Inspiration från Bäckedal.

Jag har inte hunnit blogga på länge, för det händer lite för mycket på både plugg-, jobb-och hantverksfronten just nu. Men idag tänkte jag att jag allra minst ska passa på att lägga upp lite inspirationsbilder som jag tog under Återträffen på Bäckedal i början på maj. 

Det var inte bara inspirerande saker jag såg, jag träffade såklart en drös inspirerande eldsjälar också. Tora var en av dem, och en hejare vid spinnrocken.

Tora spinner finull.

Tora lät mig även fotografera hennes vävprojekt, en rosa, vit och röd korskypert i finskt entrådigt ullgarn, med 20:1 linvarp. Ett långrandigt 1700-talslivstycke skulle det bli, berättade hon.

Toras tyg. Proportionerna ser skumma ut, för jag fick fota väven med viss lutning, underifrån/inifrån vävstolen medan den fortfarande satt uppe.

Minns ni att jag blev lite extra imponerad av några av deltagarna från min kantvävningsworkshop på Prolog? Närmare bestämt, Jocke, Emelie och den fram tills nyligen för mig namnlösa väverskan Josefin? De går alla på Bäckedal och det var jätteroligt att få träffa dem igen! (Eller går och går - terminen tog nog slut igår?! Gick, i så fall.)

Josefin heter hon, väverskan från Prolog.

Josefin hjälpte mig att hålla min miniworkshop i kantvävning när jag var på Återträffen. När jag smet ned i västugan guidad av Tora tog jag chansen att fotografera en av Josefins vackra vävar.

Josefins underbara blå gåsögonkypert. Jag älskar den!

Emelie på Prolog. Icke någon nybörjare!

En kul grej som jag upptäckte när jag snokade runt i textilsalen var att Emelie köpt en omgång av exakt samma vejdeblå tyg från Medeltidsmode som jag, och skissat på en EXAKT likadan Moy-Bog-variant! Det är tydligen hennes projektarbete för terminen på textillinjen, att handsy en medeltidsklänning. Min slutsats är att vi kommer att se ut som tvillingar när vi ses på Medeltidsveckan i sommar, särskilt som att jag lärt henne alla mina specialknep med kantvävning och allt. Fast jag har gärna en trevlig och snygg tvilling, så det finns inget att klaga på. Fina Emelie! ;-)

Nå, vidare på vävtemat; Joel som gick MNT hade byggt en fantastisk liten sak. En "bandflätningsvävstol" efter "varptyngdskoncept". Hur tufft som helst! Han berättade för mig att han byggt den för att kunna fläta vad jag kallar en "vigg-fläta" och vad han känner igen från samuraisvärd, katanas och tantodolkar. Just den flätan blir stretchig på ett lite speciellt sätt som gör den lämplig att linda ett handtag med. 

Joels smarta flät-vävstol.

Listigt sätt att använda små trissor både för att nysta upp varp på, och för att tynga ned densamma.

På bilden här ovan kan man notera de skjut- och flyttbara styckena som håller isär varptrådarna från varandra. De funderar som extra händer/fingrar, och gör att man lätt kan hantera en bredare varp än vad som annars är bekvämt.

Viggfläta i krappfärgat garn.

Snygga snidade kuggjul till vävbommen.

Just som en typisk MNT:are var Joel inte bara inne bå bandflätning och snickeri, utan lite av varje. Han visade mig en fantastisk prydnad för en vandringsstav eller käpp, som han gjutit i förlorad form. Jag var inte alls lika ambitiös när vi skulle gjuta i förlorad form back in the days, jag gjorde bara en enkel torshammare.

Bronskorp, gjuten i förlorad form.

Det är tufft att lägga ned kanske flera dagars möda på att bygga en form som inte går att använda igen, för när man väl gjutit måste den knäckas för att man ska kunna ta ut godset. Då vet man, om arbetet var förgäves eller inte. Men Joel vågade satsa, och fick lön för mödan. Förlorad form är den historiska gjutteknik som ger bäst detaljåtergivning, tycker jag.

