Panzarprojektet, del 2; Att bestämma sig, och att sy i ram.

Alltså. Jag ska sy ett panzar, en rustjacka. Den ska gå bra att röra sig i, den ska vara snygg som tusan och tidsmässigt platsa i slutet av 1300-talet, eller precis i början av 1400-talet. I förra inlägget visade jag bilder på tre berömda bevarade rustplagg från perioden. Vart och ett av dem har jag övervägt som förlaga till min egen jacka.

Det som har varit svårast är att bestämma sig för är om jag vill ha rustningen utanpå rustjackan, eller tvärtom. Det avgör nämligen en massa andra saker. En aketon eller jupon som Svarte Prinsens bärs utanpå rustningen, och det ser faktiskt lite klumpigt ut tycker jag. En pourpoint tror jag har fått sitt namn därför att man snör fast rustningsdelar utanpå den, och det gillar jag bättre. Vilken typ av rustning man vill ha är ju också viktigt, det hänger jättemycket ihop med typen av rustplagg som bärs till såklart.

Dessutom är det viktigt att tänka igenom vad man vill ha för rustning när det gäller tidsperiod, vad den får väga och kosta och kanske svårast av allt - vilket socialt strata vill du gestalta? Bondesoldat, legoknekt eller riddare? Allt ska ju passa ihop, i slutändan. Jag är ju inte så insyltad i någon förening än som jag skulle vilja, så när det gäller det har jag inte haft någon att fråga.

Det blir nog för min del ett kitt bestående av dels delar som är typiskt sent 1300 eftersom att det då blir mer som jag kan göra själv, som en plata efter korsbetningsfynden till exempel. Men jag vill kunna plocka bort en del av 1300-talet för att lägga till nya "modernare" 1400-talsdetaljer, som halskrage i plåt, kanske hjälm med visir etc, att använda när det är mer rätt. Ja, som ni hör är jag på gång i alla fall och har ganska klart för mig vad jag vill ha. När det gäller rustjackan så blir det en lättare pourpoint!

Må vara som jag nämnde i förra inlägget att fadder-Maria aldrig sytt något panzar, men hennes man har ju faktiskt en av de snyggaste rustjackor jag sett (ja, han har sytt den själv). Den lär ha varit rätt bökig att göra, så i det avseendet verkar den vara lik de flesta andra stoppade rustplagg jag hört talas om. Maria berättade en gång att den berömda jackan förvaras nära ytterdörren tillsammans med familjens "utrymningsattiraljer" så som pass, viktiga papper och annat som man rycker till sig om ens lägenhet brinner, innan man tar sina barn under armen och evakuerar jävligt snabbt.

Snyggaste rustjackan. Bättre bilder kommer förhoppningsvis senare, med ägarens tillstånd.

Varför den här rustjackan är så snygg är dels för att den är blå och blå saker har ju ett erkänt försprång mot snygghet. Dessutom är den sidenfodrad och sitter perfekt. Ja, det som framför allt utmärker den är passformen. Jag har ju sett att det går utmärkt att slåss i jackan, armrörligheten är god tack vare de stora ärmhålen. Den är också en utmärkt bas att fästa rustning i eftersom att den sitter så tight på kroppen. Det är inte alls ofta man ser en rustjacka som sitter så bra, och Marias förklaring, som jag nu gjort till min, är att den är sydd i ram.

Efter ett långt samtal med Maria om sådana här saker bestämde jag mig för att ta till mig både hennes och Oskars råd om att lyssna på folk som kan och har hållit på länge. Om det leder till att jag gör färre "onödiga" nybörjarmisstag är lite för tidigt att säga, jag måste ju fortfarande falla tillbaka på mina egna slöjd-skills. Jag ska i alla fall sy mitt panzar i ram. Det är inte alls vanligt. Det känns som om kunnigt folk lite generat försöker dölja sin förvåning/okunskap när jag pratar om mitt panzarprojekt och hur jag jobbar, för nästan ingen gör så. (Eller så tror de att jag är knäpp, vilket förstås inte är långt från sanningen.)

- Men vaddå ram?

Jo, såhär.

Man bygger en ram.
Jag är rätt stolt över att jag är händig inom ganska många områden, men värt att notera är dock att träslöjd INTE är ett av dem... Ramen ska vara "bladad" där ribborna möter varandra, så att den är lika hög överallt. Jag gjorde min med pluggar, så att den på ett teoretiskt plan går att plocka isär för förvaring. Enklast är om man gör en ram som bara är så stor som den största mönsterdelen och lite till, men jag råkade göra en alldeles för stor ram eftersom att jag velade lite kring vilken typ av jacka jag skulle göra och hur stora mönsterdelarna skulle bli.

Rambygge pågår. Rexkatten Stella arbetsleder från sin upphöjda position.

 

Ramen är färdig, nu ska fodertyget spännas ut.

Rustjacka i ram växer fram. 3 olika mönsterdelar syns här.

...Och man spänner ut tyget i ramen, och syr.
Fodertyget är det understa lagret här på bilden, och det är det som är utspänt i ramen, fastsytt runt om. Ovanpå det har jag lagt tre lager råbomullsvadd, och överst det den grova linnekanvas jag ska ha ytterst.  Jag fäster det översta tyglagret genom vaddering och allt med extra stora tapetserarnålar, som ser ut som muterade knappnålar i jätteformat. Närmast kanten ser ni en underärms-mönsterdel och en liten bomullstuss. "Tussen" är två formskurna och ihoptråcklade lager extra vaddering som ska petas in under yttertyget för att sitta på armbågens utsida där det kan behövas lite extra skydd.
 
