Battle Of Wisby - vad hände sen?

Efter hantverkshelgen i Gamla Uppsala för någon vecka sedan skrev jag efteråt att det finns stunder då det är på sin plats med ödmjukhet. Den gången var det inte det, men idag, idag känner jag mig ovanligt ödmjuk. Och lite öm i största allmänhet, faktiskt. Jag har varit på min första HEMA-träning (HEMA = Historical European Martial Arts) med Uppsala Historiska Fäktskola, tillsammans med ett antal nya bekantskaper från BoW (Battle of Wisby).

UHFS håller på med europeisk fäkt- och kampkonst från ungefär 1300-1600. Lämpligt nog roades jag mest av den typ av "fäktning" och brottning som faller inom den period som jag brukar ägna mig åt, utan att veta så mycket i förväg om vad som är typiskt för vilken tidsepok. Så behändigt!

UHFS fokuserar på den fäktkonst som utövades i det tyskromerska riket under sen medeltid, "ett arv efter den ridderliga fäktkonsten" enligt föreningens hemsida. Som källor för kunskapen används fäktböcker från tiden. Dessa lär ut strid man mot man med tidens olika närstridsvapen, från pik och pålyxa, långsvärd och svärd och bucklare, till dolk och obeväpnad brottning.

Vore det inte för BoW så skulle jag förmodligen inte ha kommit iväg. Jag har alltid gillat fighting som lek och tävlingsform och velat hålla på med det, men inte riktigt hittat en form eller ett sällskap som känts rätt. Ja, jag har både macho-, tjej- och "litenhetskomplex", dessutom är jag kräsen! Men kanske kan det här vara någonting?

Vän A: "Ida, du ser ut som en Peter Pan bland alla tjockisar!" Är det konstigt att jag har litenhetskomplex?!

Vad jag dock är helt säker på är att jag vill lära mig slåss effektivt och säkert, så att jag kan vara med och återskapa/leka medeltida strid igen, efter Battle of Wisby. Kanske med Carnis, som ju är ett uttalat vapenbrödraskap. (Men än så länge känner jag mest folk i Albrechts Bössor?! Hur blev det så?)

I källaren ligger nu en bit avbarkad ask och torkar som sen ska bli skaft till den här...

Nu har jag träffat kvinnliga fighters som inte ber om ursäkt för att de vill "vara med pojkarna och leka", samt "pojkar" som inte gör en grej av att tjejerna vill vara med. Skönt!

Den enda specialbehandling jag stött på än så länge är lite extra uppmuntran och förtjusta tillrop om att "det var på tiden". Jag har också träffat riktigt riktigt duktiga fighters som liksom mig är små, korta och ändå klarar sig hur bra som helst. (T som är yrkesmilitär är pondus personifierad trots att han är betydligt spädare än mig, och O är i alla fall en decimeter kortare utan att det bekommer honom ett dugg!)

Jag kommer inte ifrån känslan. Jag är fast! Det här var bara början... (Bild: Olle Sahlin)

En av dem som kommit med glada tillrop är en nyfunnen vän från just Battle of Wisby, Nick. Han håller just nu på med diverse rustningsdelar för min räkning. Min man är ivrigt sysselsatt med att leta hjälmodeller åt mig, det finns ju för- och nackdelar med alla...

Själv knåpar jag brynja och läser jag om hundraårskriget i "Medieval Warfare". Det stora projektet för mig är annars just nu är att sy en gambeson/aketon/jack/jupon/pourpoint/ellervaddetheter, samtidigt som jag försöker lära mig uttala nya ord som "aventail" och "salat" utan att fnissa ihjäl mig.

Nåväl. Jag tänkte inte precis sluta vara en textilnörd utan like. Men jag vill slåssas också, sådetså. Det är så skönt att slippa välja!

Att slåss med svärd och bucklare fick jag testa idag. Så himla kul!

När det gäller Korsbetningen och Battle of Wisby utöver det rent personliga, så händer det ännu mer saker. Vissa kan jag berätta om, andra är lite hemliga än så länge. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en arkeolog som ville använda min blogg och mina skriverier (här och här) som källa i en avhandling/uppsats som skulle komma att handla om de textilfragment vi "hittade" på plator och andra rustningsdelar under vårt besök på Historiska Museet i våras. Det känns riktigt, riktigt häftigt!

Fler besök på Historiska är inplanerade för BoW-gänget, ett i sällskap med nämnda arkeolog som kommer långväga ifrån, för att tillsammans titta närmare på rustningarna igen.

