Hantverksdagar i Gamla Uppsala.

Känsliga läsare varnas för att jag senare i det här inlägget bortser ifrån jantelagen.

Det här har varit en bra helg, men jag är fullständigt utmattad.


Förra veckan damp det lite oväntat ned ett brev på hallmattan från RÄ, riksantikvarieämbetet. Det innehöll ett anställningskontrakt för ett helgjobb som jag blivit rekommenderad för, och som förmodligen kommer att leda vidare framöver på ett eller annat sätt.

Gamla Uppsala Museum hade tema "Vardagshantverk under järnålder" så där har jag tillbringat helgen tillsammans med andra duktiga hantverkare, guider och arkeologer. Det var kul och omväxlande att få kliva ur medeltidskostymen. Det har varit otroligt trevligt och vi har blivit så ompysslade och bortskämda av museipersonalen med fika och uppmuntrande tillrop.

Jag har nålbundit, spunnit en ytterst liten stump, lagat mat över öppen eld, förevisat växtfärgning och berättat om kulturlandskapet kring Gamla Uppsala. Och minglat med turister förstås, avlivat viningamyter, the usual stuff'.

Nålbindning i arla morgonstund. Bild: Gamla Uppsala Museum.

Jag borde jobba mer med sådant här, det är så himla kul, och jag gör det riktigt bra. Jag är mångsidig och kunnig, van att visa och berätta om historiskt hantverk utifrån ett musiepedagogiskt hands-on-perspektiv. Ibland är det på plats med ödmjukhet, men ibland är det inte det. Enda gången jag kände mig lite off idag var när någon turistande kulturtant "lillagumman:ade" mig och sade något i stil med "Å, jasså du växtfärgar? Å vilken söt gammal gryta du har! Och ett förkläde också, har du sytt det själv?" Hm.


Alltså, det är inte hela världen. Men jag har fleråriga utbildningar inom hantverk och arkeologi. Jag hantverkar flera timmar varje dag. Jag är bra. Jag får betalt för att göra sådant här. Jag borde vara med i the fucking landslag of historiskt hantverk, om jag nu inte redan ÄR det?!


Men vad gör man?
Man nickar och ler, vänligt. Man kan dra till med att ja, man har både vävt och spunnit och sytt sitt förkläde, sådetså, kära fru kulturtant. (Och snickrat vävstolen. Och odlat linet.) Om någon säger "Jasså, här står du och kardar!" på järnålderseventet, då säger du "Ja, det kan man ju göra. Men jag kammar ullen just nu, med mina ullkammar. Kardorna kom inte förrän under tedelmiden, kära fru kulturtant."

Hå. Måssförstå mig inte, jag tar det med jämnmod, och jag är van vid den typen av bemötande också. Jag vill bara ägna några rader åt att påminna mig själv om hur det ligger till, för du som läser har ju redan en klar uppfattning om mig, eller hur?

Stekt sidfläsk med ojäst rågbröd är min nya älskningsrätt!

För det här tillfället sydde jag särskilt upp den praktiska kortärmade yllekjorteln ni ser på bilderna, men jag tror det är bäst att jag berättar mer om den en annan gång.

Blå bresilja på tunt ylletyg, vackert lavendelblått!

Före-detta grårandiga nålbundna strumpor, styckfärgade med koschenill.

Olle var med och brickvävde i en lek-vikingabåt, som även tjänade som torkställning...

På lördagen koncentrerade jag mig på att färga med krapp och koschenill som ger varma röda respektive kalla lila eller kalla rödaktiga/rosa toner. Idag färgade jag mest med bresilja, men min vän Erik gjorde i ordning ett bad med islandslav som gav en fin gulaktig färg på ljusgrått garn.

Koschenill, bresilja, krapp och islandslav.

Jag fortsatte att utforska tygfärgning med diverse spillbitar av tunt ylle, de blir säkert både barnkläder och diverse små väskor och annat framöver. Det här med växtfärgning - jag har verkligen fått blodad tand! Det teoretiska kring vilka växter och hur man gör osv är jag lite uppväxt med, och nu börjar jag samla på mig erfarenhet också. Det känns bra, mycket bra.

