Vårbal i Uppsala - balklänning.

I helgen har det varit mycket sömnad, fest och gala. Hela dagen och natten igår var det vårbal på makens studentnation, och jag kände mig så klart förpliktigad att sy en ny klänning med tillbehör och allt. Idag har jag träffat min gamle klasskamrat Johan och hans fästmö Linnea för att planera brudklänningssömnad. Kul att få variera sig med lite "modern" sömnad ibland! (Mer om brudklänning i ett annat inlägg, projekt av dylik dignitet förtjänar full uppmärksamhet!)

Obligatorisk parfotografering i lekpark på fördrinken...

Champange under blommande äppelträd. Man kan ha det sämre!

Smyckena på bilden här ovan har min vän Sandra Martinsson gjort och man kan säga att jag byggde upp klänningen utifrån dem. Jag tänkte lite vårigt, lite romantiskt, lite 60-tals-chic. Modellen är rätt rak och enkel med en lång överkjol i guldbroderad spets/tyll. Stommen är en ankellång klänning av superfint vårgrönt siden, med klädda knappar i bak. Tygerna är delvis återbrukade, delvis nya och hela balklännings-sömnadsinspirationen kommer från min vän Marias inspirerande syjunta på Kalmar Nation under våren.

Helfigur.

Matchande väska, såklart.

Ja, det blev en väska också i klänningstyget, bara för att jag är lite övermatchad, dum och tidsoptimistisk. Den blev med lite hjälp från Olle klar med ungefär fem minuters marginal innan vi behövde gå hemifrån till fördrinken. Men söt som tusan är den, med applikation i spetstyget från överkjolen. (Fodret i matchande polkaprickig ljusgrön bomull är nästan det bästa, men syns inte i bild tyvärr.)

Romantiskt värre.

 

Vår, ljuvliga vår!

 / I.

Sydda vantar med nålbunden kant i flätteknik.

Nu är det väl ingen som är intresserad av vantar och andra vintersaker längre. Men innan jag glömmer bort dem måste jag få visa hur de blev, mina sydda vantar av återbrukade filtade strumpor, när jag fått på den flätade kanten som jag experimenterade fram i ett tidigare inlägg.

Egenhändig uppfunnen och nålbunden flätteknik på kanten. Visst blev det tufft?!

Det blir väldigt maffigt och är ganska lätt att göra. Jag nålband först två varv i langettsömmen som jag sytt runt om kanten nedtill. Därefter började jag på baksidan av vanten binda "luftmaskor" i en lös "tamp" som jag kallar det när man inte fäster i föregående varv. Efter 12 lösa maskor fäster jag med tre stygn i föregående varv.

När detta är gjort med den ursprungliga arbetstråden introducerar jag ytterligare två på samma sätt genom att trä in i föregående varv, fästa efter min första tamp och fortsätta binda lösa "luftmaskor". De sammanlagt tre "tamparna" läggs alltså in på rad och flätas om varandra innan de fästs ned i föregående varv några styng. Ju fler maskor man tar i föregående varv mellan luftmaskorna, desto mindre expanderar arbetet i storlek på bredden utåt. Jag tog i ganska mycket med ökningarna eftersom att jag tänker filta även den nålbundna kanten vid ett senare tillfälle.

Insidan eller baksidan av vanten, hur man nu vill se det. Flätningen går ihop.

 

Jag lyckades faktiskt till och med få flätningen att gå ihop hyfsat jämnt och fint på baksidan mot där jag började, trots att jag inte är lagd så att jag räknar efter noga först och gör upp en plan. Knepet var att ömsom sy och ömsom fläta ihop tamparna från början med de mötande. Alla "skarvar" döljs av flätningen och blev till min belåtenhet.

 / I.

Vantar.

Jag har tenta i Barnlogopedi på fredag, och efter helgen börjar min första praktikperiod. Det känns spännande, och skrämmande. Under den här veckan förbereder jag mig genom att skriva jag övningstentor vid datorn, men kör lite nålbindningspauser mellan varven i terapeutiskt syfte. Dels är det lugnande i största allmänhet och bra mot tentastress. Men det är också så att min gamla trotjänare till laptop blir så varm av skrivandet att mina fingertoppar torkar ut och spricker sönder... Och ullfettet (lanolinet) i det handspunna och otvättade garnet är otroligt läkande för just torrsprickor. Medge att det är en rätt bra ursäkt för att få nålbinda!

