Nya lärdomar, ny inspiration.

Nu är det drygt en vecka sedan jag var på sykurs i Stockholm med Battle of Wisby. Jag sitter här med mina anteckningar och funderar på vad jag lärde mig av Peters dräktgenomgång med bildspelsvisning. En hel del, känns det som. Men allt har inte fastnat i anteckningsboken. Det kan känns lite onödigt att anteckna när man får saker man haft på känn länge bekräftade av någon som har bättre koll och kan visa bildbevis. Det blir den där sköna känslan istället.

Men ofta händer det motsatta, att jag inser att jag tänkt fel kring något. Som tur är brukar det kännas bra det också, för jag vill ju förmedla något som är sammanhängande och någorlunda väl förankrat. När jag upptäckt vad jag gjort konstigt, får jag en möjlighet att ändra mig eller välja att låta bli.

Överst i min lilla anteckningsbok står det:

"Kveif/coif ovanligt efter 1350 (bars dock av äldre män, ålderdomlig stil)"

När jag tänker efter på det bildmaterial jag sett så stämmer det ju jättebra. Ibland är man bara inte så vaken och ifrågasättande mot sig själv, utan följer strömmen. Men jag vill ju göra som jag tror, inte som alla andra. Ändå bar jag coif under Battle of Wisby till min mansdräkt, trots att slaget utspelade sig 1361. Dels hade jag en vadderad variant under kittelhjälmen (vilket måste räknas som en helt annan sak) men också en vanlig, för de stunder då jag inte hade hjälm utan filthatt.

På väg till mönstring.

Det var ju så praktiskt att kunna stoppa in flätorna under linnemössan. Men till nästa gång jag gör min medeltidscrossdressinggrej får jag tänka ut något annat om det ska vara efter 1350, för någon bakåtsträvande äldre man återskapar jag inte. Jag minns att jag faktiskt lite vagt reflekterade över att min hatt och jacka (som är av ett ganska sent snitt) inte riktigt passade ihop med just den där linnemössan. Hm.


Nästa anteckning är mer av en kladdig skiss och rör en liten linnesärk, en sk. "baderskesärk". Jag hade aldrig förut sett en bild på ett fynd av den här särken. Det finns dock en del samtida avbildningar. Badande kvinnor eller snarare kvinnor som arbetar som baderskor avbildas ibland i en sådan här särk under sent 1300-tal, ofta med ett ris och en spann vatten i händerna. Tydligen blev museet där särken förvarades bombat (under andra världskriget, antar jag). Peter nämnde att den enda bild som finns kvar är den här nedan t.v.

Undersärk eller medeltida baddräkt?

Baderska.

Notera att man inte på fotot kan se några kilar. Det kan visserligen vara jag som ser dåligt, för jag har sett en mittkil fram och bak inritad på en principskiss, men som Peter sade - den som ritade skissen har liksom vi  bara sett fotot, för särken var redan sönderbombad och borta. Jag tycker också att det ser ut som om axelbanden på fotot är utskurna som i ett stycke med resten av fram/bakstycket, snarare än påsydda.

Min egen variant är mer lik den tecknade damens och har både kilar i sidorna och påsydda axelband. Men nästa särk av de här slaget som jag gör blir nog mer lik fotot här ovan. Och kanske får man en mer markerad midja om man har ett band om midjan på sin undersärk, som baderskan? Måste testas!

Värsta badbruden!

Förrförra årets första cottehardiebränna ;-)

Sedan har jag bara en anteckning kvar om civil dräkt från Peters föreläsning, och den rör Uvdalsfynden. Det ser inte bättre ut än att jag kommer att bli tvungen att läsa en doktorsavhandling på norska (stackars mig) för att få veta mer om dem. Det är nämligen norskan Marianne Vedeler som publicerat Uvdalsfynden i sin Klaer og formspråk i norsk middelalder, från 2007.

Den mest kända dräkten från Uvdal är en plisserad kvinnodräkt. Det finns ingen annan hel liknande dräkt bevarad, och det verkar inte finnas några samtida avbildningar heller. Om du vet om några - tipsa mig! Fast jag har alltid i mitt stilla sinne undrat om inte flickan i rött längs till höger på bilden här nedan har en kjortel som är plisserad i livet. I så fall är den så snäv att den måste vara snörd?

