Senmedeltida röd- och blåfärgning av läder.

I ett gammalt blogginlägg funderade jag på medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, apropå mitt nya bälte som jag hade gjort. Nu har jag äntligen kommit mig för att läsa mer om färgning, inte bara av textil utan även av läder, i samband med att jag försöker hitta något bra i bildväg som kan symbolisera färgaryrket.

När det gäller symbol för färgaryrket är jag lite inne på en eldad färggryta med en pinne i, eller kanske den här vapenskölden...

Ja, källan till införmationen är "The Secrets of Reverende Maister Alexis of Piemont" från 1558, så det är senmedeltid. Jag har inte hunnit kika något på de färgarhandböcker som lär finnas från 1400-tal, men det ska jag väl också göra så småningom. Mer om medeltida färgning kan du läsa här, där jag har lånat av Marc Carlson. Underbar medeltidsengelska som är väldigt roande att läsa!

To Die Skynnes Blewe, or of the Colour of Asure
 Having fyrst well washed the skinne, and than wronge him, take the berries of walwort, and elderberries, and seeth them in water, wherin Roche Alome was dissolved, pass him once thorowe this water and let him drie, than pass him again thorowe the same water, and being wiped and dried againe, wash him with cleere water, than scrape out that water with the back of a knife, and once again pass it over with the same colour, and let it dry so that it be of a very blew or Asur colour.

To Die Skinnes in chickweede, called in Latin Rubra Maiore, or Rubra Tinctorum, into a Redde Colour.
Having annointed, washed, wronge and layed abroad the skin, as is aforesaied, wete it with water that white wine lees and baye salt hath ben boiled in, and than wring him. Take than creuiles or crabbe shelles (be they of the sea or of the river) burned into ashes, the whiche yon shall temper with the said water of the lees and salt, and rubbe well the skinne therwith, than washe him well with cleere water, and wringe hym. 

This done, take ruddle tempered in water of lees, and rubbe the skinne well over and over with it, and than with the foresayde ashes, wasshinge, and wringinge it thre times. Finallye, after you have wasshed him, and wringe him, if you thinke it not be well ynoughe, you shall geue him one dienge with brasyll. The paste or masse of Rubia Tinctorum, must be made with water that lees or tartre hath bene boiled in, and the sayed water must be luke warme, and whan you make the paste of ruddle, than leave it fo the space of a night.

After this, put upon the sayd Rubra Tinctorum, a lyttle alom, dragges,or lees, or Alome catinum, steped in water. You maye also adde to it the colour of the shearing of scarlet, whiche hath been taken oute boylinge in lye, which is a goodly secrete.

Det fina röda bältet

Nästa gång jag garvar mina småskinn ska jag kanske testa någon av de ovanstående varianterna, och se om det blir någonting! Spännande!

/ I.

Inspiration från Bäckedal.

Jag har inte hunnit blogga på länge, för det händer lite för mycket på både plugg-, jobb-och hantverksfronten just nu. Men idag tänkte jag att jag allra minst ska passa på att lägga upp lite inspirationsbilder som jag tog under Återträffen på Bäckedal i början på maj. 

Det var inte bara inspirerande saker jag såg, jag träffade såklart en drös inspirerande eldsjälar också. Tora var en av dem, och en hejare vid spinnrocken.

Tora spinner finull.

Tora lät mig även fotografera hennes vävprojekt, en rosa, vit och röd korskypert i finskt entrådigt ullgarn, med 20:1 linvarp. Ett långrandigt 1700-talslivstycke skulle det bli, berättade hon.

Toras tyg. Proportionerna ser skumma ut, för jag fick fota väven med viss lutning, underifrån/inifrån vävstolen medan den fortfarande satt uppe.

Minns ni att jag blev lite extra imponerad av några av deltagarna från min kantvävningsworkshop på Prolog? Närmare bestämt, Jocke, Emelie och den fram tills nyligen för mig namnlösa väverskan Josefin? De går alla på Bäckedal och det var jätteroligt att få träffa dem igen! (Eller går och går - terminen tog nog slut igår?! Gick, i så fall.)

Josefin heter hon, väverskan från Prolog.

Josefin hjälpte mig att hålla min miniworkshop i kantvävning när jag var på Återträffen. När jag smet ned i västugan guidad av Tora tog jag chansen att fotografera en av Josefins vackra vävar.

Josefins underbara blå gåsögonkypert. Jag älskar den!

Emelie på Prolog. Icke någon nybörjare!

