Epilog, del 3; Att skapa ett personligt grundmönster.

Jag och Ludvig som var först på plats för morgonens workshop passade på att kika på Maria Neimans fantastiska medeltidskläder som hon hade med sig för att visa. Extra kul var att hon bad mig prova hennes mans doublé/tröja/jacka, en förenklad men ändå mycket välpassad variant av Charles de blois ”pourpoint”, en vapenjacka. Lusigt nog satt den som gjutet även på mig, eller kanske lite väl tajt på ena armen, för när jag försökt böja ”åt fel håll” mot hur den var sydd, fick jag som ett litet klämmärke under huden av att stoppningen nöp åt om överarmen... Galet!

Senare kom i alla fall en hel hel drös med trevliga lajvare, bland dem vackra Lisa, som jag parade ihop mig med för mönsterkonstruktionen. (Man behöver ju vara två för att nåla och prova in på varandra.) Innan vi började göra egna mönster berättade Maria om det sena 1300-talets mode och även om det inte var något nytt för mig kändes det spännande att höra och jag antecknade en del. Nu när jag kikar på mina kladdiga anteckningar ser jag att jag noterat att det finns belägg för alla varianter av kombinationer knäppning-snörning fram på plagg. Alltså, snörning eller knäppning genomgående, knäppning i ärmar tillsammans med snörning fram, respektive snörning i ärmar och knäppning fram. För herrar finns även belägg för knäppning fram på en tröja ("jacka"/doublé) ned till mitt på bröstet, och där nedanför snörning, för att slippa knappar som hakar fast i bältet... Det har jag inte tänkt på, men jag vet att jag har sett det. Kul!

Vad vi gjorde sedan var att mäta på varandras överkroppar, det största måttet runt om. Vårt grundmönster skulle bli i fyra paneler, två fram och två bak. I Lisas och mitt fall var vårt största mått bystmåttet, och till det lades 5 cm extra i varje sida på varje panel för att de skulle gå att nåla och forma fint efter kroppen. Eller snarare tvärt om, för att vi med grundmönstret skulle kunna forma kroppen lite efter det sena 1300-talets ideal... Eva Andersson, något av en husgud hemma hos mig, (författare till den slutsålda avhandlingen om Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge) har sagt att detta ideal bäst avspeglas i en lång person (Lisa), slank, (vi båda, kanske mest Lisa?) ljushyllt och ljushårig, (jag), med "rosenknoppsmun" (Lisa) och "pyttesmå äppelbröst, helst högt uppe i armhålan" (eh, jag). Så vi var ju värsta teamet, Lisa och jag!

I mitt fall tänkte jag att med ett bystmått som jag avrundade ordentligt uppåt till 90 cm (varför gjorde jag det? Det hade jag nog inte alls behövt), plus 5 gånger 8 för extra arbetsmån i sidan på varje panel. Till slut hamnade jag på en total tygbreddsåtgång på 130 cm. 130 genom 4 ger 32,5 cm, och så breda skulle mina 4 paneler vara. Längden på dem går ned till där jag är som smalast, där revbenen slutar. Nu minns jag inte exakt, men det skulle kunna vara 45 cm nedanför axelsömmen eller något sådant. Därför klippte jag ut 4 sådana paneler, och Lisa gjorde ungefär detsamma.

Lisa grejar med sina panelbitar innan vi ska nåla dem på henne.

 

Sedan med början i axlarna nålade vi ihop bitarna, men lämnade öppet för halsen såklart. Först nålade jag löst och ungefärligt, och sedan med ökade krav på passform. Vartefter det blev mer och mer överflödigt tyg utanför nålarna klippte jag bort det för att inte tyngden av det extra tyget skulle dra plagget snett.



Mycket tidigt skede, och lite för långt mönster.

