Kurshelg i Stockholm.

Jag har haft en underbart nördig helg. Jag har varit på en 1300-tals dräktkurs i Stockholm. Det var Maria och Peter, arrangörerna av Battle of Wisby, som höll i den. Det var en introduktionskurs men samtidigt inte alls det. Det var spännande, lärorikt och inspirerande. (Tyvärr tog jag alldeles för lite bilder, så alla vackra kläder som Maria hade tagit med kan jag inte visa här.)

Mitt intryck var att alla kursdeltagarna hade en del koll på dräkt och framförallt inom sina specialområden som de hade typ spets-nörd-kompetens inom. Man känner verkligen i sådana sammanhang att den samlade kunskapen i gruppen blir så mycket mer än summan av alla våra små bitar tillsammans. Det tycker jag är en riktigt maffig känsla.

Jag har ju varit på mönsterkonstruktionskurs med Maria förut, och hon nämnde då att hon annars brukar ha med sig Peter som håller i bild-biten. Den här gången var han med för att berätta om det bildmaterial som han har samlat på sig kring 1300-talsdräkt, och det är verkligen inte lite. Peter är arkeolog (på riktigt, till skillnad från mig) och banne mig om han inte är historiker också? I alla fall. Ja, jag såg fram emot hans bildgenomgång och blev verkligen inte besviken.

Upptäckarglädje.

Mer om vad vi fick se för någonting och vad jag lärde mig tar jag i ett eget inlägg där jag kanske kan få med några av bilderna också. Jag antecknade en massa, och det var som alltid mycket spännande diskussioner om vad vi egentligen ser på bilderna. Men som sagt, jag återkommer om det.

Våra förväntningar och förkunskaper styr oss ganska mycket, så då blir det häftigt i en lite blandad grupp som den här, när man tittar tillsammans. Man lär sig så otroligt mycket av det, och jag hoppas att vi kan göra något liknande snart igen. Vid något tillfälle blev Peter så exalterad över en nyupptäckt detalj på en av sina bilder att han kände sig tvungen att stå på en stol och peka med en testikeldolk av trä. Bara en sån sak!

Mönsterkonstruktion.

Mönsterkonstruktion utifrån bilder och bevarade plagg från perioden var alltså det huvudsakliga fokuset för helgen, så Maria körde sin mönstermakargrej. Jag kände mig inte helt bekväm med att ta bilder på kursdeltagarna halvnakna iförda lakansvävsbodys nödtorftigt sammanhållna av nålar, så jag tog några stycken på Peter och Maria när hon visade grundprincipen för hur hon gör mönster till figurnära medeltidskläder.

När jag anmälde mig tyckte först inte Maria att jag behövde gå kursen alls, utan föreslog att jag skulle komma med som sidekick och medhjälpare, tillsammans med en annan tämligen överkvalificerad tjej. När vi sågs på Bow:s föreläsning på Medeltidsmuseet för några veckor sedan så motiverade hon det med att "Jag vet inte om jag kan lära dig så mycket". Det är typ den finaste komplimang jag fått på år och dar, och helt sant är det förstås inte.

Men jag kände mig i alla fall mycket hedrad och plockade med mig lite grejor att visa. Jag hade med mig den Herjolfsneskjortel jag skrivit om tidigare, samt ett par olika böcker om just Herjolfsnesfynden. Jag tänkte att om vi kommer så långt att folk hinner börja sy eller fundera på roliga detaljer till sina 1300-talskläder, som knappar, kantningar, roliga sömmar, brickväv, snoddar och snören av olika slag, då kan jag visa och berätta om det. Lite sånt hann vi, men jag hoppas kunna gör det mer strukturerat och utförligt om/när det blir en fortsättningskurs. Det ryktas om att det blir en sådan, och jag hoppas verkligen det.

Nick i toillen till sin jacka, för typ 2 månader sen.

Min kompis Nick kom förbi också och för att prova en jacka/tröja som han beställt. Mönstret till den är gjort på just det sätt som Maria lärde ut nu i helgen och jag tycker att det fungerar superbra. Den är fodrad med linne för att stadga upp lite och vara sval och skön. Yllet som Nick så småningom valde är ett lite kraftigare krapprött tuskaftstyg. Vackert, men kanske inte det mest optimala till en figurnära tröja, så jag förstorade mönstret lite med Nicks samtycke.

Ihopnålad tröja, med oknäppta ärmslut.

Ledig profil, god rörelsefrihet.

