Nålbindningsmysterium.

Just nu tillbringar jag två dagar i veckan på praktik i Gävle, som en del av min utbildning. Det innebär att jag nu flera veckor i rad fått övernatta hos min vän Viktoria och hennes familj som bor utanför stan. På kvällarna när barnen somnat har vi haft möjlighet att dricka te och glögg i soffan medan vi hantverkar tillsammans, och det var verkligen länge sedan vi kunde umgås på det sättet.

Både Viktoria och hennes man är riktiga ärkehantverksnördar. Nu vet jag inte mycket om traditionellt bågbygge, men jag har svårt att föreställa mig att det finns bättre bågbyggare i Sverige än Henrik. Viktoria är den som ledde in mig i textil-folkhögskoleträsket för snart mer än tio år sedan, och hon har dessutom läst en del tillskärning och design. Hon är otroligt tekniskt skicklig i sitt hantverk och till skillnad från mig så drar Viktoria sig inte för att experimentera. Jag kan gå och klura på en idé i åratal innan jag testar.

I alla fall. Nålbindningsnördar, nu ska ni få en utmaning. Jag måste bara få lägga upp en bild på Viktorias senaste experiment, och så får ni klura på hur hon har gjort! Har ni sett en så tuff vante någon gång? Sjukt snyggt mönster! Och garnet är växtfärgat, bara en sån sak.

Tvärrandig nålbindning. Lista ut hur man gör!

Nålbindning bygger på att man syr öglor i varandra. Man arbetar sig runt sitt projekt, nästan undantagslöst i cirklar. En del menar att det färdiga resultatet liknar virkning, men det har jag aldrig kunnat förlika mig med. Jag älskar randig nålbinding, det är mycket roligare att göra, och så snyggt. Nu när det äntligen har blivit vinter kan jag använda de vantar som jag blev klar med i maj. Knepet med den här sortens oavbrutet randig nålbindning är att man har två varv igång samtidigt, som går i spiral om varandra.

Mina älsklingsvantar. Så här brukar randig nålbindning se ut.

Fina va? Handspunnet garn och allt. Hur som helst så blir det absolut inte tvärrandigt, normalt sett, när man nålbinder. För att ni ska få lite bättre möjlighet att lista ut själva hur Viktoria har gjort bjuder jag på en bild till.

Notera mönstret och avlutningen.

Har ni funderat klart?

Jag måste ju avslöja knepet. Hon har börjat vid fingertopparna på vanten, men snabbt trätt in fyra extra tampar och börjat nålbinda randigt med dem. På framsidan på den övre bilden kan ni se att hon låter ytterligare två nya tampar börja på vantens ovansida, en brun och en cerise rand. I slutändan jobbar hon med sju tampar (eller "ränder") samtidigt, sju varv på en gång! Det syns särskilt vid avslutningen, nere vid handleden. Den lilla kreneleringen där är helt enkelt varje enskilt varv avslutat tvärt, utan att "minska ned" höjden på varje varv först så som man oftast annars gör.

Tack Viktoria för att du delade med dig av ditt spännande experiment! Jag ska nog ge mig på att nålbinda tvärrandigt för skojs skull så fort jag kommer på något bra projekt. Om jag gör det i bara två färger, fastän med många varv igång samtidigt, tror jag få kommer att kunna lista ut hur det är gjort... ;-)

/ I.

Panzarprojektet, del 2; Att bestämma sig, och att sy i ram.

Alltså. Jag ska sy ett panzar, en rustjacka. Den ska gå bra att röra sig i, den ska vara snygg som tusan och tidsmässigt platsa i slutet av 1300-talet, eller precis i början av 1400-talet. I förra inlägget visade jag bilder på tre berömda bevarade rustplagg från perioden. Vart och ett av dem har jag övervägt som förlaga till min egen jacka.

Det som har varit svårast är att bestämma sig för är om jag vill ha rustningen utanpå rustjackan, eller tvärtom. Det avgör nämligen en massa andra saker. En aketon eller jupon som Svarte Prinsens bärs utanpå rustningen, och det ser faktiskt lite klumpigt ut tycker jag. En pourpoint tror jag har fått sitt namn därför att man snör fast rustningsdelar utanpå den, och det gillar jag bättre. Vilken typ av rustning man vill ha är ju också viktigt, det hänger jättemycket ihop med typen av rustplagg som bärs till såklart.

Dessutom är det viktigt att tänka igenom vad man vill ha för rustning när det gäller tidsperiod, vad den får väga och kosta och kanske svårast av allt - vilket socialt strata vill du gestalta? Bondesoldat, legoknekt eller riddare? Allt ska ju passa ihop, i slutändan. Jag är ju inte så insyltad i någon förening än som jag skulle vilja, så när det gäller det har jag inte haft någon att fråga.

Det blir nog för min del ett kitt bestående av dels delar som är typiskt sent 1300 eftersom att det då blir mer som jag kan göra själv, som en plata efter korsbetningsfynden till exempel. Men jag vill kunna plocka bort en del av 1300-talet för att lägga till nya "modernare" 1400-talsdetaljer, som halskrage i plåt, kanske hjälm med visir etc, att använda när det är mer rätt. Ja, som ni hör är jag på gång i alla fall och har ganska klart för mig vad jag vill ha. När det gäller rustjackan så blir det en lättare pourpoint!

Må vara som jag nämnde i förra inlägget att fadder-Maria aldrig sytt något panzar, men hennes man har ju faktiskt en av de snyggaste rustjackor jag sett (ja, han har sytt den själv). Den lär ha varit rätt bökig att göra, så i det avseendet verkar den vara lik de flesta andra stoppade rustplagg jag hört talas om. Maria berättade en gång att den berömda jackan förvaras nära ytterdörren tillsammans med familjens "utrymningsattiraljer" så som pass, viktiga papper och annat som man rycker till sig om ens lägenhet brinner, innan man tar sina barn under armen och evakuerar jävligt snabbt.

