Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.

Brudklänningen i slutfas.

Jag är glad att jag kan säga att jag börjar bli klar med brudklänningen. Inte glad för att det skulle vara svårt eller stressigt eller så, men glad för att det ska bli skönt att få överlämna klänningen till bruden. Jag hoppas och tror att hon ska bli nöjd! Jag ska sy på ärmar imorgon, och sedan är det bara att pressa sömmar en sista gång, fålla och leverera. Skönt att vi hinner prova en sista gång, och rätta till allt efter brudens eventuella synpunkter om det mot förmodan skulle behövas.

Prinsessan Tuvstarr.

 

Förresten ångrar jag nästan att jag lovade att inte publicera några nakenbilder i min blogg på den blivande bruden, för när hon var här på inprovning senast för en vecka sen ungefär såg jag hennes vackra tatueringar. Linnea har bland annat John Bauers mest klassiska Tuvstarr-scen tatuerad i gråskalor över hela ryggen. Det var så vackert att jag tappade andan, men det får ni inte se! ;-) I alla fall inte utan klänning på, för en del av träden i bakgrunden kommer kanske att synas i nacken på klänningen, om hon inte väljer att bära håret utsläppt, som Tuvstarr själv.

Sidenkantningen nålas med typ hundra extratunna knappnålar.

Resultatet! Nu saknas bara silverpossamenten som ska sitta på sidenkanten.

Vad som har varit utmaningen hela vägen med det här projektet är framför allt att behålla den vita klänningen vit, medan jag jobbar. Jag har fått dammsuga och torka golvet i hela vår stora trea varje dag jag ska sy, eftersom släpet oundvikligen faller i golvet med ojämna mellanrum. Det hade jag kanske inte räknat med, när jag prissatte min arbetsinsats med klänningen! ;-) Men det är då man är glad att klänningen är i ett fint och relativt smutsavvisande ylle som uppför sig snällt och inte tycks ta åt sig "torr" smuts.

Jag har även fått påminna mig själv förvånansvärt många gånger att inte äta choklad medan jag syr. Dels för risken av spill och kladd, men framförallt eftersom alla knappnålar någon gång passerar mina läppar, sömmerskans nödvändiga "tredje hand"... Egentligen är väl både godisätandet och nålsmaskandet ovanor man borde vänja sig av med helt, det finns för nålarnas del enkla lösningar i form av handledsnåldynor som borde kunna lösa problemet. Jag har en fin som fungerar utmärkt, men det är liksom kortare väg till munnen hela tiden...

Till mitt ringa försvar gällande mina ovanor har jag bara det att jag under denna relativt okomplicerade sömnadsövning passat på att träna att sy all handsömnad med fingerborg som en duktig flicka. Snart brakar sömnadshysterin loss på allvar nämligen (kära Linnea, din brudklänning är min uppvärming, alls inget stort besvär!) med sommarens lajv. Då brukar jag gå med blodiga fingertoppar fram till hösten, så mycket syr jag. Men man får inte blöda på brudklänningar, så jag tänkte att det var ett bra tillfälle att öva in en vana som kan spara mig mycket lidande framöver och dessutom skyddar Linneas klänning.

Snart färdig, bara ärmar och fåll kvar.

Det syns bara svagt här på bilden nedan, men vissa av sömmarna i ryggen är markerade med en dubbelvikt paspoalremsa i samma "champangefärgade" sidentyg som halsringningen, för att framhäva Linneas underbara kurvor och bli lite av ett blickfång i kyrkan när hon står med ryggen mot alla bröllopsgäster. 

Rygg med släp och osynligt blixtlås.

Med brudens samtycke valde jag efter moget övervägande att sy i ett blixtlås i ryggen. Det känns skönt för mig eftersom att det är praktiskt och går relativt fort, men framförallt eftersom att det då blir tydligt att jag med den här klänningen inte tänker mig någon form av tolkning av vikingatida dräkt. Men i min vision och absolut i slutändan, när även dekorationerna i form av silverpossamentarbeten är på plats, då är jag säker på att klänningen kommer att ge de rätta "vikingavibbarna" för brudparet som utformat den tillsammans med mig.

Hoppas kunna visa bilder på den färdiga klänningen mycket snart!

/ I.

Små glädjeämnen.

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!

Brudklänningsbryderier.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg hade jag besök i helgen, min vän Johan tittade förbi tillsammans med sin kärlek Linnea, och det var ett härligt återseende. Johan är en gammal klasskamrat från min MNT-tid på Bäckedal.

Vi har vaktat kolmila, smidit i månskenet invid en norrlandfors ute i skogen, vandrat i fjället, gjutit brons och slöjdat mycket tillsammans. Han och Linnea bor nu på Adelsö, och det var på Birka tvärsöver sundet som vi träffades senast för två år sedan. Då mötte jag även Linnea, som vid första intrycket verkade vara Johans raka motsats i det mesta...

Den snyggaste bröllopsinbjudan jag sett på länge!