Dansande herdar i en "Book of Seasons", sent 1400-tal. Flamländsk, om jag inte minns fel.

Det var i alla fall lite som att få en present, att bli påmind av Peter om något så spännande. Eller ja, jag tror kanske inte att han tycker att det är så spännande. Men jag blev i alla fall väldigt glad över att få en lite mindre känd dräkt att lära mig mer om, och kanske göra ett försök att återskapa. Jag skulle absolut inte vara den enda eller första som gör det, (Eva Andersson har till exempel gjort ett noggrant och väldokumenterat försök som ni kan läsa mer om här...) men det vore ändå roligt att få pussla ihop sin egen tolkning!

I norska Uvdal fanns (eller finns) det en stavkyrka där man under medeltiden vid något tillfälle begravt ett antal människor utan kista, direkt under kyrkgolvet. Bevarandeförhållandena var gynnsamma för textilier, mörkt, torrt och svalt. Härifrån finns till och med linnesärkar och lintyg bevarat, något som annars är väldigt ovanligt. Framförallt finns dock ylleplagg, kanske kan vi kalla dem kjortlar, även om terminologin blir lite knivig av skäl som jag ska redogöra för senare.

Herjolfsnes nr 58, skiss av Marc Carlsson efter original av Paul Norlund.

Två av "kjortlarna" från Uvdal liknar ett fragment från Herjolfsnes, nr 58. Den grönländska kjorteln har varit V-ringad med brickvävskantad halslinning och plisserad över livet fram. Marc Carlsson beskriver 58:an på sin sida, men Uvdalsfynden har han inte skrivit om. Förmodligen för att Marianne Vedeler hade den dåliga smaken att skriva sin fantastiska avhandling på sitt obegripliga modersmål istället för på de lärdes språk? Folk som skriver intressanta saker borde lägga av med det! ;-) (Borde jag egentligen skriva på engelska, jag också, eller vore det ett uttryck för mitt allmänna högmod och höga tankar om mig själv?)

Uvdal 31.

Det konstiga med den mest kända av de två plisserade dräkterna från Uvdal, Uvdal 31 som vi väl får kalla den, är att den verkar ha ett liv. Den har i alla fall en söm strax under bysten. Mot "livet" är en "kjoldel" veckad i små täta plisseringar.  Jag vet inte riktigt vad jag ska använda för terminologi, för egentligen finns vare sig "liv" eller "kjol" som separata delar i medeltida kvinnodräkt som jag är van att tänka, sy och läsa om den. Kanske är Uvdal 31 undantaget som bekräftar regeln? 

Herjolfsnes 58 är fragmentarisk men har ingen sån livsöm. Där slutar vecken i vad jag tolkar ungefär samma höjd som på flickan här intill i Vedeler egen skiss. Uvdalsdräkten är V-ringad liksom Herjolfsnes 58, men här tycks vecken även gå vidare runt på bakstycket i livhöjd.

Det är verkligen ett ovanligt plagg! Att göra något liknande känns som en spännande utmaning, men jag måste få tag på den där avhandlingen först och läsa på lite bättre, även om det nu alltså verkar tvunget att bli på norska... Hm.


Tack Peter för en spännande bildvisning och för lånet av dina bilder!


Mer om vad jag lärde mig av Thomas som gjorde en liten gästföreläsning om rustjackor och panzar ska jag sammanfatta en annan dag.


/ I.



Lästips:


Här kan du se Eva Anderssons fina återskapning av Uvdal 31.

Här kan man läsa en artikel i norska Aftonposten om Uvdalsfynden, från april 2007.

Kurshelg i Stockholm.

Jag har haft en underbart nördig helg. Jag har varit på en 1300-tals dräktkurs i Stockholm. Det var Maria och Peter, arrangörerna av Battle of Wisby, som höll i den. Det var en introduktionskurs men samtidigt inte alls det. Det var spännande, lärorikt och inspirerande. (Tyvärr tog jag alldeles för lite bilder, så alla vackra kläder som Maria hade tagit med kan jag inte visa här.)

Mitt intryck var att alla kursdeltagarna hade en del koll på dräkt och framförallt inom sina specialområden som de hade typ spets-nörd-kompetens inom. Man känner verkligen i sådana sammanhang att den samlade kunskapen i gruppen blir så mycket mer än summan av alla våra små bitar tillsammans. Det tycker jag är en riktigt maffig känsla.

