Världens vackraste vantar.

De är klara nu, och nästan torra efter valkningen. Nya älsklingsvantarna! Jag blir så glad bara av att se dem, vantarna jag nålband av Kerstins handspunna garner, med ull från fåren Perla och Petra. De luktar gott av såpa och sommar och får. Underbart!

Färdiga, fast före valkningen.

Att valka/tova handspunnet är en väsensskild upplevelse jämfört med industriellt framställda garner. Det är en -helt- annan sak. Att det är så kan man ju lätt gissa förstås, men ändå var det en omvälvande erfarenhet idag. Skillnaden i det handspunna garnets egenskaper framstod extra tydligt eftersom att jag valkade ett par nålbundna sockar i "vanligt" köpe-garn parallellt. 

Efter valkningen, nästan torra.

Lanolinet (ullfettet) som är kvar i det handspunna garnet efter Kerstins försiktiga tvätt underlättar valkningen något enormt. Resultatet blir också bättre än med de kommersiellt framställda garner jag (tyvärr) är van att använda. När vantarna fått rätt storlek var de otroligt täta, och lite hårda nästan, vilket gör dem slitstarka. Det har ju att göra med vilken sorts ull det är och hur hårt/löst garnet är spunnet.

Jag ser redan fram emot hösten då jag får börja använda dem, kan knappt vänta!

/ I.

Perla och Petra, och mina nya pulsvärmare.

Våren är här! Idag har jag firat dess ankomst med att dricka en god öl på vår soliga balkong med kärleken. Det är nästan den enda öl jag dricker, vårölen, men den är tradition. Dessförinnan träffade jag Kerstin och köpte handspunnet- (om man säger så om spinnrocks-spunnet?) garn av henne. Garnet jag valde luktar fantastiskt, det är otroligt mjukt, vackert melerat och känns superlyxigt. Det känns fint att veta att värmlandsfåren som gett ull till mina blivande vantar och mössa hette Perla och Petra... :-D Jag kan knappt bärga mig tills jag får börja jobba med det nya garnet! Vantar och mössa ska det bli, nålbundet såklart. En bra grej med handspunnet är att ullen inte är tvättad och processad eller blekt eller något, så den är stark och fin med glans från lanolonet kvar i sig. Ullfettet hjälper till vid valkingen sen så att det blir extra tätt, starkt och bra.

Mörka Petra i förgrunden, ljusa Perla bakom.

Ja, den uppmärksamme läsaren kanske tänkte på att jag verkar ha övergett planerna på att spinna eget garn till vantar och mössa. Så är icke fallet, men det tar nog lite tid innan jag kan få en sådan kvalité på garnet som jag vill ha, trots goda råd från Kerstin idag. Sedan jag testade flät-nålbindningen i lördags blev suget efter att göra vantar med flätad kant allt för stort och jag bara måste få komma igång omgående. Men mina första egna nystan väntar på rad för att bli ihoptvinnade och använda, de också...

Svart lammull, mina tre första försök på den lilla blå spinnrocken.

När det gäller inspiration har jag kvar en hel del av den varan från i lördags då jag träffade ett gäng hängivna Sätergläntister. För mig känns Sätergläntan folkligt, traditionsbevarande (konserverande?) och slöjdmässigt, men med en modern känsla någonstans ändå. (Ja, jag skulle gärna gå där. Om jag hade råd. Eller tid. Men jag har hjärtat i Sveg, såklart...) Någonstans i de tankarna spårade jag av in på återbruk som ju är trendigt i slöjdkretsar, fastän det liksom aldrig varit någon nyhet eller något annat än helt självklart egentligen. Man spar sina effsingar, syr om och syr in, lappar och lagar, inget går till spillo. Så blev det nu med min svärmors olycksamt krympta Odd Molly-strumpor.

Svärmors Odd Mollystrumpor krympte i tvätten...

Saxat ur skissboken. Planen för strumpornas nya liv.

Strumporna var rätt hårt filtade och tyvärr för små för både mig och svärmor. Men fot-delen med tå och häl bortklippt blev idag till ett par tjusiga handsydda pulsvärmare. Kanske blir det ett par långa ärmvärmare av skaften en annan gång?

