Battle of Wisby - Hantverk och lägerliv

Som utlovat kommer nu äntligen ett inlägg om det som jag egentligen håller på med, jag har inte förvandlats till någon krigsivrande rustningsnörd, än. (Men jag har faktiskt börjat sova med medeltids-militia-porr på sängbordet, skissar på en gambeson och har tagit ett principbeslut på att bara nitad brynja är tillräckligt tufft för mig... ;-)

Det känns fantastiskt skönt att kunna rapportera att min kantvävningsworkshop gick bra. Jag börjar få in rutinen, tror jag. Den här gången höll jag låda tillsammans med Åsa Vävare, en ny bekantskap och en mycket skicklig textilhantverkare som bor på Gotland. Åsa fokuserade på kantvävning med bandgrind och jag höll i brick-biten som vanligt.

På min "station" som skymtar förbi i början av filmen här ovan (s 15 - 25) fick deltagarna testa att väva med knapphålssilke i kläde. Det var det lättaste jag kunde hitta på, för klädet repar ju inte upp sig och silke är... silke, liksom! ;-) Åsas gäng vävde med ullgarn, och alla som ville fick testa båda delarna. Det var som vanligt en enorm kick att se hur det gick upp för våra elever att "Jamen, det här är ju lätt, jag kan själv! Och vad fint det blir!" Att ge andra den upplevelsen när det gäller hantverk, är en jätteviktig drivkraft för mig, så den karamellen ska jag suga länge på.

Jag älskar att se flitiga väverskor uppradade såhär!

Jag har inte tänkt på det förut, men de av Herjolfsnesplaggen som har kantväv på sig är förmodligen vävda med bandgrind, även om det spekuleras om tvåhålsbrickor i Woven into the Earth. (Ja, det kan vara ”fotväv” också, resultatet blir detsamma.) Skillnaden mellan kantväv med brickor respektive grind är att med grind får man en tuskaftsväv, medan (fyrahåls-)brickorna har fyra möjliga skäl och ger en tvinnad väv som kanske är lite starkare, om man väver "på vanligt sätt" med dem, om ni ursäktar att jag uttrycker mig så slarvigt.

Duktiga Anna från Albrechts Bössor.

Jag testade själv att väva med bandgrind på färjan hem, och det var förvånansvärt smidigt. Nu är min gröna cotthardie kantvävd fram och jag har varpat upp nog för halslinning och ärmkant också. Det går ganska fort tycker jag, jämfört med brickväv, även om det inte blir lika slitstarkt. Det är lättare att göra i ordning väven och blir liksom färre handrörelser när man syr/väver. Dessutom känner man inget motstånd från varpen som blir mer och mer tvinnad när du väver med brickor.

Första försöket med grindvävd kant. Finemang!

Förutom min egen workshop var jag på flera andra. Tillsamman med min vän jourhavande-syslöjdsfröken (nedan) var jag på en om Birgittahättor. Det var min gamla klasskamrat Martina från Bäckedal som höll i den och ville presentera det som hon känner är "den förlorade länken" i medeltida kvinnodräkt. Birgittahättor är det senaste av det heta i reenachtmentsvängen, tydligen, fastän jag nog tycker att man sett dem i ett par år nu. Hur som helst, workshopen var riktigt, riktigt trevlig! Dels var det så himla kul att träffa Martina igen och hon var minutiöst väl förberedd. Men dessutom var en, ja i det närmaste internationellt erkänd expert på ämnet med på ett hörn.

Inprovning av Birgittahätta.

Isis som har bloggen Medieval Silkwork har varit med om att öppna relikvariet som den bevarade sk. "Birgittahättan" fanns i, där den har legat orörd åtminstonne i 300 år. Hon har tillsammans med en annan tjej  skrivit ett arbete om det hela, och under årets medeltidsvecka var det en del kontrovers om det här. Själv är jag bara förvånad däröver och mest glad att jag fick träffa både Martina och Isis. Resten är en lång historia. Ja, jag känner att hela Birgitta-grejen kanske behöver ett eget inlägg. Tills dess får jag passa på att ta lite fina bilder på min egen Birgitta-hätta som faktiskt blev klar strax efter workshopen. (Läs: klockan 4 på morgonen, dagen efter... Vaddå tvångsmässigt slöjdande?!)