Den här genomdjupa utmattningen i både kropp och sinne som jag känner nu, är så ytterst välbekant. Jag har gjort det här så många gånger förut. Smilgroparna spänner lite efter en dag i solen med öppet sinne och vänligt bemötande mot alla hundratals besökare. Ryggen värker ordentligt efter alla spannar vatten jag burit. Brännsåren svider, smuts under naglarna och rök i håret. Det är som det ska vara, som det alltid brukar vara. En trygg, välbekant och ordentlig utmattning. Inatt ska jag sova gott!

Extra kul var att en bloggläsare dök upp och hälsade, jättekul att träffa dig C! ;-)


/ I.

Bild: Gamla Uppsala Museum.

Växtfärgningsäventyr, del 2.

Jag sov som en stock efter mitt första växtfärgningsförsök på spisen hemma. Jag har växtfärgat förut en del, framförallt på Bäckedal och på lajv någon gång, men jag hade uppenbarligen glömt hur tungt och stressigt det är att vakta och bära stora grytor fulla med hett vatten... Morgonen efter hade tyget svalnat i badet och var ännu mer starkt citrongult än tidigare. Och till min stora lättnad var det varken förstört av vassa renfanekvistar, filtat eller glanslöst av överhettning och överdrivet omrörande i grytan.

Citrongult tyg, färgat med renfana.

Alltså, jag hoppas ju att ingen tror mig, men jag är faktiskt en fegis. Anledningen till att jag alls vågar experimentera såhär med en stor bit riktigt dyrt och fint tyg är att jag köpte det hos Korps under medeltidsveckan för det presentkort på 1000:- som jag vann när jag fick Lajvsveriges dräktpris i vintras för den här fina hättan. Då känns det nästan gratis och lite som att det är smart att använda pengarna i potten för ett nytt och förhoppningsvis utvecklande textilt experiment.

Innan jag gick och lade mig kvällen innan hade jag alltså silat av färgbadet, så att inga kvistar var kvar i det längre. Lite av spadet som blev över satte jag åt sidan, men resten hettade jag upp igen till 90 grader tillsammans med tyget.

När både Lina och jourhavande syslöjdsfröken anslutit vågade jag till slut ta grytan av värmen och hälla ned järnvitriolen. Badet blev genast dramatiskt mörkgrönt, nästan svart. Jag rörde om lätt frenetiskt för att färgen skulle ta jämnt och det citrongula tyget mörknade snabbt till någon sorts armégrön variant. Jag fick bråttom att ta upp det ur badet, skölja ur järnet och slänga tygbitarna i en tvättmaskin på ullprogrammet igen. Järnet gör nämligen ullfibern skör och glanslös om det får sitta i för länge, och ett så tunt tyg som mitt skulle inte överleva det.

Det betade garnet blöts noga i allt varmare vattenbad innan färgning. Mitt gröna tyg skymtar i bakgrunden.

Därefter tog våra gemensamma färgningsaktiviteter utomhus vid. Maria (alltså jourhavande syslöjdsfröken-Maria) och Lina blötte upp våra förbetade garner i allt varmare vattenbad, medan jag tände den gigantiska grillen som vi skulle använda som eldstad. Krappen och kochenillen som Olle hjälpt mig att mala hade fått svälla i vatten över natten och blandades nu med 68-gradigt vatten i Marias stora oförtennade koppargryta.

Uppblötta mosade löss = kochenillsoppa

Krapp och kochenill blandat i den stora koppargrytan.

Medan allt detta ordnades så torkade mitt tyg i bakgrunden. Efter tvätten fick det en varm och jämn ljus olivgrön färg, faktiskt lite av en älsklingsfärg för mig. Jag kan knappt vänta på att få sy en cottehardie av det, en tunn fin som passar bra på sommaren bara som den är över särken, eller att ha under en annan ylleklänning när det är lite kyligt. Men först måste jag rimligtvis bli klar med den vejdeblå klänningen som jag påbörjade före medeltidsveckan, så jag får försöka få det undanstökat och ge mig till tåls med det växtfärgade tyget.