Mörklått linnefoder, tryckt bomullstyg mönstrat med små söta fjärilar som kantning grova stickningar i mörk lintråd runt om. Knappöglorna sydda med vaxad lintråd i knapphålssöm runt om en kärna av samma lintrådar. Allt utom sytråden är återvunnet material.

Varför ska allt vara symmetriskt för? Roligare med lite olika snygga knappar som ändå går bra ihop!

Mitt i alltihop blev jag sugen på att också brodera något med det grova lingarnet, inspirerad av de grova stygn i kontrasterande färg jag sett på en del Odd Mollygrejer förut.... Jag älskar kontrasten av mitt vejdeblå lin mot grovt oblekt linne. Det blev lite sådär i slutändan, men jag tycker att det är helt okej. Det ger precis den känsla jag var ute efter och ibland är det roligt att göra något som inte är helt ens egen stil, något helt annat.

Eh, jag broderade naturligtvis snett med flit, för att få den rätta folkliga känslan! ;-)

/I.

Sömniga sömnadstankar.

Jag ska snart lägga ned dagens hantverkande, för jag är så himla trött. Jag har varit på museum idag, på vernissage av Upplandsmuseets nya utställning om Det Vävande Folket. (Bilder från utsällningen kommer kanske en annan dag.) Jag som just nu känner mig mer som en del av "Det Spinnande Folket" gick snart hem för att pyssla med mitt eget hantverk. Jag har kardat så att jag fått blåsor i händerna (vilket säkert säger mer om mina alldeles nya kardor än om mina händers tålighet, försöker jag intala mig) och spunnit på Lilla Blå hela kvällen. Det var lite trögt att komma igång, för jag har haft så mycket funderingar kring vad som ska bli nästa projekt nu.

I min spinnbok läste jag igår det självklara men för min del bortglömda rådet att man bör ha ett förkläde medan man spinner som är i en kontrasterande färg mot ullen man arbetar med, för att man ska se bra. Jag spinner svart ull nu, och i och med det såg jag genast ännu ett gott skäl att sätta igång och göra ett smockat eller broderat linneförkläde, såna som förekommer mycket i den Luttherska Psaltaren (The lutteral psalter?) från ca 1340. De är så himla fina, smock är superkul att sy och jag har varit sugen länge. Fast å andra sidan är de lite tidiga för den period jag helst återskapar, och massor av folk har dem redan och jag vill inte se ut som om jag försöker se ut som "alla andra". (En av dem som jag tycker lyckats jättebra med sitt smockade förkläde är Catrijn vanden Westhende och hon bjuder också på en tutorial, för dem som vill försöka själva.)

Stackars kvinna som måste båda spinna och mata fåglar samtidigt, och dessutom barfota! Men ett ovanligt tjusigt förkläde med någon sorts fyrfliksformer som är otroligt dekorativa. Bilden är från Lutherska Psaltaren.

Här har bildens huvudpersoner det betydligt bättre! Ett sådant här badkar MÅSTE jag bara ha och gärna ett sånt där tjusigt förkläde också, som betjänten har. Jag har redan en likadan klänning, bara resten kvar. Bilden är från Facta et dicta memorabilia.

Ja, det lutar åt att det blir ett förkläde av något slag i alla fall. Men som alltid är det lurigt med materialval, eller snarare vart får man tag på EXAKT det man vill ha? Jag har som tur är en mycket förstående man som stöttar mig i min hantverksbesatthet. Förklädesprojektet sponsrar han generöst med sitt eget dyrbara arvegods! Han har lovat att låta mig använda en del av ett handvävt linnelakan som hans mormorsmor vävt och sytt en gång. Det är lite grövre än linnetyger som går att köpa idag, utan att vara klumpigt och eftersom att det är tvättat och troligen kokt back in the days, är det otroligt tätt också fast ändå mjukt. Det kommer att bli perfekt, om jag bara kan ta mod till mig och sätt saxen i det... Det var alltså funderingar kring viken förklädestyp jag borde göra som höll mig från kardorna ett tag innan jag insåg att man kan tänka och karda samtidigt....Och sen kom blåsorna.