Älsklingsgarnet blir till älsklingsvantar.

Vantarna som jag jobbar med artar sig bra, tycker jag. Ullen luktar fantastiskt och jag blir glad ända in i märgen av att jobba med den, samtidigt som sorgsna studentfingrar får sig en skön stund. Som ni ser har jag en mörk och en ljus nål. Det roar mig att binda med en nål i samma färg som garnet, men det hjälper faktiskt att ha en nål som kontrasterar mot garnets färg i föregående varv när man ska plocka bakom tummen, man ser bättre då. Jag tänker att vantarna ska bli riktigt täta, tjocka och varma när de är klara, så jag plockar tre maskor istället för två bakom tummen som jag brukar. Då lägger sig stygnen tätare ihop och det blir tjockare.

Svärmors filtade Odd Molly-strumpor har fått nytt liv som mina vårvantar!

Ja, det har blivit ett par vantar till som är i princip färdiga. Jag gick förbi hemslöjdens skyltfönster en dag och såg vantar och muddar av gamla stickade ylletröjor. De var faktiskt ganska fula och jag blev genast otroligt motiverad att göra något bättre.

Jag syftar på en numera rätt klassisk och kanske nästan uttjatad återbruksteknik i "moderna" hemslöjdskretsar. Man filtar (med flit eller oflit) en stickad ylletröja (eller vad man nu har) i tvättmaskinen på 60 grader bara genom att tvätta det. Sedan brukar det gå fint att klippa i det filtade, det blir som ett tjockt tyg med viss stretch kvar i sig. Och att utnyttja formen på de plagg man använt för att göra nya är ju lätt. Svärmors strumpor hade precis rätt bredd och längd för att bli vantar åt mig i sitt nästa liv, det blev nästan inget spill alls vilket känns lyckat.

Att göra vantar eller muddar på det här sättet måste var typ bland det enklaste man kan slöjda! Jag sydde mina vantar av tre stora bitar, med vanliga langettstygn i ett indigofärgat tvåtrådigt garn. Det tog kanske en timme, så fort gick det. När jag sedan gav dem en omgång vid valkbrädan kröp sömmen liksom in i vanten och "försvann" väldigt smidigt. Den lite mer vågade kanske bara slänger in dem i tvättmaskinen igen en omgång och hoppas att de formar till sig snyggt? Superlätt!

"Imagine the fire". Jag vill brodera mer på dem! Mer dekorationer behövs!

De blå Odd Molly-vantarna ska få en nålbunden, kanske flätad kant. Möjligen lite broderier? Det blir något att mysa med i fikarummet under praktiken nästa vecka, kanske. Kreativ spontanslöjd är min bästa avkoppling, och en lagom grej att prata om med nya människor... Det blir bra. Mönstret på vantarna hittade jag förresten i den klassiska Tova-boken av Gunilla Paetau Sjöberg.

När jag rotade runt efter ett lämpligt foder till mina nya vantar hittade jag ett par påbörjade i samma mönster, utklippta för länge sedan i mitt egengarvade fårskinn från Bäckedal. De var lite för stora och fluffiga för att passa riktigt bra i de filtade vantarna, men det känns ju klart påkallat att göra färdigt ett par sydda tygvantar med detta fårskinnsfoder som jag kan ha i återskapandet någon gång... Lägger med en bild på det blivande fluff-fodret så att ni ser principen för mönstret - superenkelt!

Egengarvat fårskinn.

Egengarvat skinn är en precis lika skön, glad och speciell känsla som egenspunnet garn. Å vad jag saknar att ha möjlighet att garva lite större saker! Jag har garvat en och annan lax hemma, men fårskinn är knepigare. Man måste ha rejäla verktyg och torkmöjligheter... Mm. Det kniper i folkhögskoletarmen känner jag.

/I.

Epilog, del 2: Kjolficka

Mellan varven på Prolog ägnade jag mig åt att handsy lite, jag blev så himla sugen bara. Det blev en kjolficka, och eftersom så många som såg den medan jag sydde frågade förundrat vad det skulle bli och hur den skulle användas tänkte jag visa några bilder. Det var Karin som inspirerade mig till att sy en kjolficka, och jag smygfotade hennes när jag var hemma hos henne senast...


Karins kjolficka riktigt sprudlar av sömnadsglädje!