Snyggaste rustjackan. Bättre bilder kommer förhoppningsvis senare, med ägarens tillstånd.

Varför den här rustjackan är så snygg är dels för att den är blå och blå saker har ju ett erkänt försprång mot snygghet. Dessutom är den sidenfodrad och sitter perfekt. Ja, det som framför allt utmärker den är passformen. Jag har ju sett att det går utmärkt att slåss i jackan, armrörligheten är god tack vare de stora ärmhålen. Den är också en utmärkt bas att fästa rustning i eftersom att den sitter så tight på kroppen. Det är inte alls ofta man ser en rustjacka som sitter så bra, och Marias förklaring, som jag nu gjort till min, är att den är sydd i ram.

Efter ett långt samtal med Maria om sådana här saker bestämde jag mig för att ta till mig både hennes och Oskars råd om att lyssna på folk som kan och har hållit på länge. Om det leder till att jag gör färre "onödiga" nybörjarmisstag är lite för tidigt att säga, jag måste ju fortfarande falla tillbaka på mina egna slöjd-skills. Jag ska i alla fall sy mitt panzar i ram. Det är inte alls vanligt. Det känns som om kunnigt folk lite generat försöker dölja sin förvåning/okunskap när jag pratar om mitt panzarprojekt och hur jag jobbar, för nästan ingen gör så. (Eller så tror de att jag är knäpp, vilket förstås inte är långt från sanningen.)

- Men vaddå ram?

Jo, såhär.

Man bygger en ram.
Jag är rätt stolt över att jag är händig inom ganska många områden, men värt att notera är dock att träslöjd INTE är ett av dem... Ramen ska vara "bladad" där ribborna möter varandra, så att den är lika hög överallt. Jag gjorde min med pluggar, så att den på ett teoretiskt plan går att plocka isär för förvaring. Enklast är om man gör en ram som bara är så stor som den största mönsterdelen och lite till, men jag råkade göra en alldeles för stor ram eftersom att jag velade lite kring vilken typ av jacka jag skulle göra och hur stora mönsterdelarna skulle bli.

Rambygge pågår. Rexkatten Stella arbetsleder från sin upphöjda position.

 

Ramen är färdig, nu ska fodertyget spännas ut.

Rustjacka i ram växer fram. 3 olika mönsterdelar syns här.

...Och man spänner ut tyget i ramen, och syr.
Fodertyget är det understa lagret här på bilden, och det är det som är utspänt i ramen, fastsytt runt om. Ovanpå det har jag lagt tre lager råbomullsvadd, och överst det den grova linnekanvas jag ska ha ytterst.  Jag fäster det översta tyglagret genom vaddering och allt med extra stora tapetserarnålar, som ser ut som muterade knappnålar i jätteformat. Närmast kanten ser ni en underärms-mönsterdel och en liten bomullstuss. "Tussen" är två formskurna och ihoptråcklade lager extra vaddering som ska petas in under yttertyget för att sitta på armbågens utsida där det kan behövas lite extra skydd.
 
Här kan ni också se en av de största fördelarna med att sy i ram. Jag kan arbeta med båda händerna, en på var sida av tyget. Ramen är fastspänd en bit ut över bordskanten med två tvingar. Med höger hand under ramen och vänster ovanpå tyget skickar jag enkelt nålen genom tyget, upp och ned med minimala handrörelser. Mycket effektivt och tidsbesparande! Att tyget är utspänt underlättar på samma sätt som vid broderi i ram, stygnen blir snyggare, sömmar rakare och livet lättare.

Efter att alla tyger är fastsatta i ramen ritar jag ut mönsterbitarnas konturer och placering. Vart stickningarna ("ränderna") ska vara  har jag ritat ut först på min toille, och sedan på alla pappersmönsterbitar.

Toille, med markeringar för stickningar, och snart även utritat vart det behövs extra stoppning.

Att sy i ram verkar vara väldigt ovanligt, men det löser de flesta av problemen med att sy vadderade plagg. Vilka då problem? Jo:

• Plagget krymper för varje söm = svårt att få rätt storlek och bra passform. Med tyget utspänt i "fyrkantig form" och mönsterbitarna utritade, kan de "växa" vartefter utåt kanterna istället. Man klipper ut bitarna till sin rätta form och storlek när alla stickningar är gjorda.
• Svårt att placera extra vaddering där det behövs, just eftersom att plagget krymper medan man syr. Se den översta punkten.
• Trögt att sy genom många lager tyg och stoppning. I ram spänns tyget ut och det blir mindre trögt.
• Svårt att får raka och snygga sticknings-sömmar precis där man vill ha dem, eftersom att plagget krymper vartefter du syr, och dessutom inte håller sig stilla utan ram.

Sömnaden då? 

Ja, jag lämnar utrymme för rejält med sömsmån, utöver min toille, eftersom jag oroar mig lite över att vadderingen ska göra min jacka för trång. Jag syr med 16/3 lingarn och korta, fasta förstygn som bara är någon millimeter långa på utsidan, men ca 3-4 mm på insidan. Jag syr ganska hårt och fäster ofta genom att ta något extra stygn på ett och samma ställe. Det blir som en grov pricksöm längs stickningarna. Planen är att först göra alla stickningar. 