Redan om en månad är det dags för stridsuppvisning igen i samma anda som under det stora slaget utan för Visby, men mindre förstås. Det blir på Medeltidsmuseet i Stockholm den 22/10, och jag ska vara med som "lätt rustad". (Skönt att ha en deadline för min rustjacka, håll tummarna för att jag hinner klart!)

Dessutom blir det kurser i sömnad av 1300-talsdräkt som jag ska vara med och hjälpa till att hålla i tillsammans med arrangörerna för BoW.

Ja, ni hör, jag har fullt upp!
Och jag känner fortfarande, att det här är bara början.


/ I.

PS. Jag höll på att glömma det viktigaste. På grund av min modesta kroppsbyggnad, påtvingad medeltids-crossdressing och mitt tjat om panzarsömnad (gambeson) så är jag numera omdöpt till "Panzarsork". Jag har till och med en egen signaturmelodi - be Olle så kan han sjunga den för er!

/Sorken

PMSS - Post medieval stress syndrome.

Ja, jag lider av PMSS, Post Medieval Stress Syndrome. Vardagen känns trist och grå, lätt meningslös, vilket i och för sig kan bero på att jag är våldsamt förkyld. Jag längtar tillbaka till den ljusa men visserligen blodiga medeltiden. Det känns som att jag behöver bearbeta mina upplevelser genom att närmast tvångsmässigt läsa och skriva egna återberättelser av slaget, samt se på andras bilder och filmer. Här kommer en till som visar stora delar av slaget ihopklippt, nästan lika fin som Petters i förra inlägget.





Först ser man alltså hur den gotländska hären med bågskyttar längst bak går framåt över fältet till publikens jubel. Det var otroligt mäktigt att få gå bredvid fanan, längst fram, som en individ framför en annars nästan oöverskådlig massa.

"Anfall!" (Foto: Kajsa Stavebring)

Sedan kommer bondehärens desperata bön om hjälp från Visby borgare som får klinga ohörd och istället följs av danskarnas sista anfall.

Man kan också mot slutet se mig till höger i bild med härförarhornet på ryggen, (vid 1.44) men framförallt höra mig ropa något i falsett, i stil med "Danskjävlar, döda mig då, jag vill inte bli sist kvar" (vid 2.34) varpå en "danskjävel" omedelbart beviljar begäran och ett våldsamt jubel utbryter då jag och vår härförare som de kanske sista gutarna faller.

Danskarna går då runt för att försäkra sig om att alla som fallit verkligen är döda. Petter på den danska sidan (i rödvit hjälm och rosa hosor) sticker spjutet i sidan på en skrikande gute och går sedan vidare för att ge mig samma behandling. (Jag får ge igen en annan gång! ;-)

När allt är över rider Kung Valdemar med sin fanborg och sina närmaste män fram för att inspektera slagfältet tillsammans med prins Kristoffer som redan kliver omkring på kullen med sin ståtliga röda vapenjacka över rustningen. Tyvärr får man inte se den vackra minnesgudstjänst med tyst minut och en bön för de fallna som följer, och inte heller kan man höra kyrkklockornas klang som skulle "väcka de döda till liv igen" enligt manus.

Med stor värme minns jag hur vi efter slaget fick ställa upp gruppvis mot publiken och bli presenterade, applåderade och tackade. Där var både fristående individer som satsat allt på att ordna utrustning särskilt till detta slag och väletablerade grupper från nio olika europeiska länder. Jag stod längst ut på en kant bredvid Petter som nyss stack mig med spjutet när jag låg död ned på kullen. Det var första gången jag presenteras som en del av Fraternis Militia Carnis och det kändes som en storslagen debut i min nya grupp!

Mitt emot oss på andra sidan kravallstaketet såg jag många av mina närmaste vänner stå och ropa och heja på just oss två, och jag fylldes av en stor värme gentemot dem lika mycket som alla deltagare i striden och arrangörerna för hela eventet som kämpat så hårt med alla förberedelser och planering i över ett år. En oförglömlig upplevelse. Och jag har en bestämd känsla av att det för min del allra minst, blir början på något nytt och spännande.


/  I.

Battle of Wisby!

Jag "dog" idag.

Jag föll i striden utanför Visbys ringmur, tillsammans med många, många andra.

Ändå är jag otroligt nöjd och glad!

