Växtfärgningsäventyr, del 2.

Jag sov som en stock efter mitt första växtfärgningsförsök på spisen hemma. Jag har växtfärgat förut en del, framförallt på Bäckedal och på lajv någon gång, men jag hade uppenbarligen glömt hur tungt och stressigt det är att vakta och bära stora grytor fulla med hett vatten... Morgonen efter hade tyget svalnat i badet och var ännu mer starkt citrongult än tidigare. Och till min stora lättnad var det varken förstört av vassa renfanekvistar, filtat eller glanslöst av överhettning och överdrivet omrörande i grytan.

Citrongult tyg, färgat med renfana.

Alltså, jag hoppas ju att ingen tror mig, men jag är faktiskt en fegis. Anledningen till att jag alls vågar experimentera såhär med en stor bit riktigt dyrt och fint tyg är att jag köpte det hos Korps under medeltidsveckan för det presentkort på 1000:- som jag vann när jag fick Lajvsveriges dräktpris i vintras för den här fina hättan. Då känns det nästan gratis och lite som att det är smart att använda pengarna i potten för ett nytt och förhoppningsvis utvecklande textilt experiment.

Innan jag gick och lade mig kvällen innan hade jag alltså silat av färgbadet, så att inga kvistar var kvar i det längre. Lite av spadet som blev över satte jag åt sidan, men resten hettade jag upp igen till 90 grader tillsammans med tyget.

När både Lina och jourhavande syslöjdsfröken anslutit vågade jag till slut ta grytan av värmen och hälla ned järnvitriolen. Badet blev genast dramatiskt mörkgrönt, nästan svart. Jag rörde om lätt frenetiskt för att färgen skulle ta jämnt och det citrongula tyget mörknade snabbt till någon sorts armégrön variant. Jag fick bråttom att ta upp det ur badet, skölja ur järnet och slänga tygbitarna i en tvättmaskin på ullprogrammet igen. Järnet gör nämligen ullfibern skör och glanslös om det får sitta i för länge, och ett så tunt tyg som mitt skulle inte överleva det.

Det betade garnet blöts noga i allt varmare vattenbad innan färgning. Mitt gröna tyg skymtar i bakgrunden.

Därefter tog våra gemensamma färgningsaktiviteter utomhus vid. Maria (alltså jourhavande syslöjdsfröken-Maria) och Lina blötte upp våra förbetade garner i allt varmare vattenbad, medan jag tände den gigantiska grillen som vi skulle använda som eldstad. Krappen och kochenillen som Olle hjälpt mig att mala hade fått svälla i vatten över natten och blandades nu med 68-gradigt vatten i Marias stora oförtennade koppargryta.

Uppblötta mosade löss = kochenillsoppa

Krapp och kochenill blandat i den stora koppargrytan.

Medan allt detta ordnades så torkade mitt tyg i bakgrunden. Efter tvätten fick det en varm och jämn ljus olivgrön färg, faktiskt lite av en älsklingsfärg för mig. Jag kan knappt vänta på att få sy en cottehardie av det, en tunn fin som passar bra på sommaren bara som den är över särken, eller att ha under en annan ylleklänning när det är lite kyligt. Men först måste jag rimligtvis bli klar med den vejdeblå klänningen som jag påbörjade före medeltidsveckan, så jag får försöka få det undanstökat och ge mig till tåls med det växtfärgade tyget.

Fortfarande lite fuktigt nyfärgat klänningstyg.

Krapp och kochenill är båda starka färgämnen, och för att färgen ska ta jämnt är det bra att dra garnet som ska färgas över käppar den första stunden i färgbadet. Det är också viktigt att hålla en jämn temperatur, är den för låg så tar inte färgen och blir det för varmt så förstörs färgämnet i krappen. Strax under 70 grader är lagom, det ska ryka lite om färgbadet och inte göra allt för ont att stoppa ned handen. Vi försökte använda termometer för att vara på den säkra sidan, men för det första så fick termometern spunk och påstod att temperaturen varierade mer än vad som kan ha varit möjligt, och för det andra så höll den stora koppargrytan en förvånande jämn temperatur alldeles av sig själv så vitt vi kunde bedöma utan en fungerande termometer.

Krapp drar på långsamt, första timmen hände inte så mycket. Jag tror att kochenillen kanske fastnade först på garnet, för det antog en liksom kall lilarosa färg som jag känner är mer typisk för kochenill än krappens färgspektra av varma orangeröda toner. Under tiden pysslade vi med lite annat, vi värmde på resterna av det silade renfanebadet, som det alltså inte var någon järnvitriol i. Lina ville ha lite gult tunt garn att brodera med, och jag hoppades på lite grågrönt garn för kantväven till min blivande växtfärgade cottehardie. Jourhavande syslöjdsfröken ville för sin del försöka överfärga ett rött garn som hon hade sedan tidigare men inte var så förtjust i, och det fick faktiskt en trevligare mörkare ton.

Andra värmningen av renfanebadet.

