Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor. 

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm.  Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen.  Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen! 

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället. 

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken. 

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida

Battle of Wisby - Hantverk och lägerliv

Som utlovat kommer nu äntligen ett inlägg om det som jag egentligen håller på med, jag har inte förvandlats till någon krigsivrande rustningsnörd, än. (Men jag har faktiskt börjat sova med medeltids-militia-porr på sängbordet, skissar på en gambeson och har tagit ett principbeslut på att bara nitad brynja är tillräckligt tufft för mig... ;-)

Det känns fantastiskt skönt att kunna rapportera att min kantvävningsworkshop gick bra. Jag börjar få in rutinen, tror jag. Den här gången höll jag låda tillsammans med Åsa Vävare, en ny bekantskap och en mycket skicklig textilhantverkare som bor på Gotland. Åsa fokuserade på kantvävning med bandgrind och jag höll i brick-biten som vanligt.

På min "station" som skymtar förbi i början av filmen här ovan (s 15 - 25) fick deltagarna testa att väva med knapphålssilke i kläde. Det var det lättaste jag kunde hitta på, för klädet repar ju inte upp sig och silke är... silke, liksom! ;-) Åsas gäng vävde med ullgarn, och alla som ville fick testa båda delarna. Det var som vanligt en enorm kick att se hur det gick upp för våra elever att "Jamen, det här är ju lätt, jag kan själv! Och vad fint det blir!" Att ge andra den upplevelsen när det gäller hantverk, är en jätteviktig drivkraft för mig, så den karamellen ska jag suga länge på.

Jag älskar att se flitiga väverskor uppradade såhär!

Jag har inte tänkt på det förut, men de av Herjolfsnesplaggen som har kantväv på sig är förmodligen vävda med bandgrind, även om det spekuleras om tvåhålsbrickor i Woven into the Earth. (Ja, det kan vara ”fotväv” också, resultatet blir detsamma.) Skillnaden mellan kantväv med brickor respektive grind är att med grind får man en tuskaftsväv, medan (fyrahåls-)brickorna har fyra möjliga skäl och ger en tvinnad väv som kanske är lite starkare, om man väver "på vanligt sätt" med dem, om ni ursäktar att jag uttrycker mig så slarvigt.

Duktiga Anna från Albrechts Bössor.

Jag testade själv att väva med bandgrind på färjan hem, och det var förvånansvärt smidigt. Nu är min gröna cotthardie kantvävd fram och jag har varpat upp nog för halslinning och ärmkant också. Det går ganska fort tycker jag, jämfört med brickväv, även om det inte blir lika slitstarkt. Det är lättare att göra i ordning väven och blir liksom färre handrörelser när man syr/väver. Dessutom känner man inget motstånd från varpen som blir mer och mer tvinnad när du väver med brickor.

Första försöket med grindvävd kant. Finemang!

Förutom min egen workshop var jag på flera andra. Tillsamman med min vän jourhavande-syslöjdsfröken (nedan) var jag på en om Birgittahättor. Det var min gamla klasskamrat Martina från Bäckedal som höll i den och ville presentera det som hon känner är "den förlorade länken" i medeltida kvinnodräkt. Birgittahättor är det senaste av det heta i reenachtmentsvängen, tydligen, fastän jag nog tycker att man sett dem i ett par år nu. Hur som helst, workshopen var riktigt, riktigt trevlig! Dels var det så himla kul att träffa Martina igen och hon var minutiöst väl förberedd. Men dessutom var en, ja i det närmaste internationellt erkänd expert på ämnet med på ett hörn.

Inprovning av Birgittahätta.

Isis som har bloggen Medieval Silkwork har varit med om att öppna relikvariet som den bevarade sk. "Birgittahättan" fanns i, där den har legat orörd åtminstonne i 300 år. Hon har tillsammans med en annan tjej  skrivit ett arbete om det hela, och under årets medeltidsvecka var det en del kontrovers om det här. Själv är jag bara förvånad däröver och mest glad att jag fick träffa både Martina och Isis. Resten är en lång historia. Ja, jag känner att hela Birgitta-grejen kanske behöver ett eget inlägg. Tills dess får jag passa på att ta lite fina bilder på min egen Birgitta-hätta som faktiskt blev klar strax efter workshopen. (Läs: klockan 4 på morgonen, dagen efter... Vaddå tvångsmässigt slöjdande?!)