Jag har ju varit på mönsterkonstruktionskurs med Maria förut, och hon nämnde då att hon annars brukar ha med sig Peter som håller i bild-biten. Den här gången var han med för att berätta om det bildmaterial som han har samlat på sig kring 1300-talsdräkt, och det är verkligen inte lite. Peter är arkeolog (på riktigt, till skillnad från mig) och banne mig om han inte är historiker också? I alla fall. Ja, jag såg fram emot hans bildgenomgång och blev verkligen inte besviken.

Upptäckarglädje.

Mer om vad vi fick se för någonting och vad jag lärde mig tar jag i ett eget inlägg där jag kanske kan få med några av bilderna också. Jag antecknade en massa, och det var som alltid mycket spännande diskussioner om vad vi egentligen ser på bilderna. Men som sagt, jag återkommer om det.

Våra förväntningar och förkunskaper styr oss ganska mycket, så då blir det häftigt i en lite blandad grupp som den här, när man tittar tillsammans. Man lär sig så otroligt mycket av det, och jag hoppas att vi kan göra något liknande snart igen. Vid något tillfälle blev Peter så exalterad över en nyupptäckt detalj på en av sina bilder att han kände sig tvungen att stå på en stol och peka med en testikeldolk av trä. Bara en sån sak!

Mönsterkonstruktion.

Mönsterkonstruktion utifrån bilder och bevarade plagg från perioden var alltså det huvudsakliga fokuset för helgen, så Maria körde sin mönstermakargrej. Jag kände mig inte helt bekväm med att ta bilder på kursdeltagarna halvnakna iförda lakansvävsbodys nödtorftigt sammanhållna av nålar, så jag tog några stycken på Peter och Maria när hon visade grundprincipen för hur hon gör mönster till figurnära medeltidskläder.

När jag anmälde mig tyckte först inte Maria att jag behövde gå kursen alls, utan föreslog att jag skulle komma med som sidekick och medhjälpare, tillsammans med en annan tämligen överkvalificerad tjej. När vi sågs på Bow:s föreläsning på Medeltidsmuseet för några veckor sedan så motiverade hon det med att "Jag vet inte om jag kan lära dig så mycket". Det är typ den finaste komplimang jag fått på år och dar, och helt sant är det förstås inte.

Men jag kände mig i alla fall mycket hedrad och plockade med mig lite grejor att visa. Jag hade med mig den Herjolfsneskjortel jag skrivit om tidigare, samt ett par olika böcker om just Herjolfsnesfynden. Jag tänkte att om vi kommer så långt att folk hinner börja sy eller fundera på roliga detaljer till sina 1300-talskläder, som knappar, kantningar, roliga sömmar, brickväv, snoddar och snören av olika slag, då kan jag visa och berätta om det. Lite sånt hann vi, men jag hoppas kunna gör det mer strukturerat och utförligt om/när det blir en fortsättningskurs. Det ryktas om att det blir en sådan, och jag hoppas verkligen det.

Nick i toillen till sin jacka, för typ 2 månader sen.

Min kompis Nick kom förbi också och för att prova en jacka/tröja som han beställt. Mönstret till den är gjort på just det sätt som Maria lärde ut nu i helgen och jag tycker att det fungerar superbra. Den är fodrad med linne för att stadga upp lite och vara sval och skön. Yllet som Nick så småningom valde är ett lite kraftigare krapprött tuskaftstyg. Vackert, men kanske inte det mest optimala till en figurnära tröja, så jag förstorade mönstret lite med Nicks samtycke.

Ihopnålad tröja, med oknäppta ärmslut.

Ledig profil, god rörelsefrihet.

Det var roligt att se att tröjan passade hur bra som helst! Jag vågar aldrig helt lita på det innan jag sett det, fastän jag gjort mönstret själv på den person som ska ha plagget. (Och det hör verkligen till ovanligheterna att det inte funkar!) Lite snörning fram, ett par tygknappar på ärmarna och möjligen en liten kantning kring halsen så är tröjan klar. Just nu känns det superbra, för just det där finliret med snörhål, kantingar, knappar och knapphål är ju det som jag tycker är roligast! Tror faktiskt att jag vill kantväva nederkanten på hans jacka, bara för att jag kan och har lust.