Mumsig stypvåffla. Eller stroopwaffle, som de säger overdär.

Jag var också på en läderworkshop som en av Isis bekanta höll i, en nederländare med ett fullständigt outtalbart namn. Men han bjöd på nederländska sötsaker som tydligen går under smeknamnet "strypvåfflor" på svenska, och han var väldigt duktig på att göra "girdlebags". "Girdlebags" är sådana där fina njurformade väskor med flera fack och små snörda pungar inunder locket. Jag hade inte hjärna just då att tänka på mönster, en massa smådelar, sömsmåner och pill, så jag satsade på en trevlig axelremväska istället, av enklare modell.

Många olika modeller fanns att välja på.

Jag ville hemskt gärna ha en behändig liten väska som inte är lika fjollig som alla mina små toffsväskor, och som är mindre än min stora pilgrimsväska av oblekt hampa. Den ska passa mig, tåla väder och vind, och se allmänt snygg ut. Och eftersom "girdlebags" såvitt jag sett endast bärs av män i medeltida bildmaterial, funkar en sån inte, hur snygga de än är. Dessutom är de lite för små för att rymma allt jag vill släpa runt. Men jag har faktiskt sett axelremsväskor på kvinnor i vissa fall, även om jag är för lat för att visa bildmaterial just nu.

Riktigt så sned och vind som den ser ut, är den inte, min lilla väska.

Av nederländaren som höll i workshopen fick jag köpa ett jättefint getskinn, omkring 2 mm tunt. Förebilden för min axelremsväska är en nederländsk 1300-talsväska som beskrivs i Purses in Pices, bara lite mindre. Det var nyttigt för mig att få öva lädersömnad, det blir inte av så ofta. Själva axelremmen ligger fortfarande i ett järnoxidbad här hemma för att få samma snygga svärta som väsklädret. Det är färgat på precis samma sätt, men dessutom behandlat efter ett gammalt fiskarrecept som ska ge helt vattentätt läder. Vi får se hur det går med det, jag är mest orolig för att lädret ska släppa färg...

Egenhändigt tillsågat remändesbeslag nitas fast...

För att snitsa till väskan lite valde jag att såga till ett remändesbeslag i mässingsplåt, som saknas på originalet men som jag tycker gör sig bra. Det roliga med den här väskan var att jag väldigt, väldigt gärna ville ha den klar till striden vid ringmuren, då jag skulle vara orderlöpare. Den blev inte klar och så var det med det. Men nu när den äntligen är färdig (sånär som på axelremmen alltså) så inser jag varför jag intuitivt tyckte modellen skulle ha varit så passande just till det tillfället. Det heter ju "messeger bag", och "messenger", det var ju precis vad jag skulle vara!

Avslutningsvis var jag en kort stund på en inspirerande växtfärgningsworkshop också, men då jag missade all teori får ni nöja er med lite bilder därifrån.

Teoridelen, som jag missade. :-(

Färgreseda.

Krapp, med en pytteliten aning koschenill dessutom.

Endast två färgämnen användes, ändå alla dessa nyanser! Tufft!

Mina små härvor som jag fick med mig hem. Underbart vackra!

Jag blev så inspirerad av växtfärgningsworkshopen att jag redan nästa dag köpte 3 meter fin vit yllekypert som jag är sugen på att färga med just färgreseda och järn för att få den där fina gröna nyansen. I min värld har gränserna för vad som är lagom ambitionsnivå flyttats fram kraftigt under Battle of Wisby. Nu känns det som att "alla" utom jag har kläder av fina tyger som de växtfärgat själva. Jag vill också!


/ I.

Förberedelser inför Medeltidsveckan.

Mina fina kantvävda börsar är äntligen färdiga!

En börs och ett mobilfodral blev det.

Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.

När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.

Är de inte söta?

En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...

Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...

...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.

...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!

Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare. 

Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif. 

Den är ordentligt stadig och står för sig själv!

 

Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen  mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!

Jag är riktigt nöjd med formen!

Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...

Vi ses väl där?

/ Ida

Nya kantvävda börsar på gång.

Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder.  Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.

Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.

Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.

Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)

Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.

Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".

Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.

En stor och en liten påse.

Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.

Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)

Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).

Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!

Kantvävt mobilfodral!

Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.

/ I.

Londonbälte och mönsterkonstruktion.

Äntligen är mitt Londonbälte monterat och klart! Det blev så sött! Vi får se hur det blir med beslagen, om jag ids göra dem själv eller kostar på mig att specialbeställa dem...

Knappt två meter silkesbrickbandsbälte.

Jag väntar nog med det tills i höst oavsett, för jag har redan tömt spargrisen för att kunna beställa ett par skor av min kompis Ludvig som jag ska få till Medeltidsveckan. Det kommer att bli ett par liknande hans egna, och jag kan knappt vänta på att få se dem!

Ludvigs 1400-talsskor, efter ett tyskt fynd.

Helgen har i övrigt ägnats åt toilleknåp och mönsterkonstruktion av den klänning som ska bäras tillsammans med ovan nämnda bälte och nybeställda skor. Tyget är en tunn vejdeblå kypert från Medeltidsmode som jag förälskat mig fullständigt i.

Klänningstyget tillsammans med mitt precis färdigvävda bältesband.

Jag kallar projektet "Visbyklänningen" och tänker mig det färdiga plagget typ såhär, om ni ursäktar allmän assymetri och dylikt elände:

Det blir alltså en figurnära cotthardie med tallriksärm ("grande assiette") för att optimera rörelsefriheten i plagget. Jag känner mig inte sugen på knappar egentligen, så jag tänker mig snörning fram. Och så blir det knappar, troligen tygknappar, bak i ärmen så långt upp som jag orkar. Vi får se. Sömmarna har jag lekt lite med, precis som jag gjorde med Linneas brudklänning. Det roar mig!

Fina Olle hjälpte mig att prova in ärmen, som är den konstruktionsmässigt mest spännande delen på ett sådant här plagg.

Ärmkilen fram provas in.

Det är ovärt att göra två testärmar. Och snett är vackert!

Notera att sidsömmen är starkt bakåtskjuten, mest på lek.

Det är en början, i alla fall.

Jag är klar med pappersmönstret nu som jag gjort utifrån toillen, men bilderna på det är ju inte så spännande. Fortsättning på klänningsprojektet följer. Jag längtar efter att sätta saxen i tyget, men jag jobbar mycket nu och är så trött när jag kommer hem att jag inte riktigt törs. Man måste vara mätt, glad och skärpt när man ger sig in i tillskärarmomentet.


/ I.

Vid vävens ände.

Nu äntligen har jag nått silkesvävens ände! Sent igår blev jag klar och klippte ned mitt blivande bälte, en egen rekonstruktion efter ett Londonfynd från 1300-talet. Vid det laget hade jag vävt en bra stund varje dag i en dryg vecka och för länge sedan tröttnat på mönstret. Med den trädningen som förlagan till mitt band är gjort i kan man med fördel väva till exempel dubbelväv, väva bokstäver och allt möjligt kul. Men bandstumpen som finns bevarad är lik förbaskat enformigt randig, så så har jag också gjort.

Vävbommen är naken!

"När när man ser vävbommen genom varpen, då får man snart se en naken karl." 

Det var min goda fadder från Carnis, Maria Neijman som degav mig denna gamla väv-visdom. Jag som fick vävbomsskyla just innan läggdags var beredd att hålla med. (När det är läggdags, då vet man att man snart kan få se en naken karl, i alla fall säger mig min beprövade erfarenhet detta.) Maria menade att ordstävet måste vara gammal vävskrock tänkt att mana väverskor till flitigt arbete... Men tyvärr hann jag somna innan någon naken karl dök upp. Där har man för fliten... 

Nedklippning.

När det var dags att klippa ned väven så gjorde jag det lite i taget. Först klippte jag loss de yttersta brickorna i varje sida och använde de lösa varptrådarna som inslag en gång. Därefter klippte jag ned de som nu var ytterst och upprepade proceduren tills bara de två ursprungligen mittersta brickorna var kvar. På så sätt får man en väldigt tjusig spetsig avslutning. Man kan låta den vara som den är, eller fästa in de lösa varptrådarna i väven med en nål innan de klipps av så att man slipper frans. För min det ska det på ett spetsigt remändesbeslag längst ned på bältet, så jag bara klippte bort fransen rakt av utan pardon.