Fortfarande lite fuktigt nyfärgat klänningstyg.

Krapp och kochenill är båda starka färgämnen, och för att färgen ska ta jämnt är det bra att dra garnet som ska färgas över käppar den första stunden i färgbadet. Det är också viktigt att hålla en jämn temperatur, är den för låg så tar inte färgen och blir det för varmt så förstörs färgämnet i krappen. Strax under 70 grader är lagom, det ska ryka lite om färgbadet och inte göra allt för ont att stoppa ned handen. Vi försökte använda termometer för att vara på den säkra sidan, men för det första så fick termometern spunk och påstod att temperaturen varierade mer än vad som kan ha varit möjligt, och för det andra så höll den stora koppargrytan en förvånande jämn temperatur alldeles av sig själv så vitt vi kunde bedöma utan en fungerande termometer.

Krapp drar på långsamt, första timmen hände inte så mycket. Jag tror att kochenillen kanske fastnade först på garnet, för det antog en liksom kall lilarosa färg som jag känner är mer typisk för kochenill än krappens färgspektra av varma orangeröda toner. Under tiden pysslade vi med lite annat, vi värmde på resterna av det silade renfanebadet, som det alltså inte var någon järnvitriol i. Lina ville ha lite gult tunt garn att brodera med, och jag hoppades på lite grågrönt garn för kantväven till min blivande växtfärgade cottehardie. Jourhavande syslöjdsfröken ville för sin del försöka överfärga ett rött garn som hon hade sedan tidigare men inte var så förtjust i, och det fick faktiskt en trevligare mörkare ton.

Andra värmningen av renfanebadet.

Just som vi började bli riktigt hungriga och trötta anslöt Olle och började grädda bröd över glöden åt oss till fika. Lina kokade te, solen tittade fram och rätt vad det var så kändes alltihop som ett otroligt lyckat kalas! :-D

Olle, min hjälte med stekspaden i hand och snyggaste Battle of Wisby-tröjan på.

Tekalas i det gröna.

Jourhavande syslöjdsfröken visar Lina kvaststickning.

När vi fikat färdigt avrundade vi färgandet för dagen. Jag flyttade över två härvor krapprött och en härva renfanegrönt garn i en ny gryta. Jag tillsatte järnvitriol för att få lite mörkare färger, även denna gång med tillfredsställande resultat. Det mörkröda garnet ska bli tunna knähöga nålbundna strumpor åt mig, kanske ett par vantar också. Det gröna blir förmodligen lite kantväv till klänningstyget i samma färg, men vi får se framöver.

Till vänster renfana med och utan järnvitriol. Till höger, krapp dunklat med järnbeta.

Övriga garner fick ligga i efterbad i krapp- och kochenillgrytan som stod kvar på sin plats över glöden tills kvällen och mörkret kom. Då hade badet svalnat och jag kunde plocka upp dem för ursköljning och torkning. Nästa dag när allt var helt torrt fotograferade jag frukten av våra mödor i solen för att få så bra färgåtergivning som möjligt.

Krapp och kochenill. Från morotsorange och laxrosa till djupviolett, rött, lila och vinrött

Det här var riktigt roligt och jag blev över förväntan nöjd med resultatet! Nu ser jag fram emot att få använda egenfärgat garn och tyg till höstens många hantverksprojekt, och hoppas också på att hinna göra nya växtfärgningsförsök framöver.



/ I.

Växtfärgningsäventyr, del 1.

Inspirerad av Battle of Wisby-workshopen i växtfärgning har jag äntligen vågat mig på att färga en större bit tyg. Jag bestämde mig efter mycket velande fram och tillbaka för att försöka mig på en ljus grön nyans som jag vet att jag klär bra i och som går lätt att överfärga med en starkare färg om det skulle bli helt misslyckat.

Renfana, Tanacetum vulgare.

