Nålbindningsmysterium.

Just nu tillbringar jag två dagar i veckan på praktik i Gävle, som en del av min utbildning. Det innebär att jag nu flera veckor i rad fått övernatta hos min vän Viktoria och hennes familj som bor utanför stan. På kvällarna när barnen somnat har vi haft möjlighet att dricka te och glögg i soffan medan vi hantverkar tillsammans, och det var verkligen länge sedan vi kunde umgås på det sättet.

Både Viktoria och hennes man är riktiga ärkehantverksnördar. Nu vet jag inte mycket om traditionellt bågbygge, men jag har svårt att föreställa mig att det finns bättre bågbyggare i Sverige än Henrik. Viktoria är den som ledde in mig i textil-folkhögskoleträsket för snart mer än tio år sedan, och hon har dessutom läst en del tillskärning och design. Hon är otroligt tekniskt skicklig i sitt hantverk och till skillnad från mig så drar Viktoria sig inte för att experimentera. Jag kan gå och klura på en idé i åratal innan jag testar.

I alla fall. Nålbindningsnördar, nu ska ni få en utmaning. Jag måste bara få lägga upp en bild på Viktorias senaste experiment, och så får ni klura på hur hon har gjort! Har ni sett en så tuff vante någon gång? Sjukt snyggt mönster! Och garnet är växtfärgat, bara en sån sak.

Tvärrandig nålbindning. Lista ut hur man gör!

Nålbindning bygger på att man syr öglor i varandra. Man arbetar sig runt sitt projekt, nästan undantagslöst i cirklar. En del menar att det färdiga resultatet liknar virkning, men det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Jag älskar randig nålbinding, det är mycket roligare att göra, och så snyggt. Nu när det äntligen har blivit vinter kan jag använda de vantar som jag blev klar med i maj. Knepet med den här sortens oavbrutet randig nålbindning är att man har två varv igång samtidigt, som går i spiral om varandra.

Mina älsklingsvantar. Så här brukar randig nålbindning se ut.

Fina va? Handspunnet garn och allt. Hur som helst så blir det absolut inte tvärrandigt, normalt sett, när man nålbinder. För att ni ska få lite bättre möjlighet att lista ut själva hur Viktoria har gjort bjuder jag på en bild till.

Notera mönstret och avlutningen.

Har ni funderat klart?

Jag måste ju avslöja knepet. Hon har börjat vid fingertopparna på vanten, men snabbt trätt in fyra extra tampar och börjat nålbinda randigt med dem. På framsidan på den övre bilden kan ni se att hon låter ytterligare två nya tampar börja på vantens ovansida, en brun och en cerise rand. I slutändan jobbar hon med sju tampar (eller "ränder") samtidigt, sju varv på en gång! Det syns särskilt vid avslutningen, nere vid handleden. Den lilla kreneleringen där är helt enkelt varje enskilt varv avslutat tvärt, utan att "minska ned" höjden på varje varv först så som man oftast annars gör.

Tack Viktoria för att du delade med dig av ditt spännande experiment! Jag ska nog ge mig på att nålbinda tvärrandigt för skojs skull så fort jag kommer på något bra projekt. Om jag gör det i bara två färger, fastän med många varv igång samtidigt, tror jag få kommer att kunna lista ut hur det är gjort... ;-)

/ I.

Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.


Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.


Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!


Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)


/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.

Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Sydda vantar med nålbunden kant i flätteknik.

Nu är det väl ingen som är intresserad av vantar och andra vintersaker längre. Men innan jag glömmer bort dem måste jag få visa hur de blev, mina sydda vantar av återbrukade filtade strumpor, när jag fått på den flätade kanten som jag experimenterade fram i ett tidigare inlägg.

Egenhändig uppfunnen och nålbunden flätteknik på kanten. Visst blev det tufft?!

Det blir väldigt maffigt och är ganska lätt att göra. Jag nålband först två varv i langettsömmen som jag sytt runt om kanten nedtill. Därefter började jag på baksidan av vanten binda "luftmaskor" i en lös "tamp" som jag kallar det när man inte fäster i föregående varv. Efter 12 lösa maskor fäster jag med tre stygn i föregående varv.