Det var roligt att se att tröjan passade hur bra som helst! Jag vågar aldrig helt lita på det innan jag sett det, fastän jag gjort mönstret själv på den person som ska ha plagget. (Och det hör verkligen till ovanligheterna att det inte funkar!) Lite snörning fram, ett par tygknappar på ärmarna och möjligen en liten kantning kring halsen så är tröjan klar. Just nu känns det superbra, för just det där finliret med snörhål, kantingar, knappar och knapphål är ju det som jag tycker är roligast! Tror faktiskt att jag vill kantväva nederkanten på hans jacka, bara för att jag kan och har lust.


/ I.

Londonbälte och mönsterkonstruktion.

Äntligen är mitt Londonbälte monterat och klart! Det blev så sött! Vi får se hur det blir med beslagen, om jag ids göra dem själv eller kostar på mig att specialbeställa dem...

Knappt två meter silkesbrickbandsbälte.

Jag väntar nog med det tills i höst oavsett, för jag har redan tömt spargrisen för att kunna beställa ett par skor av min kompis Ludvig som jag ska få till Medeltidsveckan. Det kommer att bli ett par liknande hans egna, och jag kan knappt vänta på att få se dem!

Ludvigs 1400-talsskor, efter ett tyskt fynd.

Helgen har i övrigt ägnats åt toilleknåp och mönsterkonstruktion av den klänning som ska bäras tillsammans med ovan nämnda bälte och nybeställda skor. Tyget är en tunn vejdeblå kypert från Medeltidsmode som jag förälskat mig fullständigt i.

Klänningstyget tillsammans med mitt precis färdigvävda bältesband.

Jag kallar projektet "Visbyklänningen" och tänker mig det färdiga plagget typ såhär, om ni ursäktar allmän assymetri och dylikt elände:

Det blir alltså en figurnära cotthardie med tallriksärm ("grande assiette") för att optimera rörelsefriheten i plagget. Jag känner mig inte sugen på knappar egentligen, så jag tänker mig snörning fram. Och så blir det knappar, troligen tygknappar, bak i ärmen så långt upp som jag orkar. Vi får se. Sömmarna har jag lekt lite med, precis som jag gjorde med Linneas brudklänning. Det roar mig!

Fina Olle hjälpte mig att prova in ärmen, som är den konstruktionsmässigt mest spännande delen på ett sådant här plagg.

Ärmkilen fram provas in.

Det är ovärt att göra två testärmar. Och snett är vackert!

Notera att sidsömmen är starkt bakåtskjuten, mest på lek.

Det är en början, i alla fall.

Jag är klar med pappersmönstret nu som jag gjort utifrån toillen, men bilderna på det är ju inte så spännande. Fortsättning på klänningsprojektet följer. Jag längtar efter att sätta saxen i tyget, men jag jobbar mycket nu och är så trött när jag kommer hem att jag inte riktigt törs. Man måste vara mätt, glad och skärpt när man ger sig in i tillskärarmomentet.


/ I.

Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Ett storslaget midsommarbröllop.

Igår var det äntligen dags för midsommarbröllopet som sysselsatt mig med klänningssömnad den senaste månaden. Olle och jag var uppe i ottan för att hinna ta oss hela den långa vägen från Uppsala till Adelsö där bröllopet, eller som jag kanske borde säga, bröllopen, skulle äga rum...

Äntligen färdig!

Vid sista inprovningen för en vecka sedan fick jag förresten tillfälle att fotografera Linneas fantastiska tatuering, och då jag bara lovat att inte publicera några nakenbilder på den blivande bruden kan jag nu när hon är ordentligt gift, och med hennes samtycke, visa dem för er... ;-)

Underbart! Trollet kikar fram ur halsringningen!

Tuvstarr speglar sig i sin tjärn, övervakad av skogens väsen.

Linnea såg själv ut som en sagoprinsessa på sin bröllopsdag, om än mer fylld av styrka, övertygelse och  visdom än sagans oskuldsfulla Tuvstarr. I den riktiga berättelsen om Tuvstarr glömmer prinsessan vem hon är och förlorar sig själv. Jag har bara precis börjat lära känna min gamle vän Johans livskamrat, men jag förstår att det skulle den verkliga Linnea aldrig göra. Hon är en sagoprinsessa som vet precis vem hon är och vad hon vill. Linnea skulle aldrig tappa sitt hjärta i en tjärn, och sin krona bär hon stolt med rätta - mer av en valkyria än Tuvstarr.

