Hosor och brokor.

Jag har länge velat ha ett par riktigt fina hosor. Äntligen blev de klara, lagom till lajvet! Det kändes bra att ha en uppsättning kläder som är lättare att röra sig med i skog och mark, och de var också otroligt mysiga att sova i. Tanken var att jag när som helst på natten bara skulle behöva kliva rakt upp ur sängen och ut på vilka ärenden och äventyr som helst. Utan att behöva krångla med klänningar som ska knäppas och snöras, strumpor som korvar sig och strumpeband som ska spännas. Det blev succé! Hädanefter ska jag alltid sova i hosor på lajv! ;-)

Hosor och brokor i Maciejowski Biblen, ca 1250.

Men jag var också tvungen att göra ett par medeltidskalsonger, brokor, att ha under. Bilden av Maciejowski bibelns brokor ovan fick tjäna som inspiration, men jag gjorde mina lite kortare och något snävare eftersom att jag trots de osmickrande bilderna nedan vill hävda att jag är en rätt småvuxen dam. *Sådetså!* (Dessutom sikar jag på ett mode som är kanske 100 år senare än vad som avbildas ovan.)

(Inte mina sexigaste underkläder.)

Snyggaste blöjrumpan!

Mina brokor är handsydda i linne med vaxad lintråd. Jag hade inte tid att tvätta tyget först som man helst bör, så jag var riktigt noga med att hålla allting EXAKT trådrakt, för att slippa obehagliga överraskningar efter första tvätten. Maria, min kära vän och jourhavande syslöjdsfröken, tipsade en gång om att man kan dra ut en inslagstråd i tyget och sedan klippa efter den "rand" som uppstår. Då vet man helt säkert att det blir så rakt som det bara går. Jag har inte testat förut, men det funkade! Brokorna krympte lite av tvätten, men behöll formen fint.  

 

Brokorna hålls uppe av samma bälte som håller uppe hosorna, som synes. De har en kanal som är precis tillräckligt bred för ett litet läderbälte, och slitsar kantade med knapphålssöm öppnar upp för spännet och de fingervirkade snoddarna som knyter upp hosorna. (Jag ska fixa ett mer historisk bälte vid tillfälle, men det här dög till lajv...) Snoddarna är förresten av egenhändigt krappfärgat garn som jag är väldigt förtjust i och har nålbundit typ världens finaste sockor i åt Max. 

Kanske snyggaste krappröda strumporna, någonsin?

Alltså, ursäkta sidospåret! Jo, jag skulle säga att modellen med bälte i midjan för att hålla upp hosorna är bekvämare än om man bara skulle ha ett grövre snöre, och jag tycker mig se något liknande på de här bilderna:

Mina hosor är sydda av Handelsgillets ljusa krappröda yllekypert, med ett tvåtrådigt ullgarn i nästan samma färg som jag hittade i bandvävningslådan här hemma. Jag prövade att vaxa även ulltråden jag sydde med, det brukar jag inte göra annars. Men det fungerade utmärkt, så det ska jag fortsätta med när jag syr med ullgarn!

Jag tycker att jag fick till en riktigt bra passform till slut!

Jag fick sy om den långa bensömmen två gånger för att få hosorna tillräckligt figurnära, trots att jag gjort en riktigt bra toille innan. Lakanstyg är ju som bekant inte lika stretchigt som kypert, även om man skär till båda på skrådden. (På diagonalen på tyget, inte "rakt" som man oftast annars gör.)

Ändå är de lite, lite stora upptill, och sömmen bubblar sig aningens efter att den blivit nedfälld. Vi får se om jag syr in dem ännu mer i framtiden, men jag vill ju inte att de ska spricka heller... Jag ville testa att ha lädersula, för att se om man kan gå omkring så på sommaren, tillexempel i Battle of Wisby-lägret. Kanske att det är bäst att komplettera med ett par patinor, men det borde gå utmärkt bara såhär, så länge man håller sig borta från glas och vasst grus. Och så länge det inte regnar. (Gud förbjude att det regnar på medeltidsveckan! Inte ok!)

