Jag har haft en underbart nördig helg. Jag har varit på en 1300-tals dräktkurs i Stockholm. Det var Maria och Peter, arrangörerna av Battle of Wisby, som höll i den. Det var en introduktionskurs men samtidigt inte alls det. Det var spännande, lärorikt och inspirerande. (Tyvärr tog jag alldeles för lite bilder, så alla vackra kläder som Maria hade tagit med kan jag inte visa här.)
Mitt intryck var att alla kursdeltagarna hade en del koll på dräkt och framförallt inom sina specialområden som de hade typ spets-nörd-kompetens inom. Man känner verkligen i sådana sammanhang att den samlade kunskapen i gruppen blir så mycket mer än summan av alla våra små bitar tillsammans. Det tycker jag är en riktigt maffig känsla.
Jag har ju varit på mönsterkonstruktionskurs med Maria förut, och hon nämnde då att hon annars brukar ha med sig Peter som håller i bild-biten. Den här gången var han med för att berätta om det bildmaterial som han har samlat på sig kring 1300-talsdräkt, och det är verkligen inte lite. Peter är arkeolog (på riktigt, till skillnad från mig) och banne mig om han inte är historiker också? I alla fall. Ja, jag såg fram emot hans bildgenomgång och blev verkligen inte besviken.
Upptäckarglädje.
Mer om vad vi fick se för någonting och vad jag lärde mig tar jag i ett eget inlägg där jag kanske kan få med några av bilderna också. Jag antecknade en massa, och det var som alltid mycket spännande diskussioner om vad vi egentligen ser på bilderna. Men som sagt, jag återkommer om det.
Våra förväntningar och förkunskaper styr oss ganska mycket, så då blir det häftigt i en lite blandad grupp som den här, när man tittar tillsammans. Man lär sig så otroligt mycket av det, och jag hoppas att vi kan göra något liknande snart igen. Vid något tillfälle blev Peter så exalterad över en nyupptäckt detalj på en av sina bilder att han kände sig tvungen att stå på en stol och peka med en testikeldolk av trä. Bara en sån sak!
Mönsterkonstruktion.
Mönsterkonstruktion utifrån bilder och bevarade plagg från perioden var alltså det huvudsakliga fokuset för helgen, så Maria körde sin mönstermakargrej. Jag kände mig inte helt bekväm med att ta bilder på kursdeltagarna halvnakna iförda lakansvävsbodys nödtorftigt sammanhållna av nålar, så jag tog några stycken på Peter och Maria när hon visade grundprincipen för hur hon gör mönster till figurnära medeltidskläder.
När jag anmälde mig tyckte först inte Maria att jag behövde gå kursen alls, utan föreslog att jag skulle komma med som sidekick och medhjälpare, tillsammans med en annan tämligen överkvalificerad tjej. När vi sågs på Bow:s föreläsning på Medeltidsmuseet för några veckor sedan så motiverade hon det med att "Jag vet inte om jag kan lära dig så mycket". Det är typ den finaste komplimang jag fått på år och dar, och helt sant är det förstås inte.
Men jag kände mig i alla fall mycket hedrad och plockade med mig lite grejor att visa. Jag hade med mig den Herjolfsneskjortel jag skrivit om tidigare, samt ett par olika böcker om just Herjolfsnesfynden. Jag tänkte att om vi kommer så långt att folk hinner börja sy eller fundera på roliga detaljer till sina 1300-talskläder, som knappar, kantningar, roliga sömmar, brickväv, snoddar och snören av olika slag, då kan jag visa och berätta om det. Lite sånt hann vi, men jag hoppas kunna gör det mer strukturerat och utförligt om/när det blir en fortsättningskurs. Det ryktas om att det blir en sådan, och jag hoppas verkligen det.
Nick i toillen till sin jacka, för typ 2 månader sen.
Min kompis Nick kom förbi också och för att prova en jacka/tröja som han beställt. Mönstret till den är gjort på just det sätt som Maria lärde ut nu i helgen och jag tycker att det fungerar superbra. Den är fodrad med linne för att stadga upp lite och vara sval och skön. Yllet som Nick så småningom valde är ett lite kraftigare krapprött tuskaftstyg. Vackert, men kanske inte det mest optimala till en figurnära tröja, så jag förstorade mönstret lite med Nicks samtycke.