Till min egen fick-väska valde jag att använda en mörkblå vadmal som fodrades och kantades med ett återbrukat tryckt bomullstyg från en sjal jag köpte på rea för 40:- på MQ. Som ny kostade sjalen en förmögenhet om 260:-, men jag hade redan innan rean sneglar lystet på den eftersom att det vackra mönstret och färgsättningen får mig att tänka på italienskt sidenväveri under 1400- talet. Det är lite granatäppelmönster i det, som påminner om det i den danska drottning Margaretas gyllene kjortel som förvaras här i Uppsala, i textilmuseet som inrymms i ett av domkyrkans torn...

Sjalen.

 Själva grunden till väskan och det som mina vänner hade svårt att se vad det skulle bli, såg ut ungefär såhär:

Urtaget i överkanten som ger utrymme för handen att lätt slinka ned i fickpåsen blev till en liten extraficka, bara för att det kändes rätt. Men det behövdes lite dekorationer också, så när jag kom hem igår och under kvällen idag har jag pysslat med både ylle- och pärlbroderi samt satt på en rem i sjaltyget som går att knäppa om midjan, eller fästa ihop som en lång axelrem.

Färdig!

Tyvärr får jag inte med alla detaljer riktigt bra när jag fotar i inomhusljus, jag får göra ett nytt försök imorgon ute. Till pärlbroderierna använde jag både små glaspärlor som jag tror kallas rocaillepärlor, små odlade sötvattenspärlor och präglade metallhjärtan. Det borde kanske vara lite mer yllebroderi för att balansera upp det hela, men jag kan inte bestämma mig för något mer motiv, och dessutom tror jag inte det får plats nu?

/ I.

Perla och Petra, och mina nya pulsvärmare.

Våren är här! Idag har jag firat dess ankomst med att dricka en god öl på vår soliga balkong med kärleken. Det är nästan den enda öl jag dricker, vårölen, men den är tradition. Dessförinnan träffade jag Kerstin och köpte handspunnet- (om man säger så om spinnrocks-spunnet?) garn av henne. Garnet jag valde luktar fantastiskt, det är otroligt mjukt, vackert melerat och känns superlyxigt. Det känns fint att veta att värmlandsfåren som gett ull till mina blivande vantar och mössa hette Perla och Petra... :-D Jag kan knappt bärga mig tills jag får börja jobba med det nya garnet! Vantar och mössa ska det bli, nålbundet såklart. En bra grej med handspunnet är att ullen inte är tvättad och processad eller blekt eller något, så den är stark och fin med glans från lanolonet kvar i sig. Ullfettet hjälper till vid valkingen sen så att det blir extra tätt, starkt och bra.

Mörka Petra i förgrunden, ljusa Perla bakom.

Ja, den uppmärksamme läsaren kanske tänkte på att jag verkar ha övergett planerna på att spinna eget garn till vantar och mössa. Så är icke fallet, men det tar nog lite tid innan jag kan få en sådan kvalité på garnet som jag vill ha, trots goda råd från Kerstin idag. Sedan jag testade flät-nålbindningen i lördags blev suget efter att göra vantar med flätad kant allt för stort och jag bara måste få komma igång omgående. Men mina första egna nystan väntar på rad för att bli ihoptvinnade och använda, de också...

Svart lammull, mina tre första försök på den lilla blå spinnrocken.

När det gäller inspiration har jag kvar en hel del av den varan från i lördags då jag träffade ett gäng hängivna Sätergläntister. För mig känns Sätergläntan folkligt, traditionsbevarande (konserverande?) och slöjdmässigt, men med en modern känsla någonstans ändå. (Ja, jag skulle gärna gå där. Om jag hade råd. Eller tid. Men jag har hjärtat i Sveg, såklart...) Någonstans i de tankarna spårade jag av in på återbruk som ju är trendigt i slöjdkretsar, fastän det liksom aldrig varit någon nyhet eller något annat än helt självklart egentligen. Man spar sina effsingar, syr om och syr in, lappar och lagar, inget går till spillo. Så blev det nu med min svärmors olycksamt krympta Odd Molly-strumpor.

Svärmors Odd Mollystrumpor krympte i tvätten...

Saxat ur skissboken. Planen för strumpornas nya liv.

Strumporna var rätt hårt filtade och tyvärr för små för både mig och svärmor. Men fot-delen med tå och häl bortklippt blev idag till ett par tjusiga handsydda pulsvärmare. Kanske blir det ett par långa ärmvärmare av skaften en annan gång?