 

Lädersula.

Sulan var det värsta att få på. Jag ville prompt testa en omlottsöm som jag fått mig rekommenderad för hosfötter och som ska vara särdeles smidig och trevlig. Den går ut på att tyget i hosbenet läggs omlott med sulans tyg, och att man syr fast tygkanten från både in och utsidan runt om foten. Jag fällde omsorgsfullt ned kanterna över en fyllnadstråd och det blev mycket tjusigt.

Bortsett ifrån att jag först sydde på vänster tygsula på höger fot och blev tvungen att sprätta upp allt igen. Jag svor bitterligen över detta misstag som jag läst om i min Albrechts-Bössor-syster Sarahs blogg. Jag hade ju liksom bestämt att jag INTE skulle göra den missen och varit petnoga för att slippa. Men icke. Till slut blev det bra i alla fall, och jag kan intyga att omlottsömmen är en hit. Det blev snyggt och jag slipper skaviga nedfällda kanter eller fransigt tyg på insidan som kittlas.

Två snörhål i framkant. Linnefodring överst runt om stärker upp kanten.

Jag sydde i en linnefodring överst i hosan. Efter tips från Sarah bestämde jag att inte sy fast infodringen i nederkant, annat än punktvis, för att det inte skulle dra sig konstigt. En diskret pricksöm stärker upp den översta kanten och jag älskar den subtila effekt som det ger. Pricksöm är grejen och ett tips om något som jag vill förmedla vidare till er okända bloggföljare! Pricksöm gör underverk för form, utseende och hållbarhet på ett plagg!

HUR MAN SYR PRICKSÖM

• Stick ut nålen från avigsidan till rätsidan, precis till vänster om den punkt där tråden kom upp i förra stygnet.
• Stick tillbaka nålen från rätsidan precis lite till höger om den punkt där tråden kom ut på rätsidan.
• Sytråden ska helst bara korsa en eller två trådar i tyget från "upp" till "ned".
• Sätt nålen snett i tyget så att du kommer vidare längs med kanten. Det ska bildas små, små prickar på rät- och avigsidan, men mest går tråden inuti tyget och ska vara så gott som osynlig.

Det som syns framförallt är de neddragningar, "små kratrar" (?!) som blir där sytråden går över en eller två trådar i tyget. Sy gärna flera rader pricksöm runt halslinningar, huvöppningar och alla sorters kanter.

Morotslooken är fullbordad! ;-)

Skönt att hosorna äntligen är klara, jag har drömt om ett par i flera år utan att få tummen ur. Att de här blev snygga känns extra viktigt och bra eftersom att de blir ett första bidrag till min framtida Carnis-garderob och eftersom att jag hade tänkt ha på mig dem när jag dör på slagfältet utanför Visby om tre veckor... ;-) Som Karin sade:

"Ja, det är klart att det är viktigt med schyssta hosor när man dör. De syns ju mer när man ligger ner!"

Det var allt för nu!

/ I.

Ps!
Äntligen har jag lyckats ändra på inställningarna så att det ska gå lättare att kommentera mina blogginlägg. (Så vad väntar du på?)

(Tack Randy Asplund för lånet av historiska bilder på snygga hosor!)

Lajvsommar och superhjältekomplex.

Det har hänt väldigt mycket på sista tiden, både i allmänhet och i hantverksväg. Det måste ha haft något att göra med att jag varit ledig och åkt på lajv bland annat. Jag har på nåder fått tre veckors obetald semester i år. Två av dem vigdes åt lajvet Ödesväv (den sista blir medeltidsveckan och Battle of Wisby, yet to come). En semstervecka gick åt till att sy, packa och preppa, och en för dygnetruntlek i låtsaslandet Tirad, i Enhörningens gamla anrika kampanjevärld.