När detta är gjort med den ursprungliga arbetstråden introducerar jag ytterligare två på samma sätt genom att trä in i föregående varv, fästa efter min första tamp och fortsätta binda lösa "luftmaskor". De sammanlagt tre "tamparna" läggs alltså in på rad och flätas om varandra innan de fästs ned i föregående varv några styng. Ju fler maskor man tar i föregående varv mellan luftmaskorna, desto mindre expanderar arbetet i storlek på bredden utåt. Jag tog i ganska mycket med ökningarna eftersom att jag tänker filta även den nålbundna kanten vid ett senare tillfälle.

Insidan eller baksidan av vanten, hur man nu vill se det. Flätningen går ihop.

 

Jag lyckades faktiskt till och med få flätningen att gå ihop hyfsat jämnt och fint på baksidan mot där jag började, trots att jag inte är lagd så att jag räknar efter noga först och gör upp en plan. Knepet var att ömsom sy och ömsom fläta ihop tamparna från början med de mötande. Alla "skarvar" döljs av flätningen och blev till min belåtenhet.

 / I.

Vantar.

Jag har tenta i Barnlogopedi på fredag, och efter helgen börjar min första praktikperiod. Det känns spännande, och skrämmande. Under den här veckan förbereder jag mig genom att skriva jag övningstentor vid datorn, men kör lite nålbindningspauser mellan varven i terapeutiskt syfte. Dels är det lugnande i största allmänhet och bra mot tentastress. Men det är också så att min gamla trotjänare till laptop blir så varm av skrivandet att mina fingertoppar torkar ut och spricker sönder... Och ullfettet (lanolinet) i det handspunna och otvättade garnet är otroligt läkande för just torrsprickor. Medge att det är en rätt bra ursäkt för att få nålbinda!

Älsklingsgarnet blir till älsklingsvantar.

Vantarna som jag jobbar med artar sig bra, tycker jag. Ullen luktar fantastiskt och jag blir glad ända in i märgen av att jobba med den, samtidigt som sorgsna studentfingrar får sig en skön stund. Som ni ser har jag en mörk och en ljus nål. Det roar mig att binda med en nål i samma färg som garnet, men det hjälper faktiskt att ha en nål som kontrasterar mot garnets färg i föregående varv när man ska plocka bakom tummen, man ser bättre då. Jag tänker att vantarna ska bli riktigt täta, tjocka och varma när de är klara, så jag plockar tre maskor istället för två bakom tummen som jag brukar. Då lägger sig stygnen tätare ihop och det blir tjockare.

Svärmors filtade Odd Molly-strumpor har fått nytt liv som mina vårvantar!

Ja, det har blivit ett par vantar till som är i princip färdiga. Jag gick förbi hemslöjdens skyltfönster en dag och såg vantar och muddar av gamla stickade ylletröjor. De var faktiskt ganska fula och jag blev genast otroligt motiverad att göra något bättre.

Jag syftar på en numera rätt klassisk och kanske nästan uttjatad återbruksteknik i "moderna" hemslöjdskretsar. Man filtar (med flit eller oflit) en stickad ylletröja (eller vad man nu har) i tvättmaskinen på 60 grader bara genom att tvätta det. Sedan brukar det gå fint att klippa i det filtade, det blir som ett tjockt tyg med viss stretch kvar i sig. Och att utnyttja formen på de plagg man använt för att göra nya är ju lätt. Svärmors strumpor hade precis rätt bredd och längd för att bli vantar åt mig i sitt nästa liv, det blev nästan inget spill alls vilket känns lyckat.

Att göra vantar eller muddar på det här sättet måste var typ bland det enklaste man kan slöjda! Jag sydde mina vantar av tre stora bitar, med vanliga langettstygn i ett indigofärgat tvåtrådigt garn. Det tog kanske en timme, så fort gick det. När jag sedan gav dem en omgång vid valkbrädan kröp sömmen liksom in i vanten och "försvann" väldigt smidigt. Den lite mer vågade kanske bara slänger in dem i tvättmaskinen igen en omgång och hoppas att de formar till sig snyggt? Superlätt!

"Imagine the fire". Jag vill brodera mer på dem! Mer dekorationer behövs!

De blå Odd Molly-vantarna ska få en nålbunden, kanske flätad kant. Möjligen lite broderier? Det blir något att mysa med i fikarummet under praktiken nästa vecka, kanske. Kreativ spontanslöjd är min bästa avkoppling, och en lagom grej att prata om med nya människor... Det blir bra. Mönstret på vantarna hittade jag förresten i den klassiska Tova-boken av Gunilla Paetau Sjöberg.