Mörklått linnefoder, tryckt bomullstyg mönstrat med små söta fjärilar som kantning grova stickningar i mörk lintråd runt om. Knappöglorna sydda med vaxad lintråd i knapphålssöm runt om en kärna av samma lintrådar. Allt utom sytråden är återvunnet material.

Varför ska allt vara symmetriskt för? Roligare med lite olika snygga knappar som ändå går bra ihop!

Mitt i alltihop blev jag sugen på att också brodera något med det grova lingarnet, inspirerad av de grova stygn i kontrasterande färg jag sett på en del Odd Mollygrejer förut.... Jag älskar kontrasten av mitt vejdeblå lin mot grovt oblekt linne. Det blev lite sådär i slutändan, men jag tycker att det är helt okej. Det ger precis den känsla jag var ute efter och ibland är det roligt att göra något som inte är helt ens egen stil, något helt annat.

Eh, jag broderade naturligtvis snett med flit, för att få den rätta folkliga känslan! ;-)

/I.

Sömniga sömnadstankar.

Jag ska snart lägga ned dagens hantverkande, för jag är så himla trött. Jag har varit på museum idag, på vernissage av Upplandsmuseets nya utställning om Det Vävande Folket. (Bilder från utsällningen kommer kanske en annan dag.) Jag som just nu känner mig mer som en del av "Det Spinnande Folket" gick snart hem för att pyssla med mitt eget hantverk. Jag har kardat så att jag fått blåsor i händerna (vilket säkert säger mer om mina alldeles nya kardor än om mina händers tålighet, försöker jag intala mig) och spunnit på Lilla Blå hela kvällen. Det var lite trögt att komma igång, för jag har haft så mycket funderingar kring vad som ska bli nästa projekt nu.

I min spinnbok läste jag igår det självklara men för min del bortglömda rådet att man bör ha ett förkläde medan man spinner som är i en kontrasterande färg mot ullen man arbetar med, för att man ska se bra. Jag spinner svart ull nu, och i och med det såg jag genast ännu ett gott skäl att sätta igång och göra ett smockat eller broderat linneförkläde, såna som förekommer mycket i den Luttherska Psaltaren (The lutteral psalter?) från ca 1340. De är så himla fina, smock är superkul att sy och jag har varit sugen länge. Fast å andra sidan är de lite tidiga för den period jag helst återskapar, och massor av folk har dem redan och jag vill inte se ut som om jag försöker se ut som "alla andra". (En av dem som jag tycker lyckats jättebra med sitt smockade förkläde är Catrijn vanden Westhende och hon bjuder också på en tutorial, för dem som vill försöka själva.)

Stackars kvinna som måste båda spinna och mata fåglar samtidigt, och dessutom barfota! Men ett ovanligt tjusigt förkläde med någon sorts fyrfliksformer som är otroligt dekorativa. Bilden är från Lutherska Psaltaren.

Här har bildens huvudpersoner det betydligt bättre! Ett sådant här badkar MÅSTE jag bara ha och gärna ett sånt där tjusigt förkläde också, som betjänten har. Jag har redan en likadan klänning, bara resten kvar. Bilden är från Facta et dicta memorabilia.

Ja, det lutar åt att det blir ett förkläde av något slag i alla fall. Men som alltid är det lurigt med materialval, eller snarare vart får man tag på EXAKT det man vill ha? Jag har som tur är en mycket förstående man som stöttar mig i min hantverksbesatthet. Förklädesprojektet sponsrar han generöst med sitt eget dyrbara arvegods! Han har lovat att låta mig använda en del av ett handvävt linnelakan som hans mormorsmor vävt och sytt en gång. Det är lite grövre än linnetyger som går att köpa idag, utan att vara klumpigt och eftersom att det är tvättat och troligen kokt back in the days, är det otroligt tätt också fast ändå mjukt. Det kommer att bli perfekt, om jag bara kan ta mod till mig och sätt saxen i det... Det var alltså funderingar kring viken förklädestyp jag borde göra som höll mig från kardorna ett tag innan jag insåg att man kan tänka och karda samtidigt....Och sen kom blåsorna.

Textilarvet från makens mormorsmor. Mäktigt! Allra roligast vore om jag kunde göra ett smockat förkläde och ett annat, där den fina kanten kan få vara med som en vacker avslutning på förklädet i nederkant...