/ I.

Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar.  Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast.  Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.


/ I.


Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

Hättor och huvudbonader.

När jag och Olle var ute och fotade min nya grå kjortel igår passade vi på att ta lite bilder på min Birgittahätta och min älsklingshuva i svart ylle. Båda är ganska nya och har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lika bra att jag lägger upp dem här, medan jag är i farten.

Birgittahätta framifrån.

Från sidan.

Och bakifrån.

Jag vet inte just om det är värt att jag skriver något om Birgittahättor, det finns så många andra som gjort det bra före mig, tillexempel Vix och Isis. Min är otroligt enkel, bara handsydd rakt upp och ned i linne på Martinas workshop i Battle of Wisby-lägret. Jag kommer väl att våga mig på det spännande "broderiet" som finns på Vix nya variant och på originalet någon gång, men som vanligt är jag lite feg och trög i starten.... ;-)

Birgittahättan må vara enkel, men den sitter som en smäck och är perfekt som bas för min nya favorithuvudbonad. Jag vet inte alls vad den ska kallas, för någon riktig struthätta är det inte egentligen. Ordet "fruhätta" förekommer i en del testamenten enligt Eva Andersson om jag inte minns fel, kanske kan det passa? Tills något bättre dyker upp så nöjer jag mig med att kalla den "huva", som verkar vara ett lite mer neutralt medeltida svenskt ord för den här typen av plagg.

Knäppt med en tygknapp i halsen.

Knäppta hättor/huvor finns i många varianter, men knäppta hättor med många knappar och strut är ovanliga på kvinnor i bildmaterialet från medeltiden. Det här blir min lösning - bara en liten tygknapp i halsen, efter bilder på en variant från Holkham Bible, bland annat. Huvan sitter bra även oknäppt, särskilt om jag nålar fast den med en nål i klänningen mitt bak och två fram, en i var "snibb", och kanske även i Birgittahättan med en nål i var tinning.

Holkham Bible.

Jag har velat ha en sådan här huva i flera år och sytt ett par som jag inte blivit riktigt nöjd med. Mest berodde det nog på min motvilja att använda kilar över axlarna, jag tyckte förut att det såg så klumpigt ut. Men utan dem sitter inte hättan som den ska. I den här har jag en kil mitt bak dessutom. 

Materialet är viktigt också, som vanligt. Nu har jag använt de sista bitarna jag hade av ett svindyrt, mjukt valkat och överskuret ylletyg som inte egentligen behöver fållas. Trots det valde jag ändå att kantäva runt om i svart ullgarn, med bara 3 brickor, om jag minns rätt. Nu tycker att den ser mer "färdig" och bättre sammahållen ut än innan kantväven, den liksom ursäktar att hättan är ihoppusslad av en massa småbitar. Fast nu är ju snygga materialskarvar nästan det finaste jag vet... ;-)

Hättan sitter tight och skönt om nacken, utan glipa mot klänningen i bak.

Den här svarta huvan är en klar favorit bland huvudbonader just nu, brättet skuggar så skönt mot solen och doket värmer bättre än slöja och haklin på kvällen eller om det är kyligt ute.

/ I.

Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor. 

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm.  Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen.  Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen! 

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället. 

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken. 

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida

Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.


Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.


Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!


Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)


/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.

PMSS - Post medieval stress syndrome.

Ja, jag lider av PMSS, Post Medieval Stress Syndrome. Vardagen känns trist och grå, lätt meningslös, vilket i och för sig kan bero på att jag är våldsamt förkyld. Jag längtar tillbaka till den ljusa men visserligen blodiga medeltiden. Det känns som att jag behöver bearbeta mina upplevelser genom att närmast tvångsmässigt läsa och skriva egna återberättelser av slaget, samt se på andras bilder och filmer. Här kommer en till som visar stora delar av slaget ihopklippt, nästan lika fin som Petters i förra inlägget.





Först ser man alltså hur den gotländska hären med bågskyttar längst bak går framåt över fältet till publikens jubel. Det var otroligt mäktigt att få gå bredvid fanan, längst fram, som en individ framför en annars nästan oöverskådlig massa.

"Anfall!" (Foto: Kajsa Stavebring)

Sedan kommer bondehärens desperata bön om hjälp från Visby borgare som får klinga ohörd och istället följs av danskarnas sista anfall.