Nu vankas det alltså midsommarbröllop på Adelsö om en månad. Olle och jag är bjudna och jag har lovat att sy brudklänningen. Eftersom att Johan är den han är, aktiv i Alnsu skeppslag och en duktig vikingafighter, blir det bröllop med vikingakänsla och inspirationen till brudklänningen hämtas bland annat från possamentarbeten liknande de från Birka.

Kopia av possamentsfläta i guldtråd från grav 664, Birka.

Från Birkagrav 624.

Att sy brudklänningar är både det roligaste och svåraste man kan göra, känner jag. Det är lika hedrande och kul varje gång jag blir tillfrågad, men det kan också vara ett vanskligt bestyr på många sätt. Det får ju absolut inte bli fel, brudklänningen är den kanske viktigaste dräktdrömmen i livet att förverkliga för de flesta. Man måste vara otroligt lyhörd, och det är oftast väldigt bråttom. Så är det nu också.

Johan och Linnea hade bara några få hållpunkter åt mig att börja jobba med:

• Possamentsdetaljer i silver vid ärmslut och halsringning
• Tunt vitt ylletyg i bruten spetskypert
• Figurnära form på klänningslivet - ej "efter fynd"
• Ej underklänning - endast ett plagg, men med foder
• Bälte ska bäras till klänningen, men ej fibulor/spännbucklor

Jag älskar en spännande designutmaning som den här, så trots uppenbar tidsbrist tvekade jag inte att ta mig an uppdraget - det ska bli så himla roligt! Jag kommer att jobba delvis med återskapande tekniker, delvis med modern kreativ sömnad och började skissa direkt. Det finns alltså inga krav på "historisk korrekthet", utan utmaningen blir istället att kombinera brudparets önskemål om ett modernt formspråk som passar bruden med element som ändå förmedlar den rätta känslan för dem.

Kaftanklänning.

Först skissade jag på fantasi, en kaftaninspirerad klänning. De markerade områdena runt hals, urringning och öppningen fram föreställde jag mig sidenkantade, som en av Birkas manskaftaner, och den hade också silverpossament vilande på sidenet vilket även skulle kunna passa här. Jag tänkte mig ett långt släp i bak och antingen halvkort ärm (vitt tyg - ogärna lång ärm...) som på bilden eller en väldigt vid och nedhängande ärm som jag ibland tycker att jag ser på bildstenar och silverblecksbilder av vikingatida kvinnodräkt...

Ser du en sjal eller en vid ärm? Eller bådadera?

Dessa "ärmar" känns kanske mer "medeltidsfantasy" för de flesta och har ofta tolkats som konturerna av en sjal på bilder från tiden, framförallt på grund av att man ofta hittar spännen mitt på bröstet som alltså förmodas ha hållit ihop sjalen. Men jag tänker lite löst att spännet kan ha varit för något annat och "sjalkonturen" lika gärna kan vara vida ärmar då den alltid täcker just ärmarna. Men  när det gäller vikingatida kvinnodräkt vet vi ju inte. Alla fynd av vikingatida kvinnodräkt är så sorgligt fragmentariska och nu får jag ju formge fritt så länge det behagar brudparet.

När jag visade kaftanbilden för Linnea blev hon alldeles tyst och fundersam, men samtidigt förtjust. Hon tyckte om den, men det var helt annorlunda än hon tänkt sig, fastän hon alltså inte innan var medveten om vilka bilder hon själv hade av den blivande klänningen. Så kan det vara och vi kasserade därför kaftan-idén för nu, men själv känner jag mig lite sugen på att göra något liknande åt mig en annan gång. I andra färger och att bära med underklänning. Det kunde bli kul att ha en liten egen variant och jag är så hjärtinnerligt trött på trista hängselklänningar! ;-)

Idén om kort ärm och släp nappade Johan och Linnea dock på, och även mina idéer om silkeskantning att ha som botten för possamenten som de beställt. Vi skissade vidare på mycket enklare modeller som kändes mer bekanta för brudparet. Vi landade snart i en klassisk variant i återskapandesammanhang, som här skulle utmärkas av ett påkostat materialval, silkeskantningar, och som sagt ett släp.

Mycket förenklad skiss på brudklänning med historisk inspiration

Vi bestämde att vi skulle göra något spännande i ryggen på klänningen, så att bröllopsgästerna har något att titta på i kyrkan under vigseln, men vad det blir vill jag inte avslöja närmare än. Jag varnade dem för att jag är lite för medeltidsnördig för att låta bli att leka med sömmarnas form och placering om jag får chansen, men de protesterade inte utan hejade på när jag formade om de raka "särksömmarna" och drog bak dem i midjan. Jag gjorde snabbt ett grundmönster utifrån Linneas former och våra tankar om design, enligt metoden som jag lärde mig på Prolog av min Carnis-fadder Maria.

Mer om hur projektet framskrider när jag satt saxen i det riktiga tyget och har mer att berätta. Jag är så glad att brudparet samtyckt till att låta mig blogga på om klänningen, mot löfte att jag inte visar bilder på bruden naken under inprovningarna! ;-)

/ I.

Ps! För den som blev sugen på Birkainspirerade possamentsarbeten vill jag tipsa om den fantastiska sidan som brudparet beställer sina ifrån och där jag lånat bilder: Silberknoten