Ihopnålad tröja, med oknäppta ärmslut.
Ledig profil, god rörelsefrihet.
Det var roligt att se att tröjan passade hur bra som helst! Jag vågar aldrig helt lita på det innan jag sett det, fastän jag gjort mönstret själv på den person som ska ha plagget. (Och det hör verkligen till ovanligheterna att det inte funkar!) Lite snörning fram, ett par tygknappar på ärmarna och möjligen en liten kantning kring halsen så är tröjan klar. Just nu känns det superbra, för just det där finliret med snörhål, kantingar, knappar och knapphål är ju det som jag tycker är roligast! Tror faktiskt att jag vill kantväva nederkanten på hans jacka, bara för att jag kan och har lust.
Efter hantverkshelgen i Gamla Uppsala för någon vecka sedan skrev jag efteråt att det finns stunder då det är på sin plats med ödmjukhet. Den gången var det inte det, men idag, idag känner jag mig ovanligt ödmjuk. Och lite öm i största allmänhet, faktiskt. Jag har varit på min första HEMA-träning (HEMA = Historical European Martial Arts) med Uppsala Historiska Fäktskola, tillsammans med ett antal nya bekantskaper från BoW (Battle of Wisby).
UHFS håller på med europeisk fäkt- och kampkonst från ungefär 1300-1600. Lämpligt nog roades jag mest av den typ av "fäktning" och brottning som faller inom den period som jag brukar ägna mig åt, utan att veta så mycket i förväg om vad som är typiskt för vilken tidsepok. Så behändigt!
UHFS fokuserar på den fäktkonst som utövades i det tyskromerska riket under sen medeltid, "ett arv efter den ridderliga fäktkonsten" enligt föreningens hemsida. Som källor för kunskapen används fäktböcker från tiden. Dessa lär ut strid man mot man med tidens olika närstridsvapen, från pik och pålyxa, långsvärd och svärd och bucklare, till dolk och obeväpnad brottning.
Vore det inte för BoW så skulle jag förmodligen inte ha kommit iväg. Jag har alltid gillat fighting som lek och tävlingsform och velat hålla på med det, men inte riktigt hittat en form eller ett sällskap som känts rätt. Ja, jag har både macho-, tjej- och "litenhetskomplex", dessutom är jag kräsen! Men kanske kan det här vara någonting?
Vän A: "Ida, du ser ut som en Peter Pan bland alla tjockisar!" Är det konstigt att jag har litenhetskomplex?!
Vad jag dock är helt säker på är att jag vill lära mig slåss effektivt och säkert, så att jag kan vara med och återskapa/leka medeltida strid igen, efter Battle of Wisby. Kanske med Carnis, som ju är ett uttalat vapenbrödraskap. (Men än så länge känner jag mest folk i Albrechts Bössor?! Hur blev det så?)
I källaren ligger nu en bit avbarkad ask och torkar som sen ska bli skaft till den här...
Nu har jag träffat kvinnliga fighters som inte ber om ursäkt för att de vill "vara med pojkarna och leka", samt "pojkar" som inte gör en grej av att tjejerna vill vara med. Skönt!
Den enda specialbehandling jag stött på än så länge är lite extra uppmuntran och förtjusta tillrop om att "det var på tiden". Jag har också träffat riktigt riktigt duktiga fighters som liksom mig är små, korta och ändå klarar sig hur bra som helst. (T som är yrkesmilitär är pondus personifierad trots att han är betydligt spädare än mig, och O är i alla fall en decimeter kortare utan att det bekommer honom ett dugg!)
Jag kommer inte ifrån känslan. Jag är fast! Det här var bara början... (Bild: Olle Sahlin)
En av dem som kommit med glada tillrop är en nyfunnen vän från just Battle of Wisby, Nick. Han håller just nu på med diverse rustningsdelar för min räkning. Min man är ivrigt sysselsatt med att leta hjälmodeller åt mig, det finns ju för- och nackdelar med alla...