I Visby färgade vi gult med färgreseda och dunklade garnet till gröna toner med en efterbetning bestående av järnvitriol. Detsamma borde funka med renfana också, var min tanke. Renfana ger klara gula färger och växer i mängder hemma hos mina föräldrar. Efter en utflykt hem till mor och far och dessutom till Gudruns Ullbod i Enköping för järnvitriolen var jag redo.

Mala kochenill är inte min favoritsyssla, precis.

Dessutom tänkte jag passa på att färga en del nålbindningsgarn med krapp och kochenill. Jag låter Marias blogg faddra mig lite på traven och läser om krappfärgning att krapp ger stark färg och att man kan använda efterbadet både en och två gånger (just det, något minns jag från Bäckedal i alla fall...) Särskilt om man dessutom tillsätter kochenill, förstås.

När jag kommit så långt insåg jag hur kul det skulle vara med sällskap och bjöd in kära jourhavande syslöjdsfröken och min gamla vän Lina från Bäckedal till mitt växtfärgningsäventyr. Men innan vi kunde sätta igång allihop hade jag en del förberedelser att klara av, och som tur var fick jag hjälp av Olle.

Olle mixar krapprötter.

Maria rådde mig att först tvätta tyget som ska färgas. Helst en omgång för hand i diskmedel för att få bort appretur från tyget, och sedan en gång till, förslagsvis på ullprogrammet i tvättmaskinen. Det senare är lite fundersamt eftersom just den maskinella nötningen är det som krymper tyget, ännu mer än värmen. Fast jag vill ju ändå att tyget ska krympa innan jag färgar det, så jag följde rådet och det gick fint med mitt tyg.

Den första tvätten för hand i badkaret var säkert en del av orsaken till att en tvätt i maskin fungerade på ett så pass tunt ylletyg som det här, omkring 22 trådar per cm. Det viktigaste är under alla omständigheter att inte chocka ullen med kraftiga temperaturväxlingar och att hantera tyget försiktigt när det är vått, så att det inte filtar sig eller blir luddigt.

För att få ett så jämnt färgresultat som möjligt ville jag ha så små bitar tyg som möjligt. Jag delade mina 3 meter klänningstyg på längden och bredden i 4 våder, var och en ungefär så lång som klänningen ska vara, plus krympmån. Ärmar och kilar får jag pussla ihop av spillbitar på tyg som blir över, det brukar gå fint. Kanterna sicksakade jag på maskin, för att de inte skulle repa upp sig.

Tvättat och alunbetat garn och tyg i våder, redo att färgas.

Jag betade tyget med alun för att färgen skulle fastna och såg till att hålla temperaturen uppe i 80-90 grader i en timme, en och en halv. Som Maria sade, det sista av eventuella kemikalierester måste bara försvinna av sådan behandling. Alun är ett naturligt salt som låter växtfärgen verka på animaliska fibrer utan att påverka färgresultatet. Alun är rätt starkt, så jag vägde tyget noga före tvätt för att räkna ut hur mycket jag skulle behöva använda. 20 g alun till 100 g tyg (eller garn) kan vara lagom.

Tyg varvat med renfana.

Med färsk renfana kan man använda både blad och blommor till färgbadet. Jag klippte bort de tjockaste och mest vediga delarna på stammen och försökte finfördela blad och blommor med en vanlig kökssax. Det går att antingen göra ett avkok på växten som den är, som man sen silar och använder för färgbadet, eller bara varva det som ska färgas med renfana direkt i grytan. Det senare verkade lite enklare, så jag valde "direkt i grytan"-metoden.


Jag värmde försiktigt upp renfandebadet med tyget i till nästan 90 grader, noga med att inte gå över det. Jag höll temperaturen mellan 70 - 90 grader i en timme eller en och en halv, vakandes som en hök över grytan för att inte tyget skulle flyta upp över vattenytan och bli fläckigt, eller vattnet börja koka och tyget bli förstört av den anledningen. För säkerhets skull färgade jag också hälften av tyget i taget, så att det skulle få plats mycket renfana i grytan. När jag började känna mig nöjd med den starkt citrongula färg som tyget fått tog jag grytan av värmen, silade bort alla växtdelar och lät tyget svalna i färgbadet över natten.

