Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar.  Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast.  Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.


/ I.


Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

Skorna...

Inprovning och tillskärning av remmarnas längd.

För en vecka sedan fick jag mina nya fina 1300-talsskor som jag beställt. De är rätt sent trettonhundra-någonting, med krenelering, spetsig tå och allt. Nu har jag ägnat hela medeltidsveckan åt att gå in dem, både med patinor och utan. De funkar jättebra, jag är så himla nöjd! Väl hemma nu har jag tvättat dammet av dem försiktigt med lädertvål och ska smörja in dem igen med Morjärvs skinnsmorning när de torkat.

Efter en dags användning.

De är sydda av min kompis Ludvig från Bäckedal, som numera är skomakare till yrket. (Spännena är av brons och det är Burr på Historiska Fynd som gjort dem) Ludde syr för hand på gammalt sätt med svinborst istället för nål, för att inte hålen som tråden går igenom ska bli onödigt stora. Det skulle jag vilja testa någon gång! Och det gav verkligen resultat. När jag skulle blöta upp skorna för att gå in dem (skor som vändsys vänds blöta, och därefter brukar lädret hårdna) fick jag hälla vatten i skorna, för hur länge jag än stod i badkaret med vatten upp till fotknölarna ville det inte läcka in genom sömmarna! Jag är grundligt impregnerad! ;-)

Otroligt elegant krenelering, tycker jag!

Formmässigt så är de efter ett 1400-talsfynd från Tyskland, men påminner också om ett från Helgeandsholmen i Stockholm, men utan den mystiska söm som syr fast skons skaft vid nederdelen som finns på originalet. Det ser enligt Ludvig nästan ut som om man sparat på ovandelen och sytt på en ny sko nedanpå, när den första nötts sönder. Inte helt otroligt, tycker jag.

Efter en vecka och ett stort slag ser skorna ut såhär, nästan helt "ingångna".

Mina skor är om jag minns rätt i ett lite extra exklusivt vegetailgarvat italienskt läder, med sula i ett autentiskt ekbarkgarvat engelskt som tydligen är mycket svårt att få tag på. Jag är övertygad om att de är väl värda sitt pris, och mer ändå eftersom jag fick ett kompispris, men ännu viktigare är att de är snygga och kommer att hålla länge om jag sköter om dem. Jag funderar på att själv sy på en liten "plös" för att göra dem ännu mer vattensäkra och kanske kosta på mig ytterligare två spännen av samma sort på varje sko, för att göra dem ännu lite snyggare...

"Med ett par bra skor kan man gå hur långt som helst."

/ I.


Ps!

Kika gärna in på www.ludvigs.nu om du gillade mina skor och vill se vad han kan mer!

Londonbälte och mönsterkonstruktion.

Äntligen är mitt Londonbälte monterat och klart! Det blev så sött! Vi får se hur det blir med beslagen, om jag ids göra dem själv eller kostar på mig att specialbeställa dem...

Knappt två meter silkesbrickbandsbälte.

Jag väntar nog med det tills i höst oavsett, för jag har redan tömt spargrisen för att kunna beställa ett par skor av min kompis Ludvig som jag ska få till Medeltidsveckan. Det kommer att bli ett par liknande hans egna, och jag kan knappt vänta på att få se dem!

Ludvigs 1400-talsskor, efter ett tyskt fynd.

Helgen har i övrigt ägnats åt toilleknåp och mönsterkonstruktion av den klänning som ska bäras tillsammans med ovan nämnda bälte och nybeställda skor. Tyget är en tunn vejdeblå kypert från Medeltidsmode som jag förälskat mig fullständigt i.

Klänningstyget tillsammans med mitt precis färdigvävda bältesband.

Jag kallar projektet "Visbyklänningen" och tänker mig det färdiga plagget typ såhär, om ni ursäktar allmän assymetri och dylikt elände:

Det blir alltså en figurnära cotthardie med tallriksärm ("grande assiette") för att optimera rörelsefriheten i plagget. Jag känner mig inte sugen på knappar egentligen, så jag tänker mig snörning fram. Och så blir det knappar, troligen tygknappar, bak i ärmen så långt upp som jag orkar. Vi får se. Sömmarna har jag lekt lite med, precis som jag gjorde med Linneas brudklänning. Det roar mig!

Fina Olle hjälpte mig att prova in ärmen, som är den konstruktionsmässigt mest spännande delen på ett sådant här plagg.