Själv knåpar jag brynja och läser jag om hundraårskriget i "Medieval Warfare". Det stora projektet för mig är annars just nu är att sy en gambeson/aketon/jack/jupon/pourpoint/ellervaddetheter, samtidigt som jag försöker lära mig uttala nya ord som "aventail" och "salat" utan att fnissa ihjäl mig.
Nåväl. Jag tänkte inte precis sluta vara en textilnörd utan like. Men jag vill slåssas också, sådetså. Det är så skönt att slippa välja!
Att slåss med svärd och bucklare fick jag testa idag. Så himla kul!
När det gäller Korsbetningen och Battle of Wisby utöver det rent personliga, så händer det ännu mer saker. Vissa kan jag berätta om, andra är lite hemliga än så länge. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en arkeolog som ville använda min blogg och mina skriverier (här och här) som källa i en avhandling/uppsats som skulle komma att handla om de textilfragment vi "hittade" på plator och andra rustningsdelar under vårt besök på Historiska Museet i våras. Det känns riktigt, riktigt häftigt!
Fler besök på Historiska är inplanerade för BoW-gänget, ett i sällskap med nämnda arkeolog som kommer långväga ifrån, för att tillsammans titta närmare på rustningarna igen.
Redan om en månad är det dags för stridsuppvisning igen i samma anda som under det stora slaget utan för Visby, men mindre förstås. Det blir på Medeltidsmuseet i Stockholm den 22/10, och jag ska vara med som "lätt rustad". (Skönt att ha en deadline för min rustjacka, håll tummarna för att jag hinner klart!)
Dessutom blir det kurser i sömnad av 1300-talsdräkt som jag ska vara med och hjälpa till att hålla i tillsammans med arrangörerna för BoW.
Ja, ni hör, jag har fullt upp!
Och jag känner fortfarande, att det här är bara början.
/ I.
PS. Jag höll på att glömma det viktigaste. På grund av min modesta kroppsbyggnad, påtvingad medeltids-crossdressing och mitt tjat om panzarsömnad (gambeson) så är jag numera omdöpt till "Panzarsork". Jag har till och med en egen signaturmelodi - be Olle så kan han sjunga den för er!
Som utlovat kommer nu äntligen ett inlägg om det som jag egentligen håller på med, jag har inte förvandlats till någon krigsivrande rustningsnörd, än. (Men jag har faktiskt börjat sova med medeltids-militia-porr på sängbordet, skissar på en gambeson och har tagit ett principbeslut på att bara nitad brynja är tillräckligt tufft för mig... ;-)
Det känns fantastiskt skönt att kunna rapportera att min kantvävningsworkshop gick bra. Jag börjar få in rutinen, tror jag. Den här gången höll jag låda tillsammans med Åsa Vävare, en ny bekantskap och en mycket skicklig textilhantverkare som bor på Gotland. Åsa fokuserade på kantvävning med bandgrind och jag höll i brick-biten som vanligt.
På min "station" som skymtar förbi i början av filmen här ovan (s 15 - 25) fick deltagarna testa att väva med knapphålssilke i kläde. Det var det lättaste jag kunde hitta på, för klädet repar ju inte upp sig och silke är... silke, liksom! ;-) Åsas gäng vävde med ullgarn, och alla som ville fick testa båda delarna. Det var som vanligt en enorm kick att se hur det gick upp för våra elever att "Jamen, det här är ju lätt, jag kan själv! Och vad fint det blir!" Att ge andra den upplevelsen när det gäller hantverk, är en jätteviktig drivkraft för mig, så den karamellen ska jag suga länge på.
Jag älskar att se flitiga väverskor uppradade såhär!
Jag har inte tänkt på det förut, men de av Herjolfsnesplaggen som har kantväv på sig är förmodligen vävda med bandgrind, även om det spekuleras om tvåhålsbrickor i Woven into the Earth. (Ja, det kan vara ”fotväv” också, resultatet blir detsamma.) Skillnaden mellan kantväv med brickor respektive grind är att med grind får man en tuskaftsväv, medan (fyrahåls-)brickorna har fyra möjliga skäl och ger en tvinnad väv som kanske är lite starkare, om man väver "på vanligt sätt" med dem, om ni ursäktar att jag uttrycker mig så slarvigt.
Duktiga Anna från Albrechts Bössor.