Här kommer lite bilder från förberedelserna, och det blir inte lite av den varan när det gäller ett lajv som är en vecka långt. Och själva förberedelsefasen pågår ju under hela året, så den är verkligen att betrakta som en stor del av tjusningen med att lajva...

Kalligraferat försättsblad till en lagbok för lajvet.

Mer måleriarbete.

Det blev en ny skylt till det handelshus som min karaktär förestår i lajvstaden Köpevad.

Jag och Olle sydde klänningar till våra gudbarn 3,5 år och 9 månader gamla, som också ville vara med och leka/lajva.

Min älskade pilgrimsväska av hampkypert behövde lagas lite...

Lagningar är fint! Otroligt praktiskt med det lilla facket i det dubbla locket/bakstycket.

Sömnadsförträff i det gröna, med jordgubbar och grillning. Svårslaget underbart!

Mer förträffar med pyssel och läxförhör om lajvvärlden. Kärlek och kaos!

Jag måste erkänna att med åren har lajv blivit väldigt mycket av en materialsport för mig. Jag älskar ju att göra prylarna! Kanske är det för att slippa sticka under stol med det som jag långsamt tassat över i reenachtment eller återskapande eller vad man vill kalla det. Men lajv är mer tillåtande och lekfullt, och en bra arena för att testa vad som är smart och praktiskt. Och det är fortfarande roligt!

Överarkivarie Enok Blåh och färgarmäster och stadsrådsmedlem Alde Blåh.

I år var det tioårsjubileum för mig i min kampanjeroll som färgarmäster Alde Blå. Jag firade det med att bryta loss henne hur det handelshus hon tidigare ägt tillsammans med en vän, så nu förestår Alde ensam den nya Handelshuset Blåh. (Därav skylten ni såg tidigare.) I staden Köpevad som lajvet utspelar sig, sitter föreståndare för de tio handelshusen i stadens råd. Därför är det kul att ha ett handelshus. Jag får ofta frågor om min roll av nya bekanta i lajvsvängen, men eftersom jag började spela henne det året jag fyllde 18 och sedan därefter gjort det en hel vecka varje sommar samt under en mängd smålajv varje år, har det hunnit bli ganska komplicerat... (Alltså, jag är 28 år. Men som ni vet, men slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar leka! Så länge jag fortsätter att leka tänker jag således inte åldersnojja! ;-)

Vänner i vimlet, just efter att lajvets avslut.

Min roll började som ung lärling i en familj av vävare och färgare när jag var 17-18 år. Jag har spelat mig fram genom åren till det som nu är. Nu är Alde någon sorts mästerhantverkare, storföretagare/entreprenör och rådsfigur, med grava superhjältekomplex. Alde sitter i flera olika råd på olika ställen i lajvvärlden, bydgeråd, stadsråd och folkråd, så hon har en hel del att säga till om. Jag gillar de spelöppningar och spännande möten som det ger mot andra samhällsskikt i den feodala lajvvärlden.

Min roll har gjort en verklig klassresa, och det i realtid. Jag är stolt över det, men det har också orsakat nämnda superhjältekomplex. Tänk Jean d'Arc, typ... Någon som kommer från mycket enkla förhållanden men som är beredd att gå väldigt långt utanför sina givna ramar för att ställa vissa saker tillrätta. Jag är nog lite av en "världsräddarlajvare", och det låter förstås fånigt, men det roar mig och det skäms jag inte över. Det är roligt att få vara lite hjälte ibland, och jag vill gärna ha lite äventyr på semestern! ;-)

Små glädjeämnen.

Skön handsömnad i ylle, manskläder till mig inför slagfältsdöden under Battle of Wisby.

Krappröda hosor till min ljusgröna jacka/"tröja" är på gång. Målet är vad jag kallar "morotslooken" med ljusgrön blastig överdel och morotsröda smala ben i tighta hosor.

Snart lajv igen. Ödesväv comming right up!