Textilarvet från makens mormorsmor. Mäktigt! Allra roligast vore om jag kunde göra ett smockat förkläde och ett annat, där den fina kanten kan få vara med som en vacker avslutning på förklädet i nederkant...

Men när jag väl kom igång med att spinna gick det som smort. Jag lyckades få ett lite jämnare garn den här gången, och jag är riktigt nöjd med att det gick bättre än igår. Det är tredje rullen jag hasplar av från Lilla Blå på lika många dagar och det känns som att jag fått blodad tand. Jag vill bara lära mig mer, kan knappt vänta på att få tillfälle att fråga någon som har bättre koll på spinnrockar och spånad! Mot slutet av rullen idag så krånglade pådragningen lite och jag lyckades väl inte riktigt lösa det på ett tillfredställande sätt. Jag hoppas på goda råd imorgon när jag ska träffa Adam, Sara och kanske Emma. Jag vet att tjejerna spinner, och jag tror Adam om i princip vad som helst, så det ska nog reda sig.

/ I.

Konsten att ta upp tråden igen.

Det är nu 19 dagar sedan jag försökte spinna senast på min gamla spinnrock. Min slutsats då var att det inte är samma sak med att kunna spinna, som med att kunna cykla. Jag har ju kunnat förut. Men det var evigheter sedan jag senast försökte då, och det gick inget vidare. Fast efter äventyret igår då jag träffade min spinn-guru Kerstin och hämtade hem min nya blå spinnrock, kände jag mig idag redo för ett nytt försök.

På väg hem med Lilla Blå.

Jag gav mig på att karda den fina svarta lamullen, och fastän jag inte är så förtjust i just det momentet kändes det riktigt njutbart att jobba med den doftande rena och finfibriga ullen. Rätt fort gick det också, och när hela min kardkorg var helt full satte jag mig full av förväntan. Det gick såklart inte bra direkt. Jag fick kämpa lite med att få spinnrocken att dra på först, precis som Kerstin sade igår. Men efter en stund, satt jag faktiskt och spann med rätt bra flyt.

Det är klart att garnet blev lite för hårt tvinnat, och ganska ojämnt. Men det är en bra början! Planen är att göra om samma bragd en gång till så att jag får två rullar och sedan i en tredje omgång tvinna ihop dem till ett tvåtrådigt garn som jag kan använda till något. Om jag minns rätt vad mina gamla spinn-lärare Susanne Swedjemark och Ellinor Sydberg från Bäckedal Folkhögskola sade, så jämnar nybörjarens garn ut sig lite då och blir också lite mjukare.

Ett försök att ta upp tråden igen.

Mitt härvträ har jag täljt till själv, men inte använt så mycket sedan jag lämnade Bäckedal. En otroligt tillfredställande känsla att få ta fram och använda det igen till mitt egenspunna garn! I min spinnbok står inget om hur det färdigspunna garnet ska behandlas, men jag gick på ett vagt minne från Bäckedalstiden och duschade försiktigt lite vatten över det utspända garnet med en vanlig blomspruta och tänker nu låta det torka och "lugna sig" på härvträt nån dag innan jag nystar upp det. Men nu börjar jag känna att den här dagen nått sin ända och tänker ta med mig spinnboken till sängs och se om det finns några goda råd däri som jag kan ha nytta av inför nästa försök.

Spinnbok från 1974, av Lise warburg. Tack mamma!

Ljudet av spinnrockens mjuka knarrande spinnande ljud är rogivande och det känns fantastiskt och lite magiskt att se hur garnet föds fram ur en lös ulltuss. Det känns så ursprungligt, så grundläggande. För vart skulle vi vara som samhälle, som människor, om det aldrig funnits tråd? Om ingen någonsin kommit på spånadskonsten? Jag tycker inte bilden av de spinnande nornorna är så dum ändå, de som tvinnar våra ödestrådar...

/I.

Lilla Blå.