Mumsig stypvåffla. Eller stroopwaffle, som de säger overdär.

Jag var också på en läderworkshop som en av Isis bekanta höll i, en nederländare med ett fullständigt outtalbart namn. Men han bjöd på nederländska sötsaker som tydligen går under smeknamnet "strypvåfflor" på svenska, och han var väldigt duktig på att göra "girdlebags". "Girdlebags" är sådana där fina njurformade väskor med flera fack och små snörda pungar inunder locket. Jag hade inte hjärna just då att tänka på mönster, en massa smådelar, sömsmåner och pill, så jag satsade på en trevlig axelremväska istället, av enklare modell.

Många olika modeller fanns att välja på.

Jag ville hemskt gärna ha en behändig liten väska som inte är lika fjollig som alla mina små toffsväskor, och som är mindre än min stora pilgrimsväska av oblekt hampa. Den ska passa mig, tåla väder och vind, och se allmänt snygg ut. Och eftersom "girdlebags" såvitt jag sett endast bärs av män i medeltida bildmaterial, funkar en sån inte, hur snygga de än är. Dessutom är de lite för små för att rymma allt jag vill släpa runt. Men jag har faktiskt sett axelremsväskor på kvinnor i vissa fall, även om jag är för lat för att visa bildmaterial just nu.

Riktigt så sned och vind som den ser ut, är den inte, min lilla väska.

Av nederländaren som höll i workshopen fick jag köpa ett jättefint getskinn, omkring 2 mm tunt. Förebilden för min axelremsväska är en nederländsk 1300-talsväska som beskrivs i Purses in Pices, bara lite mindre. Det var nyttigt för mig att få öva lädersömnad, det blir inte av så ofta. Själva axelremmen ligger fortfarande i ett järnoxidbad här hemma för att få samma snygga svärta som väsklädret. Det är färgat på precis samma sätt, men dessutom behandlat efter ett gammalt fiskarrecept som ska ge helt vattentätt läder. Vi får se hur det går med det, jag är mest orolig för att lädret ska släppa färg...

Egenhändigt tillsågat remändesbeslag nitas fast...

För att snitsa till väskan lite valde jag att såga till ett remändesbeslag i mässingsplåt, som saknas på originalet men som jag tycker gör sig bra. Det roliga med den här väskan var att jag väldigt, väldigt gärna ville ha den klar till striden vid ringmuren, då jag skulle vara orderlöpare. Den blev inte klar och så var det med det. Men nu när den äntligen är färdig (sånär som på axelremmen alltså) så inser jag varför jag intuitivt tyckte modellen skulle ha varit så passande just till det tillfället. Det heter ju "messeger bag", och "messenger", det var ju precis vad jag skulle vara!

Avslutningsvis var jag en kort stund på en inspirerande växtfärgningsworkshop också, men då jag missade all teori får ni nöja er med lite bilder därifrån.

Teoridelen, som jag missade. :-(

Färgreseda.

Krapp, med en pytteliten aning koschenill dessutom.

Endast två färgämnen användes, ändå alla dessa nyanser! Tufft!

Mina små härvor som jag fick med mig hem. Underbart vackra!

Jag blev så inspirerad av växtfärgningsworkshopen att jag redan nästa dag köpte 3 meter fin vit yllekypert som jag är sugen på att färga med just färgreseda och järn för att få den där fina gröna nyansen. I min värld har gränserna för vad som är lagom ambitionsnivå flyttats fram kraftigt under Battle of Wisby. Nu känns det som att "alla" utom jag har kläder av fina tyger som de växtfärgat själva. Jag vill också!


/ I.