Här kan ni också se en av de största fördelarna med att sy i ram. Jag kan arbeta med båda händerna, en på var sida av tyget. Ramen är fastspänd en bit ut över bordskanten med två tvingar. Med höger hand under ramen och vänster ovanpå tyget skickar jag enkelt nålen genom tyget, upp och ned med minimala handrörelser. Mycket effektivt och tidsbesparande! Att tyget är utspänt underlättar på samma sätt som vid broderi i ram, stygnen blir snyggare, sömmar rakare och livet lättare.

Efter att alla tyger är fastsatta i ramen ritar jag ut mönsterbitarnas konturer och placering. Vart stickningarna ("ränderna") ska vara  har jag ritat ut först på min toille, och sedan på alla pappersmönsterbitar.

Toille, med markeringar för stickningar, och snart även utritat vart det behövs extra stoppning.

Att sy i ram verkar vara väldigt ovanligt, men det löser de flesta av problemen med att sy vadderade plagg. Vilka då problem? Jo:

• Plagget krymper för varje söm = svårt att få rätt storlek och bra passform. Med tyget utspänt i "fyrkantig form" och mönsterbitarna utritade, kan de "växa" vartefter utåt kanterna istället. Man klipper ut bitarna till sin rätta form och storlek när alla stickningar är gjorda.
• Svårt att placera extra vaddering där det behövs, just eftersom att plagget krymper medan man syr. Se den översta punkten.
• Trögt att sy genom många lager tyg och stoppning. I ram spänns tyget ut och det blir mindre trögt.
• Svårt att får raka och snygga sticknings-sömmar precis där man vill ha dem, eftersom att plagget krymper vartefter du syr, och dessutom inte håller sig stilla utan ram.

Sömnaden då? 

Ja, jag lämnar utrymme för rejält med sömsmån, utöver min toille, eftersom jag oroar mig lite över att vadderingen ska göra min jacka för trång. Jag syr med 16/3 lingarn och korta, fasta förstygn som bara är någon millimeter långa på utsidan, men ca 3-4 mm på insidan. Jag syr ganska hårt och fäster ofta genom att ta något extra stygn på ett och samma ställe. Det blir som en grov pricksöm längs stickningarna. Planen är att först göra alla stickningar. 

Sedan när alla tygsjok tagits ur ramen klipper man ut alla bitar som ska vara i plagget med rätt sömsmån. Bitarna läggs ihop som de ska sys ihop, yttertygs-kanvasen sys ihop räta mot räta. Plagget vänds och sömsmånen i fodret viks in och kanterna kastas ihop. Men det är sen, just nu jobbar jag fortfarande med alla stickningar, "ränderna".

Jag börjar sy på den mittersta stickningen på varje mönsterdel och arbetar utåt, för att mönsterdelen ska kunna tillåtas att krympa av varje söm. Vartefter jag syr jämför jag de utritade konturerna på tyget med mitt pappersmönster som är en tydligare version av toillen. När jag märker att mönsterdelen krympt matchar jag stickningarna i panzaret mot de i pappersmönsterdelen och ritar ut nya konturer på tyget.

 



Ena ryggstycket har krympt och jag får rita ut en ny kontur av var halsringingen ska gå, relativt stickningarna i mitt originalmönster.

 

Stickningarna på vänster underarmsdel växer fram. Här syns också en märkning på pappersmönstret för vart det ska bli extra stoppning över armbågens utsida.

 

Jag har klurat mycket på hur jag ska lyckas överföra konturerna av de "runda" eller mjukt svängda stickningarna på till exempel ärmarna. Jag kom inte på något tillräckligt precist sätt att rita ut dem. Krita lossnar för lätt eller så blir det för breda streck. Vanligt kalkerpapper riskerade att permanent fläcka min jacka... Lösningen blev att använda en mönsterförlaga i papper som jag nålade fast och klipper sönder vartefter, och kan rita av konturen på klippet/stickningen som skall sys.

 

Dra ut en tråd ur tyget så får du en helt rak linje att klippa efter!

Andra bra grejer att tänka på när man ska sätta igång och sy pansar: 

• Gör en toille, en provmodell i ett billigt tyg. Rita ut vart stickningar och extra vaddering ska vara.
• Tvätta tyget först, riktigt, riktigt varmt. Jag körde på 90 grader för att få min kanvas så stark och tät som möjligt.
• Mangla tyget! Det slätar ut fibrerna och gör det lätt att få varp och inslag att ligga i exakt rätt vinkel mot varandra så att plagget blir trådrakt.
• För att få trådräta bitar när du klipper, dra ut en tråd i varp/inslag och klipp efter den. Det går oftast ganska lätt att med en nål peta upp och dra ur en tråd. Extra lätt blir det att klippa om du dessutom stryker tyget innan du klipper efter den urdragna tråden.

 

Sådär. Nu vet ni vad jag håller på med och att jag inte gett upp bloggandet. Jag har en del andra projekt igång paralellt, men mer om det en annan dag. 

 

/ I.

Ps, mer lästips!

Mikael med bloggen Historisk Dräkt har sytt flera fina panzar och har bra koll på hur det går till med mer "vanliga" metoder än den som jag experimenterar med. Läs hans blogg om du vill veta mer om hur man kan göra!

Panzarprojektet, del 1; Förlagor och efterforskningar.

Jag har på ett sätt alltid velat sy ett pansar.  Eller en gambeson, aketon, pourpoint, jack eller något av de andra fjorton uttryck* som verkar användas för stoppade plagg som bärs tillsammans med rustning (eller i vissa fall istället för rustning). Men å andra sidan har folk omkring mig med ångest i blicken uttryckt saker som

Ni vet den där hemska känslan av bävan inför tanken på att 'någon gång i vinter måste jag sy en gambeson'.