Sedan när alla tygsjok tagits ur ramen klipper man ut alla bitar som ska vara i plagget med rätt sömsmån. Bitarna läggs ihop som de ska sys ihop, yttertygs-kanvasen sys ihop räta mot räta. Plagget vänds och sömsmånen i fodret viks in och kanterna kastas ihop. Men det är sen, just nu jobbar jag fortfarande med alla stickningar, "ränderna".

Jag börjar sy på den mittersta stickningen på varje mönsterdel och arbetar utåt, för att mönsterdelen ska kunna tillåtas att krympa av varje söm. Vartefter jag syr jämför jag de utritade konturerna på tyget med mitt pappersmönster som är en tydligare version av toillen. När jag märker att mönsterdelen krympt matchar jag stickningarna i panzaret mot de i pappersmönsterdelen och ritar ut nya konturer på tyget.

 



Ena ryggstycket har krympt och jag får rita ut en ny kontur av var halsringingen ska gå, relativt stickningarna i mitt originalmönster.

 

Stickningarna på vänster underarmsdel växer fram. Här syns också en märkning på pappersmönstret för vart det ska bli extra stoppning över armbågens utsida.

 

Jag har klurat mycket på hur jag ska lyckas överföra konturerna av de "runda" eller mjukt svängda stickningarna på till exempel ärmarna. Jag kom inte på något tillräckligt precist sätt att rita ut dem. Krita lossnar för lätt eller så blir det för breda streck. Vanligt kalkerpapper riskerade att permanent fläcka min jacka... Lösningen blev att använda en mönsterförlaga i papper som jag nålade fast och klipper sönder vartefter, och kan rita av konturen på klippet/stickningen som skall sys.

 

Dra ut en tråd ur tyget så får du en helt rak linje att klippa efter!

Andra bra grejer att tänka på när man ska sätta igång och sy pansar: 

• Gör en toille, en provmodell i ett billigt tyg. Rita ut vart stickningar och extra vaddering ska vara.
• Tvätta tyget först, riktigt, riktigt varmt. Jag körde på 90 grader för att få min kanvas så stark och tät som möjligt.
• Mangla tyget! Det slätar ut fibrerna och gör det lätt att få varp och inslag att ligga i exakt rätt vinkel mot varandra så att plagget blir trådrakt.
• För att få trådräta bitar när du klipper, dra ut en tråd i varp/inslag och klipp efter den. Det går oftast ganska lätt att med en nål peta upp och dra ur en tråd. Extra lätt blir det att klippa om du dessutom stryker tyget innan du klipper efter den urdragna tråden.

 

Sådär. Nu vet ni vad jag håller på med och att jag inte gett upp bloggandet. Jag har en del andra projekt igång paralellt, men mer om det en annan dag. 

 

/ I.

Ps, mer lästips!

Mikael med bloggen Historisk Dräkt har sytt flera fina panzar och har bra koll på hur det går till med mer "vanliga" metoder än den som jag experimenterar med. Läs hans blogg om du vill veta mer om hur man kan göra!

Herjolfsneskjortel, synad i sömmarna.

Förra helgen jobbade jag ju ute i Gamla Uppsala och gestaltade järnåldershushåll. Eftersom jag egentligen mest håller på med medeltid var jag tvungen att tänka igenom noga vad jag ville ha på mig, och sedan tillverka något i den vägen. Och apropå Gamla Uppsala - jag har fått många gratulationer för "mitt nya extrajobb". Alltså, mitt "helgjobb" där var bara då, den helgen. Jag är jätteglad för det ändå! Eftersom att museet var väldigt nöjda med oss och vill ha både temadagar och fler hantverkshelger med oss i framtiden så blir det säkert fler tillfällen framöver, om än på lite längre sikt.

Problemet som jag hade med att sno ihop en järnåldersdräkt var att jag i åratal gnällt om hur lite jag tror på de vanliga hängselkjolarna som nästan alla kvinnliga vikinga-reenachters (eller vad vi ska kalla dem) har idag. Det känns så trist och oreflekterat. Och dessutom vill jag helst sy något som jag kan använda även i medeltidssammanhang. Därför bestämde jag mig för att sy en kjortel.

Plaggtypen är egentligen ingen nyhet under tidig medeltid, den finns redan under järnålder och vikingatid, i varierande längder. Vi har ju bara i norden både Skjöldehamnskjorteln (ca 1050-1090) och Kragelundskjorteln (ca 1040-1155) som är tidiga manskjortlar. (Läs gärna mer om min kompis Adams rekonstruktion av Kragelundskjorteln här!) Några riktigt gamla kvinnokjortlar finns dock inte bevarade som jag vet om. De äldsta som jag känner till är medeltida, från Herjolfsnes på Grönland. Vill du veta mer om Herjolfsnesfynden kan jag rekommendera en av mina favoritböcker Woven into the Earth, av Else Östergård från 2004.

Älsklingsbok!

Grönland bosattes under 1000-talet. Det finns stora delar bevarade från en vävstol, en upprättstående vävstol ("oppstadgon") från den tiden. På dessa upprättstående vävstolar vävde grönlänningarna tyg till sina kläder. Det mesta verkar ha vävts av de egna fårens ull som lämpade sig väl till varma plagg för öns hårda klimat.

Under tidigt 1920-tal grävdes en gammal medeltida kyrkogård ut på Grönland, på ett ställe som kallades Hejolfsnes efter den man som satte ned sina bopålar just där i näset under landnaamatid. Här hittade man ett sjuttiotal plagg, hättor, strumpor, mössor, en "rock" och en mängd kjortlar av snarlikt snitt. Kläderna är kasserade som bruksplagg och har i ett sista skede använts för att linda de döda med, eftersom man hade svår brist på trävirke till kistor. 

Herjolfsnes 39.