 Det roliga med att jobba fram ett personligt mönster på det här sättet, förklarade Maria, är att man kan flytta runt sömmarna lite som man tycker själv. Tillexempel har man lagt till så pass mycket runt varje panel att man kan flytta bak sidosömmarna upp till kanske 10 cm, vilket ger ett lite mer spännande mönster och i Lisas fall kan framhäva och dra blicken till en vacker figur lite extra. Jag försökte i alla fall hjälpa henne med det, och flyttade stegvis bak sidsömmarna genom att jobba växelvis med höger och vänster sida. Man vill ju inte att det ska dra sig i fram eller baksömmen, eller att onödiga veck ska bildas. Lite veckigt ser det ut på våra första bilder eftersom vi av misstag gjort Lisas mönster lite för långt. Det ska ju sluta där hon är som smalast, inte där höften börjar, som på bilden ovan.

Här har mönstret fått sin rätta längd, urringningen är på plats och jag har börjat att forma ärmhålen. Utmaningen med att göra ett eget  mönster, liksom den största vinsten, är passformen på ärmen. Det fick vi klura lite extra på. Både jag och Lisa var sugna på riktiga grande assiette-ärmar. För att få ut Lisas ärmmönster mätte vi var hennes ärm var bredast, när hon höll den spänd  i 90 graders vinkel ungefär. Det måttet plus 4 cm på båda sidor i extra "arbetsmån" är ärmmönstrets bredd. Längden fick vi ut genom att mäta från skulderbladets kant (eller kanten på en tänkt "tallriksärm", i vårt fall) till ärmslut eller knogar. Eftersom att sömmen ska gå på utsidan av armen behöver måttbandet också gå där, nogsamt över armbågen.



Grande assiettes, med stor ärmkil över skulderbladet.

Grande assiettes, med stor ärmkil över skulderbladet.

 Jag vet inte om vi mätte tokigt eller vad som hände, men det blev behov av en lite större ärmkil bak än vad jag hade väntat mig eller tänkt mig. Men Lisa var nöjd och jag tycker också att det blev riktigt snyggt. Kilens form fick jag ut genom att nåla på ärmen på Lisa som ett rör, öppet i överkant och draperat mot livmönstret, med sömmen över armbågen och utsidan av armen. Där ärmtyget inte räckte till mot axeln lade jag en lös tygbit på skrådden och skissade grovt fram formen på en kil som jag sedan klippte ut och nålade dit. Intressant nog instruerades vi av Maria att inte nåla fast ärmkilar "kant i kant" på övriga mönsterbitar, utan rakt på utanpå/ovanpå dem. Det räckte, enligt henne, att ha en uppfattning om hur stor kilen skulle vara. Den skulle sys i sist, som i en öppning i ärmen när allt annat satt fast och därför kunde den behöva justeras i storlek.

För god rörlighet satte vi i en kil i fram också, som på Moy Bog-fyndet. Vi markerade också ut på mönstret, hur Lisa skulle kunna sänka axelsömmen ned på framstycket, just som på Moy-bogdräkten. Det ska bli otroligt spännande att se vad Lisa gör av sitt personliga mönster! Det var superkul att jobba fram det tillsammans och vi blev båda väldigt nöjda med det.

Glad Lisa, insydd i sitt färdiga mönster.

Jag känner att jag lärde mig massor under Maria Neimans workshop, och det var riktigt, riktigt roligt. Det tuffaste var att jag kände hur snabb och flink med att hantera mönster och tyg jag var, jag har inte tänkt på att jag är så särskilt duktig förut egentligen. Men det gick jättebra och jag kunde jobba fram Lisas mönster med beslutsamhet, formsinne, säkerhet och skicklighet som jag inte anat att jag besatt. Att övning ger färdighet är ju självklart, men jag var inte alls medveten om vilka färdigheter jag hade med mig när jag gav mig in i det här.

Med rejält stärkt självförtroende, nya färdigheter fast utan eget mönster gick jag vidare för nya äventyr på Prolog. Men mer om det en annan gång. Jag har ju kvar att berätta om det som jag själv varit ännu mer nervös inför, att hålla min egen workshop...


/ I.