Battle of Wisby är en succé, och ikväll firar vi att arrangemanget löpt på så pass bra. Vi hade troligtvis mellan 8000-10.000 åskådare, och jag tror inte någon blev besviken.

Pre-battle. Jag har nog aldrig sett så episk ut förut!

Det är en underligt stark känsla, att vara så lycklig över att ha fått vara med om och del av något stort och häftigt, samtidigt som jag känner ett djupt allvar i det som vilar bakom vår krigslek.

Ikväll tänker jag på de närmare 2000 olyckliga själar som verkligen dog, i det slag som utspelade sig här för 650 år sedan och som vi vill hedra och minnas med våra ansträngningar.

Jag berättar mer om slaget senare, när jag har möjlighet att lägga upp fler bilder.

/ I.

Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

 

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram. 

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en  Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.)  Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

 

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

• Det är snyggt!
• Det skramlar mindre?
• Det absorberar troligen fukt?
• Minimerar behov av att putsa plåt?
• Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna  är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)

Epilog, del 3; Att skapa ett personligt grundmönster.

Jag och Ludvig som var först på plats för morgonens workshop passade på att kika på Maria Neimans fantastiska medeltidskläder som hon hade med sig för att visa. Extra kul var att hon bad mig prova hennes mans doublé/tröja/jacka, en förenklad men ändå mycket välpassad variant av Charles de blois ”pourpoint”, en vapenjacka. Lusigt nog satt den som gjutet även på mig, eller kanske lite väl tajt på ena armen, för när jag försökt böja ”åt fel håll” mot hur den var sydd, fick jag som ett litet klämmärke under huden av att stoppningen nöp åt om överarmen... Galet!

Senare kom i alla fall en hel hel drös med trevliga lajvare, bland dem vackra Lisa, som jag parade ihop mig med för mönsterkonstruktionen. (Man behöver ju vara två för att nåla och prova in på varandra.) Innan vi började göra egna mönster berättade Maria om det sena 1300-talets mode och även om det inte var något nytt för mig kändes det spännande att höra och jag antecknade en del. Nu när jag kikar på mina kladdiga anteckningar ser jag att jag noterat att det finns belägg för alla varianter av kombinationer knäppning-snörning fram på plagg. Alltså, snörning eller knäppning genomgående, knäppning i ärmar tillsammans med snörning fram, respektive snörning i ärmar och knäppning fram. För herrar finns även belägg för knäppning fram på en tröja ("jacka"/doublé) ned till mitt på bröstet, och där nedanför snörning, för att slippa knappar som hakar fast i bältet... Det har jag inte tänkt på, men jag vet att jag har sett det. Kul!

Vad vi gjorde sedan var att mäta på varandras överkroppar, det största måttet runt om. Vårt grundmönster skulle bli i fyra paneler, två fram och två bak. I Lisas och mitt fall var vårt största mått bystmåttet, och till det lades 5 cm extra i varje sida på varje panel för att de skulle gå att nåla och forma fint efter kroppen. Eller snarare tvärt om, för att vi med grundmönstret skulle kunna forma kroppen lite efter det sena 1300-talets ideal... Eva Andersson, något av en husgud hemma hos mig, (författare till den slutsålda avhandlingen om Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge) har sagt att detta ideal bäst avspeglas i en lång person (Lisa), slank, (vi båda, kanske mest Lisa?) ljushyllt och ljushårig, (jag), med "rosenknoppsmun" (Lisa) och "pyttesmå äppelbröst, helst högt uppe i armhålan" (eh, jag). Så vi var ju värsta teamet, Lisa och jag!

I mitt fall tänkte jag att med ett bystmått som jag avrundade ordentligt uppåt till 90 cm (varför gjorde jag det? Det hade jag nog inte alls behövt), plus 5 gånger 8 för extra arbetsmån i sidan på varje panel. Till slut hamnade jag på en total tygbreddsåtgång på 130 cm. 130 genom 4 ger 32,5 cm, och så breda skulle mina 4 paneler vara. Längden på dem går ned till där jag är som smalast, där revbenen slutar. Nu minns jag inte exakt, men det skulle kunna vara 45 cm nedanför axelsömmen eller något sådant. Därför klippte jag ut 4 sådana paneler, och Lisa gjorde ungefär detsamma.

Lisa grejar med sina panelbitar innan vi ska nåla dem på henne.

 

Sedan med början i axlarna nålade vi ihop bitarna, men lämnade öppet för halsen såklart. Först nålade jag löst och ungefärligt, och sedan med ökade krav på passform. Vartefter det blev mer och mer överflödigt tyg utanför nålarna klippte jag bort det för att inte tyngden av det extra tyget skulle dra plagget snett.