Det mesta från Herjolfsnes är kol-14 daterat till 1200-1300 tal, men som jag ser på Herjolfsnesplaggen har de ett ännu mer ålderdomligt snitt, (notera att det är min egen tolkning). Jag grundar min uppfattning på att det saknas infodringar av linne eller siden som man ser på de plagg eller delar av plagg som bevarats från samtida London. Bara ett plagg, ett "rocklinknande" mansplagg, har knäppning fram. Några enstaka kjortlar har knäppning i ärmarna, någon är rynkad i livet. Inga spår av snörhål som stängningsanordning.

Till formen kan plaggen tyckas lite otympliga, de har inte alls varit så figurnära som bildkonsten ofta återger 1300-talsdräkten. Tyget kan tyckas grovt men det är värmande, välvävt och har ett fantastiskt fall. De flesta plagg tycks ha dragits över huvudet och har säkert burits ovanpå andra plagg. Kanske över både särk och en annan kjortel, med tanke på hur breda de är över livet. Kort sagt, trots skicklig tillskärning och mästerligt sömnadsarbete bedömer jag att snittet, detaljerna i stort och helhetsintrycket av plaggen är ålderdomligt. Därför valde jag med viss tvekan till slut att använda plaggen från Herjolfsnes som inspiration för min kjortel till järnålders-hantverkshelgen.

Nya kjorteln med gammal 1300-tals cottehardie.

Nå, den må se oansenlig och grå ut, men för mig har det varit ett litet äventyr att sy den här kjorteln och jag har lärt mig mycket nytt. Min variant är inte en egentlig rekonstruktion, för jag har inte hållit mig strikt till ett av plaggen utan plockat favoritdetaljer från flera olika, så att det blir mer som en provkarta över de tekniker eller detaljer som jag tyckte verkade roligast. Jag satsade på grundformen hos kortärmade Herjolfnes 45 (museinummer D10587), där vidden börjar framförallt från midjan. Herjolfsnes 39 (museinummer D10581, se den svartvita bilden en bit upp) är vidare i livet, men också kortärmad. Till skillnad från 45:an har 39:an full längd och räknas som ett kvinnoplagg, men jag hoppade över den speciella halslinningen eftersom jag mer var ute efter ett allroundplagg än att efterlikna något specifikt fynd.

Slyngning av snodd, med fot som mothåll. Här med bara särk under kjorteln.

Jag fick lära mig en ny typ av flätning eller "slyngning" för att göra snoddar att kanta ärmslut, fickslitsar och halslinning med, allt efter olika Herjolfsnesplagg. På vägen upptäckte jag att det finns massor av olika textila tekniker som kallas just "slyngning", men den här varianten utförs inte med vare sig påtdocka eller slynggaffel. Min teori är att antingen har alla andra fel om vad som är "slynging", och jag har rätt, eller så måste "slynga" vara ett gammalt ord för att fläta... Vad tror du? Man "flätar" i alla fall med långa öglor som på ett intrikat sätt omväxlande träs genom varandra. På engelska kallas det "finger loop braid" och det finns massor av YouTube-klipp för den som är intresserad av att lära sig.

Praktiskt med fickslitsar, de skyddar fina väskan från både smuts och tjuvar!

Kjortelns fickslitsar väntade jag med att göra till efter museihelgen med järnåldershantverk, därför att det är en sådan detalj känns så oerhört typisk för just medeltid. Det här är det första plagget jag gjort med fickslitsar, men det var så otroligt behändigt att det säkert blir fler! Nu snart är det ju dags att göra något ett varmare överplagg av kaninskinnspälsen jag köpte i våras,. Då tänker jag mig nog att det blir aktuellt med fickslitsar på den också.

Fickslits i sidsöm. Jag har två, men man kan ha bara en också. (Och kom inte och säg att mina fickor ser snuskiga ut, de är jättefina! ;-)

Den här varianten är sydd i en söm och kantad med ovan nämnda snodd, men det finns exempel från Herjolfsnes där man har klippt upp slitsar "mitt i tyget", kantade antingen med en snodd eller med brickvävning. Det finns också enstaka exempel på att man har använt en snodd i avvikande färg som kantning, något som jag missat förut men upptäckte nu när jag gick tillbaka och läste mer i älsklingsboken. Där ser man! Kul!

Karaktäristisk dubbelkil, med "m-formad" topp. Notera att det inte är någon söm ovanför kilen.

En annan typisk detalj för Herjolfsnes och som jag absolut ville göra är kilarna. De finns nästan alltid bara fram och bak (inte i sidan). Kilarna är ofta "dubbla" (dvs två halvor utgör en kil), eller en dubbel och en som delas av en "falsk söm" för att båda ska se lika ut. Kilarna är karaktäristiskt breda i toppen, omkring 8- 10 cm.  Kilarna är undantagslöst monterade i en uppklippt "slits" i tyget, alltså utan att det blir en söm som fortsätter ovanför kilen.  Det gör det väldigt svårt att sy i kilen snyggt, trots att jag är van att sy är det riktigt, riktigt svårt att få det där snyggt utan veck och konstigheter... Och kilarna har ofta den här speciella "m-formen" som jag undrat mycket över. Varför gör man sig besväret? Jag har dragit mig för att pröva den konstruktionen länge.

Men jag bestämde mig för att jag ville ha allt som var "typiskt". Så jag klippte till kilen, sydde för hand från rätsidan först fast sidorna, och sist uppe vid toppen, i omgångar. Jag arbetade mig inåt mitten, en vinkel i taget. Och plötsligt fattar jag! När man har de här "runda" klippen i kilen så går det att utnyttja kyperttygets naturliga stretch, så att det lite blir några veck. Jag älskar när min handsömnad bara snällt "kryper ihop" snällt, jämnt och fint såhär!