Jag testade själv att väva med bandgrind på färjan hem, och det var förvånansvärt smidigt. Nu är min gröna cotthardie kantvävd fram och jag har varpat upp nog för halslinning och ärmkant också. Det går ganska fort tycker jag, jämfört med brickväv, även om det inte blir lika slitstarkt. Det är lättare att göra i ordning väven och blir liksom färre handrörelser när man syr/väver. Dessutom känner man inget motstånd från varpen som blir mer och mer tvinnad när du väver med brickor.
Första försöket med grindvävd kant. Finemang!
Förutom min egen workshop var jag på flera andra. Tillsamman med min vän jourhavande-syslöjdsfröken (nedan) var jag på en om Birgittahättor. Det var min gamla klasskamrat Martina från Bäckedal som höll i den och ville presentera det som hon känner är "den förlorade länken" i medeltida kvinnodräkt. Birgittahättor är det senaste av det heta i reenachtmentsvängen, tydligen, fastän jag nog tycker att man sett dem i ett par år nu. Hur som helst, workshopen var riktigt, riktigt trevlig! Dels var det så himla kul att träffa Martina igen och hon var minutiöst väl förberedd. Men dessutom var en, ja i det närmaste internationellt erkänd expert på ämnet med på ett hörn.
Inprovning av Birgittahätta.
Isis som har bloggen Medieval Silkwork har varit med om att öppna relikvariet som den bevarade sk. "Birgittahättan" fanns i, där den har legat orörd åtminstonne i 300 år. Hon har tillsammans med en annan tjej skrivit ett arbete om det hela, och under årets medeltidsvecka var det en del kontrovers om det här. Själv är jag bara förvånad däröver och mest glad att jag fick träffa både Martina och Isis. Resten är en lång historia. Ja, jag känner att hela Birgitta-grejen kanske behöver ett eget inlägg. Tills dess får jag passa på att ta lite fina bilder på min egen Birgitta-hätta som faktiskt blev klar strax efter workshopen. (Läs: klockan 4 på morgonen, dagen efter... Vaddå tvångsmässigt slöjdande?!)
Mumsig stypvåffla. Eller stroopwaffle, som de säger overdär.
Jag var också på en läderworkshop som en av Isis bekanta höll i, en nederländare med ett fullständigt outtalbart namn. Men han bjöd på nederländska sötsaker som tydligen går under smeknamnet "strypvåfflor" på svenska, och han var väldigt duktig på att göra "girdlebags". "Girdlebags" är sådana där fina njurformade väskor med flera fack och små snörda pungar inunder locket. Jag hade inte hjärna just då att tänka på mönster, en massa smådelar, sömsmåner och pill, så jag satsade på en trevlig axelremväska istället, av enklare modell.
Många olika modeller fanns att välja på.
Jag ville hemskt gärna ha en behändig liten väska som inte är lika fjollig som alla mina små toffsväskor, och som är mindre än min stora pilgrimsväska av oblekt hampa. Den ska passa mig, tåla väder och vind, och se allmänt snygg ut. Och eftersom "girdlebags" såvitt jag sett endast bärs av män i medeltida bildmaterial, funkar en sån inte, hur snygga de än är. Dessutom är de lite för små för att rymma allt jag vill släpa runt. Men jag har faktiskt sett axelremsväskor på kvinnor i vissa fall, även om jag är för lat för att visa bildmaterial just nu.
Riktigt så sned och vind som den ser ut, är den inte, min lilla väska.
Av nederländaren som höll i workshopen fick jag köpa ett jättefint getskinn, omkring 2 mm tunt. Förebilden för min axelremsväska är en nederländsk 1300-talsväska som beskrivs i Purses in Pices, bara lite mindre. Det var nyttigt för mig att få öva lädersömnad, det blir inte av så ofta. Själva axelremmen ligger fortfarande i ett järnoxidbad här hemma för att få samma snygga svärta som väsklädret. Det är färgat på precis samma sätt, men dessutom behandlat efter ett gammalt fiskarrecept som ska ge helt vattentätt läder. Vi får se hur det går med det, jag är mest orolig för att lädret ska släppa färg...