Gjuten ihålig för att kunna monteras på en käpp.

Det var ju mycket nostalgi, att återvända till skolan. Skönt att se att ett och annat förändrats till det bättre, som att elevhemmen äntligen fått vettiga namn. Istället för Norra Södra (NS) eller Norra Norra (NN) heter de nu...

Ny var också den lika geniala som gigantiska valkmojängen som min gamle träslöjdslärare Johnny Springe byggt och som Tora och Josefin skulle inviga tillsammans med sina klasskamrater så fort alla vadmal var nedtagen och alla lösa trådar fästa ordentligt. En sådan här skulle man ha!

I wants it!

Man behöver nog vara några stycken för att dra den här, men jag tror det funkar bra!

Gamla fina elevarbeten står kvar, som ristade i sten....

Gamla elevarbeten som står sig bra.

Och döda djur pryder fasaderna kring Hantis (Hantverkshuset):

Skinntrappa utanför garveriet.

Åå... Ja. Så var det. Ganska likt, fast annorlunda och bättre. Man längtar tillbaka!

Om jag skulle återvända any time soon så skulle jag försöka ge mig på ett specailarbete/projekt med tygåterskapande. Jag har ju gått alla långa kurser redan, så ett experimentellt projektarbete skulle sitta fint. Det vore tufft att bygga ett vikingatida grophus, ett sådant som brukar tolkas som vävstuga på grund av format och rika fynd av vävtyngder innuti dem. Det skulle såklart stå en bit från det redan befintliga vikingahuset utanför skolan...

Vikingahuset, beklagligt nog utan vävstuga.

Att bygga en sådan "vävstuga" med historiska byggnadstekniker, och sedan väva därinne med egenspunnet garn, för att se hur stugans dimensioner och ljusförhållandena fungerar... Någon borde göra det!  Ja, något i stil med Överhogdals- och Skogsbonaderna tänker jag mig. Det drömde jag om på tåget hela vägen hem längs inlandsbanan... Sjukt ambitiöst projekt, jag vet. Speciellt som att jag inte är någon viking, egentligen, utan en medeltidsnörd i själ och hjärta. Men man kan ju drömma!

Vi får se när jag återvänder till skolan igen, men jag har en känsla av att det inte kommer att dröja allt för länge. Allt var verkligen inte bättre förr, det är rätt bra nu också.

Allt var inte bättre förr. Nu har skolan sin egen choklad, och den är jättegod! :-D

/ I.

Vid vävens ände.

Nu äntligen har jag nått silkesvävens ände! Sent igår blev jag klar och klippte ned mitt blivande bälte, en egen rekonstruktion efter ett Londonfynd från 1300-talet. Vid det laget hade jag vävt en bra stund varje dag i en dryg vecka och för länge sedan tröttnat på mönstret. Med den trädningen som förlagan till mitt band är gjort i kan man med fördel väva till exempel dubbelväv, väva bokstäver och allt möjligt kul. Men bandstumpen som finns bevarad är lik förbaskat enformigt randig, så så har jag också gjort.

Vävbommen är naken!

"När när man ser vävbommen genom varpen, då får man snart se en naken karl." 

Det var min goda fadder från Carnis, Maria Neijman som degav mig denna gamla väv-visdom. Jag som fick vävbomsskyla just innan läggdags var beredd att hålla med. (När det är läggdags, då vet man att man snart kan få se en naken karl, i alla fall säger mig min beprövade erfarenhet detta.) Maria menade att ordstävet måste vara gammal vävskrock tänkt att mana väverskor till flitigt arbete... Men tyvärr hann jag somna innan någon naken karl dök upp. Där har man för fliten... 

Nedklippning.

När det var dags att klippa ned väven så gjorde jag det lite i taget. Först klippte jag loss de yttersta brickorna i varje sida och använde de lösa varptrådarna som inslag en gång. Därefter klippte jag ned de som nu var ytterst och upprepade proceduren tills bara de två ursprungligen mittersta brickorna var kvar. På så sätt får man en väldigt tjusig spetsig avslutning. Man kan låta den vara som den är, eller fästa in de lösa varptrådarna i väven med en nål innan de klipps av så att man slipper frans. För min det ska det på ett spetsigt remändesbeslag längst ned på bältet, så jag bara klippte bort fransen rakt av utan pardon.