Gott om rörelsevidd.

Jag är rätt nöjd med min kjortel, den var otroligt praktisk att ha över mer figurpassade plagg när man arbetar. Den både värmer och skyddar. Den ger gott om rörelsevidd och färgen på min gör att den inte ser skitig ut i första taget. Jag valde en kypert i ullens naturfärger eftersom att nästan alla Herjolfsnesplaggen ser ut så. (Däremot brukar de inte ha en bruten kypertvariant som jag har, men det var det närmaste jag kunde hitta.) Man har använt den mjuka vita underullen från den nordiska kortsvansade fårrasen som inslag och den grå eller bruna ytterullen som varp. Täckhår har plockats ur och sparats för att spinnas till sytråd, så ni förstår vilken otrolig omsorg som har lagts ned på att tillverka de här plaggen! 

Bandgrindsvävd nederkant istället för fåll, 3,4 m, 15 trådar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att försöka hålla något liknande den standard som originalen är gjorda i, med bara 5 mm sömsmån rakt igenom. Fållarna är gjorda med ullgarn i samma färg som tyget och med fyllnadstrådar under kastsömmen. Jag har även sytt en fin, nästan osynlig pricksöm runt både halslinning och ärmkanter.

Halslinningen, med sin slyngade snodd på och pricksöm i ullgarn längs kanten. Sömsmånen är nedsydd med fyllnadstrådar under.

Jag har försökt följa det sinnrika systemet för åt vilket håll sömmarna fälls och så vidare. Men de flesta av mina stygn är nog lite längre än 1 mm, vilket är ytterst ovanligt i originalen. Jag får skylla på att jag inte hade någon riktigt så fin sytråd i ull! ;-) Däremot har jag använt samma sömmar så långt det varit möjligt, även om jag ännu inte har gjort den "overlocksöm" över sömsmånerna som jag tänkt mig brickväva längs två av de långa sidsömmarna... Men jag har bandgrindsvävt hela nederkanten i alla fall, och det var väldigt smidigt att inte ha någon fåll utan väv istället. 

Nöjd!

Nå, det här blir en lite trist avslutning, men någon kommer säkert att fråga, så det är lika bara att jag tar upp det. Medieval Garments Reconstructed som kom ut tidigare i år, skriven av Anna Norgård, den tycker inte jag är särskilt bra. Den handlar också om Herjolfsnesfynden och är som en uppföljning av Woven into the Earth, men jag tycker att den gör sig dåligt på egen hand som informationskälla. Jag hade sett fram emot den jättemycket när den kom, men blev besviken. 

Läs kritiskt!

Norgård är otydlig med vilka plagg som anses vara mans- respektive kvinnoplagg, vissa konstruktionsdetaljer ändras i rekonstruktionerna utan att det anges eller att man berättar varför. Rekonstruktionerna är också genomgående dåligt gjorda, sydda med bomullstråd på overlockmaskin och med infodringar av bomullsband. Men om man vill ha en bra sammanställning med tabeller över vilka "features" som finns på vilka av de dräkter som de tar upp, då är den ändå ett måste. Använd den med kritiskt sinne och tillsammans med Woven into the Earth om du vill göra egna rekonstruktioner eller veta mer om Herjolfsnesfynden.

/ Ida

Växtfärgningsäventyr, del 2.

Jag sov som en stock efter mitt första växtfärgningsförsök på spisen hemma. Jag har växtfärgat förut en del, framförallt på Bäckedal och på lajv någon gång, men jag hade uppenbarligen glömt hur tungt och stressigt det är att vakta och bära stora grytor fulla med hett vatten... Morgonen efter hade tyget svalnat i badet och var ännu mer starkt citrongult än tidigare. Och till min stora lättnad var det varken förstört av vassa renfanekvistar, filtat eller glanslöst av överhettning och överdrivet omrörande i grytan.

Citrongult tyg, färgat med renfana.

Alltså, jag hoppas ju att ingen tror mig, men jag är faktiskt en fegis. Anledningen till att jag alls vågar experimentera såhär med en stor bit riktigt dyrt och fint tyg är att jag köpte det hos Korps under medeltidsveckan för det presentkort på 1000:- som jag vann när jag fick Lajvsveriges dräktpris i vintras för den här fina hättan. Då känns det nästan gratis och lite som att det är smart att använda pengarna i potten för ett nytt och förhoppningsvis utvecklande textilt experiment.

Innan jag gick och lade mig kvällen innan hade jag alltså silat av färgbadet, så att inga kvistar var kvar i det längre. Lite av spadet som blev över satte jag åt sidan, men resten hettade jag upp igen till 90 grader tillsammans med tyget.

När både Lina och jourhavande syslöjdsfröken anslutit vågade jag till slut ta grytan av värmen och hälla ned järnvitriolen. Badet blev genast dramatiskt mörkgrönt, nästan svart. Jag rörde om lätt frenetiskt för att färgen skulle ta jämnt och det citrongula tyget mörknade snabbt till någon sorts armégrön variant. Jag fick bråttom att ta upp det ur badet, skölja ur järnet och slänga tygbitarna i en tvättmaskin på ullprogrammet igen. Järnet gör nämligen ullfibern skör och glanslös om det får sitta i för länge, och ett så tunt tyg som mitt skulle inte överleva det.

Det betade garnet blöts noga i allt varmare vattenbad innan färgning. Mitt gröna tyg skymtar i bakgrunden.