Första mönsterskisserna på Linneas brudklänning.

The first cut is the deepest. Det tog ett tag innan jag vågade sätta saxen i brudklänningstyget.

Fodret tar form. Lustigt nog visade sig yllet vara lite genomskinligt vid en andra kontroll, varför jag har fått sy på en hellång kjoldel på livfodret.

Ny fin STOR bokhylla till hantverks- och arkeologiböckerna.

Öppen sömnadskväll hemma hos mig efter min sista tenta för terminen imorgon.

Historiska Rum vill sälja mina små exklusiva silkeskantvävda brokadpåsar under medeltidsveckan! Hurra!

Våren är här.

Det går inte längre att förneka. Men innan den sista snön har smält vill jag passa på att visa upp de vinterkläder jag sytt i år. De blev klara någon månad innan jag startade min blogg, så jag har inte tänkt på att lägga ut bilderna här. Men hela dräkter och handsydda plagg är kanske det jag själv tycker är roligast att se i andras bloggar, så jag ska inte vara sämre!

Först en 1400-talsklänning, min första med midjesöm. Jag är lite osäker på hur rätt tygets färg och mönster är för perioden. Visserligen var indigo tillgängligt och kan ge både mörkt grönt och blått, men rutigt i mörka färger är inte supervanligt på bilder från tiden. Den borde ha varit enfärgad i rött eller varmare grönt istället, och kanske med lös fastnålad ärm i en kontrasterande färg... Hm. Fast jag tänkte den här mest som en lajvklänning men med lite historisk känsla, helst så mycket som möjligt förstås.

Jag är väldigt nöjd med ärmarna, passformen och mönsterpassningen som jag var mycket noga med. Snörning i ärmar och fram är av handspunna sidensnoddar. Livet är fodrat med ofärgat linne och har små sideninfodringar kring hals och handleder.

Här är min gardekors eller ärmkappa som jag tycker att det heter på svenska. Även den är linnefodrad och helt handsydd. Pälskanten kring huvan ska vara mink, men den har en ovanligt tjusig silvergrå färg. Knapparna har jag gjutit själv hemma i sandform, och de pryds av en liten ros. (Jag hade en sen 1400-talsknapp funnen vid Themsens flodbank som förlaga.)

Kappans huva blev väldigt fin, men tung. Så pass tung att jag blev tvungen att förstärka sömmarna som fäster huvan vid plagget genom att lägga en tvåbrickors kantväv runt om hela huvan och på båda sidor om öppningen fram.

På den här bilden kan man notera kantväven som syns längs öppningens sida och går över sömmen som fäster huvan i kappan, runt huvan och ned på andra sidan av framöppningen. Den inte bara förstärker knapphålen, utan avlastar även sömmen som håller fast huvan.

Här om veckan köpte jag faktiskt en hel kaninskinnspäls i min favoritvintagebutik, så framöver eller till nästa vinter så blir det nog lättare ylletyger i de varma plaggen men helpälsfodrat istället. 

/ I.

Signe rocks my socks!

Idag har Signe 19 månader gammal fått pröva sina nya strumpor, och till bådas vår förtjusning passade de alldeles utmärkt! Det var härligt att se hur fin hon blev i sina medeltidskläder som mamma Cilla sytt, och hur glad hon blev över de lila sockarna. "Iiila" sade Signe och pekade nöjt på sina sockbeklädda fötter. "Iiila" kom det sedan igen, och hon pekade på sin tröja och sen igen på sin jacka som hängde i hallen.... "Iiila!"

Ja se barn!

Snygga sockar!

Fröken var riktigt duktig på att posera också och jag fick den ömma moderns tillåtelse att dela med mig av bilderna. Här ser vi alltså en del av Signes outfit för Gyllenehjortenlajvet Tid För Trohet, en grön kjortel med sidenfoder i halslinningen samt en liten sidenhalsduk för värmens skull. På fötterna synes de nya tossorna dock ännu utan den utlovade läderskoningen.