Men när jag väl kom igång med att spinna gick det som smort. Jag lyckades få ett lite jämnare garn den här gången, och jag är riktigt nöjd med att det gick bättre än igår. Det är tredje rullen jag hasplar av från Lilla Blå på lika många dagar och det känns som att jag fått blodad tand. Jag vill bara lära mig mer, kan knappt vänta på att få tillfälle att fråga någon som har bättre koll på spinnrockar och spånad! Mot slutet av rullen idag så krånglade pådragningen lite och jag lyckades väl inte riktigt lösa det på ett tillfredställande sätt. Jag hoppas på goda råd imorgon när jag ska träffa Adam, Sara och kanske Emma. Jag vet att tjejerna spinner, och jag tror Adam om i princip vad som helst, så det ska nog reda sig.

/ I.

Strumpor, strumpor, strumpor.

Idag fick äntligen Ingelis nålbundna blå strumpor flytta hem till henne. De blev klara för länge sedan, som nog syns på bilden. Jag gjorde dem medan jag låg hemma i lunginflammation i höstas under två månader. (Attans vad det var bra för hantverksproduktionen att inte kunna eller orka röra sig ur fläcken på dagarna!)

Jag gillar dem verkligen och passade på att fotografera dem en sista gång tillsammans med ett par gröna som blev klara idag på morgonen, och ett par röda som jag avslutade för några veckor sen.

Ljuvlig grön nyans tycker jag. Garnet är från Uppsalafår och lär vara växtfärgat, men jag vet inte med vad. Inte helt lätt att få fram grönt utan att överfärga med något annat.

Samma sorts garn i dessa, som ska vara krappfärgade.

Nålbindning tillhör ett av de hantverk jag märkt rätt stor efterfrågan på, på senare tid. I höstas höll jag  workshops på symässan löpande under tre dagar och intresset där var enormt, men ändå svalt jämfört med vad jag känner på andra håll och det gör mig så glad. Många vill lära sig, många vill beställa och jag har fullt upp med att hinna leverera. De gröna och röda strumporna här är redan tingade, och jag sålde ett par knähöga röda strumpor förra helgen.

Om det inte syns, så är det en 50-cm:s mätsticka som ligger bredvid för att ge en uppfattning om längden.

De här knähöga röda har jag haft ett lite kluvet förhållande till. Jag förälskade mig i garnet som är  av  en riktigt lyxig kvalité, handfärgat (inte växtfärgat) och otroligt mjukt och fint. Men härva nummer 2 som gick åt var mycket kraftigare flammig än den första, så det blev som små fläckar av mörkare rött på skaften. Så blir det med nålbindning och man får väl förlåta strumporna för det helt enkelt. Men jag har aldrig helt försonats med dem för att det inte blev som jag tänkt och grämt mig över den stora arbetsinsatsen som gick åt fastän jag inte blev nöjd. Jag har inte sett någon lösning på det hela, utan strumporna har bara legat och myst i en korg här hemma. Fram tills nyligen.

För ett tag sedan träffade jag min kära svärmor som ville prata ull med mig. Hon hade nämligen fått hjälp att tvätta sina läckra knähöga mönsterstickade Odd Molly-strumpor på ullprogrammet, och de krympte. Jag fick förklara att en gång krympt, för alltid krympt och till sist gick hon med på att det inte skulle gå att "tänja ut" de dyra designerstrumporna till någon vettig storlek igen. När jag började prata om återbruk och möjligheten att göra om dem till ett par riktigt tjusiga armvärmare istället skickade hon med mig dem hem. Tack snälla rara! (Ja, en annan dag få ni kanske se hur Odd Molly-strumporna blev i sitt kommande nya liv, som armvärmare...)

"Imagine the fire" står det broderat uppe vid kanten. Jodå.

Hon har verkligen stil, min svärmor. Och en känsla för material och kvalité. I hennes garderob är det  mycket Gudrun Sjöden, ull och siden och etno. Jag tog därför med mina knähöga rödafläckliga nålbundna strumpor till henne och när hon provat vägrade hon ta dem av sig igen. Rött är hennes älsklingsfärg och hon älskar dessutom allt som är brokigt men ändå mjukt. Så lättsålda var de,  till rätt person. Det är alltid en skön känsla när ens hantverk hittar ett bättre hem!

/I.