En kul grej som jag upptäckte när jag snokade runt i textilsalen var att Emelie köpt en omgång av exakt samma vejdeblå tyg från Medeltidsmode som jag, och skissat på en EXAKT likadan Moy-Bog-variant! Det är tydligen hennes projektarbete för terminen på textillinjen, att handsy en medeltidsklänning. Min slutsats är att vi kommer att se ut som tvillingar när vi ses på Medeltidsveckan i sommar, särskilt som att jag lärt henne alla mina specialknep med kantvävning och allt. Fast jag har gärna en trevlig och snygg tvilling, så det finns inget att klaga på. Fina Emelie! ;-)

Nå, vidare på vävtemat; Joel som gick MNT hade byggt en fantastisk liten sak. En "bandflätningsvävstol" efter "varptyngdskoncept". Hur tufft som helst! Han berättade för mig att han byggt den för att kunna fläta vad jag kallar en "vigg-fläta" och vad han känner igen från samuraisvärd, katanas och tantodolkar. Just den flätan blir stretchig på ett lite speciellt sätt som gör den lämplig att linda ett handtag med. 

Joels smarta flät-vävstol.

Listigt sätt att använda små trissor både för att nysta upp varp på, och för att tynga ned densamma.

På bilden här ovan kan man notera de skjut- och flyttbara styckena som håller isär varptrådarna från varandra. De funderar som extra händer/fingrar, och gör att man lätt kan hantera en bredare varp än vad som annars är bekvämt.

Viggfläta i krappfärgat garn.

Snygga snidade kuggjul till vävbommen.

Just som en typisk MNT:are var Joel inte bara inne bå bandflätning och snickeri, utan lite av varje. Han visade mig en fantastisk prydnad för en vandringsstav eller käpp, som han gjutit i förlorad form. Jag var inte alls lika ambitiös när vi skulle gjuta i förlorad form back in the days, jag gjorde bara en enkel torshammare.

Bronskorp, gjuten i förlorad form.

Det är tufft att lägga ned kanske flera dagars möda på att bygga en form som inte går att använda igen, för när man väl gjutit måste den knäckas för att man ska kunna ta ut godset. Då vet man, om arbetet var förgäves eller inte. Men Joel vågade satsa, och fick lön för mödan. Förlorad form är den historiska gjutteknik som ger bäst detaljåtergivning, tycker jag.

Gjuten ihålig för att kunna monteras på en käpp.

Det var ju mycket nostalgi, att återvända till skolan. Skönt att se att ett och annat förändrats till det bättre, som att elevhemmen äntligen fått vettiga namn. Istället för Norra Södra (NS) eller Norra Norra (NN) heter de nu...

Ny var också den lika geniala som gigantiska valkmojängen som min gamle träslöjdslärare Johnny Springe byggt och som Tora och Josefin skulle inviga tillsammans med sina klasskamrater så fort alla vadmal var nedtagen och alla lösa trådar fästa ordentligt. En sådan här skulle man ha!

I wants it!

Man behöver nog vara några stycken för att dra den här, men jag tror det funkar bra!

Gamla fina elevarbeten står kvar, som ristade i sten....

Gamla elevarbeten som står sig bra.

Och döda djur pryder fasaderna kring Hantis (Hantverkshuset):

Skinntrappa utanför garveriet.

Åå... Ja. Så var det. Ganska likt, fast annorlunda och bättre. Man längtar tillbaka!

Om jag skulle återvända any time soon så skulle jag försöka ge mig på ett specailarbete/projekt med tygåterskapande. Jag har ju gått alla långa kurser redan, så ett experimentellt projektarbete skulle sitta fint. Det vore tufft att bygga ett vikingatida grophus, ett sådant som brukar tolkas som vävstuga på grund av format och rika fynd av vävtyngder innuti dem. Det skulle såklart stå en bit från det redan befintliga vikingahuset utanför skolan...

Vikingahuset, beklagligt nog utan vävstuga.

Att bygga en sådan "vävstuga" med historiska byggnadstekniker, och sedan väva därinne med egenspunnet garn, för att se hur stugans dimensioner och ljusförhållandena fungerar... Någon borde göra det!  Ja, något i stil med Överhogdals- och Skogsbonaderna tänker jag mig. Det drömde jag om på tåget hela vägen hem längs inlandsbanan... Sjukt ambitiöst projekt, jag vet. Speciellt som att jag inte är någon viking, egentligen, utan en medeltidsnörd i själ och hjärta. Men man kan ju drömma!

Vi får se när jag återvänder till skolan igen, men jag har en känsla av att det inte kommer att dröja allt för länge. Allt var verkligen inte bättre förr, det är rätt bra nu också.