Spetsigt avslut.

4 meter varp blev  3,32 meter band, det är bra jobbat av mig och vävstolen tycker jag. Detta är det första vanliga brickband som jag vävt med den här bandvävstolen, och jag måste säga att den gör det mycket smidigare än om man väver utan vävstol. (Fast det konstaterade jag ju redan när jag skrev mitt specialarbete på Bäckedal om brickbandsvävning i vävstol för 8 år sedan...)

Trädningschema och varpnota för originalbandet, med "rätt" färgsättning.

En sak som känns lite tråkigt med bandet är att det fina garnet som påskharen kom med inte gick med på att dras ihop till den knappa bredd på 8,5 mm som originalbandet har. Mitt band är ca 1 cm brett och när det rör sig om så här smala band gör 1,5 mm stor skillnad i helhetsintrycket. Å andra sidan blir det ju ett lite bättre bälte kanske, och jag gjorde så gott jag kunde. Det här med dilemmat kring att göra en bra rekonstruktion och hur man kan tänka då, det har jag så mycket funderingar kring att jag nog måste spara dem till ett eget inlägg för ett senare tillfälle.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Det är rätt antal brickor i mitt band i förhållande till Londonbandet. Mitt band är slaget nästan lika tätt, i rätt material och färgen är bra. Den gröngula svarar mot originalets och den blå hade absolut varit populär i 1300-talets London. Det hade varit sjukt snyggt med krapprött och gröngult, men då hade jag inte kommit igång med vävningen förrän 4 -5 dagar senare än hur det nu blev när jag slapp komplettera det vävgarn som påskharen kommit med. Man måste ta vara på glädjen och inspirationen också, det är viktigare för mig just nu än att vara analt fyndtrogen.

Visst ser det ut lite som en pigg tropisk orm ute på jakt?

Ett tips till alla brickvävare där ute -  att försiktigt mangla brickvävda band ger dem en fantastisk lyster och jämnar till både yta och bredd. Man håller emot lite bara när mangeln drar på så sträcker bandet ut sig och blir jättefint. Ett annat sätt som också funkar är att fukta och rulla upp/spänna ut bandet runt något som inte "ger efter", som en glasflaska eller så. Det ger nästan samma effekt om bandet får torka fastspänt även om man inte får den fina glansiga ytan som en mangel ger åt band i silke och linne men även i viss mån ull.

Jag har inte hunnit fira Valborg i år ("Sista april" som det heter i övriga landet firas STORT och studentikost i Uppsala) för jag har bara jobbat och jobbat. Men å andra sidan kunde jag då fira vårens ankomst genom att kosta på mig att shoppa lite tyckte jag, så jag har utökat mitt nördbibliotek med ännu en "måste-ha"-bok, Purses in Pieces. Just nu är jag väldigt sugen på annat än textilhantverk också, vill sy skor, såga till sölja och remändesbeslag till mitt nya bälte och sy fina små väskor...

Inspirationen just nu.

Efter väldigt mycket letande beställde jag också en bunt tyg för sommarens medeltidskläder. Jag hade väldigt svårt att hitta något i rätt kvalité, det verkar som om de flesta av mina vanliga ställen har problem med sina leverantörer. Det blev till slut en lyxig, extra tunn och lite glansig vejdeblå kypert från Medeltidsmode, och jag älskar den! (Lustigt nog visade det sig vara exakt samma nyans som det vejdeblå sidengarnet i mitt nya bälte...) Jag köpte lite extra så att det kan räcka både till en ny cottehardie till mig och något mer, en tröja eller hätta till mig eller maken. Vi är båda anmälda till Battle of Wisby nu och jag ser fram emot att sy något nytt tills dess...