Väl hemma åt jag en kaka eller två och avslutade de randiga små sockorna som jag gjorde tiger-tutorial om här om dagen. De är i mjukt ekologiskt tvåtrådigt alpackagarn ("Viking" hette det visst) som filtar sig väldigt fint. Jag har faktiskt hunnit valka både dem och de lila idag men ännu återstår som sagt att sätta en liten lädersula på dem. Mysigt och inspirerande att göra barnstrumpor men inte alls så snabbjobbat som man kanske kan tro.

Strumpor på tork...

Förresten! Idag fick jag ett erbjudande om en ny spinnrock, redan imorgon hoppas jag kunna hämta hem den. Fast det krockar lite med Marias syjunta på Kalmar nation, vi får se om jag hinner med båda eller vilket det blir. Ska bli skönt med en fungerande spinnrock!

/ I.

Hantverk och evigheten.

Jag klurar på textilhantverk och evigheten. 

Det händer ju rätt ofta att man ser 300-åriga möbler, för att inte tala om riktigt gamla byggnader och målningar. Och då och då får man se en riktigt fin gammal matta, kanske en broderad dyna eller så. Men det är ju klart det är mer sällsynt att få se ett vackert textilhantverk som överlevt den som skapat det. Jag blir nästan lite ledsen på ögat när jag tänker på allt som gått förlorat, och hur orättvist det är. Man borde ha blivit möbelsnickare, gjutare eller kyrkmålare för att skriva in sig själv i historieböckerna ordentligt.

Albertus Pictor har målat den döende Enhörningen i jungfruns knä. Bild: Svenska Kyrkan

Albertus Pictor som målat enhörningen i Odensala kyrka och kanske tusentals andra scener i kyrkor runt om mälardalen där jag är uppväxt, han var ju också pärlstickare, han broderade. Hans textilhantverk från 1400-talet är nog de äldsta som jag känner till och direkt kan tillskriva en person, känner ni till fler? Albertus är en stor inspirationskälla för mig. Jag har lekt med att brodera några av målningarna. Just enhörningen är min favorit, fast här något sencurerad. Jag är ju medlem i lajvföreningen Enhörningen, så några döende enhörningar broderas icke!

Den segrande enhörningen, fritt efter Albertus pictor.

Jag bor inte så långt från domkyrkan i Uppsala och jag är ofta där i textilmuseet och kikar på  broderier som tillskrivs Pictors ataljé. (Min man och jag hade faktiskt vår första dejt där...) Men det som jag minns bäst på rak arm och som ligger mig varmt om hjärtat är helige Homlgeirs bårtäcke från Skokloster. Man kan ägna sig åt att räkna broderi- och applikationstekniker på bilden, värsta skolexemplet!

Ett fantastiskt vackert arbete. Historiska Museet.

Jag har inga ambitioner på att slöjda saker som överlever mig själv i nuläget, men jag undrar om jag skulle kunna om jag försökte. Då måste jag nog göra något mer än att bara sy medeltidskläder och nålbinda strumpor. (Såvida man inte syr museirekonstruktioner?) Vad skulle man behöva göra? För att ens hantverk ska ha bäst chans att överleva en själv, ska man slöjda stort, eller smått?

Evighetsperspektivet är skrämmande. Men vem vill göra slit-och slängsaker? Jag tror nog att man måste tänka sig saker som verkligen platsar i den tid vi lever i nu, men som inte slits dagligen (strumpor) eller som bara används av ett fåtal personer under mycket speciella omständigheter (medeltidskläder). Samtidigt kanske det måste vara mer storslaget än mina soffkuddar i intarsiateknik som jag pysslar med nu, för att jag skulle vilja att mitt hantverkande satte lite mer prägel på mitt hem.

Kameran spelar mig ett spratt och gör svart till blått på kudden.