När jag rotade runt efter ett lämpligt foder till mina nya vantar hittade jag ett par påbörjade i samma mönster, utklippta för länge sedan i mitt egengarvade fårskinn från Bäckedal. De var lite för stora och fluffiga för att passa riktigt bra i de filtade vantarna, men det känns ju klart påkallat att göra färdigt ett par sydda tygvantar med detta fårskinnsfoder som jag kan ha i återskapandet någon gång... Lägger med en bild på det blivande fluff-fodret så att ni ser principen för mönstret - superenkelt!

Egengarvat fårskinn.

Egengarvat skinn är en precis lika skön, glad och speciell känsla som egenspunnet garn. Å vad jag saknar att ha möjlighet att garva lite större saker! Jag har garvat en och annan lax hemma, men fårskinn är knepigare. Man måste ha rejäla verktyg och torkmöjligheter... Mm. Det kniper i folkhögskoletarmen känner jag.

/I.

Experiment: Nålbindning i flätteknik.

Oj, det är sent... Jag har haft en supermysig lördagkväll med sköna hantverksnördar, te, semlor och slöjd. Inget har blivit spunnet, fastän jag hade tänkt tänkt tvinna ihop mina två finaste härvor till en idag, för att få det åtråvärda vant- och möss-nålbindningsgarnet. Inget förkläde blev urklippt heller, fastän jag hade tyget med mig och allt bort till hantverkskollektivet Kvinten, där Emma och Karin bor. Adam och Sara som ska hålla i hantverkshänget med mig på Prolog var där, och Kniv-Frej också, och Hanna som jag brukar träffa på Kalmars syjunta. (Kom igen Hanna, skaffa en blogg! Det är bara du som inte har en! ;-) ..

Istället experimenterade jag lite med en provlapp på två varianter av flätteknik i nålbindning. Lite inspirerat hitte-på, sådär.

Här har jag börjat med en remsa som jag bundit runt några varv på vanligt sätt. Provlappen är pinsamt likt en fasansfullt obekväm dambinda, visserligen i oblekt ekologisk alpackaull, men ändå.

Själva knepet är att jag sedan trär i två extra trådar, så att jag har tre. Att få fläteffekten är inte alls svårt egentligen, jag bara binder på utan att ta upp maskor i föregående varv, "luftmaskor" kan man säga att det blir. Med jämna mellanrum fäster jag med tre stygn i föregående varv, så att öglor bildas. Öglorna flätas om varandra innan de fästs i kanten på föregående varv.

Vilken variant tycker du är snyggast? Den övre eller den nedre?

Efter att ha bundit längs med hela provlappens ena sida fäste jag en av tamparna och fortsatte med bara två, för att se hur det blev. Inte så dumt, eller hur? Det gick såklart mycket fortare, men jag har svårt att bestämma vilken variant jag tycker bäst om. Jag har inte räknat så noga (läs: inte alls) eftersom det bara var ett test, men utifrån den här kan jag sluta mig till ungefär hur man vill göra, fast det beror ju på hur tjockt garn man använder kan jag tänka.

Så här blev slutresultatet.

Jag är rätt nöjd med att jag klurade ut det hela på egen hand, jag som inte alls är så tekniskt lagd. Nu är jag jättesugen på att sätta igång och nålbinda ett par vantar eller pulsvärmare med en sådan här kant, det blir ju otroligt dekorativt, lite tjockare och extra fluffigt och värmande. Vet inte om jag ids vänta på att jag blir färdig med mitt egna garn, inspirationen är plågsamt påtaglig precis NU ju...

Signe rocks my socks!

Idag har Signe 19 månader gammal fått pröva sina nya strumpor, och till bådas vår förtjusning passade de alldeles utmärkt! Det var härligt att se hur fin hon blev i sina medeltidskläder som mamma Cilla sytt, och hur glad hon blev över de lila sockarna. "Iiila" sade Signe och pekade nöjt på sina sockbeklädda fötter. "Iiila" kom det sedan igen, och hon pekade på sin tröja och sen igen på sin jacka som hängde i hallen.... "Iiila!"

Ja se barn!

Snygga sockar!

Fröken var riktigt duktig på att posera också och jag fick den ömma moderns tillåtelse att dela med mig av bilderna. Här ser vi alltså en del av Signes outfit för Gyllenehjortenlajvet Tid För Trohet, en grön kjortel med sidenfoder i halslinningen samt en liten sidenhalsduk för värmens skull. På fötterna synes de nya tossorna dock ännu utan den utlovade läderskoningen.