Citrongult tyg!

Fortsättning följer!


/ I.

Battle of Wisby - Hantverk och lägerliv

Som utlovat kommer nu äntligen ett inlägg om det som jag egentligen håller på med, jag har inte förvandlats till någon krigsivrande rustningsnörd, än. (Men jag har faktiskt börjat sova med medeltids-militia-porr på sängbordet, skissar på en gambeson och har tagit ett principbeslut på att bara nitad brynja är tillräckligt tufft för mig... ;-)

Det känns fantastiskt skönt att kunna rapportera att min kantvävningsworkshop gick bra. Jag börjar få in rutinen, tror jag. Den här gången höll jag låda tillsammans med Åsa Vävare, en ny bekantskap och en mycket skicklig textilhantverkare som bor på Gotland. Åsa fokuserade på kantvävning med bandgrind och jag höll i brick-biten som vanligt.

På min "station" som skymtar förbi i början av filmen här ovan (s 15 - 25) fick deltagarna testa att väva med knapphålssilke i kläde. Det var det lättaste jag kunde hitta på, för klädet repar ju inte upp sig och silke är... silke, liksom! ;-) Åsas gäng vävde med ullgarn, och alla som ville fick testa båda delarna. Det var som vanligt en enorm kick att se hur det gick upp för våra elever att "Jamen, det här är ju lätt, jag kan själv! Och vad fint det blir!" Att ge andra den upplevelsen när det gäller hantverk, är en jätteviktig drivkraft för mig, så den karamellen ska jag suga länge på.

Jag älskar att se flitiga väverskor uppradade såhär!

Jag har inte tänkt på det förut, men de av Herjolfsnesplaggen som har kantväv på sig är förmodligen vävda med bandgrind, även om det spekuleras om tvåhålsbrickor i Woven into the Earth. (Ja, det kan vara ”fotväv” också, resultatet blir detsamma.) Skillnaden mellan kantväv med brickor respektive grind är att med grind får man en tuskaftsväv, medan (fyrahåls-)brickorna har fyra möjliga skäl och ger en tvinnad väv som kanske är lite starkare, om man väver "på vanligt sätt" med dem, om ni ursäktar att jag uttrycker mig så slarvigt.

Duktiga Anna från Albrechts Bössor.

Jag testade själv att väva med bandgrind på färjan hem, och det var förvånansvärt smidigt. Nu är min gröna cotthardie kantvävd fram och jag har varpat upp nog för halslinning och ärmkant också. Det går ganska fort tycker jag, jämfört med brickväv, även om det inte blir lika slitstarkt. Det är lättare att göra i ordning väven och blir liksom färre handrörelser när man syr/väver. Dessutom känner man inget motstånd från varpen som blir mer och mer tvinnad när du väver med brickor.

Första försöket med grindvävd kant. Finemang!

Förutom min egen workshop var jag på flera andra. Tillsamman med min vän jourhavande-syslöjdsfröken (nedan) var jag på en om Birgittahättor. Det var min gamla klasskamrat Martina från Bäckedal som höll i den och ville presentera det som hon känner är "den förlorade länken" i medeltida kvinnodräkt. Birgittahättor är det senaste av det heta i reenachtmentsvängen, tydligen, fastän jag nog tycker att man sett dem i ett par år nu. Hur som helst, workshopen var riktigt, riktigt trevlig! Dels var det så himla kul att träffa Martina igen och hon var minutiöst väl förberedd. Men dessutom var en, ja i det närmaste internationellt erkänd expert på ämnet med på ett hörn.

Inprovning av Birgittahätta.