Fast å andra sidan, från Skokloster finns också det här intarsiaarbetet, som nog egentligen är en del av ett större föremål från 1300-talet. Broderier är utfört med vadmal i kontrasterande färger, precis som min kudde, men man har dessutom lagt en förgylld skinnremsa eller en smal tygremsa över skarvarna som sys ned med vitt lingarn. (Jag måste verkligen få tag i lite gyllenläder!)

Intarsiateknik från Skoloster. Historiska Museet.

Med risk för att låta lite högstämd, men vi är ju redan alldeles uppenbart på väg mot evigheten.

/ I.

Nybankat bälte och Lajvsveriges Dräktpris.

Till förra helgens lajv bankade jag även ihop ett nytt bälte som jag blev väldigt nöjd med. Jag har gjutit en del av ströningarna själv i sandform hemma, samt ägnat mig åt att prägla lite tjusigare kanter på remmen. Att ägna lite extra uppmärksamhet åt kanter, det ger mycket för helhetsintrycket oavsett vad man slöjdar i/med/på tycker jag.

Ett snyggt bälte gör otroligt mycket för en dräkt!

Symetri är viktigt, liksom att längden på bälte är anpassad till överplaggets längd.

Sedan gillar jag genomtänkta kontraster, som här. Men jag lägger in en brasklapp om medeltidsmänniskans möjligheter att rödfärga läder, dock. Jag vet att det står om läderinfärgning i Pritchard's Dress Accessoires och får återkomma om det.

Sedan har jag fått anledning att ta nya fina bilder på en struthätta jag sydde i somras. Jag har nämligen tävlat med den i Lajvsveriges dräktpristävling, i kategorin "Bästa textilhantverk". Idag fick jag äntligen besked om hur det gått. Jag vann faktiskt! Härligt, för priset är ett presentkort på 1000:-, som gäller för tyg hos Korps Handelsbod Och tyg, det gör ju jag av med en del, så det kommer nog väl till pass! 

Mönster
Mönstret till hättan är till formen inspirerat av ett Londonfynd (1300-tal), men jag har valt bort kilarna för att få ett renare formintryck.

Sömnad
Yttertyget är en vejdeblå yllekypert från Handelsgillet och fodret är ett mjukt och ofärgat men i varpen blekt råsiden, diamantkypert från Svarta Katten. Hättan är helt handsydd med ofärgad vaxad lintråd och sammanfogad med en ålderdomlig teknik där en enda söm både fållar och binder samman foder och yttertyg. I kanterna runt om hättan är yttertyget vikt om fodret och nedsytt över en egenfärgad indigoblå sländspunnen snodd för att få en jämn och stark övergång. Dessutom avslutas hättan med en brickbandsvävd kantväv där det blå garnet är egenhändigt färgat. Väven är gjord med sex små hornbrickor och inslaget är i det indigofärgade garnet, som smälter väl ihop med yttertygets färg och gör infästningen nästan osynlig. Kantvävens skarv sitter mitt bak och döljs vanligtvis av strutens fall.

Jag är riktigt nöjd med hur kantväven i rött och blått runt hättan blev.

Knappar
I stället för att sy knapphål har jag kommit på att man kan låta bli att fästa kantväven med jämna mellanrum, så att det har bildats öppningar för knapparna. Knapparna är i sin tur instuckna mellan tygkanten och kantväven och hålls på plats på baksidan med snodd av egengarvat sämskskinn. Detta för att knapparna ska kunna tas loss om man vill byta dem eller behöver tvätta hättan. Knapparna är köpta , men valda med omsorg för att färgen på de röda granaterna ska passa till det röda i kantväven.

Struten
Fodret går inte ner hela vägen i struten, vilket gör att struten är sluten. Längst ut i struten har jag sytt in två små hemgjutna tennknappar för att ge lite tyngd och det rätta fallet. Den kan med en god sving även användas i självförsvar om någon beundrare skulle bli för närgången...

Såhär glad och stolt blev jag över att vinna!