Allt var inte bättre förr. Nu har skolan sin egen choklad, och den är jättegod! :-D

/ I.

Vantar.

Jag har tenta i Barnlogopedi på fredag, och efter helgen börjar min första praktikperiod. Det känns spännande, och skrämmande. Under den här veckan förbereder jag mig genom att skriva jag övningstentor vid datorn, men kör lite nålbindningspauser mellan varven i terapeutiskt syfte. Dels är det lugnande i största allmänhet och bra mot tentastress. Men det är också så att min gamla trotjänare till laptop blir så varm av skrivandet att mina fingertoppar torkar ut och spricker sönder... Och ullfettet (lanolinet) i det handspunna och otvättade garnet är otroligt läkande för just torrsprickor. Medge att det är en rätt bra ursäkt för att få nålbinda!

Älsklingsgarnet blir till älsklingsvantar.

Vantarna som jag jobbar med artar sig bra, tycker jag. Ullen luktar fantastiskt och jag blir glad ända in i märgen av att jobba med den, samtidigt som sorgsna studentfingrar får sig en skön stund. Som ni ser har jag en mörk och en ljus nål. Det roar mig att binda med en nål i samma färg som garnet, men det hjälper faktiskt att ha en nål som kontrasterar mot garnets färg i föregående varv när man ska plocka bakom tummen, man ser bättre då. Jag tänker att vantarna ska bli riktigt täta, tjocka och varma när de är klara, så jag plockar tre maskor istället för två bakom tummen som jag brukar. Då lägger sig stygnen tätare ihop och det blir tjockare.

Svärmors filtade Odd Molly-strumpor har fått nytt liv som mina vårvantar!

Ja, det har blivit ett par vantar till som är i princip färdiga. Jag gick förbi hemslöjdens skyltfönster en dag och såg vantar och muddar av gamla stickade ylletröjor. De var faktiskt ganska fula och jag blev genast otroligt motiverad att göra något bättre.

Jag syftar på en numera rätt klassisk och kanske nästan uttjatad återbruksteknik i "moderna" hemslöjdskretsar. Man filtar (med flit eller oflit) en stickad ylletröja (eller vad man nu har) i tvättmaskinen på 60 grader bara genom att tvätta det. Sedan brukar det gå fint att klippa i det filtade, det blir som ett tjockt tyg med viss stretch kvar i sig. Och att utnyttja formen på de plagg man använt för att göra nya är ju lätt. Svärmors strumpor hade precis rätt bredd och längd för att bli vantar åt mig i sitt nästa liv, det blev nästan inget spill alls vilket känns lyckat.

Att göra vantar eller muddar på det här sättet måste var typ bland det enklaste man kan slöjda! Jag sydde mina vantar av tre stora bitar, med vanliga langettstygn i ett indigofärgat tvåtrådigt garn. Det tog kanske en timme, så fort gick det. När jag sedan gav dem en omgång vid valkbrädan kröp sömmen liksom in i vanten och "försvann" väldigt smidigt. Den lite mer vågade kanske bara slänger in dem i tvättmaskinen igen en omgång och hoppas att de formar till sig snyggt? Superlätt!

"Imagine the fire". Jag vill brodera mer på dem! Mer dekorationer behövs!

De blå Odd Molly-vantarna ska få en nålbunden, kanske flätad kant. Möjligen lite broderier? Det blir något att mysa med i fikarummet under praktiken nästa vecka, kanske. Kreativ spontanslöjd är min bästa avkoppling, och en lagom grej att prata om med nya människor... Det blir bra. Mönstret på vantarna hittade jag förresten i den klassiska Tova-boken av Gunilla Paetau Sjöberg.

När jag rotade runt efter ett lämpligt foder till mina nya vantar hittade jag ett par påbörjade i samma mönster, utklippta för länge sedan i mitt egengarvade fårskinn från Bäckedal. De var lite för stora och fluffiga för att passa riktigt bra i de filtade vantarna, men det känns ju klart påkallat att göra färdigt ett par sydda tygvantar med detta fårskinnsfoder som jag kan ha i återskapandet någon gång... Lägger med en bild på det blivande fluff-fodret så att ni ser principen för mönstret - superenkelt!

Egengarvat fårskinn.

Egengarvat skinn är en precis lika skön, glad och speciell känsla som egenspunnet garn. Å vad jag saknar att ha möjlighet att garva lite större saker! Jag har garvat en och annan lax hemma, men fårskinn är knepigare. Man måste ha rejäla verktyg och torkmöjligheter... Mm. Det kniper i folkhögskoletarmen känner jag.

/I.