Jag har inte kunnat förstå saken på något annat sätt än att det är asdrygt att sy stoppade plagg. För mig har idén om att sy ett panzar för länge sedan vuxit till något av ett personligt mästarprov, eller ett mördande jobbigt idiotprojekt. Men så kommer jag ändå alltid tillbaka till min kärlek för högfunktionella plagg med smart tillskärning, som Charles de Blois pourpoint till exempel.

(* - OBS i den här bloggserien om mitt panzarprojekt tänker jag inte ta något som helst ansvar för att använda "korrekt terminologi" för tygrustningsgrejer, eftersom att någon sådan inte verkar finnas. Diskussionen om hur en sådan terminologi kan eller borde se ut är jag ganska ointresserad av, i nuläget, och lämnar med varm hand till experterna.)

Charles de Blois pourpoint, ca 1365-1410.

Charles de Blois pourpoint sägs ju vara ett civilt stoppat plagg snarare än ett rustplagg, men ändå. Jag har ju sett gott om bilder på dess militära motsvarighet, alltså som användes för att fästa rustning på, det är ju lätt att förstå varför inga sådana bevarats... Det är så vansinnigt tufft med grande assiettes, de jättestora tallriksformade urtagen för ärm, som tillåter maximal rörelsefrihet i ett figurnära plagg. Det är vackert, och det inspirerar mig. Och det är naturligtvis smart om man vill kunna fäktas eller på annat sätt röra sig mycket i plagget.

Strängt taget har jag ju inte haft anledning att utmana mig själv genom att sjösätta några planer på vadderade idiotprojekt, inte förrän nu. Jag har fortsatt att fäktas, trots att det ofta känns rätt löjligt att hoppa omkring och veva i luften med en stor smörkniv av plast.  Men det är ju kul också, och bra både för mitt machokomplex och min i allmänhet bristande ödmjukhet. Ett behov av en rust- eller fäktjacka har i alla fall uppstått. Efter jul börjar vi sparra på riktigt, sägs det.

Charles VI:s aketon, sent 1300-tal.

Min besatthet kring att bli en liten fighter, träna fäktning och byta sömnad mot rustningsdelar har inte undgått någon av mina vänner och bekanta på Facebook. Jag har fått många goda och en del dåliga råd av både lajvare, SCA:iter och reenachters och det har varit en del ståhej fram och tillbaka.

Rara Henrik från Carnis smickrar mig när han påstår att det är orättvist att jag motsvarar en tredjedel av hans kroppshydda, eftersom det blir lättare för mig att sy rustjacka än för honom - det borde ju gå på en tredjedel av tiden! (Jag hoppas det!)

Farbror Oskar från Tyska orden som jag träffade i somras under BoW är föredömligt snäll och frågar vad jag ska ha grejerna till och vad jag tänkte mig. När jag svarat ger han mig en kunnig och intressant utläggning om vad Tyska orden anser om rustjackor just nu och menar han att jag ska sy en jupon, en sån rustjacka som bevarats efter Svarte Prinsen.

Så här skriver han:

"Så här tror vi just nu om vadderade rustjackor: Det finns två varianter; Aketon och gambeson. Gambeson är en rustning i sig och bärs utanpå rustningen eller utan tustning. Den är tjock och ska kunna stoppa lite pilar och sånt. Aketon är ett plagg som man bär under rustningen. Aketonar ska inte vara tjocka nog att ta emot och dämpa slag. De ska bara hjälpa rustningen att sitta bra och hindra att den skaver.
Ska du ha en 1300 tals rustning ska du titta på Svarte Prinsens jupon. Jupon är ett dekorativt vadderat plagg som bärs utanpå rusningen, men som saknar funktion annat än att vara snygg.
Ska du dra dig mot 1400 talet ska du använda Charles De Blois jacka som förebild. Handelsfillet säljer mönster tror jag. Den enda 1300 tals aketonen som finns bevarad är stoppad med bomull. (...)"

Svarte Prinsens jupon, ca 1376.

Jag har läst tjogtals förvirrade gambesonsömnadguider av varierande kvalité och slukar bloggar på samma ämne. När Maria hör talas om min förvirring ringer hon och ger en lång fadderkonsultation om hur man syr världens bästa rustjackor (med reservationen att hon aldrig gjort någon själv)... Sweet!

Ja, att jag under den långa efterforskningsprocessen ändrat mig lite fram och tillbaka kring vad jag vill ha är kanske inte så konstigt. Men vad har man inte faddrar till om inte just för att få lite hjälp att hoppa över de värsta nybörjarmissarna? Oskar menar dessutom att det är, och jag citerar:

"...Otacksamt av er nya små glin att göra en massa fel i början, när man kan fråga dem som vet istället".

Nåväl. Jag ser det som en oemotståndig invit att vara en sorts nyfiket nybörjarplåster på honom, han lär ju ångra sig vad det lider... ;-)

Hur som helst. Den långa radiotystnaden från mig beror inte på att jag tröttnat på att blogga, även om skolan visserligen tagit mer än sin beskärda del av min tid på sistone. Jag har nämligen sytt panzar, och inte haft så mycket spännande att berätta om det, men nu kommer snart den första rapporten om hur projektet fortskrider.


/ I.


Lästips: Kongshirden 1308 har en jättefin sammanfattande artikel om "Vapentröjor och pansar under högmedeltid"

PMSS - Post medieval stress syndrome.