Spetsigt avslut.

4 meter varp blev  3,32 meter band, det är bra jobbat av mig och vävstolen tycker jag. Detta är det första vanliga brickband som jag vävt med den här bandvävstolen, och jag måste säga att den gör det mycket smidigare än om man väver utan vävstol. (Fast det konstaterade jag ju redan när jag skrev mitt specialarbete på Bäckedal om brickbandsvävning i vävstol för 8 år sedan...)

Trädningschema och varpnota för originalbandet, med "rätt" färgsättning.

En sak som känns lite tråkigt med bandet är att det fina garnet som påskharen kom med inte gick med på att dras ihop till den knappa bredd på 8,5 mm som originalbandet har. Mitt band är ca 1 cm brett och när det rör sig om så här smala band gör 1,5 mm stor skillnad i helhetsintrycket. Å andra sidan blir det ju ett lite bättre bälte kanske, och jag gjorde så gott jag kunde. Det här med dilemmat kring att göra en bra rekonstruktion och hur man kan tänka då, det har jag så mycket funderingar kring att jag nog måste spara dem till ett eget inlägg för ett senare tillfälle.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Det är rätt antal brickor i mitt band i förhållande till Londonbandet. Mitt band är slaget nästan lika tätt, i rätt material och färgen är bra. Den gröngula svarar mot originalets och den blå hade absolut varit populär i 1300-talets London. Det hade varit sjukt snyggt med krapprött och gröngult, men då hade jag inte kommit igång med vävningen förrän 4 -5 dagar senare än hur det nu blev när jag slapp komplettera det vävgarn som påskharen kommit med. Man måste ta vara på glädjen och inspirationen också, det är viktigare för mig just nu än att vara analt fyndtrogen.

Visst ser det ut lite som en pigg tropisk orm ute på jakt?

Ett tips till alla brickvävare där ute -  att försiktigt mangla brickvävda band ger dem en fantastisk lyster och jämnar till både yta och bredd. Man håller emot lite bara när mangeln drar på så sträcker bandet ut sig och blir jättefint. Ett annat sätt som också funkar är att fukta och rulla upp/spänna ut bandet runt något som inte "ger efter", som en glasflaska eller så. Det ger nästan samma effekt om bandet får torka fastspänt även om man inte får den fina glansiga ytan som en mangel ger åt band i silke och linne men även i viss mån ull.

Jag har inte hunnit fira Valborg i år ("Sista april" som det heter i övriga landet firas STORT och studentikost i Uppsala) för jag har bara jobbat och jobbat. Men å andra sidan kunde jag då fira vårens ankomst genom att kosta på mig att shoppa lite tyckte jag, så jag har utökat mitt nördbibliotek med ännu en "måste-ha"-bok, Purses in Pieces. Just nu är jag väldigt sugen på annat än textilhantverk också, vill sy skor, såga till sölja och remändesbeslag till mitt nya bälte och sy fina små väskor...

Inspirationen just nu.

Efter väldigt mycket letande beställde jag också en bunt tyg för sommarens medeltidskläder. Jag hade väldigt svårt att hitta något i rätt kvalité, det verkar som om de flesta av mina vanliga ställen har problem med sina leverantörer. Det blev till slut en lyxig, extra tunn och lite glansig vejdeblå kypert från Medeltidsmode, och jag älskar den! (Lustigt nog visade det sig vara exakt samma nyans som det vejdeblå sidengarnet i mitt nya bälte...) Jag köpte lite extra så att det kan räcka både till en ny cottehardie till mig och något mer, en tröja eller hätta till mig eller maken. Vi är båda anmälda till Battle of Wisby nu och jag ser fram emot att sy något nytt tills dess...