Linnea bokstavligen sprang in i sin blivande makes famn, älvalik i den tunna ylleklänningen.

Jag hann inte själv överlämna klänningen till Linnea, eller se henne prova den en sista gäng innan bröllopet. Ja, jag var lite nervös för hur den skulle passa i slutändan. Så när Linnea först fick syn på mig i folkmassan i förbifarten precis efter att goden förklarat dem vigda, var hennes min när vi fick ögonkontakt ett första betyg på mitt färdiga hantverk. Hon såg mycket nöjd ut, och senare fick hon tillfälle att också själv intyga att det var så.

Bruden, med nyknytet kärleksband om sin och sin kärastes arm.

Vad gäller passformen så var den utmärkt, bortsett ifrån en nedslående detalj som jag kanske borde ha förebyggt och som jag helt får ta på mig skulden för. Ja, lite surt känns det. Nästa gång jag syr en brudklänning ska jag se till att ha bättre pli på brudens underklädsinköp, så att dessa görs innan klänningens slutgiltiga passform över bysten bestäms! Linneas val på den fronten ändrade i sista stund så att säga på förutsättningarna för optimal passform när det gäller vissa kvinnliga attribut, men jag tror nog att det var mest jag som grämer mig över det. Jag vet ju bättre. (Och dessutom borde man alltid sy i gömmor för bh-band för välutrustade brudar, så att banden kan spännas fast osynligt och kontrolleras... Hm. Gruff. De skymtade minsann fram ibland.)

De vackra silverposamenten blev pricken över i på urringningen.

Men på det stora hela är jag ändå nöjd med min insats. Jag vet att Linnea kände sig trygg hela vägen med mig som sömmerska, trots att det var så kort om tid och trots att vi bara hade ett par tre inprovningar, inklusive första mönsterkonstruktionsmötet med skissande och allt. Jag ville inte stressa upp henne med krav på en sådan småsak som att köpa underkläderna till bröllopet i tid, bättre då att låta henne få den tid hon själv behövde för att hitta rätt och att acceptera att en viss avvikelse från planerad passform då kan uppstå. Om man kikar på min första skiss, så tycker jag ändå att jag följde den mer än väl.

Första skissen.

Linnea och Johan blev bättre vigda än de flesta, dubbelt så mycket gifta som jag och Olle till exempel. De hade nämligen först en hednisk ceremoni utförd av en asapräst, en gode, uppe vid Alsnö fornborg. Därefter färdades de i vikingabåt rodd av en hedersvakt till Alsnö kyrka, där de vigdes igen, kyrkligt. Jag tycker att det var en underbar lösning som gav oss som gäster dubbelt så mycket vigsel och brudparet en rättvis kompromiss som på ett lämpligt sätt förenar deras bägge världar.

Slutresultatet, rakt bakifrån. I kyrkan föll släpet lydigt som jag tänkt mig, ned över trappan och flödade ut på golvet nedanför.

Slutresultatet, nästan rakt framifrån under den hedniska vigselakten.

En bild rakt från sidan är ändå det som ger den mest rättvisande bilden av klänningen i sin helhet, både släpet och den vackra profilen fram syns.

För egen del hade jag min rutiga 1400-talsklänning med tallriksärm. Den är en av mina favoriter men inte använd mycket sedan jag sydde den i vintras. Livet och ärmarna är linnefodrade för att stadga upp lite, och alltihop är handsytt. Jag har varpat upp en svart kantväv nu som jag ska sätta på längs öppningen fram innan klänningen får följa med på lajv om en vecka. Hättan är helt ny, och ska också få en behandling av samma kantväv runt om har jag tänkt. Yllet i den är så fint valkat och överskuret att det inte behövs någon fåll, men en vacker vävd kant ger ett mer arbetat intryck tänker jag. Under den rutiga klänningen bär jag en knälång tunn linnesärk med smala axelband samt tunna blå yllestrumpor.

Söt och smidig undersärk.

Tunna yllestrumpor.

Det var en underbar och synnerligen storslagen bröllopsfest med närmare 160 gäster, varav de flesta hade följd brudparets önskan om "historisk klädsel" på ett mycket inspirerande och glädjande sätt. Jag var så upptagen med att roa mig kungligt att jag glömde bort att ta fler bilder efter brudvalsen. Men en sista fin bild på brudparet bjuder jag på, där de tronar ståtligt och lyckligt nygifta i sitt högsäte och blickar ut över sin bröllopsfest.

Och sedan levde de lyckliga, i alla sina dagar...