Isis som har bloggen Medieval Silkwork har varit med om att öppna relikvariet som den bevarade sk. "Birgittahättan" fanns i, där den har legat orörd åtminstonne i 300 år. Hon har tillsammans med en annan tjej  skrivit ett arbete om det hela, och under årets medeltidsvecka var det en del kontrovers om det här. Själv är jag bara förvånad däröver och mest glad att jag fick träffa både Martina och Isis. Resten är en lång historia. Ja, jag känner att hela Birgitta-grejen kanske behöver ett eget inlägg. Tills dess får jag passa på att ta lite fina bilder på min egen Birgitta-hätta som faktiskt blev klar strax efter workshopen. (Läs: klockan 4 på morgonen, dagen efter... Vaddå tvångsmässigt slöjdande?!)

Mumsig stypvåffla. Eller stroopwaffle, som de säger overdär.

Jag var också på en läderworkshop som en av Isis bekanta höll i, en nederländare med ett fullständigt outtalbart namn. Men han bjöd på nederländska sötsaker som tydligen går under smeknamnet "strypvåfflor" på svenska, och han var väldigt duktig på att göra "girdlebags". "Girdlebags" är sådana där fina njurformade väskor med flera fack och små snörda pungar inunder locket. Jag hade inte hjärna just då att tänka på mönster, en massa smådelar, sömsmåner och pill, så jag satsade på en trevlig axelremväska istället, av enklare modell.

Många olika modeller fanns att välja på.

Jag ville hemskt gärna ha en behändig liten väska som inte är lika fjollig som alla mina små toffsväskor, och som är mindre än min stora pilgrimsväska av oblekt hampa. Den ska passa mig, tåla väder och vind, och se allmänt snygg ut. Och eftersom "girdlebags" såvitt jag sett endast bärs av män i medeltida bildmaterial, funkar en sån inte, hur snygga de än är. Dessutom är de lite för små för att rymma allt jag vill släpa runt. Men jag har faktiskt sett axelremsväskor på kvinnor i vissa fall, även om jag är för lat för att visa bildmaterial just nu.

Riktigt så sned och vind som den ser ut, är den inte, min lilla väska.

Av nederländaren som höll i workshopen fick jag köpa ett jättefint getskinn, omkring 2 mm tunt. Förebilden för min axelremsväska är en nederländsk 1300-talsväska som beskrivs i Purses in Pices, bara lite mindre. Det var nyttigt för mig att få öva lädersömnad, det blir inte av så ofta. Själva axelremmen ligger fortfarande i ett järnoxidbad här hemma för att få samma snygga svärta som väsklädret. Det är färgat på precis samma sätt, men dessutom behandlat efter ett gammalt fiskarrecept som ska ge helt vattentätt läder. Vi får se hur det går med det, jag är mest orolig för att lädret ska släppa färg...

Egenhändigt tillsågat remändesbeslag nitas fast...

För att snitsa till väskan lite valde jag att såga till ett remändesbeslag i mässingsplåt, som saknas på originalet men som jag tycker gör sig bra. Det roliga med den här väskan var att jag väldigt, väldigt gärna ville ha den klar till striden vid ringmuren, då jag skulle vara orderlöpare. Den blev inte klar och så var det med det. Men nu när den äntligen är färdig (sånär som på axelremmen alltså) så inser jag varför jag intuitivt tyckte modellen skulle ha varit så passande just till det tillfället. Det heter ju "messeger bag", och "messenger", det var ju precis vad jag skulle vara!

Avslutningsvis var jag en kort stund på en inspirerande växtfärgningsworkshop också, men då jag missade all teori får ni nöja er med lite bilder därifrån.

Teoridelen, som jag missade. :-(

Färgreseda.

Krapp, med en pytteliten aning koschenill dessutom.

Endast två färgämnen användes, ändå alla dessa nyanser! Tufft!

Mina små härvor som jag fick med mig hem. Underbart vackra!

Jag blev så inspirerad av växtfärgningsworkshopen att jag redan nästa dag köpte 3 meter fin vit yllekypert som jag är sugen på att färga med just färgreseda och järn för att få den där fina gröna nyansen. I min värld har gränserna för vad som är lagom ambitionsnivå flyttats fram kraftigt under Battle of Wisby. Nu känns det som att "alla" utom jag har kläder av fina tyger som de växtfärgat själva. Jag vill också!


/ I.

Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)