För att snitsa till väskan lite valde jag att såga till ett remändesbeslag i mässingsplåt, som saknas på originalet men som jag tycker gör sig bra. Det roliga med den här väskan var att jag väldigt, väldigt gärna ville ha den klar till striden vid ringmuren, då jag skulle vara orderlöpare. Den blev inte klar och så var det med det. Men nu när den äntligen är färdig (sånär som på axelremmen alltså) så inser jag varför jag intuitivt tyckte modellen skulle ha varit så passande just till det tillfället. Det heter ju "messeger bag", och "messenger", det var ju precis vad jag skulle vara!
Avslutningsvis var jag en kort stund på en inspirerande växtfärgningsworkshop också, men då jag missade all teori får ni nöja er med lite bilder därifrån.
Teoridelen, som jag missade. :-(
Färgreseda.
Krapp, med en pytteliten aning koschenill dessutom.
Endast två färgämnen användes, ändå alla dessa nyanser! Tufft!
Mina små härvor som jag fick med mig hem. Underbart vackra!
Jag blev så inspirerad av växtfärgningsworkshopen att jag redan nästa dag köpte 3 meter fin vit yllekypert som jag är sugen på att färga med just färgreseda och järn för att få den där fina gröna nyansen. I min värld har gränserna för vad som är lagom ambitionsnivå flyttats fram kraftigt under Battle of Wisby. Nu känns det som att "alla" utom jag har kläder av fina tyger som de växtfärgat själva. Jag vill också!
Ja, jag lider av PMSS, Post Medieval Stress Syndrome. Vardagen känns trist och grå, lätt meningslös, vilket i och för sig kan bero på att jag är våldsamt förkyld. Jag längtar tillbaka till den ljusa men visserligen blodiga medeltiden. Det känns som att jag behöver bearbeta mina upplevelser genom att närmast tvångsmässigt läsa och skriva egna återberättelser av slaget, samt se på andras bilder och filmer. Här kommer en till som visar stora delar av slaget ihopklippt, nästan lika fin som Petters i förra inlägget.
Först ser man alltså hur den gotländska hären med bågskyttar längst bak går framåt över fältet till publikens jubel. Det var otroligt mäktigt att få gå bredvid fanan, längst fram, som en individ framför en annars nästan oöverskådlig massa.
"Anfall!" (Foto: Kajsa Stavebring)
Sedan kommer bondehärens desperata bön om hjälp från Visby borgare som får klinga ohörd och istället följs av danskarnas sista anfall.
Man kan också mot slutet se mig till höger i bild med härförarhornet på ryggen, (vid 1.44) men framförallt höra mig ropa något i falsett, i stil med "Danskjävlar, döda mig då, jag vill inte bli sist kvar" (vid 2.34) varpå en "danskjävel" omedelbart beviljar begäran och ett våldsamt jubel utbryter då jag och vår härförare som de kanske sista gutarna faller.
Danskarna går då runt för att försäkra sig om att alla som fallit verkligen är döda. Petter på den danska sidan (i rödvit hjälm och rosa hosor) sticker spjutet i sidan på en skrikande gute och går sedan vidare för att ge mig samma behandling. (Jag får ge igen en annan gång! ;-)
När allt är över rider Kung Valdemar med sin fanborg och sina närmaste män fram för att inspektera slagfältet tillsammans med prins Kristoffer som redan kliver omkring på kullen med sin ståtliga röda vapenjacka över rustningen. Tyvärr får man inte se den vackra minnesgudstjänst med tyst minut och en bön för de fallna som följer, och inte heller kan man höra kyrkklockornas klang som skulle "väcka de döda till liv igen" enligt manus.
Med stor värme minns jag hur vi efter slaget fick ställa upp gruppvis mot publiken och bli presenterade, applåderade och tackade. Där var både fristående individer som satsat allt på att ordna utrustning särskilt till detta slag och väletablerade grupper från nio olika europeiska länder. Jag stod längst ut på en kant bredvid Petter som nyss stack mig med spjutet när jag låg död ned på kullen. Det var första gången jag presenteras som en del av Fraternis Militia Carnis och det kändes som en storslagen debut i min nya grupp!