"En brud må man prisa
då hon är bortgift,
is när man kommit över,
öl då man druckit ur."

Tack Johan och Linnea för att jag fick dela er stora dag och vara med på er härliga bröllopsfest! All lycka till er i framtiden!


/ I.

Brudklänningen i slutfas.

Jag är glad att jag kan säga att jag börjar bli klar med brudklänningen. Inte glad för att det skulle vara svårt eller stressigt eller så, men glad för att det ska bli skönt att få överlämna klänningen till bruden. Jag hoppas och tror att hon ska bli nöjd! Jag ska sy på ärmar imorgon, och sedan är det bara att pressa sömmar en sista gång, fålla och leverera. Skönt att vi hinner prova en sista gång, och rätta till allt efter brudens eventuella synpunkter om det mot förmodan skulle behövas.

Prinsessan Tuvstarr.

 

Förresten ångrar jag nästan att jag lovade att inte publicera några nakenbilder i min blogg på den blivande bruden, för när hon var här på inprovning senast för en vecka sen ungefär såg jag hennes vackra tatueringar. Linnea har bland annat John Bauers mest klassiska Tuvstarr-scen tatuerad i gråskalor över hela ryggen. Det var så vackert att jag tappade andan, men det får ni inte se! ;-) I alla fall inte utan klänning på, för en del av träden i bakgrunden kommer kanske att synas i nacken på klänningen, om hon inte väljer att bära håret utsläppt, som Tuvstarr själv.

Sidenkantningen nålas med typ hundra extratunna knappnålar.

Resultatet! Nu saknas bara silverpossamenten som ska sitta på sidenkanten.

Vad som har varit utmaningen hela vägen med det här projektet är framför allt att behålla den vita klänningen vit, medan jag jobbar. Jag har fått dammsuga och torka golvet i hela vår stora trea varje dag jag ska sy, eftersom släpet oundvikligen faller i golvet med ojämna mellanrum. Det hade jag kanske inte räknat med, när jag prissatte min arbetsinsats med klänningen! ;-) Men det är då man är glad att klänningen är i ett fint och relativt smutsavvisande ylle som uppför sig snällt och inte tycks ta åt sig "torr" smuts.

Jag har även fått påminna mig själv förvånansvärt många gånger att inte äta choklad medan jag syr. Dels för risken av spill och kladd, men framförallt eftersom alla knappnålar någon gång passerar mina läppar, sömmerskans nödvändiga "tredje hand"... Egentligen är väl både godisätandet och nålsmaskandet ovanor man borde vänja sig av med helt, det finns för nålarnas del enkla lösningar i form av handledsnåldynor som borde kunna lösa problemet. Jag har en fin som fungerar utmärkt, men det är liksom kortare väg till munnen hela tiden...

Till mitt ringa försvar gällande mina ovanor har jag bara det att jag under denna relativt okomplicerade sömnadsövning passat på att träna att sy all handsömnad med fingerborg som en duktig flicka. Snart brakar sömnadshysterin loss på allvar nämligen (kära Linnea, din brudklänning är min uppvärming, alls inget stort besvär!) med sommarens lajv. Då brukar jag gå med blodiga fingertoppar fram till hösten, så mycket syr jag. Men man får inte blöda på brudklänningar, så jag tänkte att det var ett bra tillfälle att öva in en vana som kan spara mig mycket lidande framöver och dessutom skyddar Linneas klänning.

Snart färdig, bara ärmar och fåll kvar.

Det syns bara svagt här på bilden nedan, men vissa av sömmarna i ryggen är markerade med en dubbelvikt paspoalremsa i samma "champangefärgade" sidentyg som halsringningen, för att framhäva Linneas underbara kurvor och bli lite av ett blickfång i kyrkan när hon står med ryggen mot alla bröllopsgäster. 

Rygg med släp och osynligt blixtlås.

Med brudens samtycke valde jag efter moget övervägande att sy i ett blixtlås i ryggen. Det känns skönt för mig eftersom att det är praktiskt och går relativt fort, men framförallt eftersom att det då blir tydligt att jag med den här klänningen inte tänker mig någon form av tolkning av vikingatida dräkt. Men i min vision och absolut i slutändan, när även dekorationerna i form av silverpossamentarbeten är på plats, då är jag säker på att klänningen kommer att ge de rätta "vikingavibbarna" för brudparet som utformat den tillsammans med mig.

Hoppas kunna visa bilder på den färdiga klänningen mycket snart!

/ I.

Små glädjeämnen.

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!