Kantväv och kärlek till Överhogdalsbonaderna.

Idag har jag varit på en välbesökt garnteknikworkshop/syjuntakväll på Kalmar nation som min vän Maria håller i. Jag passade på att träna lite kantvävningstekniker och klura på hur man bäst lär ut detsamma. Om en månad ska jag och Maria hålla en workshop i kantvävning på lajvkonventet Prolog tillsammans, så vi jobbar på utformningen av den.

För mig är det helt normalt att ha nålen med inslagstråden på i munnen då och då, för att få händerna fria till vävningen.

Jag har läst på lite i boken som jag nämnde i mitt senaste inlägg, om kantvävningen på Herjolfsnesfynden. Inspirerad av dem ville jag testa att ha fyllnadstrådar av samma garn som varpen på fodersidan/insidan av vävprojektet. Jag tänkte att det skulle vara svårt att hålla reda på de extra trådarna, men det var inte så farligt. Vi har en massa idéer för saker vi vill göra med workshopen, men det ska jag berätta mer om en annan gång.

Bra teknik för att fålla, kanta eller fästa samman foder och yttertyg!

På väg till Kalmar nation råkade jag gå förbi en bokhandel och insåg att jag missat bokrean helt i min iver att slippa jobba under/med bokrean (det kan vara en totalt utmattande upplevelse, och inget jag kan rekommendera om alternativet är att vara hemma och läsa böcker istället, eller hantverka...). I alla fall - jag snubblade på en bok som jag visste att jag måste ha när jag första gången fick höra talas om den för några veckor sedan. 

 

 

Kärleken till och fascinationen för Överhogdalsbonaderna tog för min del sin början för 10 år sedan när jag kom till Sveg första gången för att gå på Bäckedal Folkhögskola. Där fanns den fantastiska läraren Ellinor Sydberg som vävt de otroligt vackra och välgjorda rekonstruktioner av bonaderna, som nu ställs ut på ett minimuseum i själva Överhogdal, om jag förstår saken rätt. (Själva orginalbonaderna kan man se på Jamtli.)

Bonaderna hittades av en slump för 100 år sedan i den lilla byn Överhogdal i Härjedalen, undanslängda i ett härbre, ett gammalt uthus. En bit av en bonad hade blivit utklippt till ett docktäcke, men i övrigt var de i mycket gott skick. Motiven är mytiska och suggestiva med livsträd, hallar, beridna krigare och vad som tolkats som tidiga kyrkor... Extra häftigt är att färgerna på de 1000-åriga vävnaderna är så välbevarade! Det snärjvävda mönstret lyser vackert krapprött och vejdeblått, nästan som om det vore nyfärgat. Själv tycker jag att de mycket väl kan mäta sig med den internationellt välkända Bayeux-tapeten, som ska vara några år yngre och bara därför inte riktigt lika cool enligt mig... Jag ser verkligen fram emot en hel del spännande läsning framöver!