Ärmkilen fram provas in.

Det är ovärt att göra två testärmar. Och snett är vackert!

Notera att sidsömmen är starkt bakåtskjuten, mest på lek.

Det är en början, i alla fall.

Jag är klar med pappersmönstret nu som jag gjort utifrån toillen, men bilderna på det är ju inte så spännande. Fortsättning på klänningsprojektet följer. Jag längtar efter att sätta saxen i tyget, men jag jobbar mycket nu och är så trött när jag kommer hem att jag inte riktigt törs. Man måste vara mätt, glad och skärpt när man ger sig in i tillskärarmomentet.


/ I.

Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.

Senmedeltida röd- och blåfärgning av läder.

I ett gammalt blogginlägg funderade jag på medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, apropå mitt nya bälte som jag hade gjort. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa mer om färgning, inte bara av textil utan även av läder, i samband med att jag försöker hitta något bra i bildväg som kan symbolisera färgaryrket.

När det gäller symbol för färgaryrket är jag lite inne på en eldad färggryta med en pinne i, eller kanske den här vapenskölden...

Ja, källan till införmationen är "The Secrets of Reverende Maister Alexis of Piemont" från 1558, så det är senmedeltid. Jag har inte hunnit kika något på de färgarhandböcker som lär finnas från 1400-tal, men det ska jag väl också göra så småningom. Mer om medeltida färgning kan du läsa här, där jag har lånat av Marc Carlson. Underbar medeltidsengelska som är väldigt roande att läsa!

To Die Skynnes Blewe, or of the Colour of Asure
 Having fyrst well washed the skinne, and than wronge him, take the berries of walwort, and elderberries, and seeth them in water, wherin Roche Alome was dissolved, pass him once thorowe this water and let him drie, than pass him again thorowe the same water, and being wiped and dried againe, wash him with cleere water, than scrape out that water with the back of a knife, and once again pass it over with the same colour, and let it dry so that it be of a very blew or Asur colour.

To Die Skinnes in chickweede, called in Latin Rubra Maiore, or Rubra Tinctorum, into a Redde Colour.
Having annointed, washed, wronge and layed abroad the skin, as is aforesaied, wete it with water that white wine lees and baye salt hath ben boiled in, and than wring him. Take than creuiles or crabbe shelles (be they of the sea or of the river) burned into ashes, the whiche yon shall temper with the said water of the lees and salt, and rubbe well the skinne therwith, than washe him well with cleere water, and wringe hym. 

This done, take ruddle tempered in water of lees, and rubbe the skinne well over and over with it, and than with the foresayde ashes, wasshinge, and wringinge it thre times. Finallye, after you have wasshed him, and wringe him, if you thinke it not be well ynoughe, you shall geue him one dienge with brasyll. The paste or masse of Rubia Tinctorum, must be made with water that lees or tartre hath bene boiled in, and the sayed water must be luke warme, and whan you make the paste of ruddle, than leave it fo the space of a night.

After this, put upon the sayd Rubra Tinctorum, a lyttle alom, dragges,or lees, or Alome catinum, steped in water. You maye also adde to it the colour of the shearing of scarlet, whiche hath been taken oute boylinge in lye, which is a goodly secrete.

Det fina röda bältet

Nästa gång jag garvar mina småskinn ska jag kanske testa någon av de ovanstående varianterna, och se om det blir någonting! Spännande!

/ I.

Våren är här.

Det går inte längre att förneka. Men innan den sista snön har smält vill jag passa på att visa upp de vinterkläder jag sytt i år. De blev klara någon månad innan jag startade min blogg, så jag har inte tänkt på att lägga ut bilderna här. Men hela dräkter och handsydda plagg är kanske det jag själv tycker är roligast att se i andras bloggar, så jag ska inte vara sämre!

Först en 1400-talsklänning, min första med midjesöm. Jag är lite osäker på hur rätt tygets färg och mönster är för perioden. Visserligen var indigo tillgängligt och kan ge både mörkt grönt och blått, men rutigt i mörka färger är inte supervanligt på bilder från tiden. Den borde ha varit enfärgad i rött eller varmare grönt istället, och kanske med lös fastnålad ärm i en kontrasterande färg... Hm. Fast jag tänkte den här mest som en lajvklänning men med lite historisk känsla, helst så mycket som möjligt förstås.