Nu gör jag helg eftersom jag är ledig från skola och praktik imorgon. Den första patienten liksom den andra och tredje har passerat utan att jag gjort bort mig allt för illa. Detta firas med en långhelg och resa till återträffen på Bäckedal, min kära folkhögskola som jag skriver så mycket om och där jag har bott i två år. Det är första gången på åtta år som jag återvänder till Sveg i Härjedalen, till en plats har varit och fortfarande är hjärteviktig för mig. Datorn och kameran får följa med så kanske blir det något bloggat under helgen därifrån. Jag ser fram emot långa sköna tågresor med mycket nålbinding, lägereldsmys i vikingahuset, varma återseenden, bastubad och inspirerande skogspromenader längs med älven...

/ I.

Brickväv i silke efter Londonfynd.

Påsken är över, sommaren är nästan här och imorgon har jag mina första egna patienter på praktiken. Påskharen var generös i år och kom med två otroligt vackra härvor  inspirerande lyxigt vävgarn i siden, en nålbindningsnål i horn (alltid bra att ha en extra!) och en bra bok i påskägget, förutom en rejäl näve god choklad. Idag tillbringade jag sålunda eftermiddagen på vår soliga balkong, framför den portabla bandvävstolen. 

Silkesvävning i solen. Sämre kan man ha det! Men någon vidare hållning har jag inte. Jag skyller på korsettbärande under gårdagskvällens fest, man blir lat av att inte behöva sträcka på sig av egen maskin... ;-)

Det ska bli ett brickvävt bälte efter ett londonfynd, och det är en förtjusande enkel väv. Originalet finns att se i svartvitt i Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. (Eller live på museum i London, om man har vägarna förbi. Jag hoppas att jag har det någon gång!) Bandet är ca 0,85 cm brett och vävt i tvåtrådigt silke med tolv brickor som är ömsom höger, ömsom vänsterställda i grupper om tre. Ca 14 inslag per centimeter, och ett enkelt tvärrandigt mönster i gröngult och rosa. Jag avskyr rosa, så jag använde mig av det vejdeblå och gröngula silkesgarnet som påskharen kom med istället.  Nog för att det är kul att återskapa exakt i detalj, men man ska trivas med arbetet under tiden också, jag är övertygad om att det blir bättre gjort då.

 

Löjligt enkel varpnota, utifrån hur jag räknat på bilden av fyndet nedan.

Förlagan. Egan & Pritchards "Dress Accessories", s 48. Skala 2:1.

Bandet är från utgrävningarna kring Themsen och daterat stilistiskt till 1200 - 1300-tal. Det benämns som en "girdle" och inte "belt" därför att man inte vet om det ÄR ett bälte, det är fragmentariskt och det finns varken sölja eller remändesbeslag till. Men däremot tre väldigt söta små beslag, gjutna i brons. De är bara 0,5 cm breda och 0,85 cm höga, alltså pyttesmå! 

Den här speciella typen av beslag, sk. "bar mounts" (i olika storlekar och lite varierande former) är vanliga på bland annat hästutrustning från tiden, samt på bälten för både män och kvinnor. De sitter ofta väldigt, väldigt tätt. På förlagan till mitt band sitter de med bara drygt 1 centimeters mellanrum. Intressant nog är det bara tre beslag, sedan inga fler hål efter nitar genom bandet. Alltså har nitarna inte täckt hela bandet, som man annars ofta ser att de gör. Min tolkning blir att originalbandet bara haft nitar på antingen den del som legat runt midjan, eller på den som hängt ned till fötterna. (Den första varianten har jag faktiskt sett men jag hittar ingen bild på det nu...)

Stilig fransk dam, jag älskar den här bilden! Jag tror att hon hette Mebus du Chastlier och jag vet att hon dog 1280. Se hur trohetshunden busar i hennes klänningsveck, den ljuvliga ornamentiken, den detaljerade avbildningen av frisyr och dräkt. <3

Fast jag vet ju förstås inte alls om bandet jag har som förlaga verkligen varit ett bälte, eller om det i så fall burits av en man eller en kvinna. Beslagens typ får mig att tänka att det inte är ett strumpeband eller liknande, eller har suttit påsytt på en dräkt. Jag föreställer mig att det är en del av ett smalt bälte, och det finns gott om bilder på de här nätta bältena med beslag. Hela längden finns ju inte bevarad, men eftersom att det är så extremt nätt och smalt (under 1 cm brett) tänker jag att det nog inte är till en man.  Inte för att inte män hade smala bälten på medeltiden, för det hade de ofta. Men jag tänker att även om brickvävt siden i själva verket är starkare än läder är det här bandet lite för smalt för att på ett balanserat sätt bära upp en mans bältesväska och kanske en kniv. Kvinnor hade lättare små bältespåsar i sina bälten, som kvinnan på bilden ovan.