Ja, jag lider av PMSS, Post Medieval Stress Syndrome. Vardagen känns trist och grå, lätt meningslös, vilket i och för sig kan bero på att jag är våldsamt förkyld. Jag längtar tillbaka till den ljusa men visserligen blodiga medeltiden. Det känns som att jag behöver bearbeta mina upplevelser genom att närmast tvångsmässigt läsa och skriva egna återberättelser av slaget, samt se på andras bilder och filmer. Här kommer en till som visar stora delar av slaget ihopklippt, nästan lika fin som Petters i förra inlägget.





Först ser man alltså hur den gotländska hären med bågskyttar längst bak går framåt över fältet till publikens jubel. Det var otroligt mäktigt att få gå bredvid fanan, längst fram, som en individ framför en annars nästan oöverskådlig massa.

"Anfall!" (Foto: Kajsa Stavebring)

Sedan kommer bondehärens desperata bön om hjälp från Visby borgare som får klinga ohörd och istället följs av danskarnas sista anfall.

Man kan också mot slutet se mig till höger i bild med härförarhornet på ryggen, (vid 1.44) men framförallt höra mig ropa något i falsett, i stil med "Danskjävlar, döda mig då, jag vill inte bli sist kvar" (vid 2.34) varpå en "danskjävel" omedelbart beviljar begäran och ett våldsamt jubel utbryter då jag och vår härförare som de kanske sista gutarna faller.

Danskarna går då runt för att försäkra sig om att alla som fallit verkligen är döda. Petter på den danska sidan (i rödvit hjälm och rosa hosor) sticker spjutet i sidan på en skrikande gute och går sedan vidare för att ge mig samma behandling. (Jag får ge igen en annan gång! ;-)

När allt är över rider Kung Valdemar med sin fanborg och sina närmaste män fram för att inspektera slagfältet tillsammans med prins Kristoffer som redan kliver omkring på kullen med sin ståtliga röda vapenjacka över rustningen. Tyvärr får man inte se den vackra minnesgudstjänst med tyst minut och en bön för de fallna som följer, och inte heller kan man höra kyrkklockornas klang som skulle "väcka de döda till liv igen" enligt manus.

Med stor värme minns jag hur vi efter slaget fick ställa upp gruppvis mot publiken och bli presenterade, applåderade och tackade. Där var både fristående individer som satsat allt på att ordna utrustning särskilt till detta slag och väletablerade grupper från nio olika europeiska länder. Jag stod längst ut på en kant bredvid Petter som nyss stack mig med spjutet när jag låg död ned på kullen. Det var första gången jag presenteras som en del av Fraternis Militia Carnis och det kändes som en storslagen debut i min nya grupp!

Mitt emot oss på andra sidan kravallstaketet såg jag många av mina närmaste vänner stå och ropa och heja på just oss två, och jag fylldes av en stor värme gentemot dem lika mycket som alla deltagare i striden och arrangörerna för hela eventet som kämpat så hårt med alla förberedelser och planering i över ett år. En oförglömlig upplevelse. Och jag har en bestämd känsla av att det för min del allra minst, blir början på något nytt och spännande.


/  I.

Battle of Wisby - Slagfältsdöden. (Och varför man ska ha handsydda underkläder...)

Semestern, Medeltidsveckan och Battle of Wisby är slut och jag är tillbaka på fastlandet. Visbypesten tog mig till slut, och jag ägnar dagen åt att dricka te, vila och kolla på videoklipp från slaget om Visby. Jag var nog inte riktigt förberedd på hur enormt stort det här eventet skulle komma att bli.

Jag hamnade på massor, massor av bilder, så det känns bra att veta att jag verkligen ansträngde mig för att förbereda bra utrustning. Önskar bara att jag haft tid att bygga en plata så att jag kunnat vara med och slåss också, men nu är jag å andra sidan väldigt motiverad att få till både en sån och en vadderad rustjacka...

Den här underbara kortfilmen har jag fått låna av min kompis Petter Karlsson, han har gjort den särskilt till Battle of Wisby. Jag älskar den!

Jag vet inte riktigt hur det fungerar med rättigheter till bilder och så, därför tänkte jag att jag bara länkar direkt till Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet som tog väldigt många maffiga bilder av hög kvalité,  även under slaget då jag av naturliga skäl inte kunde fota samt de som Petter använde till filmen ovan. Men min älskade man tog några fina också, och även om de är tagna med en sämre kamera kan jag dela dem ohämmat. ;-)

Här står jag och väntar på att få mönstra, och ser väl ut som en rätt liten sork (gotländsk pojke) i sällskapet.

Fanbäraren Maria och jag blev ett litet stabsbihang på den gotländska sidan och höll ihop under hela striden.

Till och med vädret var "autentiskt" med rejäl sommarhetta. Här syns "chefen" i bakgrunden.

Som orderbärande löpare hade jag dessutom stor fördel av att vara lätt rustad, jag kunde faktiskt springa ifrån de flesta på slagfältet, även om skyddet mot pilar blir ringa. Här vilar jag i skuggan och håller samtidigt ett öga på chefen för den gotländska hären, som jag skulle följa på tre stegs avstånd under striden, bärandes hans handskar, horn och stundom även hans svärd. Hela tiden redo att springa med bud om hur de andra enheterna skulle flyttas på slagfältet.

Maria och jag. Sanna vänner finner man på slagfältet!