Just som vi började bli riktigt hungriga och trötta anslöt Olle och började grädda bröd över glöden åt oss till fika. Lina kokade te, solen tittade fram och rätt vad det var så kändes alltihop som ett otroligt lyckat kalas! :-D

Olle, min hjälte med stekspaden i hand och snyggaste Battle of Wisby-tröjan på.

Tekalas i det gröna.

Jourhavande syslöjdsfröken visar Lina kvaststickning.

När vi fikat färdigt avrundade vi färgandet för dagen. Jag flyttade över två härvor krapprött och en härva renfanegrönt garn i en ny gryta. Jag tillsatte järnvitriol för att få lite mörkare färger, även denna gång med tillfredsställande resultat. Det mörkröda garnet ska bli tunna knähöga nålbundna strumpor åt mig, kanske ett par vantar också. Det gröna blir förmodligen lite kantväv till klänningstyget i samma färg, men vi får se framöver.

Till vänster renfana med och utan järnvitriol. Till höger, krapp dunklat med järnbeta.

Övriga garner fick ligga i efterbad i krapp- och kochenillgrytan som stod kvar på sin plats över glöden tills kvällen och mörkret kom. Då hade badet svalnat och jag kunde plocka upp dem för ursköljning och torkning. Nästa dag när allt var helt torrt fotograferade jag frukten av våra mödor i solen för att få så bra färgåtergivning som möjligt.

Krapp och kochenill. Från morotsorange och laxrosa till djupviolett, rött, lila och vinrött

Det här var riktigt roligt och jag blev över förväntan nöjd med resultatet! Nu ser jag fram emot att få använda egenfärgat garn och tyg till höstens många hantverksprojekt, och hoppas också på att hinna göra nya växtfärgningsförsök framöver.



/ I.

Nybankat bälte och Lajvsveriges Dräktpris.

Till förra helgens lajv bankade jag även ihop ett nytt bälte som jag blev väldigt nöjd med. Jag har gjutit en del av ströningarna själv i sandform hemma, samt ägnat mig åt att prägla lite tjusigare kanter på remmen. Att ägna lite extra uppmärksamhet åt kanter, det ger mycket för helhetsintrycket oavsett vad man slöjdar i/med/på tycker jag.

Ett snyggt bälte gör otroligt mycket för en dräkt!

Symetri är viktigt, liksom att längden på bälte är anpassad till överplaggets längd.

Sedan gillar jag genomtänkta kontraster, som här. Men jag lägger in en brasklapp om medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, dock. Jag vet att det står om läderinfärgning i Pritchard's Dress Accessoires och får återkomma om det.

Sedan har jag fått anledning att ta nya fina bilder på en struthätta jag sydde i somras. Jag har nämligen tävlat med den i Lajvsveriges dräktpristävling, i kategorin "Bästa textilhantverk". Idag fick jag äntligen besked om hur det gått. Jag vann faktiskt! Härligt, för priset är ett presentkort på 1000:-, som gäller för tyg hos Korps Handelsbod Och tyg, det gör ju jag av med en del, så det kommer nog väl till pass! 

Mönster
Mönstret till hättan är till formen inspirerat av ett Londonfynd (1300-tal), men jag har valt bort kilarna för att få ett renare formintryck.

Sömnad
Yttertyget är en vejdeblå yllekypert från Handelsgillet och fodret är ett mjukt och ofärgat men i varpen blekt råsiden, diamantkypert från Svarta Katten. Hättan är helt handsydd med ofärgad vaxad lintråd och sammanfogad med en ålderdomlig teknik där en enda söm både fållar och binder samman foder och yttertyg. I kanterna runt om hättan är yttertyget vikt om fodret och nedsytt över en egenfärgad indigoblå sländspunnen snodd för att få en jämn och stark övergång. Dessutom avslutas hättan med en brickbandsvävd kantväv där det blå garnet är egenhändigt färgat. Väven är gjord med sex små hornbrickor och inslaget är i det indigofärgade garnet, som smälter väl ihop med yttertygets färg och gör infästningen nästan osynlig. Kantvävens skarv sitter mitt bak och döljs vanligtvis av strutens fall.

Jag är riktigt nöjd med hur kantväven i rött och blått runt hättan blev.

Knappar
I stället för att sy knapphål har jag kommit på att man kan låta bli att fästa kantväven med jämna mellanrum, så att det har bildats öppningar för knapparna. Knapparna är i sin tur instuckna mellan tygkanten och kantväven och hålls på plats på baksidan med snodd av egengarvat sämskskinn. Detta för att knapparna ska kunna tas loss om man vill byta dem eller behöver tvätta hättan. Knapparna är köpta , men valda med omsorg för att färgen på de röda granaterna ska passa till det röda i kantväven.

Struten
Fodret går inte ner hela vägen i struten, vilket gör att struten är sluten. Längst ut i struten har jag sytt in två små hemgjutna tennknappar för att ge lite tyngd och det rätta fallet. Den kan med en god sving även användas i självförsvar om någon beundrare skulle bli för närgången...

Såhär glad och stolt blev jag över att vinna!