Jag är så glad, jag har en fungerande spinnrock igen! Idag efter skolan promenerade jag hem till Kerstin som nyligen proklamerat att hon anser sig ha en spinnrock för mycket. Nu är det istället jag som har en spinnrock för mycket, eller i alla fall om man räknar den första som inte fungerar så bra och som har börjat falla i småbitar. Den nya är blå, synnerligen välanvänd och vackert patinerad.

Undrar vad den ska heta? Vi får se, än så länge går den nya under arbetsnamnet "Lilla Blå".

Slitet trä och udda lagningar är så vackert!

Smäckra, välsvarvade och nätta små ekrar på ett välbalanserat hjul.

Mellan varje eker har det en gång suttit små utsökt svarvade hornknoppar, bara för att det är vackert. Hälften av dem sitter kvar och är otroligt dekorativa. Jag blir så himla sugen på att svarva nya och sätt dit där det fattas!

Trampan är otroligt fint gjord och charmigt lagad med smidda beslag... Skönt tramp!

Jag hörde mig för med Kerstin om hon möjligen hade lite ull till salu också, och det hade hon. Den allra mjukaste finaste lammull jag någonsin sett, alldeles kolsvart. Så jag slog till på en stor pappkasse av den också, så att jag ska komma igång med spånaden och ha något trevligt att jobba med. Jag vet förstås inte hur ljushärdig ullen är, svart brukar kunna bli lite brunaktigt med tiden, men vi får se. Den luktar underbart!! Jag får ungefär samma känsla i hela kroppen när jag nosar på försiktigt tvättad lammull som andra kvinnor i min omgivning uttrycker när de nosar gulliga spädbarn i nacken... En vårbubblande eufori,  en djup och varm och lycklig magkänsla full av förväntan och hopp.

Lite bös får man räkna med, det försvinner i kardningen, tänker jag.

Jag hoppas kunna komma över lite mjuk grå ull också för att såsmåningom när jag spunnit en del, kunna nålbinda randigt i svart och grått. Den färgkombinationen är nog det finaste jag vet... Jag har faktiskt inga egna nålbundna vantar eller någon mössa i nuläget, och det är ju bara tragiskt. Jag har nog nålbundit någonting till de flesta nära vänner och släktingar och jag gjorde en omgång till mig själv förut i  grått/mörkgrått.  Men så fort de var färdiga fick jag ett så bra prisförslag på hela setet att jag kände mig lite tvungen att sälja dem, och jag har inte kommit mig för med att göra nytt. En ärkenörd som jag borde dessutom ha handspunnet, så jag får allt ta och skräpa till mig och fixa, helt enkelt. 

Inprovade, valkade, sulade och klara!

Vad jag däremot som en duktig flicka har fixat idag, är lädersulan på Signes strumpor, så nu är de färdiga för leverans. Jag bestämde att Signe skulle få det randiga paret på köpet, för man vet ju hur barn är (blöter ned sig) och småbarnsföräldrar (tappar bort saker). Och jag är ju som jag är, har svårt att ta betalt av en god vän, särskilt när det är roligt och handlar om något som gör en bedårande liten flicka ännu finare. Det blev som ett vårerbjudande; två par snygga strumpor till priset av ett! ;-)

/ I.

Signe rocks my socks!

Idag har Signe 19 månader gammal fått pröva sina nya strumpor, och till bådas vår förtjusning passade de alldeles utmärkt! Det var härligt att se hur fin hon blev i sina medeltidskläder som mamma Cilla sytt, och hur glad hon blev över de lila sockarna. "Iiila" sade Signe och pekade nöjt på sina sockbeklädda fötter. "Iiila" kom det sedan igen, och hon pekade på sin tröja och sen igen på sin jacka som hängde i hallen.... "Iiila!"

Ja se barn!

Snygga sockar!

Fröken var riktigt duktig på att posera också och jag fick den ömma moderns tillåtelse att dela med mig av bilderna. Här ser vi alltså en del av Signes outfit för Gyllenehjortenlajvet Tid För Trohet, en grön kjortel med sidenfoder i halslinningen samt en liten sidenhalsduk för värmens skull. På fötterna synes de nya tossorna dock ännu utan den utlovade läderskoningen.