Därefter tog våra gemensamma färgningsaktiviteter utomhus vid. Maria (alltså jourhavande syslöjdsfröken-Maria) och Lina blötte upp våra förbetade garner i allt varmare vattenbad, medan jag tände den gigantiska grillen som vi skulle använda som eldstad. Krappen och kochenillen som Olle hjälpt mig att mala hade fått svälla i vatten över natten och blandades nu med 68-gradigt vatten i Marias stora oförtennade koppargryta.

Uppblötta mosade löss = kochenillsoppa

Krapp och kochenill blandat i den stora koppargrytan.

Medan allt detta ordnades så torkade mitt tyg i bakgrunden. Efter tvätten fick det en varm och jämn ljus olivgrön färg, faktiskt lite av en älsklingsfärg för mig. Jag kan knappt vänta på att få sy en cottehardie av det, en tunn fin som passar bra på sommaren bara som den är över särken, eller att ha under en annan ylleklänning när det är lite kyligt. Men först måste jag rimligtvis bli klar med den vejdeblå klänningen som jag påbörjade före medeltidsveckan, så jag får försöka få det undanstökat och ge mig till tåls med det växtfärgade tyget.

Fortfarande lite fuktigt nyfärgat klänningstyg.

Krapp och kochenill är båda starka färgämnen, och för att färgen ska ta jämnt är det bra att dra garnet som ska färgas över käppar den första stunden i färgbadet. Det är också viktigt att hålla en jämn temperatur, är den för låg så tar inte färgen och blir det för varmt så förstörs färgämnet i krappen. Strax under 70 grader är lagom, det ska ryka lite om färgbadet och inte göra allt för ont att stoppa ned handen. Vi försökte använda termometer för att vara på den säkra sidan, men för det första så fick termometern spunk och påstod att temperaturen varierade mer än vad som kan ha varit möjligt, och för det andra så höll den stora koppargrytan en förvånande jämn temperatur alldeles av sig själv så vitt vi kunde bedöma utan en fungerande termometer.

Krapp drar på långsamt, första timmen hände inte så mycket. Jag tror att kochenillen kanske fastnade först på garnet, för det antog en liksom kall lilarosa färg som jag känner är mer typisk för kochenill än krappens färgspektra av varma orangeröda toner. Under tiden pysslade vi med lite annat, vi värmde på resterna av det silade renfanebadet, som det alltså inte var någon järnvitriol i. Lina ville ha lite gult tunt garn att brodera med, och jag hoppades på lite grågrönt garn för kantväven till min blivande växtfärgade cottehardie. Jourhavande syslöjdsfröken ville för sin del försöka överfärga ett rött garn som hon hade sedan tidigare men inte var så förtjust i, och det fick faktiskt en trevligare mörkare ton.

Andra värmningen av renfanebadet.

Just som vi började bli riktigt hungriga och trötta anslöt Olle och började grädda bröd över glöden åt oss till fika. Lina kokade te, solen tittade fram och rätt vad det var så kändes alltihop som ett otroligt lyckat kalas! :-D

Olle, min hjälte med stekspaden i hand och snyggaste Battle of Wisby-tröjan på.

Tekalas i det gröna.

Jourhavande syslöjdsfröken visar Lina kvaststickning.

När vi fikat färdigt avrundade vi färgandet för dagen. Jag flyttade över två härvor krapprött och en härva renfanegrönt garn i en ny gryta. Jag tillsatte järnvitriol för att få lite mörkare färger, även denna gång med tillfredsställande resultat. Det mörkröda garnet ska bli tunna knähöga nålbundna strumpor åt mig, kanske ett par vantar också. Det gröna blir förmodligen lite kantväv till klänningstyget i samma färg, men vi får se framöver.

Till vänster renfana med och utan järnvitriol. Till höger, krapp dunklat med järnbeta.

Övriga garner fick ligga i efterbad i krapp- och kochenillgrytan som stod kvar på sin plats över glöden tills kvällen och mörkret kom. Då hade badet svalnat och jag kunde plocka upp dem för ursköljning och torkning. Nästa dag när allt var helt torrt fotograferade jag frukten av våra mödor i solen för att få så bra färgåtergivning som möjligt.

Krapp och kochenill. Från morotsorange och laxrosa till djupviolett, rött, lila och vinrött

Det här var riktigt roligt och jag blev över förväntan nöjd med resultatet! Nu ser jag fram emot att få använda egenfärgat garn och tyg till höstens många hantverksprojekt, och hoppas också på att hinna göra nya växtfärgningsförsök framöver.



/ I.

Växtfärgningsäventyr, del 1.

Inspirerad av Battle of Wisby-workshopen i växtfärgning har jag äntligen vågat mig på att färga en större bit tyg. Jag bestämde mig efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka mig på en ljus grön nyans som jag vet att jag klär bra i och som går lätt att överfärga med en starkare färg om det skulle bli helt misslyckat.

Renfana, Tanacetum vulgare.

I Visby färgade vi gult med färgreseda och dunklade garnet till gröna toner med en efterbetning bestående av järnvitriol. Detsamma borde funka med renfana också, var min tanke. Renfana ger klara gula färger och växer i mängder hemma hos mina föräldrar. Efter en utflykt hem till mor och far och dessutom till Gudruns Ullbod i Enköping för järnvitriolen var jag redo.

Mala kochenill är inte min favoritsyssla, precis.

Dessutom tänkte jag passa på att färga en del nålbindningsgarn med krapp och kochenill. Jag låter Marias blogg faddra mig lite på traven och läser om krappfärgning att krapp ger stark färg och att man kan använda efterbadet både en och två gånger (just det, något minns jag från Bäckedal i alla fall...) Särskilt om man dessutom tillsätter kochenill, förstås.