Mitt emot oss på andra sidan kravallstaketet såg jag många av mina närmaste vänner stå och ropa och heja på just oss två, och jag fylldes av en stor värme gentemot dem lika mycket som alla deltagare i striden och arrangörerna för hela eventet som kämpat så hårt med alla förberedelser och planering i över ett år. En oförglömlig upplevelse. Och jag har en bestämd känsla av att det för min del allra minst, blir början på något nytt och spännande.
Semestern, Medeltidsveckan och Battle of Wisby är slut och jag är tillbaka på fastlandet. Visbypesten tog mig till slut, och jag ägnar dagen åt att dricka te, vila och kolla på videoklipp från slaget om Visby. Jag var nog inte riktigt förberedd på hur enormt stort det här eventet skulle komma att bli.
Jag hamnade på massor, massor av bilder, så det känns bra att veta att jag verkligen ansträngde mig för att förbereda bra utrustning. Önskar bara att jag haft tid att bygga en plata så att jag kunnat vara med och slåss också, men nu är jag å andra sidan väldigt motiverad att få till både en sån och en vadderad rustjacka...
Den här underbara kortfilmen har jag fått låna av min kompis Petter Karlsson, han har gjort den särskilt till Battle of Wisby. Jag älskar den!
Jag vet inte riktigt hur det fungerar med rättigheter till bilder och så, därför tänkte jag att jag bara länkar direkt till Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet som tog väldigt många maffiga bilder av hög kvalité, även under slaget då jag av naturliga skäl inte kunde fota samt de som Petter använde till filmen ovan. Men min älskade man tog några fina också, och även om de är tagna med en sämre kamera kan jag dela dem ohämmat. ;-)
Här står jag och väntar på att få mönstra, och ser väl ut som en rätt liten sork (gotländsk pojke) i sällskapet.
Fanbäraren Maria och jag blev ett litet stabsbihang på den gotländska sidan och höll ihop under hela striden.
Till och med vädret var "autentiskt" med rejäl sommarhetta. Här syns "chefen" i bakgrunden.
Som orderbärande löpare hade jag dessutom stor fördel av att vara lätt rustad, jag kunde faktiskt springa ifrån de flesta på slagfältet, även om skyddet mot pilar blir ringa. Här vilar jag i skuggan och håller samtidigt ett öga på chefen för den gotländska hären, som jag skulle följa på tre stegs avstånd under striden, bärandes hans handskar, horn och stundom även hans svärd. Hela tiden redo att springa med bud om hur de andra enheterna skulle flyttas på slagfältet.
Maria och jag. Sanna vänner finner man på slagfältet!
Reglerna för återskapande både inom min förening Carnis och Battle of Wisby i stort medger (uppmuntrar!) kvinnligt deltagande i strid, så länge alla stridande agerar och klär sig som män. (Det grundas på att kvinnligt deltagande i strider historiskt sett varit mycket ovanligt, och har det skett så har det gjort det just som så att de agerat som män...) Hur androgyn jag än kan bli i manskläder så lyckas jag dåligt med att se ut som en vuxen karl, och får därför agera en ung pojke. Många i min storlek föll dock i verklighetens strid vid ringmuren 1361, och medellängden då var också lägre än idag då vi får bättre mat och lever ett mindre hårt liv.
Under ett av övningstillfällena när jag stod med fanbäraren bakom vår härförare, men framför alla andra gotländska trupper klämde han ur sig att orsaken till min brist på synlig rustning i kombination med min framstående plats på slagfältet skulle kunna förklaras med att jag gestaltade en ung son till honom själv.
Det var en intressant tanke. Det skulle även innebära att min ringa storlek, många blanka knappar och klara färger i dräkten fick en förklaring. En son till en gotländsk storman skulle under medeltiden förmodligen räknas som lämpligt gisslanmaterial i en strid som den vid ringmuren, och kanske kunna hoppas på att just möjligheten att sticka ut från de övriga på slagfältet kan rädda livhanken i en svår situation. Den här gången blev det dock inte så, vi dog sida vid sida i den sista desperata striden.
Gotlänningarna i Bro setting ledda av Oscar Hejll tågar under St Olovs fana ut ur lägret på väg mot slagfältet.
Så många vackra rustningar, så genomtänkta dräkter. Jag älskar det!