Väl hemma åt jag en kaka eller två och avslutade de randiga små sockorna som jag gjorde tiger-tutorial om här om dagen. De är i mjukt ekologiskt tvåtrådigt alpackagarn ("Viking" hette det visst) som filtar sig väldigt fint. Jag har faktiskt hunnit valka både dem och de lila idag men ännu återstår som sagt att sätta en liten lädersula på dem. Mysigt och inspirerande att göra barnstrumpor men inte alls så snabbjobbat som man kanske kan tro.

Strumpor på tork...

Förresten! Idag fick jag ett erbjudande om en ny spinnrock, redan imorgon hoppas jag kunna hämta hem den. Fast det krockar lite med Marias syjunta på Kalmar nation, vi får se om jag hinner med båda eller vilket det blir. Ska bli skönt med en fungerande spinnrock!

/ I.

Att spinna är inte som att cykla...

Idag när jag kom hem från min spinningträning tänkte jag att jag stör mig jättemycket på de som säger att de ska "iväg och spinna" när de egentligen ska till gymmet och cykla. Nästan lika mycket stör jag mig på dem som säger att de "har testat såndär spinning" och menar att de på en vikingamarknad testade att tappa en slända i marken några gånger. Spinning som man tränar heter spinning. Spånad heter spånad. Basta! Men sen tänkte jag, att det faktiskt inte har blivit mycket spånad för mig på länge. Bara spinning. Kanske man skulle...?

Saken är den att jag i åratal levt i föreställningen att eftersom jag spann rätt mycket förr i världen skulle det inte vara någon match att börja igen. Bara en fråga om att friska upp minnet, jag har tänkt att det  liksom sitter i ryggmärgen. Men allvarligt talat, jag spann en del när jag gick mitt första år på Bäckedal. Det är tio år sedan i år och jag spann inte särskilt mycket på spinnrock ens då utan hellre med lända. Men i höstas fick jag ett ryck och skaffade jag en begagnad spinnrock. Den har inte blivit använd förrän nu.

Stackars spinnrocken ser alldeles tandlös ut när den saknar två ekrar...

Inspirerad av Emma som skaffade spinnrock samtidigt som jag och som hunnit åstadkomma en massa tjusiga saker med det garn hon spunnit satte jag igång. Jag föreställde mig en nålbunden mössa i eget garn, kanske vantar också. Jag kunde riktigt känna hur mysigt de skulle värma, hur stolt jag skulle vara... Full av tillförsikt satte jag igång, med god eller i alla fall entusiastisk hjälp av två experter. Katterna ville väldigt gärna också spinna, nämligen...

  
Tyvärr märke jag efter en stund ett antal nedslående saker. För det första är det inte samma sak det här med att kunna spinna, som med att kunna cykla. Inte "har man en gång lärt sig..." Det kändes verkligen inte så i alla fall. Möjligen med lite eller snarare rätt mycket övning, blir jag bättre. För det andra var spinnrocken i mycket sämre skick än jag trott. Det är riktigt sorgligt, för jag tror inte att jag kommer att kunna laga den. Det är en sak att stadga upp ekrarna i hjulet och pilla tillbaks dem som lossnat, men själva navet hade en rätt ordentlig spricka.

Knepigt att laga. Sorgligt.

Ja, det blev till att tänka om. Jag hade ju kardat en hel korg med små prydliga kardflor av härlig guteull som jag sorterat och tvättat och torkat och donat med, och sparat för just det här tillfället. Fram med släntan!

Stella är inte heller så van att spinna på slända. Hon jagar hellre ulliga dammråttor.

Nå. Själva resultatet av dagens spånadsmöda törs jag faktiskt inte visa upp. Men jag försökte, och jag ska försöka igen. Det gick faktiskt mycket bättre med sländan, och det kändes riktigt bra. Imorgon är en ny dag, och om det inte blir någon spånad så blir det i alla fall leverans av ett par tjusiga nålbundna sockar som blev färdiga för länge sedan. Hoppas att de passar!

/I.