Reglerna för återskapande både inom min förening Carnis och Battle of Wisby i stort medger (uppmuntrar!) kvinnligt deltagande i strid, så länge alla stridande agerar och klär sig som män. (Det grundas på att kvinnligt deltagande i strider historiskt sett varit mycket ovanligt, och har det skett så har det gjort det just som så att de agerat som män...) Hur androgyn jag än kan bli i manskläder så lyckas jag dåligt med att se ut som en vuxen karl, och får därför agera en ung pojke. Många i min storlek föll dock i verklighetens strid vid ringmuren 1361, och medellängden då var också lägre än idag då vi får bättre mat och lever ett mindre hårt liv.

Under ett av övningstillfällena när jag stod med fanbäraren bakom vår härförare, men framför alla andra gotländska trupper klämde han ur sig att orsaken till min brist på synlig rustning i kombination med min framstående plats på slagfältet skulle kunna förklaras med att jag gestaltade en ung son till honom själv.

Det var en intressant tanke. Det skulle även innebära att min ringa storlek, många blanka knappar och klara färger i dräkten fick en förklaring. En son till en gotländsk storman skulle under medeltiden förmodligen räknas som lämpligt gisslanmaterial i en strid som den vid ringmuren, och kanske kunna hoppas på att just möjligheten att sticka ut från de övriga på slagfältet kan rädda livhanken i en svår situation. Den här gången blev det dock inte så, vi dog sida vid sida i den sista desperata striden.

Gotlänningarna i Bro setting ledda av Oscar Hejll tågar under St Olovs fana ut ur lägret på väg mot slagfältet.

Så många vackra rustningar, så genomtänkta dräkter. Jag älskar det!

Själv fick jag vänta bland de sista att tåga iväg tillsammans med härförare och fanbärare, så jag hann både med att hälsa på Dick Harrisson som skulle vara speaker under slaget, och få en avskedskyss av fotografen. (Dick Harrisson, historieprofessor från Lund, skriver själv om slaget här.)

Berättaren, historikern Dick Harrisson.

Avskedskyss.

Ja, och sen var det dags. Slaget. Det var en enormt maffig upplevelse att få stå framför våra styrkor och ta emot den mångtusenhövdade publikens jubel innan striden. Vi kontrollerade vindriktning genom att kasta upp lite gräs i luften, till publikens förvirring antar jag. (Bågskyttarna var redan väl förberedda på vindriktningen, men det är ju ändå ett skådespel och det såg coolt ut.) Sedan beordrades vi att knäfalla och vår härförare höll ett litet brandtal framför sina styrkor, en bön om att:

"Herren Gud själv må beskydda oss och inte skicka sin son, eftersom detta slagfält inte är en plats för barn!"                                                               -  Johan Käll

Gutar i bön före striden. (Bild: Olle Sahlin)

Han bad även högt på latin vilket var mycket stämningsfullt och imponerande. Jag tror att översättningen kom efteråt och handlade om att vi nu befann oss i Nådens tillstånd. De lyckliga av oss som snart skulle dö för fienden skulle få kasta av oss våra smutsiga kroppar och rena från synd stiga upp till Herren Gud för att vistas i Hans salar. Ja, det var väldigt mäktigt. 

När vi sedan fick resa oss öppnade sig leden för att släppa in fanborgen och chefen med mig i hälarna bakom vår linje. Jag bar hans handskar och horn och när striden börjat fick jag naturligtvis jobba hårt på att både vara tillräckligt nära för att direkt kunna höra order eller ge honom vad han bad om direkt i handen, och dessutom utom räckhåll för fiendelansar och spjut. Det var som en väldigt spännande dans, där jag fick kämpa för att försöka ha en överblick över skeendet. Vid något tillfälle fick jag till och med påpeka att en setting borde dra sig bakåt, och därefter order om att springa för att framföra just detsamma till enhetschefen.

Det var både pilregn, kavallerichocker och hård närstrid i etapper. Många gotlänningar flydde in i publiken eller deserterade till högljudda burop. Andra kämpade hårt tills de blev nedhuggna och därefter bestulna på skor och annan utrustning, till publikens förtjusning. Långsamt drevs den gotländska hären bakåt och led av stort manfall. Reträttropen ekade om och om igen. I slutändan kom den sista striden att ske uppe på en kulle och bara ett 20 tal tappra stod upp i det skedet på vår sida. Jag själv stod längst bak i sluttningen bredvid fanan, med ryggen mot publiken och tusentals smattrande kameror.

Som synes på filmen ovan fick jag räcka chefen hans horn en sista gång där uppe på kullen, och han blåste mäktigt i det ända tills han dog. Själv hade jag fullt upp med att vakta på en gotländsk kamrat som fallit lite olägligt och riskerade att bli nedtrampad av de stridande. Jag hukade över honom, höll upp mina händer och ropade att ingen skulle röra honom, mest för att de som slogs framför oss med ryggen mot skulle höra att han låg där.

Min största skräck efter att bli skadad på riktigt var att bli sist kvar, skonad för att jag sett så ynklig ut. Därför skrek jag när det bara var jag och två tre gotlänningar till kvar som ännu levde, att "danskjävlarna" skulle döda mig, att jag inte ville bli sist kvar. Jag vet inte hur historiskt det var, eller hur rätt rent mänskligt sett. De flesta skulle nog snarare be för sina liv. Men jag vet att mycket få om ens någon benådades av dansken den där dagen för 650 år sedan, så all dylik nåd ville jag också besparas. 

I sista stund, när slaget redan var vunnet för Danskarnas del och Valdemar Atterdags son Kristoffer kliver runt bland de döda på kullen lyckas jag övertyga en dansk soldat om att det går bra att hugga ned även mig, liten och obeväpnad. Jag får ett rejält och omtänksamt yxhugg över hjälmen strax efter att filmen ovan slutar. Jag faller med ett skrik, rullar ned för kullen rakt in under avspärrningsbanden och in bland publikens ben under skrikande och sparkande från min sida.