Varpning pågår.

Varpfläta.

Trädning av brickorna. Jag älskar mina små söta hornbrickor!

Pådragning på bandvävstolen. Behändigt med en kam för att sprida ut varpen jämnt på rullen.

Bältesbandet tar form, härligt att äntligen få börja väva efter alla förberedelser! De 2 olika varianterna på randning går att se rätt bra på den här bilden.

I början tyckte jag att ränderna blev för breda och att det blev för få inslag per centimeter jämfört med originalet, typ 9 istället för 14, och bara om jag slog det riktigt riktigt hårt. Mitt inslagsgarn var helt enkelt lite för tjockt för att ge samma resultat. Då kom Olle på den smarta idén att tvinna upp det tvåtrådiga silket, och bara ha entrådigt silke som inslag. Det funkade, genast blev det som jag hade tänkt och bättre överensstämmande med fyndbandet. Skönt att inte behöva slå bandet så hårt, det blir inte snyggt tycker jag.

På originalet kan man inte se några byten av vridningsriktning, alltså de små ojämnheter i väv och mönster som blir när man byter vridningsrikting på brickorna. I vanliga fall gör man det när snoddbildningen i varpen bakom väven blir för kraftig. När det gäller brickvävda band som ska utsättas för kraftigare belastning, som till exempel tömmar, vet man att det varit vanligt att förtvinna varpen för varje enskild bricka, för att undvika den där ojämnheten som kan försvaga det färdiga bandet. Då tvinnas förtvinningen upp vartefter man väver och man behövar aldrig byta vävrikting.

Eftersom att det i London under 1200 -1300-tal fanns stränga regler för "The Girdlers Guild", Gördelmakargillet, för att hålla en hög och jämn kvalité på de produkter som man släppte ifrån sig, kan jag tänka mig att brickvävda bälten tillverkade av dessa proffs fick den där extra specialbehandlingen med förtvinnad varp. Måste försöka hitta deras regler och läsa direkt i källan, istället för att bara läsa referenser till dem hela tiden!

Byte av vridningsriktning syns här som ett lite större blått fält i den första tredjedelen av den synliga bandstumpen.

Jag har själv aldrig vågat pröva att förtvinna varpen, därför att jag sett vänner kämpa med det och vet hur svårt det är att hålla ordning på alla tvinnade tampar utan att hela varpen blir ett enda sorgligt trassel. Och så har jag aldrig vävt något med riktigt så stränga krav på att klara hård belastning och vardagligt slit heller. Nu hade det kanske varit ett bra tillfälle att testa ändå, men jag vill inte ta risken nu med mitt fina vävgarn som jag är så kär i. (Tack Olle för att du tipsade påskharen om vad jag önskade mig!)

Jag tänker att det är en lite för liten bit bevarad av bandet för att kunna säga helt säkert om varpen verkligen är förtvinnad, så jag smiter från det och planerar istället att dölja märkena efter riktningsbytena med de beslag som ska sättas på... Mer om beslagen en annan gång, jag är just nu i valet och kvalet om jag ska försöka gjuta dem själv i brons (rätt avskräckande för mig som är beklagansvärt smedjelös) eller övertala en bekant att göra dem åt mig.

/ I.

Ps! 

Jag hittade en jättehärlig sida medan jag försökte leta upp bra bilder på bälten. På Effigies and brasses.com hittar du en rejäl samling bilder av medeltida gravmonument, både kopparplåtsgravyrer, stenfigurer och målade träsniderier. Bilden på damen med hunden vid fötterna kommer därifrån. Man kan söka på personnamn, år och land samt eventuella "taggar" en viss bild fått. Figurerna man får se är daterade med dödsdatum. De är oftast i helfigur, lejonparten från 1300 - 1400-tal och många gånger mycket detaljerade, en riktig guldgruva när det gäller information om medeltida dräkt och symbolik!