Man kan också mot slutet se mig till höger i bild med härförarhornet på ryggen, (vid 1.44) men framförallt höra mig ropa något i falsett, i stil med "Danskjävlar, döda mig då, jag vill inte bli sist kvar" (vid 2.34) varpå en "danskjävel" omedelbart beviljar begäran och ett våldsamt jubel utbryter då jag och vår härförare som de kanske sista gutarna faller.

Danskarna går då runt för att försäkra sig om att alla som fallit verkligen är döda. Petter på den danska sidan (i rödvit hjälm och rosa hosor) sticker spjutet i sidan på en skrikande gute och går sedan vidare för att ge mig samma behandling. (Jag får ge igen en annan gång! ;-)

När allt är över rider Kung Valdemar med sin fanborg och sina närmaste män fram för att inspektera slagfältet tillsammans med prins Kristoffer som redan kliver omkring på kullen med sin ståtliga röda vapenjacka över rustningen. Tyvärr får man inte se den vackra minnesgudstjänst med tyst minut och en bön för de fallna som följer, och inte heller kan man höra kyrkklockornas klang som skulle "väcka de döda till liv igen" enligt manus.

Med stor värme minns jag hur vi efter slaget fick ställa upp gruppvis mot publiken och bli presenterade, applåderade och tackade. Där var både fristående individer som satsat allt på att ordna utrustning särskilt till detta slag och väletablerade grupper från nio olika europeiska länder. Jag stod längst ut på en kant bredvid Petter som nyss stack mig med spjutet när jag låg död ned på kullen. Det var första gången jag presenteras som en del av Fraternis Militia Carnis och det kändes som en storslagen debut i min nya grupp!

Mitt emot oss på andra sidan kravallstaketet såg jag många av mina närmaste vänner stå och ropa och heja på just oss två, och jag fylldes av en stor värme gentemot dem lika mycket som alla deltagare i striden och arrangörerna för hela eventet som kämpat så hårt med alla förberedelser och planering i över ett år. En oförglömlig upplevelse. Och jag har en bestämd känsla av att det för min del allra minst, blir början på något nytt och spännande.


/  I.

Battle of Wisby - Slagfältsdöden. (Och varför man ska ha handsydda underkläder...)

Semestern, Medeltidsveckan och Battle of Wisby är slut och jag är tillbaka på fastlandet. Visbypesten tog mig till slut, och jag ägnar dagen åt att dricka te, vila och kolla på videoklipp från slaget om Visby. Jag var nog inte riktigt förberedd på hur enormt stort det här eventet skulle komma att bli.

Jag hamnade på massor, massor av bilder, så det känns bra att veta att jag verkligen ansträngde mig för att förbereda bra utrustning. Önskar bara att jag haft tid att bygga en plata så att jag kunnat vara med och slåss också, men nu är jag å andra sidan väldigt motiverad att få till både en sån och en vadderad rustjacka...

Den här underbara kortfilmen har jag fått låna av min kompis Petter Karlsson, han har gjort den särskilt till Battle of Wisby. Jag älskar den!

Jag vet inte riktigt hur det fungerar med rättigheter till bilder och så, därför tänkte jag att jag bara länkar direkt till Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet som tog väldigt många maffiga bilder av hög kvalité,  även under slaget då jag av naturliga skäl inte kunde fota samt de som Petter använde till filmen ovan. Men min älskade man tog några fina också, och även om de är tagna med en sämre kamera kan jag dela dem ohämmat. ;-)

Här står jag och väntar på att få mönstra, och ser väl ut som en rätt liten sork (gotländsk pojke) i sällskapet.

Fanbäraren Maria och jag blev ett litet stabsbihang på den gotländska sidan och höll ihop under hela striden.

Till och med vädret var "autentiskt" med rejäl sommarhetta. Här syns "chefen" i bakgrunden.

Som orderbärande löpare hade jag dessutom stor fördel av att vara lätt rustad, jag kunde faktiskt springa ifrån de flesta på slagfältet, även om skyddet mot pilar blir ringa. Här vilar jag i skuggan och håller samtidigt ett öga på chefen för den gotländska hären, som jag skulle följa på tre stegs avstånd under striden, bärandes hans handskar, horn och stundom även hans svärd. Hela tiden redo att springa med bud om hur de andra enheterna skulle flyttas på slagfältet.