Där ligger jag och svär och gnyr en stund innan jag tar mig samman och krälar upp för kullen, drar mig upp bara med armkraft genom att greppa om gräset och köra ned naglarna djupt i jorden. Väl där lyfter jag huvudet en gång och ser vår härförare, i scenariot min far, falla till slut och hornklangen tystnar. Då kollapsar även jag med en suck i högen med döda gotlänningar, landandes med huvudet mot en vänligt mjuk ringbrynjemage. Det är över. Vi är alla döda. Min vän Petter som under slaget gestaltade en extra ond dansk (enligt egen utsago) klev fram och petade lite på sina döda vänner med ett spjut för att försäkra sig om saken. Jo, vi var döda.

Den gotländska härföraren drar sin sista suck just som jag släpat mig upp på kullen igen och lagt mig att dö bland mina kamrater.

Eller ja, det värsta kanske inte skulle vara att bli skonad. Ungefär lika illa och genant skulle det kännas att typ tappa hosorna i striden. Nu hände lyckligtvis inte det, utan jag får istället nu tillfälle att poängtera varför det är bra att handsy sina underkläder. Det händer nämligen att de syns.

Och omsorg vid tillskärningen är synnerligen tillrådlig, för annars kan det hända att tv och tusentals turister tar up-hose-bilder på dig när du är DÖD. Som tur är skymtar bara någon kvadratcentimeter hud mellan brokor och hosor, precis tillräckligt för att min poäng ska gå fram tror jag. ;-) Just den här fina bilden har jag sett i många, många olika varianter, rentav några där en japansk turist står och pekar på min rumpa... Hrrm.

/ I.

Bild: Olle Sahlin

Stort tack till Olle C, min man, som tagit alla bilderna i detta inlägg om inget annat anges, och dessutom med stort tålamod lät mig leka krig hela vår gemensamma semsetervecka. Du är fantastisk, och det roligaste är när du också vill vara med och leka! I nästa inlägg berättar jag mer om lägerlivet som vi båda deltog i, om mina workshops och nya bekanta som jag träffade under Battle of Wisby 1361.


Ps!


BoW återträff!
Fredagen den 26/8, om två veckor knappt, från 18:30 blir det en inofficiell återträff för BoW-gänget (och alla som grämer sig över att de missade eventet) på Sjätte Tunnan i Stockholm. Var där, eller var en fyrkant! Mer info finns i nuläget på Facebook, i Bow-gruppen där och på återträffens egen eventsida.

Mer korsbetningsfynd.

Nå, var var jag? Jag skulle berätta mer om mitt besök på Historiska och Korsbetningsfynden.

Jo, en liten, liten del av kvarlevorna från de som stupade vid korsbetningen ligger idag fint på rosa silkespapper i ett specialkonsturerat skåp nere i Historiska museets källararkiv där luftfuktigheten regleras noga för att försöka bevara dem så bra som möjligt. Den här mannen har haft tur och får ligga i skåpet på en VIP-plats, förmodligen för att han har en så välbevarad huva på sig. Vilket dilemma förresten - för den som ska välja vad som är mest intressant att bevara/konservera - mänskliga kvarlevor med intressant osteologiskt material eller textil (avtryck eller riktiga fibrer), eller metall!?

Tänk att tillbringa evigheten på silkespapper i ett skåp...?

Det mesta ligger huller om buller osorterade i kartonger, utanför skåpet. Resurserna räcker inte till för det, bara från korsbetningen finns hundratals lådor med blandat benmaterial. 

 

Samma kranium ovanifrån, med den nätta ringbrynjehuvan.

Äntligen fick jag se en riktigt fin nitad medeltida brynjehuva! Precis en sådan här gjorde jag (fast med fjäderstål och inga nitar, så det är förstås inte "precis samma") en gång för jättelänge sedan. Tyvärr har jag den inte kvar, annars hade jag kunnat visa de båda bilderna sida vid sida, formen och tekniken bortsett ifrån nitarna är samma. Men jag och Maria intresserade oss mest, måste jag erkänna, för de textilavtryck vi kunde skymta under huvan, samt utanpå.

Framförallt inom det markerade området ser man tydligt en fin yllekypertstruktur.

Man kan förstås inte säga säkert, i alla fall inte i just det här fallet, om det är så att mannen haft en mössa på sig, eller om det var en struthätta eller något helt annat han hade ovanpå ringbrynjehuvan. Men det går att se att samma textilmönster, en fin yllekypert, omger skallen på flera ställen, så någon form av huvudbonad utanpå brynjehuvan har han absolut haft. Vi såg också tecken på en tunnare och finare tuskaftstruktur innanför huvan, mellan kranium och brynja, men jag lyckades inte få någon tydlig bild på det. Att han haft något direkt under brynjehuvan är inte alls underligt, men det kändes speciellt att få se det, nästan som om vi fick veta något hemligt och privat om vad han haft närmast kroppen i dödsögonblicket...

Eftersom vår guide frågade oss vad vi ville se var jag inte för blyg för att be om en titt på söljor och spännen (ja, dräktrelaterat det också, men jag fick ju önska!). Jag visste att det skulle finnas mycket att titta på, och hoppades på att genom att få kika på dem få någon sorts lätt stilistisk överblick. 

En av många, många lådor med nästan likadana spännen.