Jag är väldigt nöjd med ärmarna, passformen och mönsterpassningen som jag var mycket noga med. Snörning i ärmar och fram är av handspunna sidensnoddar. Livet är fodrat med ofärgat linne och har små sideninfodringar kring hals och handleder.

Här är min gardekors eller ärmkappa som jag tycker att det heter på svenska. Även den är linnefodrad och helt handsydd. Pälskanten kring huvan ska vara mink, men den har en ovanligt tjusig silvergrå färg. Knapparna har jag gjutit själv hemma i sandform, och de pryds av en liten ros. (Jag hade en sen 1400-talsknapp funnen vid Themsens flodbank som förlaga.)

Kappans huva blev väldigt fin, men tung. Så pass tung att jag blev tvungen att förstärka sömmarna som fäster huvan vid plagget genom att lägga en tvåbrickors kantväv runt om hela huvan och på båda sidor om öppningen fram.

På den här bilden kan man notera kantväven som syns längs öppningens sida och går över sömmen som fäster huvan i kappan, runt huvan och ned på andra sidan av framöppningen. Den inte bara förstärker knapphålen, utan avlastar även sömmen som håller fast huvan.

Här om veckan köpte jag faktiskt en hel kaninskinnspäls i min favoritvintagebutik, så framöver eller till nästa vinter så blir det nog lättare ylletyger i de varma plaggen men helpälsfodrat istället. 

/ I.

Epilog, del 2: Kjolficka

Mellan varven på Prolog ägnade jag mig åt att handsy lite, jag blev så himla sugen bara. Det blev en kjolficka, och eftersom så många som såg den medan jag sydde frågade förundrat vad det skulle bli och hur den skulle användas tänkte jag visa några bilder. Det var Karin som inspirerade mig till att sy en kjolficka, och jag smygfotade hennes när jag var hemma hos henne senast...


Karins kjolficka riktigt sprudlar av sömnadsglädje!

Till min egen fick-väska valde jag att använda en mörkblå vadmal som fodrades och kantades med ett återbrukat tryckt bomullstyg från en sjal jag köpte på rea för 40:- på MQ. Som ny kostade sjalen en förmögenhet om 260:-, men jag hade redan innan rean sneglar lystet på den eftersom att det vackra mönstret och färgsättningen får mig att tänka på italienskt sidenväveri under 1400- talet. Det är lite granatäppelmönster i det, som påminner om det i den danska drottning Margaretas gyllene kjortel som förvaras här i Uppsala, i textilmuseet som inrymms i ett av domkyrkans torn...

Sjalen.

 Själva grunden till väskan och det som mina vänner hade svårt att se vad det skulle bli, såg ut ungefär såhär:

Urtaget i överkanten som ger utrymme för handen att lätt slinka ned i fickpåsen blev till en liten extraficka, bara för att det kändes rätt. Men det behövdes lite dekorationer också, så när jag kom hem igår och under kvällen idag har jag pysslat med både ylle- och pärlbroderi samt satt på en rem i sjaltyget som går att knäppa om midjan, eller fästa ihop som en lång axelrem.

Färdig!

Tyvärr får jag inte med alla detaljer riktigt bra när jag fotar i inomhusljus, jag får göra ett nytt försök imorgon ute. Till pärlbroderierna använde jag både små glaspärlor som jag tror kallas rocaillepärlor, små odlade sötvattenspärlor och präglade metallhjärtan. Det borde kanske vara lite mer yllebroderi för att balansera upp det hela, men jag kan inte bestämma mig för något mer motiv, och dessutom tror jag inte det får plats nu?

/ I.

Hantverk och evigheten.

Jag klurar på textilhantverk och evigheten. 

Det händer ju rätt ofta att man ser 300-åriga möbler, för att inte tala om riktigt gamla byggnader och målningar. Och då och då får man se en riktigt fin gammal matta, kanske en broderad dyna eller så. Men det är ju klart det är mer sällsynt att få se ett vackert textilhantverk som överlevt den som skapat det. Jag blir nästan lite ledsen på ögat när jag tänker på allt som gått förlorat, och hur orättvist det är. Man borde ha blivit möbelsnickare, gjutare eller kyrkmålare för att skriva in sig själv i historieböckerna ordentligt.