Maria och jag. Sanna vänner finner man på slagfältet!

Reglerna för återskapande både inom min förening Carnis och Battle of Wisby i stort medger (uppmuntrar!) kvinnligt deltagande i strid, så länge alla stridande agerar och klär sig som män. (Det grundas på att kvinnligt deltagande i strider historiskt sett varit mycket ovanligt, och har det skett så har det gjort det just som så att de agerat som män...) Hur androgyn jag än kan bli i manskläder så lyckas jag dåligt med att se ut som en vuxen karl, och får därför agera en ung pojke. Många i min storlek föll dock i verklighetens strid vid ringmuren 1361, och medellängden då var också lägre än idag då vi får bättre mat och lever ett mindre hårt liv.

Under ett av övningstillfällena när jag stod med fanbäraren bakom vår härförare, men framför alla andra gotländska trupper klämde han ur sig att orsaken till min brist på synlig rustning i kombination med min framstående plats på slagfältet skulle kunna förklaras med att jag gestaltade en ung son till honom själv.

Det var en intressant tanke. Det skulle även innebära att min ringa storlek, många blanka knappar och klara färger i dräkten fick en förklaring. En son till en gotländsk storman skulle under medeltiden förmodligen räknas som lämpligt gisslanmaterial i en strid som den vid ringmuren, och kanske kunna hoppas på att just möjligheten att sticka ut från de övriga på slagfältet kan rädda livhanken i en svår situation. Den här gången blev det dock inte så, vi dog sida vid sida i den sista desperata striden.

Gotlänningarna i Bro setting ledda av Oscar Hejll tågar under St Olovs fana ut ur lägret på väg mot slagfältet.

Så många vackra rustningar, så genomtänkta dräkter. Jag älskar det!

Själv fick jag vänta bland de sista att tåga iväg tillsammans med härförare och fanbärare, så jag hann både med att hälsa på Dick Harrisson som skulle vara speaker under slaget, och få en avskedskyss av fotografen. (Dick Harrisson, historieprofessor från Lund, skriver själv om slaget här.)

Berättaren, historikern Dick Harrisson.

Avskedskyss.

Ja, och sen var det dags. Slaget. Det var en enormt maffig upplevelse att få stå framför våra styrkor och ta emot den mångtusenhövdade publikens jubel innan striden. Vi kontrollerade vindriktning genom att kasta upp lite gräs i luften, till publikens förvirring antar jag. (Bågskyttarna var redan väl förberedda på vindriktningen, men det är ju ändå ett skådespel och det såg coolt ut.) Sedan beordrades vi att knäfalla och vår härförare höll ett litet brandtal framför sina styrkor, en bön om att:

"Herren Gud själv må beskydda oss och inte skicka sin son, eftersom detta slagfält inte är en plats för barn!"                                                               -  Johan Käll

Gutar i bön före striden. (Bild: Olle Sahlin)

Han bad även högt på latin vilket var mycket stämningsfullt och imponerande. Jag tror att översättningen kom efteråt och handlade om att vi nu befann oss i Nådens tillstånd. De lyckliga av oss som snart skulle dö för fienden skulle få kasta av oss våra smutsiga kroppar och rena från synd stiga upp till Herren Gud för att vistas i Hans salar. Ja, det var väldigt mäktigt. 

När vi sedan fick resa oss öppnade sig leden för att släppa in fanborgen och chefen med mig i hälarna bakom vår linje. Jag bar hans handskar och horn och när striden börjat fick jag naturligtvis jobba hårt på att både vara tillräckligt nära för att direkt kunna höra order eller ge honom vad han bad om direkt i handen, och dessutom utom räckhåll för fiendelansar och spjut. Det var som en väldigt spännande dans, där jag fick kämpa för att försöka ha en överblick över skeendet. Vid något tillfälle fick jag till och med påpeka att en setting borde dra sig bakåt, och därefter order om att springa för att framföra just detsamma till enhetschefen.

Det var både pilregn, kavallerichocker och hård närstrid i etapper. Många gotlänningar flydde in i publiken eller deserterade till högljudda burop. Andra kämpade hårt tills de blev nedhuggna och därefter bestulna på skor och annan utrustning, till publikens förtjusning. Långsamt drevs den gotländska hären bakåt och led av stort manfall. Reträttropen ekade om och om igen. I slutändan kom den sista striden att ske uppe på en kulle och bara ett 20 tal tappra stod upp i det skedet på vår sida. Jag själv stod längst bak i sluttningen bredvid fanan, med ryggen mot publiken och tusentals smattrande kameror.