Och det stämde, det fanns massor att titta på! Vår guide skrattade lite åt mig på ett liksom varmt sätt och sade att hon tyckte att det var på tiden att någon intresserade sig för dessa också, tydligen tycker "de flesta" (vilka det nu är?) att de här små lådorna med hundratals ringspännen är tråkiga och ointressanta. Men guiden berättade också att museet överväger att ha denna mängd spännen med i sin kommande utställning om Korsbetningen för att representera den "lilla människan" i sammanhanget, de många "vanliga män", bönder, gamla och unga som inte var soldater men som ändå dog den 27:e juli 1361, för att försvara de sina. En god tanke, tycker jag.

Ett av få spännen som stack ut från mängden. Brons.

Det lilla "dubbelspännet", ganska vanligt i återskapandesammanhang, eller vad säger ni?

Däremot tycker jag såklart INTE att spännena är tråkiga bara för att det finns många av dem och de inte är av typ guld och silver. Nej, just därför intresserar de mig. De har en hel del att säga om både människa och dräkt, och att det finns mycket av dem är ju bara en fördel då. De två bilderna ovan tog jag med för att visa några av de få undantagen från "ringspännestypen" som våldsamt dominerade bland spännena. Jag såg inte ett enda av de klassiska nätta små spännen med en liten spets på "bågen" som är så "typiska" för 1360-tal, enligt många av dagens återskapare.

Nytillverkade spännen från Medieval Design.

Det var i alla fall min uppfattning, fram tills den där dagen på Historiska Museet nyss, det här med att "spetsigt" är supertypiskt för sent 1300-tal. Jag beställde därför modell F från Medieval Design, för mitt vävda bälte nyligen. Men det verkar som om man gör det lite för enkelt för sig om man tänker så, angående formen alltså...  De flesta av de gotländska spännena är av en grövre typ, mer som modell A. Och lejonparten verkar vara smidda, inte gjutna i brons. Men apropå mitt vävda bälte - enligt Textiles and Clothing 1150 -1450 kan det också tänkas vara ett sporrband. 

En "godislåda" med utvalda extra spännande saker!

Så när jag fick syn på den här fina sporren, måste jag så klart ta en närmare titt. Jag använde bara sporrar någon enstaka gång på den tiden jag var en liten hästtjej på "15 vårar" som man sade då... ;-). Jag tyckte nog inte att det skulle behövas, liksom. I alla fall hade jag bara en vag idé om hur banden skulle behöva se ut och var de sitter på ett par sporrar. Det kittlar min fantasi att tänka mig en person som gått (eller ridit, för all del) på Londons gator under det sena 1300-talet, och kanske burit silkesbrickvävda sporrband, randiga i rosa och gult, med små söta bronsbeslag på... Det måste ha varit en syn! (Om det nu inte bandet har varit ett bälte som jag har bestämt mig för att jag kanske snarare tror.)

Vita handskar och gamla grejer gör mig knäsvag.

Sporren i fråga hade i alla fall precis passat till ett så nätt och fint band som det samtida bandet från London och kanske mitt egenvävda och något bredare också skulle funka. Jag fascinerades särskilt av den vackra femuddiga lilla "stjärnan" som egentligen är själva sporren, det man trycker in i hästens sida med sin häl för att få lite extra fart på fålen sin. Den är så välbevarad, nästan som att den skulle kunna snurra runt sin upphängning än idag. En vän som är arkeolog, menade att den typen av sporre med "stjärna" är supermodern under mitten på 1300-talet, men själv tror jag att jag har sett dem avbildade tidigare än så. Någon riddare eller annan kunnig  som törs uttala sig och ge oss bättre kunskap där? 

Nytillverkade sporrar av nästan samma modell, från armourandcastings.com, (som för övrigt verkar vara en väldigt spännande sajt!)

Ville bara visa hur remmarna sitter på den här typen av sporre, det är alltså en rem under foten ( i det här fallet den bredaste), och en som går över ankeln/foten fram. Det är möjligen den snarare, som inte är under foten, som man kanske kan tänka sig silkesvävd tror jag. 

Jag tog många fler bilder under besöket, men jag har inte kunskapen att kommentera dem egentligen. Hoppas på att kunna återkomma med mer när jag lärt mig mer om perodens rustningar och vapen och har något att relatera till. För er som är intresserade finns ungefär samma bilder fast med bättre kvalité i rustningsgalleriet hos Battle of Wisby här. (Och det är inte för sent att anmäla sig till ett event du INTE vill missa! Anmäl dig här!)

Specialvisning av Korsbetningsfynden för Battle of Wisby

I förrgår eftermiddag tog jag tåget till Stockholm och mötte upp ett gediget gäng nördar på Historiska Museet. Vi var inte så många, men det var bara en av flera små specialvisningar för gänget bakom sommarens jättearrangemang Battle of Wisby. Vi skulle få se fynden från Korsbetningen. De finns inte utställda i luläget, (även om en ny utställning med dem är under planering) så det blev till att göra ett besök i arkivet under museet.

Valdemarskorset - "Där fåren betar"- Korsbetningen.

Vaddå Korsbetningen?

Den 27 juli år 1361 stod ett stort slag utanför Visbys stängda stadsportar. Enligt samtida uppgifter stupade 1800 gutar mot en övermäktig dansk armé. Två dagar efter slaget öppnades stadens portar, staden råd tog emot den danske kungen som lät dem signera ett mycket välvilligt formulerat privilegiebrev.