När jag kommit så långt insåg jag hur kul det skulle vara med sällskap och bjöd in kära jourhavande syslöjdsfröken och min gamla vän Lina från Bäckedal till mitt växtfärgningsäventyr. Men innan vi kunde sätta igång allihop hade jag en del förberedelser att klara av, och som tur var fick jag hjälp av Olle.

Olle mixar krapprötter.

Maria rådde mig att först tvätta tyget som ska färgas. Helst en omgång för hand i diskmedel för att få bort appretur från tyget, och sedan en gång till, förslagsvis på ullprogrammet i tvättmaskinen. Det senare är lite fundersamt eftersom just den maskinella nötningen är det som krymper tyget, ännu mer än värmen. Fast jag vill ju ändå att tyget ska krympa innan jag färgar det, så jag följde rådet och det gick fint med mitt tyg.

Den första tvätten för hand i badkaret var säkert en del av orsaken till att en tvätt i maskin fungerade på ett så pass tunt ylletyg som det här, omkring 22 trådar per cm. Det viktigaste är under alla omständigheter att inte chocka ullen med kraftiga temperaturväxlingar och att hantera tyget försiktigt när det är vått, så att det inte filtar sig eller blir luddigt.

För att få ett så jämnt färgresultat som möjligt ville jag ha så små bitar tyg som möjligt. Jag delade mina 3 meter klänningstyg på längden och bredden i 4 våder, var och en ungefär så lång som klänningen ska vara, plus krympmån. Ärmar och kilar får jag pussla ihop av spillbitar på tyg som blir över, det brukar gå fint. Kanterna sicksakade jag på maskin, för att de inte skulle repa upp sig.

Tvättat och alunbetat garn och tyg i våder, redo att färgas.

Jag betade tyget med alun för att färgen skulle fastna och såg till att hålla temperaturen uppe i 80-90 grader i en timme, en och en halv. Som Maria sade, det sista av eventuella kemikalierester måste bara försvinna av sådan behandling. Alun är ett naturligt salt som låter växtfärgen verka på animaliska fibrer utan att påverka färgresultatet. Alun är rätt starkt, så jag vägde tyget noga före tvätt för att räkna ut hur mycket jag skulle behöva använda. 20 g alun till 100 g tyg (eller garn) kan vara lagom.

Tyg varvat med renfana.

Med färsk renfana kan man använda både blad och blommor till färgbadet. Jag klippte bort de tjockaste och mest vediga delarna på stammen och försökte finfördela blad och blommor med en vanlig kökssax. Det går att antingen göra ett avkok på växten som den är, som man sen silar och använder för färgbadet, eller bara varva det som ska färgas med renfana direkt i grytan. Det senare verkade lite enklare, så jag valde "direkt i grytan"-metoden.


Jag värmde försiktigt upp renfandebadet med tyget i till nästan 90 grader, noga med att inte gå över det. Jag höll temperaturen mellan 70 - 90 grader i en timme eller en och en halv, vakandes som en hök över grytan för att inte tyget skulle flyta upp över vattenytan och bli fläckigt, eller vattnet börja koka och tyget bli förstört av den anledningen. För säkerhets skull färgade jag också hälften av tyget i taget, så att det skulle få plats mycket renfana i grytan. När jag började känna mig nöjd med den starkt citrongula färg som tyget fått tog jag grytan av värmen, silade bort alla växtdelar och lät tyget svalna i färgbadet över natten.

Citrongult tyg!

Fortsättning följer!


/ I.

Förberedelser inför Medeltidsveckan.

Mina fina kantvävda börsar är äntligen färdiga!

En börs och ett mobilfodral blev det.

Jag testade en massa nya roliga tekniker och är rätt nöjd. Mest intressant var att väva snörhål. Jag varpade upp ett särskilt band för kantning runt påsens öppning, med en annan trädning än den väv som binder ihop påsarna, och fler brickor.

När snörhålen skulle vävas delade jag varpen i två från mitten och vävde i två skäl, med två inslag, så att det blev som två brickband. Bara det ena inslaget sydde jag med i tygkanten, för att fästa väven där. På så sätt bildades små öppningar i väven. Tre stygn i tyget var lagom mycket för ett snörhål i det här fallet och efter det började jag väva som vanligt med bara ett inslag igen, och ett skäl.

Är de inte söta?

En rolig detalj som jag inte tänkt på, är att när den stora påsen snörs ihop, ser det ut som att de båda svanarna kysser varandra! Vad fint! Särskilt med tanke på att jag och Olle firar åtta år tillsammans på måndag, medeltidsveckan första dag...

Jag har hetsslöjdat en massa annat också, för att bli redo för årets stora händelse, medeltidsveckan, min semester och Battle of Wisby. Jag...

...ändrade den här gamla klänningens urringning, och lyfte bort de applicerade broderierna.

...såhär blev det. Och jag sydde ett förkläde också!

Jag har anmält mig till två spännande workshops under medeltidsveckan. En läderworkshop med nederländaren Nijso Beishuizen där jag ska få lära mig att göra fina små väskor, och en växtfärgningsworkshop med Renate Kammüller som såvitt jag förstår arbetar som textilfärgare (!?). Jag tror att förkläder kommer väl till pass på båda, och bättre bilder på det kommer senare. 

