Lilla Blå.

Jag är så glad, jag har en fungerande spinnrock igen! Idag efter skolan promenerade jag hem till Kerstin som nyligen proklamerat att hon anser sig ha en spinnrock för mycket. Nu är det istället jag som har en spinnrock för mycket, eller i alla fall om man räknar den första som inte fungerar så bra och som har börjat falla i småbitar. Den nya är blå, synnerligen välanvänd och vackert patinerad.

Undrar vad den ska heta? Vi får se, än så länge går den nya under arbetsnamnet "Lilla Blå".

Slitet trä och udda lagningar är så vackert!

Smäckra, välsvarvade och nätta små ekrar på ett välbalanserat hjul.

Mellan varje eker har det en gång suttit små utsökt svarvade hornknoppar, bara för att det är vackert. Hälften av dem sitter kvar och är otroligt dekorativa. Jag blir så himla sugen på att svarva nya och sätt dit där det fattas!

Trampan är otroligt fint gjord och charmigt lagad med smidda beslag... Skönt tramp!

Jag hörde mig för med Kerstin om hon möjligen hade lite ull till salu också, och det hade hon. Den allra mjukaste finaste lammull jag någonsin sett, alldeles kolsvart. Så jag slog till på en stor pappkasse av den också, så att jag ska komma igång med spånaden och ha något trevligt att jobba med. Jag vet förstås inte hur ljushärdig ullen är, svart brukar kunna bli lite brunaktigt med tiden, men vi får se. Den luktar underbart!! Jag får ungefär samma känsla i hela kroppen när jag nosar på försiktigt tvättad lammull som andra kvinnor i min omgivning uttrycker när de nosar gulliga spädbarn i nacken... En vårbubblande eufori,  en djup och varm och lycklig magkänsla full av förväntan och hopp.

Lite bös får man räkna med, det försvinner i kardningen, tänker jag.

Jag hoppas kunna komma över lite mjuk grå ull också för att såsmåningom när jag spunnit en del, kunna nålbinda randigt i svart och grått. Den färgkombinationen är nog det finaste jag vet... Jag har faktiskt inga egna nålbundna vantar eller någon mössa i nuläget, och det är ju bara tragiskt. Jag har nog nålbundit någonting till de flesta nära vänner och släktingar och jag gjorde en omgång till mig själv förut i  grått/mörkgrått.  Men så fort de var färdiga fick jag ett så bra prisförslag på hela setet att jag kände mig lite tvungen att sälja dem, och jag har inte kommit mig för med att göra nytt. En ärkenörd som jag borde dessutom ha handspunnet, så jag får allt ta och skräpa till mig och fixa, helt enkelt. 

Inprovade, valkade, sulade och klara!

Vad jag däremot som en duktig flicka har fixat idag, är lädersulan på Signes strumpor, så nu är de färdiga för leverans. Jag bestämde att Signe skulle få det randiga paret på köpet, för man vet ju hur barn är (blöter ned sig) och småbarnsföräldrar (tappar bort saker). Och jag är ju som jag är, har svårt att ta betalt av en god vän, särskilt när det är roligt och handlar om något som gör en bedårande liten flicka ännu finare. Det blev som ett vårerbjudande; två par snygga strumpor till priset av ett! ;-)

/ I.