Själv fick jag vänta bland de sista att tåga iväg tillsammans med härförare och fanbärare, så jag hann både med att hälsa på Dick Harrisson som skulle vara speaker under slaget, och få en avskedskyss av fotografen. (Dick Harrisson, historieprofessor från Lund, skriver själv om slaget här.)
Berättaren, historikern Dick Harrisson.
Avskedskyss.
Ja, och sen var det dags. Slaget. Det var en enormt maffig upplevelse att få stå framför våra styrkor och ta emot den mångtusenhövdade publikens jubel innan striden. Vi kontrollerade vindriktning genom att kasta upp lite gräs i luften, till publikens förvirring antar jag. (Bågskyttarna var redan väl förberedda på vindriktningen, men det är ju ändå ett skådespel och det såg coolt ut.) Sedan beordrades vi att knäfalla och vår härförare höll ett litet brandtal framför sina styrkor, en bön om att:
"Herren Gud själv må beskydda oss och inte skicka sin son, eftersom detta slagfält inte är en plats för barn!" - Johan Käll
Gutar i bön före striden. (Bild: Olle Sahlin)
Han bad även högt på latin vilket var mycket stämningsfullt och imponerande. Jag tror att översättningen kom efteråt och handlade om att vi nu befann oss i Nådens tillstånd. De lyckliga av oss som snart skulle dö för fienden skulle få kasta av oss våra smutsiga kroppar och rena från synd stiga upp till Herren Gud för att vistas i Hans salar. Ja, det var väldigt mäktigt.
När vi sedan fick resa oss öppnade sig leden för att släppa in fanborgen och chefen med mig i hälarna bakom vår linje. Jag bar hans handskar och horn och när striden börjat fick jag naturligtvis jobba hårt på att både vara tillräckligt nära för att direkt kunna höra order eller ge honom vad han bad om direkt i handen, och dessutom utom räckhåll för fiendelansar och spjut. Det var som en väldigt spännande dans, där jag fick kämpa för att försöka ha en överblick över skeendet. Vid något tillfälle fick jag till och med påpeka att en setting borde dra sig bakåt, och därefter order om att springa för att framföra just detsamma till enhetschefen.
Det var både pilregn, kavallerichocker och hård närstrid i etapper. Många gotlänningar flydde in i publiken eller deserterade till högljudda burop. Andra kämpade hårt tills de blev nedhuggna och därefter bestulna på skor och annan utrustning, till publikens förtjusning. Långsamt drevs den gotländska hären bakåt och led av stort manfall. Reträttropen ekade om och om igen. I slutändan kom den sista striden att ske uppe på en kulle och bara ett 20 tal tappra stod upp i det skedet på vår sida. Jag själv stod längst bak i sluttningen bredvid fanan, med ryggen mot publiken och tusentals smattrande kameror.
Som synes på filmen ovan fick jag räcka chefen hans horn en sista gång där uppe på kullen, och han blåste mäktigt i det ända tills han dog. Själv hade jag fullt upp med att vakta på en gotländsk kamrat som fallit lite olägligt och riskerade att bli nedtrampad av de stridande. Jag hukade över honom, höll upp mina händer och ropade att ingen skulle röra honom, mest för att de som slogs framför oss med ryggen mot skulle höra att han låg där.
Min största skräck efter att bli skadad på riktigt var att bli sist kvar, skonad för att jag sett så ynklig ut. Därför skrek jag när det bara var jag och två tre gotlänningar till kvar som ännu levde, att "danskjävlarna" skulle döda mig, att jag inte ville bli sist kvar. Jag vet inte hur historiskt det var, eller hur rätt rent mänskligt sett. De flesta skulle nog snarare be för sina liv. Men jag vet att mycket få om ens någon benådades av dansken den där dagen för 650 år sedan, så all dylik nåd ville jag också besparas.
I sista stund, när slaget redan var vunnet för Danskarnas del och Valdemar Atterdags son Kristoffer kliver runt bland de döda på kullen lyckas jag övertyga en dansk soldat om att det går bra att hugga ned även mig, liten och obeväpnad. Jag får ett rejält och omtänksamt yxhugg över hjälmen strax efter att filmen ovan slutar. Jag faller med ett skrik, rullar ned för kullen rakt in under avspärrningsbanden och in bland publikens ben under skrikande och sparkande från min sida.