Nu gör jag helg eftersom jag är ledig från skola och praktik imorgon. Den första patienten liksom den andra och tredje har passerat utan att jag gjort bort mig allt för illa. Detta firas med en långhelg och resa till återträffen på Bäckedal, min kära folkhögskola som jag skriver så mycket om och där jag har bott i två år. Det är första gången på åtta år som jag återvänder till Sveg i Härjedalen, till en plats har varit och fortfarande är hjärteviktig för mig. Datorn och kameran får följa med så kanske blir det något bloggat under helgen därifrån. Jag ser fram emot långa sköna tågresor med mycket nålbinding, lägereldsmys i vikingahuset, varma återseenden, bastubad och inspirerande skogspromenader längs med älven...

/ I.

Brickväv i silke efter Londonfynd.

Påsken är över, sommaren är nästan här och imorgon har jag mina första egna patienter på praktiken. Påskharen var generös i år och kom med två otroligt vackra härvor  inspirerande lyxigt vävgarn i siden, en nålbindningsnål i horn (alltid bra att ha en extra!) och en bra bok i påskägget, förutom en rejäl näve god choklad. Idag tillbringade jag sålunda eftermiddagen på vår soliga balkong, framför den portabla bandvävstolen. 

Silkesvävning i solen. Sämre kan man ha det! Men någon vidare hållning har jag inte. Jag skyller på korsettbärande under gårdagskvällens fest, man blir lat av att inte behöva sträcka på sig av egen maskin... ;-)

Det ska bli ett brickvävt bälte efter ett londonfynd, och det är en förtjusande enkel väv. Originalet finns att se i svartvitt i Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. (Eller live på museum i London, om man har vägarna förbi. Jag hoppas att jag har det någon gång!) Bandet är ca 0,85 cm brett och vävt i tvåtrådigt silke med tolv brickor som är ömsom höger, ömsom vänsterställda i grupper om tre. Ca 14 inslag per centimeter, och ett enkelt tvärrandigt mönster i gröngult och rosa. Jag avskyr rosa, så jag använde mig av det vejdeblå och gröngula silkesgarnet som påskharen kom med istället.  Nog för att det är kul att återskapa exakt i detalj, men man ska trivas med arbetet under tiden också, jag är övertygad om att det blir bättre gjort då.

 

Löjligt enkel varpnota, utifrån hur jag räknat på bilden av fyndet nedan.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Bandet är från utgrävningarna kring Themsen och daterat stilistiskt till 1200 - 1300-tal. Det benämns som en "girdle" och inte "belt" därför att man inte vet om det ÄR ett bälte, det är fragmentariskt och det finns varken sölja eller remändesbeslag till. Men däremot tre väldigt söta små beslag, gjutna i brons. De är bara 0,5 cm breda och 0,85 cm höga, alltså pyttesmå! 

Den här speciella typen av beslag, sk. "bar mounts" (i olika storlekar och lite varierande former) är vanliga på bland annat hästutrustning från tiden, samt på bälten för både män och kvinnor. De sitter ofta väldigt, väldigt tätt. På förlagan till mitt band sitter de med bara drygt 1 centimeters mellanrum. Intressant nog är det bara tre beslag, sedan inga fler hål efter nitar genom bandet. Alltså har nitarna inte täckt hela bandet, som man annars ofta ser att de gör. Min tolkning blir att originalbandet bara haft nitar på antingen den del som legat runt midjan, eller på den som hängt ned till fötterna. (Den första varianten har jag faktiskt sett men jag hittar ingen bild på det nu...)