Mycket tidigt skede, och lite för långt mönster.

 Det roliga med att jobba fram ett personligt mönster på det här sättet, förklarade Maria, är att man kan flytta runt sömmarna lite som man tycker själv. Tillexempel har man lagt till så pass mycket runt varje panel att man kan flytta bak sidosömmarna upp till kanske 10 cm, vilket ger ett lite mer spännande mönster och i Lisas fall kan framhäva och dra blicken till en vacker figur lite extra. Jag försökte i alla fall hjälpa henne med det, och flyttade stegvis bak sidsömmarna genom att jobba växelvis med höger och vänster sida. Man vill ju inte att det ska dra sig i fram eller baksömmen, eller att onödiga veck ska bildas. Lite veckigt ser det ut på våra första bilder eftersom vi av misstag gjort Lisas mönster lite för långt. Det ska ju sluta där hon är som smalast, inte där höften börjar, som på bilden ovan.

Här har mönstret fått sin rätta längd, urringningen är på plats och jag har börjat att forma ärmhålen. Utmaningen med att göra ett eget  mönster, liksom den största vinsten, är passformen på ärmen. Det fick vi klura lite extra på. Både jag och Lisa var sugna på riktiga grande assiette-ärmar. För att få ut Lisas ärmmönster mätte vi var hennes ärm var bredast, när hon höll den spänd  i 90 graders vinkel ungefär. Det måttet plus 4 cm på båda sidor i extra "arbetsmån" är ärmmönstrets bredd. Längden fick vi ut genom att mäta från skulderbladets kant (eller kanten på en tänkt "tallriksärm", i vårt fall) till ärmslut eller knogar. Eftersom att sömmen ska gå på utsidan av armen behöver måttbandet också gå där, nogsamt över armbågen.



Grande assiettes, med stor ärmkil över skulderbladet.

Grande assiettes, med stor ärmkil över skulderbladet.

 Jag vet inte om vi mätte tokigt eller vad som hände, men det blev behov av en lite större ärmkil bak än vad jag hade väntat mig eller tänkt mig. Men Lisa var nöjd och jag tycker också att det blev riktigt snyggt. Kilens form fick jag ut genom att nåla på ärmen på Lisa som ett rör, öppet i överkant och draperat mot livmönstret, med sömmen över armbågen och utsidan av armen. Där ärmtyget inte räckte till mot axeln lade jag en lös tygbit på skrådden och skissade grovt fram formen på en kil som jag sedan klippte ut och nålade dit. Intressant nog instruerades vi av Maria att inte nåla fast ärmkilar "kant i kant" på övriga mönsterbitar, utan rakt på utanpå/ovanpå dem. Det räckte, enligt henne, att ha en uppfattning om hur stor kilen skulle vara. Den skulle sys i sist, som i en öppning i ärmen när allt annat satt fast och därför kunde den behöva justeras i storlek.

För god rörlighet satte vi i en kil i fram också, som på Moy Bog-fyndet. Vi markerade också ut på mönstret, hur Lisa skulle kunna sänka axelsömmen ned på framstycket, just som på Moy-bogdräkten. Det ska bli otroligt spännande att se vad Lisa gör av sitt personliga mönster! Det var superkul att jobba fram det tillsammans och vi blev båda väldigt nöjda med det.

Glad Lisa, insydd i sitt färdiga mönster.

Jag känner att jag lärde mig massor under Maria Neimans workshop, och det var riktigt, riktigt roligt. Det tuffaste var att jag kände hur snabb och flink med att hantera mönster och tyg jag var, jag har inte tänkt på att jag är så särskilt duktig förut egentligen. Men det gick jättebra och jag kunde jobba fram Lisas mönster med beslutsamhet, formsinne, säkerhet och skicklighet som jag inte anat att jag besatt. Att övning ger färdighet är ju självklart, men jag var inte alls medveten om vilka färdigheter jag hade med mig när jag gav mig in i det här.

Med rejält stärkt självförtroende, nya färdigheter fast utan eget mönster gick jag vidare för nya äventyr på Prolog. Men mer om det en annan gång. Jag har ju kvar att berätta om det som jag själv varit ännu mer nervös inför, att hålla min egen workshop...


/ I.

 

Carnis.

