lärt sig massor på egen hand! Man blir så glad, och det var hon också, vilket kanske är det allra bästa med det hela. Nu ska jag inte ta åt mig äran för att ha lärt just henne att nålbinda, det gjorde Maria, jag bara mest lade mig i ungefär så som jag alltid gör... Men just Nathalie var en sån entusiast och blev så himla förtjust i tekniken att jag blev lite glad i magen av att få träffa henne igen.

Idag har jag beställt garn till min och Marias workshop som vi jobbar med att förbereda. Det blir mitt favoritvävgarn Bockens Möbelåtta i fyra fina färger. Jag passade såklart på att beställa en omgång till mig också, för vissa färger har jag faktiskt slut på tänkte jag och hällde ut hela garnlådan på vardagsrumsgolvet. Men jag har rätt gott om garn ändå, visade det sig. Särskilt med tanke på att jag varken är intresserad av att sticka eller virka och inte har planerat att väva med vanlig vävstol egentligen, alla tekniker som lätt kräver mycket material. Alla mina garner är mest till för sömnad, diverse bandvävning, växtfärgning, snoddar, broderi och nålbindning.

Jag ville beställa tvåtrådigt sidengarn för vävning också av Bockens, men blev lite osäker på hur tjockt jag behöver. Helst skulle jag vilja brickväva en kopia av ett medeltida brickvävt bälte i silke som hittats tillsammans med en vacker bältessölja i Themsens leriga flodbank. Men eftersom att jag vet inte hur tjockt garnet är i originalet, så det får vänta tills vidare.

Bjällrorna vävs fast.

I morse avslutade jag ännu en "kantvävsprovlapp" eller vad vi ska kalla det. Och eftersom jag är hjärtligt trött på provlapparna blev det ett litet pyssel som går att använda istället, ett litet bjällerband som är nästan som ett smycke. Det är naturligtvis helt onödigt att väva fast bjällrorna i tyget. Men man kan. Och det blev lite tjusigt, eller hur?

Tennknappen med tudorrosen har jag egenhändigt piratkopierat hemma själv, jag erkänner.

Det fina med bjällerbandet är att det är så löjligt gediget gjort. Allt är fastvävt eller ihopvävt. Garnet är indigofärgat av mig, för många år sedan. Öglan som går runt den handgjutna hemgjorda knappen är flätad av bandets varptrådar och infäst mellan foder och yttertyg. Bara den lilla remsan sämskskinn som är trädd genom knapphanken på baksidan är fastsydd, som en påminnelse till mig själv om en charmig knappinfästning.

Stella tyckte inte alls om sitt nya halsband tyvärr.

/ I.