Stilig fransk dam, jag älskar den här bilden! Jag tror att hon hette Mebus du Chastlier och jag vet att hon dog 1280. Se hur trohetshunden busar i hennes klänningsveck, den ljuvliga ornamentiken, den detaljerade avbildningen av frisyr och dräkt. <3

Fast jag vet ju förstås inte alls om bandet jag har som förlaga verkligen varit ett bälte, eller om det i så fall burits av en man eller en kvinna. Beslagens typ får mig att tänka att det inte är ett strumpeband eller liknande, eller har suttit påsytt på en dräkt. Jag föreställer mig att det är en del av ett smalt bälte, och det finns gott om bilder på de här nätta bältena med beslag. Hela längden finns ju inte bevarad, men eftersom att det är så extremt nätt och smalt (under 1 cm brett) tänker jag att det nog inte är till en man.  Inte för att inte män hade smala bälten på medeltiden, för det hade de ofta. Men jag tänker att även om brickvävt siden i själva verket är starkare än läder är det här bandet lite för smalt för att på ett balanserat sätt bära upp en mans bältesväska och kanske en kniv. Kvinnor hade lättare små bältespåsar i sina bälten, som kvinnan på bilden ovan.

Varpning pågår.

Varpfläta.

Trädning av brickorna. Jag älskar mina små söta hornbrickor!

Pådragning på bandvävstolen. Behändigt med en kam för att sprida ut varpen jämnt på rullen.

Bältesbandet tar form, härligt att äntligen få börja väva efter alla förberedelser! De 2 olika varianterna på randning går att se rätt bra på den här bilden.

I början tyckte jag att ränderna blev för breda och att det blev för få inslag per centimeter jämfört med originalet, typ 9 istället för 14, och bara om jag slog det riktigt riktigt hårt. Mitt inslagsgarn var helt enkelt lite för tjockt för att ge samma resultat. Då kom Olle på den smarta idén att tvinna upp det tvåtrådiga silket, och bara ha entrådigt silke som inslag. Det funkade, genast blev det som jag hade tänkt och bättre överensstämmande med fyndbandet. Skönt att inte behöva slå bandet så hårt, det blir inte snyggt tycker jag.

På originalet kan man inte se några byten av vridningsriktning, alltså de små ojämnheter i väv och mönster som blir när man byter vridningsrikting på brickorna. I vanliga fall gör man det när snoddbildningen i varpen bakom väven blir för kraftig. När det gäller brickvävda band som ska utsättas för kraftigare belastning, som till exempel tömmar, vet man att det varit vanligt att förtvinna varpen för varje enskild bricka, för att undvika den där ojämnheten som kan försvaga det färdiga bandet. Då tvinnas förtvinningen upp vartefter man väver och man behövar aldrig byta vävrikting.

Eftersom att det i London under 1200 -1300-tal fanns stränga regler för "The Girdlers Guild", Gördelmakargillet, för att hålla en hög och jämn kvalité på de produkter som man släppte ifrån sig, kan jag tänka mig att brickvävda bälten tillverkade av dessa proffs fick den där extra specialbehandlingen med förtvinnad varp. Måste försöka hitta deras regler och läsa direkt i källan, istället för att bara läsa referenser till dem hela tiden!

Byte av vridningsriktning syns här som ett lite större blått fält i den första tredjedelen av den synliga bandstumpen.

Jag har själv aldrig vågat pröva att förtvinna varpen, därför att jag sett vänner kämpa med det och vet hur svårt det är att hålla ordning på alla tvinnade tampar utan att hela varpen blir ett enda sorgligt trassel. Och så har jag aldrig vävt något med riktigt så stränga krav på att klara hård belastning och vardagligt slit heller. Nu hade det kanske varit ett bra tillfälle att testa ändå, men jag vill inte ta risken nu med mitt fina vävgarn som jag är så kär i. (Tack Olle för att du tipsade påskharen om vad jag önskade mig!)

Jag tänker att det är en lite för liten bit bevarad av bandet för att kunna säga helt säkert om varpen verkligen är förtvinnad, så jag smiter från det och planerar istället att dölja märkena efter riktningsbytena med de beslag som ska sättas på... Mer om beslagen en annan gång, jag är just nu i valet och kvalet om jag ska försöka gjuta dem själv i brons (rätt avskräckande för mig som är beklagansvärt smedjelös) eller övertala en bekant att göra dem åt mig.

/ I.

Ps! 