På lördagsmorgonen under Prolog var jag riktigt nervös inför dagens första workshop- "Skapa ett personligt grundmönster" Att skapa personliga mönster, och särskilt inte sent 1300-tal, är ju ingenting nytt för mig. Men jag ville verkligen lära mig hur man lär ut det, och jag var väldigt nyfiken på workshopledaren Maria Neiman och hennes sätt att göra det. Jag kände mig otroligt nyfiken på vem och hur hon är, för som saker och ting har utvecklat sig, så kommer vi att ha en del med varandra att göra framöver.

Jag har efter åratal av motstridiga känslor av skepsis, kunskapshunger och vägande fram och tillbaka beslutat mig för att ge mig på ett år som provmedlem i medeltidsföreningen Carnis. Både Ludvig och Martina som jag nämnt tidigare (som varandes tvättäkta proffsskomakare med fokus på historiskt hantverk respektive nålbindingsguru och korridorskamrat) är aktiva medlemmar i just Carnis. Dem har jag känt i tio år, sedan vi träffades på Bäckedal. De och möjligen också någon gammal lajvkompis måste ha skvallrat om mig för Carnis, för som svar på min lite försiktigt frågande ansökan om provmedlemskap fick jag någon sorts jubelmejl som gick ut på "Å äntligen, alla har talat så väl om dig, du är jättevälkommen, gud vad kul!" som i sin tur gjorde mig jättemallig i flera dar. (Eller ja, fortfarande! ;-)

Men som sagt. I Carnis börjar alla sin bana som provmedlem. Undet det första året tilldelas man en fadder och får hjälp att få sin utrustning i ordning. Man förväntas läsa på om perioden som föreningen gestaltar, nämligen Albrekt av Mecklenburgs regeringstid i Sverige, 1364 till 1412. Under nästkommande årsmöte lär man behöva kunna svara på (enkla?) frågor om den, förmodligen både vad gäller historia och dräkt, innan de närvarande medlemmarna röstar om man skall väljas in som fullvärdig medlem. Om man som jag är så dum att man kontaktar föreningen några dagar efter ett årsmöte, då verkar man få  finna sig i att vänta ett år på att få bli provmedlem, innan det riktigta prövoåret kan ta sin början. Fast hur det blir med det är jag inte helt säker på, jag har inte haft möjlighet att prata med någon om det än.

För min del så känns det kul och rimligt med hela den normala invals- och prövoårsprocessen. Jag tycker att det känns skönt att ha en officiel nybörjarperiod där man får hjälp, är på förväg förlåten sina misstag och förväntas jobba på att lära sig om det gruppen pysslar med medan man är på sina första event ihop med dem. Jag kan å ena sidan förstå att en del andra tycker att det är orimligt och lätt analt. Carnis har ett rykte om sig att vara vansinnigt seriösa, men kanske lite dryga. Somliga gillar inte deras tänk kring kvinnoroller vid gestaltande av perioden, men vad kan man egentligen vänta sig med medeltiden som förlaga? Nåväl, det är ett prövoår för både mig och Carnis. Om jag kommer på att jag inte gillar deras grej så kan jag ju göra något annat. Jag är ute efter att lära mig nya saker, och det tror jag att jag kommer att får göra.

Poängen med hela den här historien är i alla fall att jag går omkring och känner mig pirrig och nyfiken och spänd inför vad som ska hända nu, inför att få lära känna nya duktiga nördar, fördjupa mitt intresse för periodens hantverk, dräkt och historia. Det som är mest spännande just nu är att Maria Neiman anmält sig som frivillig att vara min fadder! Så himla, himla kul! Hon är ju superduktig, utbildad hemslöjdskonsulent och jag vet inte allt. (Tillexempel så är hon en av de ansvariga för sommarens megaevent Battle of Wisby, som jag såklart inte tänker missa.) Och på lördag morgon på Prolog så visste jag att jag skulle få träffa henne för första gången, min blivande fadder under kanske två år! Jag var riktigt nervös.

Men när jag i sällskap av skomakar-Ludvig smög in i kurslokalen tio i tio på morgonen vände sig Maria förtjust om och såg ut som folk gör mest tidigt på morgonen, utom att hon hade munnen full av kaka som jag antar att hon stoppat i sig till frukost, säkert lite stressad inför sin workshop. Det var så fullständigt oväntat och avväpnande att se att jag inte kunde låta bli att le. Folk som är utbildade hemslöjdskonsulenter och dessutom äter kakfrukost kan ju bara vara bra folk!

/ I.