Väl hemma åt jag en kaka eller två och avslutade de randiga små sockorna som jag gjorde tiger-tutorial om här om dagen. De är i mjukt ekologiskt tvåtrådigt alpackagarn ("Viking" hette det visst) som filtar sig väldigt fint. Jag har faktiskt hunnit valka både dem och de lila idag men ännu återstår som sagt att sätta en liten lädersula på dem. Mysigt och inspirerande att göra barnstrumpor men inte alls så snabbjobbat som man kanske kan tro.

Strumpor på tork...

Förresten! Idag fick jag ett erbjudande om en ny spinnrock, redan imorgon hoppas jag kunna hämta hem den. Fast det krockar lite med Marias syjunta på Kalmar nation, vi får se om jag hinner med båda eller vilket det blir. Ska bli skönt med en fungerande spinnrock!

/ I.

Signes nålbundna strumpor och min specialteknik.

Idag mitt under en rafflande föreläsning om språkstörningar hos tvåspråkiga barn blev Signes strumpor klara. Inprovning blir troligen på söndag, och med lite flyt ska de passa. Det är lurigt med tjockt garn, eftersom strumpornas innerstorlek då kan skilja sig ganska mycket från yttermåttet. Jag gjorde fröken Signes strumpor i hennes älsklingsfärg, fastän mitt trademark annars är randigt.

Lila, tjockt entrådigt garn, lite likt Lovvika.

Jag föredrar verkligen att nålbinda randigt, men jag har min egen lilla teknik för det. Annars är det mer vanligt att göra som jag berättade förut om att till exempel Elin gör. Hennes strumpor är galet snygga och när hon skarvar ihop färgerna med varandra ser det ut såhär;

Så himla snygga!

Om man istället rotar ihop lite vinterkläder som jag gjort under åren och som ligger och skräpar i vår hall ser det mer ut såhär;

Ränderna går aldrig ur. Och inga färgskarvar synes, så långt ögat når.

Egen och egen, jag vet. Det är ju klart att det inte är "min egen teknik" och att det säkerligen finns fler som nålbinder såhär, utan att skarva ihop färgerna. Men jag har under rätt många år inte träffat någon som gör så här. Jag känner inte heller till någon bok som beskriver den här varianten, trots att det finns ganska mycket litteratur om nålbinding. Men nu har jag ju lärt ut min favoitteknik rätt länge och det börjar dyka upp fler bilder på nålbundna saker i den vilket känns jättekul.

Om det finns några fördelar annat än subjektivt estetiska värden så är det att det är lättare att hålla kolla på att två vantar eller strumpor som man jobbar med samtidigt, att de verkligen blir lika stora. Knepet är att man har två varv påbörjade samtidigt, kanske rentav två nålar trädda på samma arbete. Fast man börjar precis som vanligt... Vi ska se om jag kan visa med en bildserie, hur man går tillväga. Ber om ursäkt om bilderna är lite snurriga, det är Blogger som vänder dem tokigt, men ni kan säkert hänga med ändå.

Man börjar som vanligt med en "uppläggningsremsa"...

Man lägger upp så många maskor som man ska ha, och här valde jag att "vända" runt min "början" en gång också för att få ett bredare grått fält i början på tån på strumpan som det här ska bli.

Sedan bara "trär jag i" en kontrasterande färg

Här ser ni början till en ögla, som inte är knuten på något sätt utan bara sydd.

En början.

När man väl har en ögla är det bara att börja binda, så blir det fler

När det ser ut såhär kan jag binda på med min vanliga teknik, "två nya, två bakom tummen."

Dags att öka med det vita garnet så att jag kommer runt.

Nu kan jag inte fortsätta binda med det vita garnet, utan får greppa det grå garnets nål och binda vidare ett varv med det.

Då blir det ju så att jag binder med det grå garnet i det vita föregående varvet, och randningen kan börja.

Så här fint växer de båda nålbundna spiralerna om varandra.

Strumptårna växer på sig. Jag jobbar parallellt med båda.

Blev det tydligt nu, hur man gör?
Hur Signes strumpor passade och vad det blir av kvällens påbörjade randiga nålbinding får ni veta efter helgen, för jag kommer att ha fullt upp med jobb och plugg.

/ I.