Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar.  Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast.  Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.


/ I.


Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

Hättor och huvudbonader.

När jag och Olle var ute och fotade min nya grå kjortel igår passade vi på att ta lite bilder på min Birgittahätta och min älsklingshuva i svart ylle. Båda är ganska nya och har inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lika bra att jag lägger upp dem här, medan jag är i farten.

Birgittahätta framifrån.

Från sidan.

Och bakifrån.

Jag vet inte just om det är värt att jag skriver något om Birgittahättor, det finns så många andra som gjort det bra före mig, tillexempel Vix och Isis. Min är otroligt enkel, bara handsydd rakt upp och ned i linne på Martinas workshop i Battle of Wisby-lägret. Jag kommer väl att våga mig på det spännande "broderiet" som finns på Vix nya variant och på originalet någon gång, men som vanligt är jag lite feg och trög i starten.... ;-)

Birgittahättan må vara enkel, men den sitter som en smäck och är perfekt som bas för min nya favorithuvudbonad. Jag vet inte alls vad den ska kallas, för någon riktig struthätta är det inte egentligen. Ordet "fruhätta" förekommer i en del testamenten enligt Eva Andersson om jag inte minns fel, kanske kan det passa? Tills något bättre dyker upp så nöjer jag mig med att kalla den "huva", som verkar vara ett lite mer neutralt medeltida svenskt ord för den här typen av plagg.

Knäppt med en tygknapp i halsen.

Knäppta hättor/huvor finns i många varianter, men knäppta hättor med många knappar och strut är ovanliga på kvinnor i bildmaterialet från medeltiden. Det här blir min lösning - bara en liten tygknapp i halsen, efter bilder på en variant från Holkham Bible, bland annat. Huvan sitter bra även oknäppt, särskilt om jag nålar fast den med en nål i klänningen mitt bak och två fram, en i var "snibb", och kanske även i Birgittahättan med en nål i var tinning.

Holkham Bible.

Jag har velat ha en sådan här huva i flera år och sytt ett par som jag inte blivit riktigt nöjd med. Mest berodde det nog på min motvilja att använda kilar över axlarna, jag tyckte förut att det såg så klumpigt ut. Men utan dem sitter inte hättan som den ska. I den här har jag en kil mitt bak dessutom. 

Materialet är viktigt också, som vanligt. Nu har jag använt de sista bitarna jag hade av ett svindyrt, mjukt valkat och överskuret ylletyg som inte egentligen behöver fållas. Trots det valde jag ändå att kantäva runt om i svart ullgarn, med bara 3 brickor, om jag minns rätt. Nu tycker att den ser mer "färdig" och bättre sammahållen ut än innan kantväven, den liksom ursäktar att hättan är ihoppusslad av en massa småbitar. Fast nu är ju snygga materialskarvar nästan det finaste jag vet... ;-)

Hättan sitter tight och skönt om nacken, utan glipa mot klänningen i bak.

Den här svarta huvan är en klar favorit bland huvudbonader just nu, brättet skuggar så skönt mot solen och doket värmer bättre än slöja och haklin på kvällen eller om det är kyligt ute.

/ I.

Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor. 

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm.  Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen.  Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen! 

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället. 

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken. 

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida

Förberedelser inför Medeltidsveckan.

Mina fina kantvävda börsar är äntligen färdiga!

En börs och ett mobilfodral blev det.

Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.

När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.

Är de inte söta?

En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...

Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...

...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.

...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!

Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare. 

Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif. 

Den är ordentligt stadig och står för sig själv!

 

Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen  mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!

Jag är riktigt nöjd med formen!

Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...

Vi ses väl där?

/ Ida

Nya kantvävda börsar på gång.

Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder.  Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.

Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.

Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.

Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)

Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.

Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".

Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.

En stor och en liten påse.

Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.

Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)

Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).

Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!

Kantvävt mobilfodral!

Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.

/ I.

Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.