Som synes på filmen ovan fick jag räcka chefen hans horn en sista gång där uppe på kullen, och han blåste mäktigt i det ända tills han dog. Själv hade jag fullt upp med att vakta på en gotländsk kamrat som fallit lite olägligt och riskerade att bli nedtrampad av de stridande. Jag hukade över honom, höll upp mina händer och ropade att ingen skulle röra honom, mest för att de som slogs framför oss med ryggen mot skulle höra att han låg där.

Min största skräck efter att bli skadad på riktigt var att bli sist kvar, skonad för att jag sett så ynklig ut. Därför skrek jag när det bara var jag och två tre gotlänningar till kvar som ännu levde, att "danskjävlarna" skulle döda mig, att jag inte ville bli sist kvar. Jag vet inte hur historiskt det var, eller hur rätt rent mänskligt sett. De flesta skulle nog snarare be för sina liv. Men jag vet att mycket få om ens någon benådades av dansken den där dagen för 650 år sedan, så all dylik nåd ville jag också besparas. 

I sista stund, när slaget redan var vunnet för Danskarnas del och Valdemar Atterdags son Kristoffer kliver runt bland de döda på kullen lyckas jag övertyga en dansk soldat om att det går bra att hugga ned även mig, liten och obeväpnad. Jag får ett rejält och omtänksamt yxhugg över hjälmen strax efter att filmen ovan slutar. Jag faller med ett skrik, rullar ned för kullen rakt in under avspärrningsbanden och in bland publikens ben under skrikande och sparkande från min sida.

Där ligger jag och svär och gnyr en stund innan jag tar mig samman och krälar upp för kullen, drar mig upp bara med armkraft genom att greppa om gräset och köra ned naglarna djupt i jorden. Väl där lyfter jag huvudet en gång och ser vår härförare, i scenariot min far, falla till slut och hornklangen tystnar. Då kollapsar även jag med en suck i högen med döda gotlänningar, landandes med huvudet mot en vänligt mjuk ringbrynjemage. Det är över. Vi är alla döda. Min vän Petter som under slaget gestaltade en extra ond dansk (enligt egen utsago) klev fram och petade lite på sina döda vänner med ett spjut för att försäkra sig om saken. Jo, vi var döda.

Den gotländska härföraren drar sin sista suck just som jag släpat mig upp på kullen igen och lagt mig att dö bland mina kamrater.

Eller ja, det värsta kanske inte skulle vara att bli skonad. Ungefär lika illa och genant skulle det kännas att typ tappa hosorna i striden. Nu hände lyckligtvis inte det, utan jag får istället nu tillfälle att poängtera varför det är bra att handsy sina underkläder. Det händer nämligen att de syns.

Och omsorg vid tillskärningen är synnerligen tillrådlig, för annars kan det hända att tv och tusentals turister tar up-hose-bilder på dig när du är DÖD. Som tur är skymtar bara någon kvadratcentimeter hud mellan brokor och hosor, precis tillräckligt för att min poäng ska gå fram tror jag. ;-) Just den här fina bilden har jag sett i många, många olika varianter, rentav några där en japansk turist står och pekar på min rumpa... Hrrm.

/ I.

Bild: Olle Sahlin

Stort tack till Olle C, min man, som tagit alla bilderna i detta inlägg om inget annat anges, och dessutom med stort tålamod lät mig leka krig hela vår gemensamma semsetervecka. Du är fantastisk, och det roligaste är när du också vill vara med och leka! I nästa inlägg berättar jag mer om lägerlivet som vi båda deltog i, om mina workshops och nya bekanta som jag träffade under Battle of Wisby 1361.


Ps!


BoW återträff!
Fredagen den 26/8, om två veckor knappt, från 18:30 blir det en inofficiell återträff för BoW-gänget (och alla som grämer sig över att de missade eventet) på Sjätte Tunnan i Stockholm. Var där, eller var en fyrkant! Mer info finns i nuläget på Facebook, i Bow-gruppen där och på återträffens egen eventsida.