Där ligger jag och svär och gnyr en stund innan jag tar mig samman och krälar upp för kullen, drar mig upp bara med armkraft genom att greppa om gräset och köra ned naglarna djupt i jorden. Väl där lyfter jag huvudet en gång och ser vår härförare, i scenariot min far, falla till slut och hornklangen tystnar. Då kollapsar även jag med en suck i högen med döda gotlänningar, landandes med huvudet mot en vänligt mjuk ringbrynjemage. Det är över. Vi är alla döda. Min vän Petter som under slaget gestaltade en extra ond dansk (enligt egen utsago) klev fram och petade lite på sina döda vänner med ett spjut för att försäkra sig om saken. Jo, vi var döda.
Den gotländska härföraren drar sin sista suck just som jag släpat mig upp på kullen igen och lagt mig att dö bland mina kamrater.
Eller ja, det värsta kanske inte skulle vara att bli skonad. Ungefär lika illa och genant skulle det kännas att typ tappa hosorna i striden. Nu hände lyckligtvis inte det, utan jag får istället nu tillfälle att poängtera varför det är bra att handsy sina underkläder. Det händer nämligen att de syns.
Och omsorg vid tillskärningen är synnerligen tillrådlig, för annars kan det hända att tv och tusentals turister tar up-hose-bilder på dig när du är DÖD. Som tur är skymtar bara någon kvadratcentimeter hud mellan brokor och hosor, precis tillräckligt för att min poäng ska gå fram tror jag. ;-) Just den här fina bilden har jag sett i många, många olika varianter, rentav några där en japansk turist står och pekar på min rumpa... Hrrm.
/ I.
Bild: Olle Sahlin
Stort tack till Olle C, min man, som tagit alla bilderna i detta inlägg om inget annat anges, och dessutom med stort tålamod lät mig leka krig hela vår gemensamma semsetervecka. Du är fantastisk, och det roligaste är när du också vill vara med och leka! I nästa inlägg berättar jag mer om lägerlivet som vi båda deltog i, om mina workshops och nya bekanta som jag träffade under Battle of Wisby 1361.
Ps!
BoW återträff!
Fredagen den 26/8, om två veckor knappt, från 18:30 blir det en inofficiell återträff för BoW-gänget (och alla som grämer sig över att de missade eventet) på Sjätte Tunnan i Stockholm. Var där, eller var en fyrkant! Mer info finns i nuläget på Facebook, i Bow-gruppen där och på återträffens egen eventsida.
Jag föll i striden utanför Visbys ringmur, tillsammans med många, många andra.
Ändå är jag otroligt nöjd och glad!
Battle of Wisby är en succé, och ikväll firar vi att arrangemanget löpt på så pass bra. Vi hade troligtvis mellan 8000-10.000 åskådare, och jag tror inte någon blev besviken.
Pre-battle. Jag har nog aldrig sett så episk ut förut!
Det är en underligt stark känsla, att vara så lycklig över att ha fått vara med om och del av något stort och häftigt, samtidigt som jag känner ett djupt allvar i det som vilar bakom vår krigslek.
Ikväll tänker jag på de närmare 2000 olyckliga själar som verkligen dog, i det slag som utspelade sig här för 650 år sedan och som vi vill hedra och minnas med våra ansträngningar.
Jag berättar mer om slaget senare, när jag har möjlighet att lägga upp fler bilder.
Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.
När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.
Är de inte söta?
En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...
Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...
...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.
...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!
Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare.
Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif.
Den är ordentligt stadig och står för sig själv!
Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!
Jag är riktigt nöjd med formen!
Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...
Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder. Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.
Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.
Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.
Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)
Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.
Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".
Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.
En stor och en liten påse.
Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.
Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)
Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).
Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!
Kantvävt mobilfodral!
Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.
Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)
Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.
Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)
(Inte mina sexigaste underkläder.)
Snyggaste blöjrumpan!
Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.
Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max.
Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?
Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:
Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!
Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!
Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)
Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)
Lädersula.
Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.
Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.
Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.
Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!
HUR MAN SYR PRICKSÖM
Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.
Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.
Morotslooken är fullbordad! ;-)
Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:
"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"
Det var allt för nu!
/ I.
Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)
(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)