Dessutom har jag fixat det sista med mina manskläder för slaget om Visby, och blivit värvad som orderförare (läs: springpojke) åt den gotländska härens "chef". Det innebär såvitt jag förstår att jag kommer att springa med order till eller möjligen fram och tillbaka mellan en av de gotländska settingarna ( dvs. de olika enheterna, som utgörs av flera ting. Jag har också läst stridsreglerna! ;-) Ska man vara på slagfältet behövs också en hjälm, det är det minsta en soldat kommer undan med i rustningsväg. Helena Ängebrink är snäll och lånar mig en kittelhjälm från Svarta Kattens Handelsbod. (Varmt tack Helena!) För att försäkra mig om att den ska sitta kvar, jag är ju inte så storväxt som jag ofta fått anledning att understryka på sistonne - har jag sytt en fin vadderad coif. 

Den är ordentligt stadig och står för sig själv!

 

Det kändes spännande att handsy ett stoppat plagg - det var första gången för mig. Det händer nämligen  mycket med form och storlek när man fyller upp de sydda kanalerna med ull... Lämpligt nog fick jag användning för lite gammal spinnoduglig men ren guteull på det här sättet!

Jag är riktigt nöjd med formen!

Nå, imorgon har jag min sista arbetsdag innan semestern. När jag kommer hem är det dags att packa och på söndag morgon far vi mot den underbara ön i öster...

Vi ses väl där?

/ Ida

Nya kantvävda börsar på gång.

Jag har ägnat min lediga dag åt att planera den kantvävningsworkshop som jag kommer att hålla på onsdagen under Medeltidsveckan i Battle of Wisbylägret i Östergravar (i skrivande stund tror jag det finns några platser kvar!). Som en del av planerandet har jag gått igenom steg för steg det som ska läras ut och tagit bilder.  Jag är väl medveten om att jag inte är någon pedagogisk begåvning, utan noga måste tänka igenom vad som ska berättas, visas, hur och i vilken ordning.

Jag passade på att ta bilder på varje steg, men jag är inte helt färdig med min tutorial än. Den kommer såklart att hamna här på bloggen, men tills dess får jag nöja mig med att visa hur långt jag hann idag med vävningen.

Det här mönstret vävdes i närheten av Florens under 1300-talet.

Här är alltså det fantastiska tyget jag har jobbat med i dag. Det kändes helt sjukt att klippa i det, för det kostade bokstavligen en förmögenhet och jag hade bara råd med knappa två rapporter (mönsterupprepningar). Det är en återkapad yllelampasväv med mönster av ståtliga svanar som antingen uppvaktar varandra i par (som svanar gör, de är monogama) eller möjligen vaktar sina ungar som skymtar som små figurer vid de stora fåglarnas fötter. Jag älskar den! (Tack Per på Historiska Rum!)

Tanken med att köpa ett så exklusivt tyg var att återskapa små börsar som beskrivs utförligt på av cottesimple här. Idag när jag jobbade med mina börsar så tänkte jag mycket på just den här, som är från London och jag inspireras ju mycket av Londonfynden i mitt hantverkande. Den är lite rolig därför att den har brickvävda kanter och för att mönstret i den dyrbara silket är åt "fel" håll. Det är absolut inget misstag, utan visar bara på den förtjusning någon kände inför tyget, så att den här lilla biten togs till vara i form av ett en praktisk börs, i det format som var möjligt.

Kantvävd Londonbörs i silke med mönstret "åt fel håll".

Jag fick anledning att göra samma sak idag, och med samma typ av väv, från samma period. Jag kunde bara få ut en hel svan-rapport från min lilla tygbit så det blev lite spill när jag klippte ut det som ska bli en lite större påse. På kul gjorde jag först en liten "övningspåse" av spillbitarna, och mönstret fick jag då vrida åt fel håll för att det skulle fungera som påse.

En stor och en liten påse.

Jag valde ett saffransgult sidentyg till foder och handsydde ihop påsarnas delar med varandra innan jag varpade upp min kantväv. Just det där med sömmen har jag klurat mycket på. Sy och väva, eller bara väva ihop, det är frågan. När jag gjorde min senaste påse, min "snåljåpsbörs", då vävde jag bara. Alltså, helt utan att först sy ihop foder och yttertyg, eller påsens delar.

Min "snåljåpsbörs". (Yttertyget består av 7 små skarvbitar.)

Men överallt när jag läser om sådana här börsar så står det att "sömmar på tre sidor, täckta av brickväv". Sällan eller aldrig står det om fynden att sömmarna är "täckta av brickvävt band" vilket för mig låter som om det handlar om ett band som är påsytt efteråt. Jag har aldrig sett några detaljer på sömmarna från påsens indsida och har lite svårt i många fall att avgöra om det är kantväv eller påsytt band efteråt. Särskilt när bandet är lite bredare, när det är en 8-10 brickor, blir jag tveksam till att det är kantväv. Det känns liksom opraktiskt att göra en så bred kantväv som sys fast i tyget i påsens båda sidor (på båda sidor om bandet, vilket är det enda sätt jag kan tänka mig att Londonpåsen ovan är vävd på (?).

Idag prövade jag i alla fall en av de enklaste vävtekniker jag kunde komma på, att väva "runt". Och eftersom att påsens kantning går upp i ett handtag eller en hängögla för påsen, är det ju praktiskt att ha en rund bandstump där. Beskrivning av alla tekniker jag använde kommer i ett senare inlägg, tillsammans med bilder för varje moment. Jag vill att alla ska kunna lära sig kantväva, det är så lätt och otroligt snyggt! Min vän Maria (som jag höll kantvävningsworkshop med på Prolog) tror att kantvävning blir årets stora grej i Visby. Jag hoppas det!

Kantvävt mobilfodral!

Visst blev den söt, min lilla börs? Jag köpte mer av det blå silket som jag fick i påskpresent av Olle, det har en så härlig färg! Hoppas kunna sy det sista imorgon. Överkanten måste snyggast till, och så ska det till någon form av dragsko eller stängning.

/ I.