Albertus Pictor har målat den döende Enhörningen i jungfruns knä. Bild: Svenska Kyrkan

Albertus Pictor som målat enhörningen i Odensala kyrka och kanske tusentals andra scener i kyrkor runt om mälardalen där jag är uppväxt, han var ju också pärlstickare, han broderade. Hans textilhantverk från 1400-talet är nog de äldsta som jag känner till och direkt kan tillskriva en person, känner ni till fler? Albertus är en stor inspirationskälla för mig. Jag har lekt med att brodera några av målningarna. Just enhörningen är min favorit, fast här något sencurerad. Jag är ju medlem i lajvföreningen Enhörningen, så några döende enhörningar broderas icke!

Den segrande enhörningen, fritt efter Albertus pictor.

Jag bor inte så långt från domkyrkan i Uppsala och jag är ofta där i textilmuseet och kikar på  broderier som tillskrivs Pictors ataljé. (Min man och jag hade faktiskt vår första dejt där...) Men det som jag minns bäst på rak arm och som ligger mig varmt om hjärtat är helige Homlgeirs bårtäcke från Skokloster. Man kan ägna sig åt att räkna broderi- och applikationstekniker på bilden, värsta skolexemplet!

Ett fantastiskt vackert arbete. Historiska Museet.

Jag har inga ambitioner på att slöjda saker som överlever mig själv i nuläget, men jag undrar om jag skulle kunna om jag försökte. Då måste jag nog göra något mer än att bara sy medeltidskläder och nålbinda strumpor. (Såvida man inte syr museirekonstruktioner?) Vad skulle man behöva göra? För att ens hantverk ska ha bäst chans att överleva en själv, ska man slöjda stort, eller smått?

Evighetsperspektivet är skrämmande. Men vem vill göra slit-och slängsaker? Jag tror nog att man måste tänka sig saker som verkligen platsar i den tid vi lever i nu, men som inte slits dagligen (strumpor) eller som bara används av ett fåtal personer under mycket speciella omständigheter (medeltidskläder). Samtidigt kanske det måste vara mer storslaget än mina soffkuddar i intarsiateknik som jag pysslar med nu, för att jag skulle vilja att mitt hantverkande satte lite mer prägel på mitt hem.

Kameran spelar mig ett spratt och gör svart till blått på kudden.

Fast å andra sidan, från Skokloster finns också det här intarsiaarbetet, som nog egentligen är en del av ett större föremål från 1300-talet. Broderier är utfört med vadmal i kontrasterande färger, precis som min kudde, men man har dessutom lagt en förgylld skinnremsa eller en smal tygremsa över skarvarna som sys ned med vitt lingarn. (Jag måste verkligen få tag i lite gyllenläder!)

Intarsiateknik från Skoloster. Historiska Museet.

Med risk för att låta lite högstämd, men vi är ju redan alldeles uppenbart på väg mot evigheten.

/ I.

Robin Hood och nya 1300-talsjackan

Idag bjuder jag på alldeles nytagna bilder av min senaste 1300-talsjacka. Möjligen skulle man kanske säga rätt sent 1300 eller tidigt 1400, med tanke på att den har en tvärgående söm, nedanför midjan. Mönstret gjorde jag efter en grundtoille vi hade sedan tidigare sömnadsprojekt, helt efter Olles mått. 

Ögonens färg ton i ton mot jackans tyg. Snygging!

Jackan är handsydd i ett tunt och lätt grafitgrått kamgarnsylle. Jag valde att fodra med en grov linnecanvas för att få den rätta stadgan. Färgen är tänkt att ge Olles karaktär, en överarkivarie, den rätta stela och byråkratiska looken.

Sedan tänkte jag bjuda på några bilder av min egen jacka i samma stil, som dock saknar midjesöm men i gengäld har fler och ännu snyggare knappar. ;-) Jag sydde den till sommarens medeltidsvecka men har inte kommit mig för att fotografera den riktigt ordentligt än. Håll till godo!

Hur kan man missa varifrån inspirationen till den här dräkten kommer?!

Notera de tjusiga matchande nålbundna strumporna i växtfärgat garn.

Det var många som undrade vad jag hade för källor på den här dräkten i somras under Medeltidsveckan. Egentligen tycker jag att det är lite konstigt för det är ganska klockrent 1360-1370  och dessutom en solklar Robin Hood, som kanske egentligen var min främsta inspirationskälla... Vad tycker ni?

Det var allt från Sherwoodskogen, slutet gott, allting gott!

/ I.