Jag hittade en jättehärlig sida medan jag försökte leta upp bra bilder på bälten. På Effigies and brasses.com hittar du en rejäl samling bilder av medeltida gravmonument, både kopparplåtsgravyrer, stenfigurer och målade träsniderier. Bilden på damen med hunden vid fötterna kommer därifrån. Man kan söka på personnamn, år och land samt eventuella "taggar" en viss bild fått. Figurerna man får se är daterade med dödsdatum. De är oftast i helfigur, lejonparten från 1300 - 1400-tal och många gånger mycket detaljerade, en riktig guldgruva när det gäller information om medeltida dräkt och symbolik! 

Snåljåpsbörs.

Det har varit tenta och uppsatsskrivning nu och lite mindre hantverk och bloggande några dagar. Men lite har jag åstadkommit ändå. Jag vill gärna visa några bilder på mitt senaste alster, en snåljåpsbörs. Jag kallar den så för att det är en egentligen helt valig tofsprydd börs, men snålsydd och ihoppusslad av 6 olika spillbitar från en medeltidsbrudklänning jag sydde i våras åt min bästa väninna.

Snåljåpsbörs, eller sömmerskans lön?

Jag tröttnade på att kantväva provlappar till Prologworkshopen, och ville visa på något vettigt man kan använda tekniken till. Och apropå Prolog - jag väcktes i morse av ett samtal från min gamle klasskamrat Martin som också arrangerar Prolog. Han bad mig hålla i lite "hantverkshäng" på kvällarna under konventet, och jag var inte sen att tacka ja. Jag skulle ändå självfallet hålla på med just det, hänga med sköna hantverksnördar... Det blir kul!

Den nya börsen var det ja. Jag började med att ta de största spillbitarna som fanns kvar efter klänningssömnaden, sy ihop dem snyggt med "bitch-stitch" som jag kallar det, rackarsöm eller backstitch som andra kanske säger. Sedan tråcklade jag fast ett sidenfoder. Kanten på sidenfodret gjorde jag lite större upptill och vek jag ned över det röda yllet, där ska det sys snörhål senare. 

Den övre "börssidan" består av 4 bitar, den undre av 2. Materialskarvar är sexigt!

Jag vek jag in alla sömsmåner mot varandra så som jag beskrivit förut och tråcklade igen, fast nu genom alla lager ytterst i kanten, för att hålla ihop påsen tillfälligt. Sedan varpade jag upp en vanlig enkel brickväv i rött och gult, med bara tre brickor och alla hål trädda den här gången. Och förresten - när jag gjorde min sykrok, då pratade jag om en ställning jag skulle bygga för att underlätta kantvävningen... Det har jag inte gjort, för jag insåg att det vore som att försöka uppfinna hjulet igen. Konstruktionen jag tänker på finns redan och heter... Bandvävstol! Och jag har såklart en liggande, sällan använd... Men nu kom den väl till pass!

Jag spände fast tyget med en säkerhetsnål (tunnare än sykroken eftersom jag jobbade med siden nu) i ett band som satt fast i bandvävstolens högra rulle. Kantväven fick sy ihop den lilla väskan. Genom att flytta fram säkerhetsnålen och släppa efter på varpen på den vänstra rullen vävde jag mig runt hela projektet på några timmar. Det går mycket fortare med bra verktyg!

Kantväven syr ihop börsen och inslagets små stygn smälter ihop ganska bra med tygets färg.

Jag är riktigt nöjd med slutresultatet! Snoffsiga toffsar och snygga snoddar är enkelt att slänga ihop av knapphålssilke, och lite extra tjusigt tycker jag det blev med silverpärlor. Till nästa gång ska jag tänka efter extra noga vart på projektet jag börjar väva, så att kantvävskarven hamnar mer strategiskt. Lämpligt här hade till exempel varit mitt under påsen, där den nästan inte syns och inte bär någon belastning, till skillnad från uppe vid handtagets fäste som jag nu valde.

Efter att ha avslutat påsen känner jag mig ändå inte helt färdig. Jag skulle gärna vilja göra någon liten sidenapplikation eller broderi på den, kanske ett heraldiskt lejon eller något sådant. Vad tror ni, blir det för mycket?

/ I.