 

De stupade begravdes skyndsamt på grund av sommarhettan i massgravar utanför ringmuren. En kort tid efter begravningarna restes ett minneskors för de fallna, och där på de snart grästäckta gravarna kom får att beta. (Därav namnet "Korsbetningen", tydligen.) Fem massgravar är kända. Av dessa blev en förstörd under 1800-talet, tre undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet, medan en finns kvar outgrävd idag. Hittills har närmare 1200 skelett plockats upp tillsammans med mängder av rustningsdelar. (Bild och text ovan saxat från upptacksverigeshistoria.se)

Jag blev medbjuden till VIP-visningen av Maria som inte bara är min Carnisfadder, utan även en av arrangörerna bakom Battle of Wisby. Historiska museet är förresten en av projektets samarbetspartners, och det märktes verkligen hur förtjusta museipersonalen var över det. Vi blev uppmötta av en duktig guide/arkeolog som var otroligt glad att ha oss där, "som expertis", som hon sade. Jag tror hon menade Maria, eller kanske den duktige smeden Wilhelm som också var med, men jag valde att ta åt mig lite ändå, jag också ;-). Jag gillade verkligen guidens inställning när hon sade:

"Jag har nycklarna, jag tar fram det ni vill se. Var ska vi börja?"

Jag måste erkänna att jag alltid har trott att när folk refererar till "Wisbyharnesk" så är det något specifikt, eller i alla fall en tolkning av något specifikt fynd. Under besöket i arkivet i förrgår förstod jag att det finns väldigt många "Wisbyharnesk" och att de kan vara ganska olika.

"Wisbyharnesk"?

Undrar hur tjock plåten var när rustningen var ny? Willhelm berättade att kan variera över rustningen, tjockare över hjärtat, till exempel. Men plåten luckras upp och blir liksom puffig och skör av att åldras, så den ser jättetjock och tung ut nu i förhållande till hur den måste ha varit tänkt från början. Ser ni så fint avrundade de bitarna som sitter längst ut på axeln är! Nu när jag tittar i efterhand på den här bilden så ser jag också fästpunkter för remmar och spännen i den vänstra kanten i öppningen fram. 

Holländsk plata?

Det här är i alla fall inte ett "typiskt Wisbyharnesk" om det finns något sådant. Den här platan ser annorlunda ut mot de övriga vi kikade på, färre och större plåtar med färre nitar. Det är stilistiskt sett bedömt som en  Holländsk plata och det roliga är att den har nio små fina bronsmärken. (Två är lösa och ligger i en ask bredvid.)  Av bronsbeslagen tror jag två är fleur de lys, två föreställer en enkel vapensköld prydd av tre fembladiga väldigt naiva blommor. Två är "pilgrimsmusslor" och två är vapensköldar prydda med en enklare ros av "Tudor-typ".

Några av bronsbeslagen.

 

Wisby 2.

När jag och Maria kom till harnesket som kallas Wisby 2 hojtade hon till förtjust, något i stil med "Åh, textilfragment, jag ser dem!" Jag förstod först inte alls vad hon menade, tyg är ju såklart alltid superintressant men Korsbetningsfyndern är inte kända för att innehålla så mycket i textilväg... Eller?

Wisby 2. Med textilfragment!

Men sen såg jag också. Ett tydligt tuskaftsmönster, helt trådrakt på lamellerna. Och det går in under nitarna på vissa ställen, och under det som jag inte kunde tolka som något annat än en nitad läderkantning längs den ena ärmhålan till höger i bild. Maria hade fått en förvarning av BoW-gruppen som varit där före oss, men ändå. Har vi sett rätt är det sensation. Tydligen finns inga tygklädda rustningar från den här perioden i Sverige, alls. Inte omtalade, inte som fragmentariska fynd (jo, här!) eller avbildade. Vi såg snart fler exempel på tygklädda rustningar och rustningsdelar.

Jag försöker föreställa mig varför man skulle vilja ha en tygklädd rustning:

• Det är snyggt!
• Det skramlar mindre?
• Det absorberar troligen fukt?
• Minimerar behov av att putsa plåt?
• Det avleder värme - slaget vid ringmuren skedde i sommahetta...

Det finns ju förstås alternativa förklaringar till varför rustningsdelarna tycks tygklädda. De här små platta lamellerna  är registrerade som benplåtar, men det ger jag inte mycket för. Vad det än är, när det gäller dessa är jag mer osäker. Tygfragmenten syns visserligen tydligt både på in- och utsidan, men framförallt på insidan. Det kan mycket väl vara så att metalloxider från plåten bevarat delar av tyget från den dödes dräkt medan han hade dessa på sig utanpå...

"Benplåtar" med tygfragment, mest tunn tuskaft - på skrådden?

I en massgrav kan kroppar, kläder och rustningsdelar förstås hamna huller om buller och ligga mot varandra lite hur som helst, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro om slumpartade "avtryck" eller avsiktlig tygklädsel. Men jag känner att det är väldigt synd om de fina små textilfragmenten inte får någon uppmärksamhet alls, det är trots allt rätt ovanligt med medeltida textilfynd där man har en så klar bild över hur de hamnat på platsen och vad de använts till. Någon borde verkligen göra en ordentlig lageranalys, ta reda på vilken fibertyp, kanske färg och vävtekniker som använts, och sätta det i relation till var de suttit på kropp/rustning. De skulle kunna revidera och uppdatera (eller bekräfta) den bild vi har idag om medeltida dräkt i Sverige...

Jag hade tänkt skriva mycket mer om Korsbetningsfynden, men nu är det mitt i natten och jag är bara halvvägs. Jag får fortsätta med resten en annan dag, jag återkommer!

/ I.

(Jag har förresten lovat att hålla en kantvävningsworkshop under medeltidsveckan i BoW-lägret - stay tuned för mer info om det!)